Författare: Jack

Sverigedemokraterna.se hackad – screenshots och bakgrundsinfo

Så,

Sverigedemokraterna.se och SDkuriren.se hackas, såhär dagen innan valet. Hyperaktuell hack, som enligt många bara gynnar SD:s redan befästa underdogposition. Jag kan hålla med. Men samtidigt är det snyggt gjort – och kul.

Från Flashback får jag veta att texten längst upp, “Seccueh Lusbmadat”, är på “ett fiktionellt språk som kreerades av Square i och med Final Fantasy X. Språket kallas, i avsaknad av en formell beteckning, för Al Bhed och talas av folkslaget med samma namn. Ur lingvistiskt perspektivt är det blott ett substitutionschiffer och syntaktiskt analogt med engelska.”. Genom en enkel dekodningsmatris förstår vi att “Seccueh Lusbmadat” betyder “Mission Complete”.

Texten längst ner, som lyder “Anyway, this cake is great. It’s so delicious and moist. Look at me still talking when there’s Science to do.” kommer från slutet på datorspelet Portal, vilket också bakgrundsmusiken (uppladdad igår på Youtube av en MrJimmieakesson) gör. Bilden som kodats i mitten föreställer en tårta. Enligt hashen längst ner så ligger några som kallar sig ”cats” bakom hacket (och man kan förmoda att de även har med den här sidan att göra).

En bättre vetande anonym kommentator upplyser mig om att texten som står i fönstrets titel, “the cake is a lie”, är nyckeln till kopplingen till Portal. Uttrycket “the cake is a lie”, myntat i spelet, betyder nämligen ungefär “det utlovade priset är bara ett icke-existerande lockbete” – vilket måste tolkas som kritik mot SD och politiken de för.

På Google-cachen av hacket: om man markerar koddelen i mitten, tårtan, så kommer en gömd text fram. Den lyder “Borde inte JÅ få röda ögon på bilder”. Med JÅ avses förmodligen Jimmie Åkesson.

Moderater på häxjakt

De senaste dagarna har dragit in mig i en rätt underlig cirkus, som kan upplevas som rätt festlig, men i grunden känns lite hotfull.

I somras, strax efter hela skandalen med Sven Otto Littorins påstådda sexköp, uppstod på Twitter ett konto som hette just SvenLittorin. Personen bakom kontot påstod sig vara den nyligen avgångna arbetsmarknadsministern, och deklarerade att “då media inte vill ha sanningen försöker jag nå ut här. Svarar bara på frågor kring händelsen.”. En del tvivlade öppet på att det verkligen skulle vara den tidigare moderata riksdagspolitikern bakom kontot, bl.a för att han förmodligen inte skulle stavat sitt eget namn fel (med bindestreck mellan Sven och Otto). Själv ville jag ge honom en chans, för om det nu mot alla odds skulle vara han skulle en lista med svaren han levererade varit guld värd. Jag tog en risk, och torskade. Men äsch. Det var naturligtvis fejk.

Senare visade det sig att jag kände personen bakom fejkkontot, jag berömde personen i fråga för en snygg rick’roll och vi lämnade det där. Men lite senare började Littorin-kontot följa mig. Inget särskilt, tänkte jag om det, och twittrade vidare.

Lite senare skapade någon kontot Leijonborg, och började skojtwittra. Helt vanligt förfarande på twitter – jag anser att man får vänta sig skojfriska typer på internet, och helt enkelt ha överseende med dem om man tröttnar. En som inte höll med mig om det var Judit Burda, “moderat fritidspolitiker i Göteborg”, hon fann driften med den f.d folkpartiledaren fruktansvärd. Hon hotade t.o.m med polisanmälan (på oklara grunder). Detta fann jag lite löjligt, så jag frågade henne en smula raljant hur hon tänkte det skulle fungera? Därifrån föddes visst en livslång antagonism, för….

…häromdagen noterade jag att Twitterkontot all_insane, ett Allianskonto, lagt till mig på en Twitterlista som heter “apa efter”, och går ut på att samla satiriker som låtsas vara kända politiker på Twitter i en lista. Jag frågade varför jag hamnat där, varpå en lustig konversation följde:

Läs nedifrån och upp

Senare märkte jag hur tidigare nämnda Judit Burda och detta konto all_insane börjat diskutera vem jag är, och om jag kan tänkas vara den som härmar politiker på Twitter. I en ganska otrevlig ton, om jag får säga det själv: 1 2 3 4

Slutsatsen är att jag kanske t.o.m är ansvarig för den dekal med Moderaterna-logga och texten “Arbete ger frihet” som cirkulerat på nätet de senaste dagarna.

Jag vet inte, jag tycker bara det är så obehagligt när folk (särskilt anonyma politiska konton) ger sig ut på häxjakt efter något som de själva anser är världens skandal. Särskilt som de väljer helt godtyckligt vilka de ska ge sig på. För ni vet, Judit Burda och All_Insane: jag är helt oskyldig till alla tre konton ni undrar om – och dessutom till Moderataffischen. Jag har ingen som helst aning om någonting kring den, med undantag för att jag råkar känna personen bakom SvenLittorin-kontot.

Men det borde jag inte behöva säga.

Lyssna på mig och mina vänner när vi är roliga

Hörrni,

Jag sänder lite radio tillsammans med några vänner. Det är ett program som heter Radio Goth (blogg/twitter), vars tema är en slags “vi är kraftigt inspirerade av spanarna i P1 men vill inte ripoffa deras idé alldeles för mycket”-mishmash. En programledare, två insatta och kloka kännare av världen och dess attribut, och sen snackar vi helt enkelt igenom nyhetshändelserna och fenomenen de senaste veckorna haft att erbjuda. Upplagt för KUL!

Dagens uppställning:
Jack Werner
Linn Ogelid
Leonard Goldberg

Programmet går på närradiokanalen 95,3 (i Stockholms FM-nät), men går också att lyssna på nätet på THSradio.se – kl 16.00. Missar ni så kommer vi också podcasta avsnittet – när vår podcast börjar fungera igen…

Vill ni se oss spexa – kolla in webcamen på förstasidan!

Tune in!

Jag önskar mig användare som gör uppror mot mig

Idag rapporterar bl.a Gawker om hur hemsidan Digg.com upplever ett frustande aggressivt uppror från dess användare. Digg, som är en hemsida där länkar delas och “diggas”, vilket innebär att ju fler personer som tycker länken är läsvärd, desto högre upp på förstasidan hamnar den, har i en deal gjort det väldigt mycket enklare för annonsörer att posta och popularisera länkar. Detta innebär att större medier, som t.ex. tidningen Time, väldigt lätt kan få in sina länkar utan att användarna får något att säga till om. Eftersom Diggs användare då inte längre genom att uppskatta länkar kan styra innehållet på webbplatsen ser de då rött, eller för att låna en skribents ord: “When facebook changes, everyone complains, but the difference is they stay because the BASIC FUCKING function still exists.”

Men Diggs användare nöjer sig inte med att vara asförbannade. Nej, istället agerar de på det mest produktiva sättet de kan: de slår sig samman med en konkurrent. Mina fienders fiender är mina vänner. Reddit.com, siten som länge slagits med Digg om medaljplats på listan “Världens populäraste länkdelningssite”, står just nu för en majoritet av länkarna på Diggs förstasida. Framröstade av Diggs egna medlemmar. Det visar att om du knullar Diggs användare i röven så håller de fan inte inne med diarrén.

Detta är min urbild av hur en hemsidas användare ska se ut. Detta är drömmen för mig. Människor som besöker ens hemsida, använder den och slåss med näbbar och klor för den – för att den grundläggande tjänsten är så oerhört värdefull. Om jag någonsin skulle slitas i stycken av en arg mobb så önskar jag att det var för att jag ägt och saboterat en hemsida de en gång älskade.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Från ett tabu till ett annat – Highstranger ett Chatroulette för gräsrökare

Chatroulette håller just nu på att uppdateras, och på hemsidan står bara ett tack för den gångna tiden och ett löfte att det tidigare “experimentet” nu ska avbytas av en bättre version att finna. Vi har tidigare sett rapporter om att Chatroulette genom IP-blockering siktar på att rensa upp bland ståndsvingarna som plågat hemsidan (även om det är lätt att kringgå), och man kan väl gissa att de infört någon slags penisfilter på nästa version.

Att man sedan frågar sig varför en hemsida vars grundide går ut på anonym videochatt begränsar möjligheterna att visa könsdelar må vara hänt. Chatroulette gör en SD och försöker bli rumsrena genom att sparka sina snuskhumrar.

Det vill däremot inte Highstranger, som gissningsvis fötts som en reaktion mot Chatroulettes töntiga mjäkighet. Highstranger är helt enkelt en videochatt som bygger på samma grund som dess föregångare, slumpat videochattande med andra besökare på hemsidan – men den stora lysande skillnaden är att Highstranger siktar in sig på höga människor. Och då menar jag inte högt uppsatta personer, nej, jag syftar på gräsrökare. Stoners.

USA, ett land där mängder av kids är hash- och marijuanaentusiaster, kommer förmodligen motta denna tjänst med öppna armar, och förmodligen lär en hel drös nya viralgrejer födas där. Återstår att se hur tjänsten slår i Sverige, som traditionellt har stigmatiserat gräsrökande som tungt knarkande. Jag skulle åtminstone kunna tänka mig kolla hemsidan for funsies, även om jag aldrig röker gräs eftersom det bara får mig att må jävligt dåligt.

Är du sugen på en ny avatar eller bakgrund till ditt Twitterkonto? Använd #twimpme

Fellow twittrare,

På Twitter ryms det som vi alla vet väldigt mycket kunskap och hantverkskunnande. Designers, PR-människor och fotografer samsas med många andra skrån och yrken. Det är en formlig atombomb av kreativitet och idéer.

Men alla är inte kreativa på samma sätt. Även om vissa människor är enastående copys behöver inte det innebära att de för fem öre kan utforma schyssta loggor, och vice versa. Därför tänkte jag framställa ett förslag till ny hashtag, for better or worse.

Nya twittrare kommer hela tiden, och en av de första sakerna alla gör/bör göra är att fixa sig en schysst avatar (d.v.s Twitter-profilbild) och bakgrund. Men som fastslagit ovan är alla inte jättebra på det. Däremot finns det garanterar folk på Twitter som både har talanger på det området och dessutom ibland har några minuter över, och gillar att göra sina twitterkompis en tjänst. Vorde det inte smart då om de som ville ha en designtjänst gjord, lätt och snabbt kunde hitta de som ville göra dem den tjänsten? Som “betalning” kan man ju få lägga in en liten “made by @twittrare”-text nånstans på bakgrunden, få en #FF eller en annan gentjänst eller vad vet jag. Poängen är att det är bra att ha en hashtag – så att såna som formger vet vad de ska söka på om de har fem minuter över, och såna som vill ha något formgivet vet vad de ska tagga med.

Mitt förslag på hashtag är #twimpme, en “festlig” förtwittring av programtiteln “Pimp my ride”. Twimp my ride, liksom, höhö.

Vad tycker ni?

Stockholm Twitter Hunt

Tjena dudes,

Jag fick en idé härom dagen. En slags heltäckande Stockholmslek, för alla twittrare. Någonting för att höja stämningen oss emellan, när vi är inkognito ute på stan, någonting för att faktiskt också aktivera oss Twitterledes AFK.

Jag kallar det Stockholm Twitter Hunt.

Teorin är att det ska fungera genom att man fotograferar varandra för att döda varandra. Den som fotograferar en annan och twitpicar bilden först, tillsammans med den man dödats namn samt hashtaggen typ #sthunt har dödat vederbörande. Leken pågår en månad i taget, och den som dödat flest i slutet på månaden vinner. Jag har startat ett öppet googledokument där ni kan skriva in era namn, twitteralias samt ungefär vilket område i Stockholm ni bor i (för att skänka mer intensitet till leken), i vilket man måste skriva in sig varje månad för att vara med.

Vad tycker ni om detta? Hur låter reglerna? Låter idén bra och leken kul?

Hör av er med feedback!
/ Jack, @kwasbeb

Beatrice Ask och facebookarna

“Nu kan man följa Beatrice Ask i hennes vardag!” utropar Moderaterna glatt via sin Twitter. Och ja, den så kraftigt kritiserade justitieministern har skaffat sig en fan page på Facebook. Den är inte helt snygg, t.ex ser profilbilden på henne hyfsat tafflig ut (och kommentaren som en viss Erik Heggestad har lagt på den, “fett! en sån där halsduk har jag också! är jag bög?”, förstärker det intrycket). Dessutom har inte Beatrice Ask själv proklamerat något på sidan, varför folks kommentarer faller rätt planlöst. Ingen konstruktiv diskussion förs – eftersom ingen styrande hand satt igång någon. Ett ganska intetsägande citat om att Sverige ska vara tryggt för alla o.s.v är den enda officiella åsikten som presenteras. Återigen känns det alltså som att någon har skaffat sig social medianärvaro utan att alls tänka igenom målet, syftet och nyttan först.

Det intressanta här är alltså inte Beatrice Asks själva nätvaro, utan det folk väljer att skriva på hennes sida. Och det är desto intressantare. De tidigaste kommentarerna, från oktober 2009, är mest glada konstateranden i stil med “Det är klart att man är ett fan av Beatrice.. Hon är ju cool!!“. Lite udda är visserligen kommentarerna som en Kipkosgei Kibusa lägger (“U hav a new friend kenyan male”), men egentligen är där inget ögonbrynshöjande. Men sen…

På sistone har det knappt kommit in några positiva kommentarer till Beatrice Asks fan page alls. Och ingen finns uppenbarligen där att besvara de negativa. Det skulle inte förvåna mig om kommentarerna raderades och hela sidan togs ned. Detta är hittills bara ett kapitalt misslyckande – snälla Moderater, om ni ska lansera någon som ni VET blivit så tungt sågade av Anonymous: gör det bättre än såhär.

Hur en twittrare på rätt plats och tidpunkt blev världens största

Ashton Kutcher är föremål för många Twitterdiskussioner. Han har i skrivande stund 4,906,015 followers (och ett intressant sätt att förstå vidden av den ständiga aktiviteten på Twitter är att uppdatera fönstret med hans konto. Antalet followers och listor förändras ständigt – i tusental). Om den gode Ashton skulle få för sig att skaka hand med var och en av hans followers skulle han bli klar med den uppgiften nån gång under sommarhalvåret år 2390 e.Kr. Nästan alla som har ett finger med i socala media-spelet har någon gång diskuterat, analyserat eller kapitaliserat på han och hans legendarstatus i kvittertermer – senast av en kreativ grupp elever från Berghs School of Communications som slängde ihop utmärkta projektet Don’t Tell Ashton (där min ödmjuka lilla 361-followersruta finns att skåda en bit inåt från det vänstra hörnet).

Alltså är han, och lär förbli, en het potatis. Många skärskådare ser naturligtvis problem med hans hantering av kvittrandet, som t.ex. Daniel Kjellson som i januari skrev “Frågan är väl bara när, efter hur många roliga videoklipp med en äppelpaj som avsändare, som Ashton Kutcher – i alla followers och fans ögon – blir precis som ett av de varumärken han nu fakturerar. När han inte längre är en kul kille i gänget, utan någon med en agenda.“. Själv ser jag inte det affärsmässiga hanterandet av Twitter som ett problem så mycket som själva processen hur en person blir Twitters största. Låt oss se över varför Ashton blev sociala medias konung.

16 januari 2009 skapade Ashton Kutcher sitt Twitterkonto, och klockan tio i åtta på morgonen svensk tid skrev han sitt första bidrag i och med det rätt odramatiska konstaterandet “dropping my first tweet”. 16 april, exakt tre månader senare, vann han över CNN i jakten att bli den första twittraren som nådde en miljon followers (vilket gav honom ett snitt på lite mindre än 11.000 nya followers per dag). Vilka kändisar hade förekommit honom på Twitter då? Redan 2007 började politiker förstå Twitters värde, med Barack Obama i spetsen. Britney Spears reggade ett konto i oktober 2008, men hennes Twitter sköts inte av henne själv, utan någon anställd, varför hennes dragningskraft kan förstås vara mindre. Förklaringen till @aplusk’s framgångar Twitterledes kan alltså vara så lätt att han var den första världsfolkkära kändisen som skapade och skötte sitt Twitterkonto helt själv. En publikdragande utmaning med David & Goliat-karaktär senare krävs det egentligen inte mer än att han blir störst under en period för att det ska hålla i sig. Att följa Twitters största profil blir ett egenmål. Så hur betydelsefullt är det alltså – egentligen?

Det är ju ett obestridligt tungt fakta att Ashton sitter på en kommunikationskanal som med ett knapptryck når snart fem miljoner glada och lättmottagliga konsumenter i alla åldrar världen över. Därmed blir hans målsättning att tjäna pengar på det fullt förståelig – som alla hade gjort i den situationen. Men hur mycket har hans person, hans dragningskraft och karisma egentligen spelat in? Min teori är att det inte har så mycket med något av det att göra. Han hade redan en bred bas med fans, och var någorlunda först bland kändisarna med att utnyttja Twitter på det mest naturliga sättet – alldeles själv. Ashton Kutcher var bara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Därifrån har det varit en självgående maskin som gjort honom till en av världens största megafoner.