Min vecka 26 och 27: Durmaz, Mr. Cool och förintelseförnekande

Juli månad innebär för mig den största, sammanhängande kalendertomheten för hela det här året. Efter ett jobb i Gävle i slutet av juni, och förutom ett jobb i Falkenberg den 18 juli, är jag helt befriad på jobbresor vilket har varit vidunderligt skönt. Jag jobbar fortfarande, men på en annan nivå: hugger på grejer, gör det som är kul, inspireras av saker som händer. Det är en tillvaro man glömmer bort under vår- och höstterminerna, då man åker iväg två-tre gånger i veckan. Jag andas så djupt jag kan dessa dagar, för snart börjas det igen.

Det betyder också att det finns mindre att sammanfatta just nu. Antagligen gör jag mina veckoböcker lite mer sporadiskt i sommar, men det tror jag inte någon av den handfull läsare denna text till äventyrs får har någon invändning mot.

Måndag, den 25 juni. Creepypoddens 91:a avsnitt släpptes, innehållande tio korta lyssnarhistorier och en norsk. Lyssnarsiffrornas utveckling ser fortsatt bra ut, med för första gången över 130 000 unika lyssnare på en vecka och 344 000 lyssningar (även om det krymper betänkligt i jämförelse med Sommar i P1, som samma vecka med Bianca Ingrossos sommarprat rakade ihop över en miljon unika lyssnare).

Jag cyklade till Radiohuset och vi spelade in det femte och för den här gången sista avsnittet av P3 Dystopia. I höst är det möjligt att det kommer ett till, som jag varit huvudansvarig för, men vi får se. Sedan tog jag en springtur och tittade i min mejlinkorg – och där låg något spännande. Jag hade dagen innan skrivit en liten serie tweets om det uppmärksammade hatet i fotbollsspelaren Jimmy Durmaz Instagramkommentarsfält. Jag hade inte mer insyn än någon annan, så den var spekulativ, och den började så här:

En som heter Jon Andersson, som följer mig på Twitter, såg det och tog fram något av det bästa jag vet: sin sakkunnighet. Såvitt jag förstår det automatiserade han det hopplösa scrollandet vi dödliga var tvungna att hålla på med för att få fram fler kommentarer, och hämtade hem allt som dök upp. Resultatet blev 39 000 kommentarer som jag med visst besvär konverterade från en json-lista till ett Exceldokument, och sedan fanns det där framför mina ögon: de gäckande första kommentarerna som hade utlöst hela debaclet. Jag läste igenom dem, analyserade dem lite, och skrev ett blogginlägg som sedan kom att prägla resten av veckan.

Tisdag, den 26 juni. TT skrev en blänkare om blogginlägget och researchen, och sedan Aftonbladet, DN och många andra. Dagarna som följde skulle denna research komma att dyka upp i de flesta sammanhang där ”hatstormen” – som vi fortfarande, erbarmligt nog kallar sådana här händelser – diskuterades. På förmiddagen pratade jag med radiojournalisten som vill göra något på ”Vem är Veronika?”, och på eftermiddagen pratade jag med lite olika radiokanaler om Durmaz. Sedan var jag och såg ”My dad wrote a porno”, vilket var en bra show!

Onsdag, den 27 juni. Skriverierna om Durmaz fortsatte. Jag läste mejl till Creepypodden och besvarade dem – sammanlagt nästan 180 stycken – och satt och började fila på ett poddmanus. Såg Sverige-Mexiko och inledde samma förhoppningsfulla resa som alla andra.

Torsdag, den 28 juni. Årets 58:e föreläsning, och vårens sista, var för ett multinationellt källkritiksprojekt på Högskolan i Gävle. Mycket trevligt! Bandade en kort intervju med en podd som fördjupar sig i aktuella ämnen, sammanfattningsvis. Artiklar i Aftonbladet, Fokus och Skånska Dagbladet om Durmaz. Jenny Maria Nilsson skrev bra i SVD om Lena Anderssons märkliga akademiundfallenhet på sistone. Undrar hur länge Andersson kan låtsas som att det är med ryggraden hon försvarar dem?

Fredag, den 29 juni. Skriverier igen, i Aftonbladet och Fokus, där min bok av en plötsligt generös Johan Hakelius kallades ”årets bok om journalistik”.

Sedan helg!

Måndag, den 2 juli. Sista P3 Dystopia, som vi bandat veckan innan, kom ut: om kriget.

Mot bättre vetande hade jag tassat in på diskussionen om Mr. Cools tre år gamla pedofiliparodilåt, som varit extremt upprörd sedan den upptäcktes av några debattörer. Först sällade jag mig till laget som väldigt förbehållslöst var ”för” låten, men så läste jag en strålande text om hur dagens journalistik inte förmår på riktigt, och konstruktivt, förstå och skildra de konflikter den rapporterar om. Den blev inspiration till en krönika i DN om bråket.

Tisdag, den 3 juli. Bandade podd hos Ludvig, som kommer ut på måndag. Avsnittet heter ”Som katt och hund”, och jag hoppas det ska gillas.

Onsdag, den 4 juli. Skrev en text om en faktagranskning som SVT hade gjort av förintelseförnekare. Tesen är att man kan göra faktagranskningarna mycket bättre om man känner till hur faktagranskande journalistik internationellt ser ut och fungerar, och har någon koll på forskningen på området. Hittade samtidigt en öppning till en story som jag ska fortsätta jobba med på måndag…

Samtidigt gick en forskare på Lunds universitet ut med att han trodde att det visst låg något organiserat bakom hatet mot Durmaz, i motsats till vad jag trott, och vi hade lite kontakt. Det visade sig att det bottnade i en spekulation. Jag har all respekt för hans spekulation och tror nog den kan vara väl underbyggd i stor erfarenhet och mycket kunnande, men jag delar den inte. Samtidigt motsäger inte hans och min ståndpunkt i frågan om vad vi kan veta om vad som hände varandra. Forskarens kritik mot medierna var i mångt och mycket att de är för snabba med att dra slutsatser, baserat på för lite. Som en deppig illustration av den kritiken blåstes hans egna ord upp till rubriker om att ”Hatstormen inte fanns”. Det är sorgligt att jobba med media ibland.

Torsdag, den 5 juli. Aftonbladet intervjuade mig om forskarutspelet ovan, vilket resulterade i en rubrik jag gillar: ”Inga tecken på att läskiga nätverk är inblandade”. En ny recension av min bok dök helt oförhappandes upp! ”En väsentlig insats” kallas den i Skövde Nyheter, vilket var kul. Blev klar med ett till poddmanus, som vi ska banda i nästa vecka.

Fredag, den 6 juli. Ganska lugn dag, men med ett häftigt genombrott i grejen jag ska jobba vidare med på måndag. Mer om den sedan.

Nu, helg och Sverige-England!

Min vecka 22 och 23: Giftermål

Jag försöker vänja mig vid att kalla Linnea ”min fru”. Det är inte helt lätt, eftersom jag kallat henne ”sambo” eller ”flickvän” i åtta år, men det är ingen fara – jag har tid på mig att vänja mig. Förra helgen gifte vi oss i Stadshuset, vilket vi följde upp med en hemmafest med familj och vänner. Nästa år har vi – för att kunna förlänga denna fantastiska grej så mycket som möjligt – själva bröllopsfesten. Jag ser fram mot att fira oss utan att behöva plocka pant efteråt.

Det är svårt för andra yrkesrelaterade saker att konkurrera med detta, såklart, men ändå ska det in i krönikan vad dessa veckor erbjudit.

Måndag den 28 maj. Jag bloggade ihop två inlägg om Creepypoddens senaste avsnitt, inklusive avsnitt 89: ”Gömt i kod”, som kom ut samma natt. Creepypodden är alltjämt, enligt Poddindex, Sveriges tredje eller fjärde största podd med drygt 120 000 lyssnare veckor då nya avsnitt utkommer.

stats

Lunch åt jag med en trevlig man från ett kommunikationsföretag som ville skriva något mer djuplodande om troll på nätet, ungefär, och sedan skrev jag frågor till intervjuer för P3 Dystopia och skickade fakturor på kvällen. Dessutom publicerades en TT-text där jag pratade om vikten av att läsa artiklar innan man delar vidare dem (så jävla kul kille Linnea gift sig med).

(Den dagen bråkade vi om en intervju med en kille som hade mycket för sig, om jag någon gång i framtiden undrar vad som upptog mina tankar.)

Tisdag den 29 maj. Jag cyklade till Slussen men hann inte köpa frukost.

Det var hemskt men gick över när jag kom fram till kaffet och mackorna på konferenshotellet Djurönäset, där Unionen hade en större konferens och jag var anlitad för att göra två föreläsningar. De två föreläsningarna gick fint, och sedan satte jag mig på bussen in till Slussen igen och cyklade vidare till Gröna Lund, där SVT Sport hade en seminariedag och jag gjorde ytterligare en föreläsning. Nettomängden föreläsningar under året efter denna dag var alltså 51. Och så publicerades mitt samtal i ”Politik i bokhyllan”, som man kan se här.

Onsdag den 30 maj. Föreläsning nummer 52 för året var för Finansdepartementets anställda, vilket var väldigt kul om än i en lokal där det underbara solinsläppet var så omfattande att min Powerpointpresentation tvättades ut till ett vitt ludd på väggen. Nåväl, de verkade nöjda, och så var även jag. Därefter skrev jag en DN-krönika, om det extremt märkliga fallet med den återuppståndna ”mördade” ryska journalisten Arkadij Babtjenko, och på kvällen var det författarmingel i Villa Manilla för Albert Bonniers författare, vilket var speciellt men trevligt. Och i Umeå Tidning dök en trevlig krönika om min bok upp!

ut

Torsdag den 31 maj. P3 Dystopias nya avsnitt, om antibiotikaresistens, publicerades.

Viktor Hariz, som är producent för vår podd, tycker detta är det bästa avsnittet hittills så har ni inte hört det än är det dags. Det är ett rätt akut ämne.

Dagen inleddes annars med en föreläsning (53) på Riksdagsbiblioteket, anrika och oerhört vackra lokaler, där en skara intresserade samlats för att förkovra sig i källkritik och vandringssägner på sociala medier. Sedan åt jag lunch med Linnéa Jonjons och hennes son Allan, satt och försökte ta reda på vem som låg bakom en skum opinionsbildande sajt, och deltog därefter i ett panelsamtal apropå Mediestudiers nya bok Fejk, filter och faktaresistens där jag medverkar med en bearbetad version av detta blogginlägg. På panelsamtalet deltog också Jan Ericson, röststark moderatpolitiker på Twitter, och det var särskilt intressant att höra honom prata om att vara mediekritisk makthavare på sociala medier.

Fredag den 1 juni. Den här dagen jobbade jag nästan inte alls, utan använde till att förbereda inför bröllopet och vår hemmafest. Det som kan vara värt att nämna i professionella sammanhang är möjligen att min podd omnämndes i Folkbladet, och min bok i Fokus. Sedan blev det helg med giftermål, fest och hotellvistelse, och där jobbade jag verkligen inte ett dyft!

IMG_0689

Så:

Måndag den 4 juni. Efter hotellfrukost med min fru (!) och en fika med ett bokförlag för vilket jag ska föreläsa i höst åkte jag till Arlanda och satte mig sedan på ett flygplan till Madrid, där jag skulle föreläsa på ett evenemang som bland andra Svenska ambassaden i Spanien och Kreab samarrangerade. På flyget jobbade jag med att läsa mejl och manus till Creepypodden, och sedan den kvällen hade ambassadören en middag där jag förärades med en inbjudan.

Jag har insett att jag inte tog någon bild under middagen, men däremot kan jag visa en tavla jag hittade på ambassaden som faktiskt har en koppling till mig – nämligen en på Fiskebäckskil i vinterskrud. Fiskebäckskil på västkusten, det råkar vara precis där min mormor bodde i merparten av hennes liv som pensionär och jag själv tillbringat många somrar. Tavlan representerar en obekant sida av en välbekant plats i mitt liv, och den var lätt att fastna i.

IMG_0702

Tisdag den 5 juni. Ytterligare en TT-intervju publicerades, denna gång om så kallade ”hatstormar” och hur man kan se på dem. Dagen gick åt till att vänta in min föreläsning på evenemanget, som jag tyvärr inte kunde hänga med på uppmärksamt i på grund av min dåliga spanska och de smärtsamma tolkhörlurarna som skar in i öronen. Min föreläsning (54) gick fint, och det twittrades mycket spanskt och snällt om mig.

På eftermiddagen köpte jag springgrejer, eftersom jag inte kunde motstå frestelsen att ta en vända i Madrid och behövde nya skor och joggingkläder ändå, och sedan satt jag och fick två poddmanus till Creepypodden färdiga. Därefter åt jag restaurang på en fin indisk restaurang, där min första upplevelse olyckligtvis blev att se en annan gäst hitta en skalbagge i sin mat. När jag skämtsamt sade ”I do not want a bug in my food” till servitören (jag vet, drygt, jag skulle inte ha gjort det men var lite ställd och pappakommentarsgenen slog till) tolkade han det visst som att jag inte ville ha någon mat alls och följaktligen väntade jag på den fruktlöst i en halvtimme. När jag väl frågade var det för sent för den meny jag beställt, för köket hade börjat stänga, men jag fick en Tikka Masala i alla fall. Och den var god.

Onsdag den 6 juni. Denna nationaldag tillbringade jag med att jogga i en stor park i Madrid, och sedan göra Dystopiaresearch på flyget hem igen.

Ett lyssningstips från nationaldagen är för övrigt P3 Spels kortdokumentärer, som denna gång handlade om Lavender Town Syndrome där yours truly intervjuades.

Torsdag den 7 juni. Tåget gick pisstidigt till Borlänge, och erbjöd jobb med Dystopia tills jag kom fram. Väl i Borlänge föreläste jag (55) för en liten skara tappra åhörare, arrangerat av en elevförening. Sedan åkte jag hem medan jag researchade den här bilden, som cirkulerat på Facebook i veckan. Vet du något om den som ingen annan vet, förresten? Hör då av dig till mig.

På kvällen bandade jag och Ludde två avsnitt av Creepypodden, och sedan fick väl den jäkla dagen vara klar.

Fredag den 8 juni. Sprang, intervjuades, intervjuade. Först av Elinor Strand på Sydsvenskan, som är bra på att fånga upp sociala medier-rykten, om bilden ovan (vilket sedan plockades upp av 24-nätverket), och sedan Quinn Norton om hennes gamla artikel Everything is broken som jag verkligen kan rekommendera. Sedan stack jag till Radiohuset där jag, Viktor och Anna Davour pratade om vårt arbete med Dystopia.

Sedan var det helg, och jag åkte ut till min pappa och träffade min bror Simeon som äntligen kommit hem efter ett år i USA!

Finé.

Min vecka 20 och 21: Svensexa och vårterminsslutspurt

I förra helgen var jag kidnappad på svensexa. Det var fantastiskt – mina vänner är alldeles för snälla för att hålla på med någon pennalism, så det elakaste som hände var att jag fick löpa ett snabbt gatlopp under en omgång paintball och att jag med förbundna ögon släpades ombord på en Ålandsfärja. Allt som allt var det en helg jag aldrig kommer glömma och som lämnade mig med en sådan enorm kärlek till mina vänner, för hur omtänksamma, smarta, roliga och påhittiga de är. Dessa ömhetsbetygelser låter kanske fåniga men det är jag helt okej med. I skrivande stund är min blivande fru ute och möhippas, och jag – inte helt utan ett stygn av avundsjuka men framför allt glad för att jag vet hur kul de kommer ha – har då möjligheten att recappa de senaste veckorna lite. Så då gör jag det.

Måndag den 14 maj. Creepypoddens 88:e avsnitt utkom och möttes av 126 000 lyssnare, enligt Poddindex. Lyssnarkurvan har av någon anledning börjat peka upp igen nyligen, efter att ett tag planat ut lite. Hur som helst innehöll avsnittet två historier, båda på temat att resa genom natten, och mottagandet uppfattade jag som blandat: både folk som ogillade, gillade och kände väldigt lite inför båda berättelserna. Nå, även avsnitt som när de sänds möter avmätt mottagande kan i efterhand komma att växa i lyssnarnas öron, har jag märkt.

En annan rolig Creepypoddsak var den dryckeslek en lyssnare utvecklade på Twitter, och hur den växte ytterligare i kommentarsfälten när jag tipsade poddens lyssnare på Facebook och Instagram. Att ha sådana här lyssnare är en sådan lyx.

Tisdag den 15 maj. Jag jobbade med Dystopia på förmiddagen, och föreläste för en skara SO-lärare i Sollentuna vid lunch (föreläsning nummer 44 för i år).

bild1

Eftermiddagen gick åt besvara mejl.

Onsdag den 16 maj. Dagen började tidigt med ett frukostseminarium som Gullers grupp arrangerade. Det var jag, representanter från Malmö stad, Folkhälsomyndigheten och FOI som tillsammans målade en bild av felaktigheter på internet och hur man kan förhålla sig till dem. Sedan cyklade jag till A-One igen, för ännu en intervju i ett av P3 Spels extremt hörvärda minidokumentärer, varpå dagen erbjöd lunch med pappa. På eftermiddagen jobbade jag med Dystopia, fastnade i några småstorys (det händer ganska ofta att jag upptäcker något konstigt och sitter och halvresearchar på det i någon timme eller mer, bara för att oftast landa i att det inte är värt att göra något på saken) och fick sedan tips om en märklig story om Sverige som tydligen cirkulerade i Sydamerika. Återkommer till den.

Torsdag den 17 maj. På morgonen: 2018 års 45:e föreläsning, denna gång för medlemmarna i co-workingspacet United Spaces vid T-centralen. En av mina böcker lottades ut.

Vår härliga medlem @tonele från @milinstitute vann utlottningen av @kwasbeb bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” efter förra veckans US Seminars! Stort grattis Tone ✨

Ett inlägg delat av United Spaces (@unitedspaces)

På eftermiddagen jobbade jag vidare med tipset jag hade fått om Sverigestoryn, och kunde vid tre på eftermiddag skicka in den till DN som veckans krönika. Den gick i tryck dagen efter – om ryktet i de spansktalande delarna av världen att svenska mormödrar börjat få betalt för att ta hand om sina barnbarn. Falskt, givetvis, men intressant: det är inte den vanliga sortens missförstånd som brukar cirkulera om Sverige. Finns det något att lära sig av det? Ja, det tror jag.

Sedan skickade jag massa mejl, och på kvällen panelsamtalade jag för Förlagsklubben på deras årsmöte.

Fredag den 18 maj. Snubblade över en story i Aftonbladet som fångade min uppmärksamhet.

Den kanske är autentisk denna gång, kanske inte. Poängen med att uppmärksamma den är egentligen att vandringssägner ju ofta ligger verkliga händelser nära, och att det inte är konstigt om vandringssägensliknande saker inträffar i verkligheten. Men det finns absolut anledning att vara åtminstone lite skeptisk till storyn, eftersom den följer en så vanlig mall av att dyka upp i Kina och via brittiska tabloider ta sig till internationella medier…

Aja, dagen gick i övrigt ut på att besvara mejl till Creepypodden och sätta ihop början till ett nytt avsnitt. Sedan på kvällen hade Tredje statsmakten fest!

Pingsthelgen gick som sagt ut på att svensexas, och sedan började nästa vecka…

Måndag den 21 maj. På förmiddagen bandade vi nästa avsnitt av Dystopia, som kommer ut nu i dagarna – om antibiotikaresistens. Ett inte riktigt lika avgrundsdjupt mörker i det avsnittet, för där kan vi faktiskt förhoppningsvis vända på utvecklingen. Men ingen munter lyssning i stort, såklart.

En TT-intervju där jag pratade om att inte läsa texter man delar publicerades, och i övrigt gick dagen ut på att jobba vidare med Creepypoddens avsnitt. Här hade Filter börjat hinta om sitt ”stora scoop”, så det satt man ju och skvallrade lite om också… Och så var det första dagen av att ratta Bokmässans Instagramkonto, vilket jag gjorde hela denna vecka ut.

Men hej där! Jag heter Jack, @kwasbeb på internet, och mitt liv just nu handlar i mångt och mycket om denna bok. Därmed kommer även denna er vecka handla om den, för nu är det jag som rattar Bokmässekontot! – (Det är andra gången i mitt liv jag tar över ett konto för en vecka – första gången var på Twitter, när jag var först ut att ratta kontot @sweden. Den gången slutade det med att mitt ansikte visades upp som ett avskräckande exempel i Colbert Report – vi får se vad som händer denna gång.) – Jag är frilansjournalist, har varit med och grundat Viralgranskaren på tidningen Metro och driver SR-podden Creepypodden. Jag skriver krönikor i DN, och föreläser en hel massa om källkritik och vandringssägner på sociala medier. Och så har jag skrivit en bok om sådant vi har fel om på nätet – den jag håller i. Det ska bli så kul att bekanta mig med er denna vecka! Hoppas ni ska känna detsamma. Allt gott / Jack Werner, gästinstagrammare of the week. #bokmässan

Ett inlägg delat av Bokmässan (@bokmassan)

Tisdag den 22 maj. Lugn dag. P3 Dystopia, Creepypoddens manus och lite mejl.

Onsdag den 23 maj. Började titta lite på det faktum att en story om en man som förgrep sig på en häst i Uppsala utvecklats till en regelrätt häxjakt på sociala medier. Diverse personer som antogs vara mannen hängdes ut till höger och vänster, och jag visste att jag behövde skriva något om saken men inte riktigt vad. Ringde lite på det men kom ingenvart. Svarade på en massa mejl. Bandade Creepypodden hos Ludvig.

Hade en föreläsning på kvällen (46), för en sparsam skara skolbibliotekarier i Stockholm.

Nehej. Tack till @kwasbeb Jack Werner för att han gjorde kvällen fantastisk för Skolbibliotek Öst. Och tack till @malenamartinger som lyckades få dit honom! Skolbibliotek Öst ❤ Jack Werner.

Ett inlägg delat av junkmagnet (@junkmagnet)

Torsdag den 24 maj. Deklarationsmöte på förmiddagen, och P3 Dystopia-arbete till lunch. Sedan fick jag ihop en text om uthängningarna i hästfallet:

En kort tågresa senare var jag i vackra Norrköping och föreläste där (47) på Bright East, en tillställning för unga förmågor i området. Roligt!

Fredag den 25 maj. Väckte min blivande fru på morgonen med frukost på sängen för att fira hennes 28-årsdag, och åkte sedan till området kring Riksdagshuset för mitt första åtagande i statens tjänst den dagen. En föreläsning (48) för utresande diplomater senare återvände jag hem, gjorde ett Systembolagetärende, åt lunch och satt och pysslade med lite småsaker. Därefter återvände jag till Riksdagshuset för att medverka i ”Politik i bokhyllan”, ett kvartslångt intervjuprogram som går i SVT. Länk kommer nog så småningom.

Därefter gjorde en lite rolig sak: min första intervju på länge där intervjuoffret inte var jag själv. Jag pratade med en forskare i existensiella risker för det Dystopiaprogram om ”unknown unknowns” jag bygger upp manus till. Vi pratade i en timme men om det ämnet hade man kunnat prata i två. Oerhört intressanta frågor.

Sedan missade jag att se att SvD recenserat min bok – ”underhållande och folkbildande” – och gick istället på fest. Imorse vaknade vi klockan nio av att möhippan vällde in, och nu skriver jag det här. Imorgon bitti är jag med i Nyhetsmorgon om boken. Ses då, och tack för två bra veckor!

Låt inte politikerna tvätta ur källkritiksdiskussionen

”Ett (vardagligt) samtalsämne som fått en stark (tillfällig) ökning i popularitet”. Så definierade Wictionary-användaren Svenji ordet snackis när hen en höstdag 2008 skapade uppslagsartikeln för begreppet.

Fem år senare fick jag tips om en Facebookstatus där en kvinna påstods ha mördats av invandrare, och kunde efter att ha lagt en kväll på att granska historien stämpla den som falsk i en artikel som blev inspirationen till satsningen Viralgranskaren.

Ytterligare tre år senare inträffade i tur och ordning Brexit och valet av Donald Trump som president, händelser som fram till att de inträffade framstått som helt omöjliga och tvingade en chockad omvärld att famla efter förklaringar. Komplexa förklaringar, som till exempel att amerikanska vita medelklassjobb och -identiteter som ett resultat av samtidens omvälvande sociala och ekonomiska förändringar börjat försvinna eller att EU i decennier varit brittiska politikers syndabock, var dock inte så lockande: som de enkla människor vi är sökte vi de lättbegripliga onelinerförklaringarna.

Som till exempel att folk blivit för usla på källkritik.

Och vips, så blev den som hade turen att prata om källkritik innan junidagen 2015 då Donald Trump åkte ner för rulltrappan i sitt torn på Manhattan för att utropa sig till en av de republikanska presidentkandidaterna plötsligt mycket mer attraktiv att placera i en talarstol, i ett panelsamtal eller i en spalt.

Notera att jag inte klagar på själva omständigheten att många fler pratar om – och tänker på – källkritik, sanningens vara eller icke vara, vad det innebär att publicera sig och att det förekommer påverkansoperationer i det stora och det lilla. På ett personligt plan tycker jag det är bra för oss som samhälle och på ett professionellt plan är jag glad att kunna jobba med det.

Jag menar inte heller att jag eller Viralgranskaren egenhändigt har uppfunnit begreppet källkritik, utan bara att vi fått mer uppmärksamhet tack vare vår tur och vår tajming. Nej, det jag i denna text tänkte påpeka är att det finns en baksida av att ens hjärteämne blir en snackis: det tvättas ur. När en deg kavlas ut täcker den visserligen en större yta, men blir också plattare.

Företag omfamnar plötsligt med haltande trovärdighet källkritiken i sina reklamkampanjer. Opportunister hoppar på tåget för att främja sina egna mål. ”Problem med källkritik? Det kan bara lösas med hjälp av den politiska väg fram som jag slumpartat nog har förespråkat i ett decennium!” Och så politiseras det.

Det sistnämnda är både det som irriterar mig mest, och det mest oundvikliga. Så fort Donald Trump började prata om fake news fällde han en politiserad dödsdom över begreppet och därmed dess användbarhet för att skapa gemensam förståelse kring problemet, men även dessförinnan – när vi började lockas till slutsatsen att de politiska jordbävningarna berodde på att folk inte kunde skilja mellan falskt och sant på internet – dopades diskussionen med politik.

Min egen kortfattade analys av varför det idag är nödvändigt att prata om källkritik och sanningen är att vi 1. går igenom en medieteknologisk revolution med allt vad det innebär av hierarkiska rollförskjutningar och ekonomiska värdeförflyttningar, 2. inte hunnit ikapp med förändringen då andelen av befolkningen som kunde publicera sig gick från promille till majoritet och källkritik och publicistisk etik därmed gick från att vara en traditionellt smal akademisk och ”långsam” kompetens till att behöva bli en vardaglig och praktisk del av allmänbildningen och 3. varken formulerat en gemensam förståelse eller än mindre ett språk för vår kommunikation på sociala medier: när den formell eller informell, privat eller offentlig, bindande eller efemär, bildlig eller bokstavlig, och så vidare.

Dessutom tror jag att vi dras med ännu ett evigt problem, nämligen att dålig källkritik alltid är lättast att peka ut när den förekommer på andra sidan spelplanen. Det är däremot få som uppmanar till en bred diskussion om vikten av källkritik, om hur sanningen ska försöka utrönas och kunskapen som krävs för processen, föranlett av att de själva gjort bort sig. Dålig källkritik är stickan i vår broders öga och bjälken i vår egen.

Min egen kortfattade analys är däremot inte att källkritik blivit viktigt för att sanningen plötsligt har slutat spela roll, eller den politiska kommunikationen plötsligt blivit fulare eller mer lögnaktig, för det tror jag inte stämmer, åtminstone inte i Sverige. De utgångspunkterna tror jag är för simpla, för godtyckliga och för enkelriktade för att kunna leda någonstans. Men det är ändå med dessa utgångspunkter den politiska diskussionen om källkritik förs.

”Svenska folket utsätts för propaganda och våra motståndare far med osanning.” Så kan man, med en våldsam förenkling, sammanfatta politikers nulägesbeskrivning. ”Fake news”, säger politikern, och pekar sedan med sitt fuktade finger på något den andra sidan sagt. De hade gjort det ändå, helt oavsett om ”fake news” var ett begrepp som gjorts aktuellt av samtiden, för det är det politik går ut på. I sin renaste form är ju politik att vilja, till skillnad från journalistik som är att konstatera. Det är att utforma en vision på basis av en ideologi och med andra ord i grund och botten att agera i en konflikt: att säga att min värld är bättre.

Det finns ingen fruktbar politisk diskussion som inte utgår från två konkurrerande verklighetsbeskrivningar och därför är källkritiken – i betydelsen jakten på osanningen – lika oemotståndlig som tillhygge för politikern som ett äpple som ruttnar när hen rör det. Konsekvensen är enkel: i de viljandes värld är sanningen relativ.

Om vi låter politikern kidnappa diskussionen om källkritik kommer det upplösas i ett angrepp, direkt utbytbart mot gårdagens ”du ljuger!” och morgondagens motsvarighet. ”Din sanning är inte min sanning, och du är inte källkritisk som inte förstår det. Och du säger ju att källkritik är viktigt!”

Mitt engagemang i källkritik bottnar i intrycket att det är toppen av det isberg som internetrevolutionen inneburit, och att det kommer krävas ett så långt och djupt och självrannsakande samtal om våra roller och rutiner att vi knappt ens påbörjat det. Politikerns engagemang bygger på att det är synonym till deras vanligaste anfallsstrategi. Det är inte vägen fram.

Inte alla politiker, givetvis. Det finns många som förstår vad som händer och kan formulera det klokare än jag även inom det partipolitiska systemet. Men det är, här som i alla andra fall inom politiken, slagen under bälten som får uppmärksamheten.

Jag är rädd för att möjligheten att hitta ett bekvämt användningsområde i vardagen för detta viktiga ämne ska stjäla dess luft och bleka bort dess innebörd i vardagen. Att källkritik ska upphöra att vara det breda, sammanfattande verktygslådesbegrepp för den öppna och nyfikna jakten på att försöka belägga något, och gå ännu längre in i mörkret där dess betydelse är binär och tråkig: antingen är något sant eller så är det osant och den som håller på med det senare är alltid någon annan.

Att källkritik är en snackis är som att internet gjort alla till publicister: i grunden det bästa som någonsin hänt, men samtidigt också dess största urvattningen någonsin. Det förtjänar mer än att bli ett skällsord, bortglömt imorgon.

Ny rapport: Journalistiken och felaktigheterna sitter i samma båt

Jag har för Fojos räkning skrivit en rapport om felaktigheter på internet, och hur de kan motarbetas. Rapporten släpptes igår under rubriken ”Ett svenskt kunskapscenter för att hantera felaktigheter på internet”, och jag tänkte här gå igenom och sammanfatta lite av vad jag skriver i den.

I grunden handlar rapporten om en bransch som aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till sanningen, men som plötsligt – av både sig själv och andra – målats in i ett hörn där den låtsas som det. Skillnader mellan journalistiken och felaktigheterna målas upp och anammas som symbolvärden, trots att de i praktiken sällan har existerat. Tillsammans med ekonomiska och existensiella kriser argumenterar jag i rapporten för att detta i sig, oförmågan att se hur vi betraktas utifrån och hur det påverkar vårt arbete, är ett hot mot vår trovärdighet.

Jag beskriver kort den nätburna journalistikens historia, från 70-talets Teletext till den inverkan terrorattackerna den 11 september 2001 hade på CNN, och ett par symboliskt viktiga bluffar som journalistiken inte förmått genomskåda under de år som lett oss fram till idag. Jag ger en kortfattat bild av ekonomin idag, och våra nya konkurrenter.

De intäkter som prenumerationer och printannonsering hämtat hem går inte längre att ta för givna. Och resten av annonspengarna hamnar, som vi ska komma in på, i Googles och Facebooks fickor. Detta skapar en ond och stressad cirkel bland annat i lokalpressen, där den pressade ekonomiska situationen leder till nedskärningar, där nedskärningarna leder till konsolidering och centralisering och där konsolidering och centralisering leder till mindre och mindre lokalt material. Och bristen på lokalt material gör att ännu fler prenumeranter tappar intresset för tidningen.

Sid 6.

Ni får er även en liten översikt över mediehusens roll, samt IT-jättarnas relation till felaktigheterna.

I debatten kan det det tyckas som en perfekt uppgift för medierna att sköta faktagranskning av påståenden på sociala medier. Men sanningen är att de inte sällan sätter krokben för sig själva.

Sid 7.

Efter detta försöker jag definiera hur propagandan idag ser ut, hur den sprids av sådana som har intressen och vilka samhälleliga följder de har. Därefter försöker jag definiera den faktagranskande journalistiken, som den ser ut idag:

All journalistik ska vara faktagranskande. Det som utmärker den faktagranskande journalistiken som genre är att den är reaktiv. Istället för att på eget initiativ undersöka eller granska ett samhällsförhållande reagerar den faktagranskande journalistiken på någonting som påståtts av tredje part, oavsett om det är en Facebooksida eller en president, och presenterar sin egen uppfattning kring dess sanningshalt.

Sid. 11-12.

I rapporten presenterar jag också ett par modeller för att försöka förstå felaktigheternas spridning i journalistiska medier och på sociala medier. Två av dem bygger på Claire Wardles värdefulla arbete, och ytterligare en är föreslagen av Kristoffer Holt, medieforskare på Linnéuniversitetet. Därefter föreslår jag en egen modell, eller åtminstone skelettet till en sådan.

Utgångspunkten för modellen är att diskussionen om felaktigheter på internet ofta nöjer sig med att utgå från begreppen ”fake news” eller fejknyheter, som i sig innefattar en lång rad olika, sedan tidigare etablerade begrepp, och därefter omedelbart inleda en diskussion om hur det kan bekämpas eller bemötas. Problemet är att de som deltar i samtalet inte vet exakt vad det är som diskuteras. Är det propaganda, missförstånd, rykten eller lågkvalitativt men ändå journalistiskt arbete?

Sid. 16.

Modellen delas upp i fyra kategorier, utefter om felaktigheten är publicerad av opinionsbildare, allmänhet, journalistiska aktörer eller klickaktörer, och gör skillnad mellan felaktigheter som publiceras i krislägen respektive i vardagen samt om man är medveten eller ej om att felaktigheten är felaktig. Så här ser modellen ut:

modell

Sid. 17.

Den bygger på en skiss jag publicerade på Twitter i slutet av september, som i sin tur inspirerades av diskussionerna på ett expertmöte med Nordiska ministerrådet som jag då deltog i. (Även denna kloka debattartikel av mina norska kollegor utmynnade ur samma möte.) Fredrik Strömberg var då mycket behjälplig med att räta ut mina tankar, och ska ha tack för det.

Läs gärna om hur vi tänkt kring denna modell i rapporten, och återkom ännu mer gärna med feedback. Poängen är att möjliggöra en förståelse för varför felaktigheter publiceras, beroende på när och av vem de publiceras, och jag skulle gärna definiera varför oavslöjade respektive avslöjade felaktigheter publiceras av de fyra olika grupperna men än kändes det lite för tidigt. Det här skissar emellertid, tror jag, upp en tydlig väg framåt.

Rapporten som jag och Fojo publicerat kan läsas här, och den utmynnar i att Fojo föreslår ett svenskt kunskapscentrum för faktagranskning motsvarande Poynters International Fact-Checking Network. Ett sådant projekt skulle jag också vara mer eller mindre inblandad i. Jag hör hjärtans gärna era tankar om det, eller om rapporten och dess idéer i stort.

 

Avpixlat ljuger om skylt i Skövde – blir viral i USA

”Stadsdel i Skövde övergår till samhällsinformation på arabiska.”

Så skrev före detta Avpixlat, som nyligen bytt namn till Samhällsnytt, i ett inlägg publicerat den 10 november. Texten bygger av allt att döma på en insändarbild till Samhällsnytt och föreställer en skylt med arabisk text samt Skövdes logotyp.

”Enligt vad Samhällsnytt erfar har texten i svensk översättning följande ordalydelse: Tillsammans bygger vi om torget i Ryd! Under tiden kan vi njuta av platsen som är fylld av exotiska färger. Bygget beräknas vara klart juni 2018″, skriver Samhällsnytt. De fortsätter:

”Enligt uppgift till Samhällsnytt från den boende i området som tagit bilden, finns inte motsvarande information på svenska eller något annat språk – endast arabiska.”

Påståendet om skylten har tack vare den kristna fundamentalisten PeterSweden, som hänvisar till Samhällsnytt som källa, fått spridning bland amerikanska högerextremister, som även han utmålar skyltarna som bara på arabiska:

PeterSweden (som man kan läsa mer om här) vistas för närvarande i Norge, men ägnar sin tid åt att lyfta fram olyckshändelser, brott och oroligheter i Sverige för en amerikansk publik och utmåla dem som representativa för tillståndet i landet. Hans tweet har bland annat uppmärksammats av Infowars-redaktören Paul Joseph Watson, och har fått netto flera tusen retweets.

Påståendet är emellertid fel. På skyltens ena sida står det på arabiska, men kommunikatören Anna Hartung på Skövde kommun upplyser mig om att det på den andra sidan av skylten i fråga står samma text på svenska.

skyltar

Södra Ryd är ett miljonprogramsområde i Skövde, som man kan läsa och höra lite mer om här, här och här.

Nej, Michael Moore har inte sågat ”den feministiska regeringen Löfven”

Det är lustigt, för det tycks som att sexuella övergrepp för vissa är ett brott som bara förtjänar att uppmärksammas ibland. Facebooksidan Politikfakta, till exempel, har varit knäpptysta om den mycket uppmärksammade härvan kring den före detta SD-politikern Hanna Wighs övergreppsanklagelser mot en partikollega i riksdagen. Trots att Facebooksidan sedan nyheten kom om Wighs avhopp och anklagelser har hunnit publicerat 18 andra statusar har just den storyn ännu inte alls adresserats. Vem vet varför – den har knappast gått att missa.

Detta frågetecknet reser jag eftersom Politikfakta emellertid idag markerat hårt mot sexuella övergrepp i Sverige på en helt annan front: med udden mot Stefan Löfven. ”Den vänstervridna filmmogulen Michael Moore sågar den feministiska regeringen Löfven vid fotknölarna”, skrev Politikfakta i en status vid 21-tiden på måndagkvällen, och länkade till en debattartikel signerad Moore i Huffington Post. Då, plötsligt, tycker Politikfakta att det är rimligt att diskutera ett samhällsproblem vi alla är överens om är förfärligt.

Politikfakta är inte ensamma om att uppmärksamma denna debattartikel – även Egor Putilov, uppmärksammad hamnskiftare och medarbetare på sajten som tills nyligen hette Avpixlat och numera kallar sig Samhällsnytt, twittrar om den, och lägger samma fokus på att det är mot regeringen Löfven kritiken riktas.

putilov

Ytterligare en och annan värd att nämna har uppmärksammat Moores debattartikel det senaste dygnet, däribland Jan Sjunnesson, Infowarsfiguren Paul Joseph Watson, finanssajten Dagens PS, och Youtubemonologhållaren Arg Blatte Talar (som också förutspår att ”svensk media kommer ignorera det hela”).

Det lär förvåna Arg Blatte Talar att svensk media inte alls ignorerat anklagelser, utan att DN, SVT, Nyheter24, Aftonbladet, Expressen och alla tvärtom rapporterat om dem flitigt,…

…ja, det vill säga, år 2010. När Stefan Löfven fortfarande var IF Metalls förbundsordförande. När det var regeringen Reinfeldt som styrde över Sverige.

Och när – vilket ingen av de ovan nämna dignitärerna ens verkar ha lyft ett finger för att kolla upp – Michael Moore skrev den där jäkla artikeln.

Svärmen

I slutet av augusti uppmärksammade jag ett fejkat konto på Twitter, som stulit sin profilbild från en riktig tjej och använde den unga, kvinnliga personan för att sprida ett antifeministiskt budskap som gick hem bland sverigevänner. Ni kan läsa den tråden genom att klicka upp tweeten nedan.

Kontot försvann, av allt att döma i samband med att det anmäldes för bildstöld, men dök sedan upp i ny form med ett nytt namn – LdaLinn95, som om man skriver L:et gement ser ut som IdaLinn95: ldaLinn95. Jag trodde det var något troll som registrerat kontot, eftersom det mest ägnade sig åt att skriva okvädesord till sin omgivning. Men kanske är det något större som pågår kring vår avsiktligt felstavade vän.

Läs mer

Jag, Ryggsäck

Ett fun fact om mig som ofta får småbarnsföräldrarna i min omgivning att känna en blandning av avsmak och fascination är att jag gör den svenska rösten till karaktären Ryggsäck – vilket är, håll i er nu, en ryggsäck – i barnteveserien Dora Utforskaren. Dora Utforskaren tillhör kategorin barnteveserier som är menade att skapa en sorts dialog med barnen framför skärmarna, om så bara genom att ställa oerhört enkla frågor och lämna några sekunder tysta då barnen kan ropa ut svaren. Generöst (eller nedlåtande, beroende på hur högt man håller barns kognitiva kompetens) nog öppnar man till och med ibland för att barnen ska svara fel på dessa frågor, genom att säga till exempel ”Nej, det där är ju en paprika! Dora bad dig ju att peka ut en kvastfening” och liknande.

Om ni inte antingen är väldigt unga i sinnet eller har småbarn själva är det möjligt att ni inte sett Dora Utforskaren, och i så fall kan ni bekanta er lite med inte bara min karaktär utan också hur min röst lät i puberteten genom att klicka er fram till 03.29 i Youtubeklippet nedan, där två killar spelar spelet om Doras äventyr med… eh, mig.

Min tid som dubbare i barnteveserier är inte den mest kända aspekten av min karriär kanske, men varje gång det framkommer är det någon som tycker det är kul. 2013 skrev journalisten Andreas Jennische ett blogginlägg där han nämnde Dora Utforskaren, och en av hans följare påpekade då för honom att jag var Ryggsäck. Jennische bloggade då om saken, och i hans kommentarsfält skrev jag en mindre roman om hur det hade varit.

Jennisches blogginlägg har, tillsammans med hans blogg i övrigt, försvunnit (men går ändå fortfarande att läsa här), men den där romanen hittade jag faktiskt nyss sparad via kommentarssystemet där den skrevs. Och eftersom jag är övertygad om att det fortfarande finns småbarnsföräldrar där ute som plågas av Ryggsäcks enahanda och fullständigt atonala sång, och därför kanske skulle kunna stå ut lite lättare om de hade något roligt att associera den med, tänkte jag här återpublicera den.

Alltså: hur det var att dubba rollen Ryggsäck i Dora Utforskaren, skrivet av mig den 12 september 2013:

Min dubbning inleddes vid kanske 11 års ålder, med att jag – ett mycket uppmärksamhets- och framgångstörstande barn – började se mig om efter andra sätt att tjäna pengar än the occasional utförsäljning av halvt uttjänta McDonaldsleksaker i Bofils båge. Min gudmors pojkvän jobbade då, om jag minns rätt, som studioman på dubbningsstudion Eurotroll, och mamma tipsade om att höra av mig till honom med förslaget ”Ge mig pengar så pratar jag”. Så gjordes och jag åkte in till studion, som då låg några kvarter från min dåvarande skola Adolf Fredriks, på audition.

När lönen diskuterades dök fantasisummor som 350:- i timmen upp. Jag var såld, och min sopranstämma verkade tillfredsställa även den jovialiska men businessinriktade studiochefen Lasse Svensson (som kuriöst nog är bror till ingen annan än Lill-Babs).

Kort därefter var jag inblandad i flera Snobben-produktioner, bland annat ”Bon Voyage Charlie Brown” (eller ”Lycklig resa, Charlie Brown” som den sedvanligt kosmopolitiska svenska titeln lyder) och delar av en senare producerad Snobben-serie. Det är nog de roligaste sakerna att se så här i efterhand – min röst är så fixerat illjus och samtidigt på något sätt sorgsen att det känns som att höra ett kassetband som reflekterar över att det snabbspolas för mycket och snart kommer vara utslitet. De följdes upp av en sådan mängd serier och filmer under åtminstone sju års tid att jag antagligen inte kunde rabbla upp hälften, ens om jag fick en dags betänketid. De flöt liksom ihop.

Men Dora utforskaren minns jag. Det var ingen audition, de hörde bara av sig någonstans kring 2004-05 och sade ”Vi har en till roll för dig”. Eftersom mitt arvode då hade stigit till typ 500-600 i timmen tackade jag ja utan närmare betänketid, och sattes strax i det ljudisolerade inspelningsrummet med hörlurarna på och endast det tjocka fönstret ut till studiomannen och hans spakar som utblick till verkligheten.

När man dubbar läser man i princip bara upp repliker från ett papper lagt framför en på bordet, utan idé om story eller kontext, så jag kan inte säga att jag någonsin fick chansen att djupare dyka ner i Doras eller någon av hennes stallbröders innersta. Jag hörde aldrig ens signaturmelodin, tror jag. Men på manuset var i alla fall åtminstone fyra karaktärer överstrukna med märkpenna och därmed mina: Ryggsäcken, tjuren Benny, den desperat intetsägande Diego Márquez och så de outgrundliga ”Tre små insekter”.

De senares bidrag till serien var rätt så ringa – de materialiserades närhelst Dora var på väg någonstans och skanderade maniskt målet för resan i fråga tillsammans med henne (De styckena fick vi alltid banda om gång på gång, medan studiomannen irriterad bad mig låta pipigare men samtidigt mer bestämt entusiastisk. Resultatet minns jag som något i stil med om mössen i Askungen hade deltagit i en vänsterdemonstration på 70-talet) för att sedan lika raskt försvinna ut i periferin, till sina antagligen fläckfria insektsliv.

Ryggsäcken, som ju helt klart är min brorslott i Dora-universat, skulle låta ”ung men cool”. Detta löstes genom att jag satte ner min då 15-åriga röst i ett grötigt mellanregister, med ett brett leende påklistrat (”Det hörs genom rutan om du ler när du säger det!”). Genom dessa beskrivningar kanske du förstår att mängden inflytande jag hade på hur Ryggsäckens porträtt skulle målas var begränsad – jag hade så att säga fått soppan upphälld och kunde själv bara salta den. Skälet till att ord som exempelvis ”de-licio-uuuus” är så märkligt uppdelade är helt enkelt att i orginalversionen är det spanska de uttryckslösa barnen framför TV:n skulle lära sig, och på spanska säger han ”delicioso” – fem stavelser istället för engelskans (med god vilja) fyra. Då är man så illa tvungen att sanktionerat av trötta studiomän hojta lite extra på det sista uuus:et.

En liten extra fun fact är att de inte kunde nöja sig med att återanvända en och samma inspelning av den så fängslande ”Ryggsäck, ryggsäck”-sången. Nä, till min plånboks glädje men hjärnas utnötning bandade vi den varenda. Jävla. Gång den återkom i serien. Jag kan den fortfarande, jag skulle sannolikt kunna rabbla den fläckfritt om du så ryckte upp mig mitt i natten. Inte för att jag föreställer mig att du blir så imponerad – om du, som det verkar, är småbarnsförälder antar jag att just det scenariot inte längre är teoretiskt.

Se där, en mindre uppsats. Det var i sammanfattning ett kul kapitel av mitt liv som dessutom var tungt inkomstbringande. Jag kan rapportera att jag smällde samtliga pengar på Lego och havrebollar i skolans fik.

En av soppans alla ingredienser

I slutet av april publicerades i DN en läsvärd artikel av Måns Mosesson och Anders Hansson, om den anarkofrihetliga utopidrömmen Liberland. Där, längs Donau mitt emellan Kroatien och Serbien, vill en brokig grupp aktivister skapa en ny nation, fri från plågorna de upplever i sina fosterland.

Det enda människorna som sökte sig till Liberland hade gemensamt var egentligen att alla hade sina egna skäl. ”Någon är övertygad om att invandringen håller på att knäcka Europa, en annan menar att bankväsendet är korrupt, en tredje vill placera sin förmögenhet i en jurisdiktion med frivillig skatt, en fjärde vill ta sina droger i fred, en femte är sur för att man snart inte får röka ens på uteserveringarna i hemlandet längre”, skriver Mosesson. En svensk ung man, fastlåst i ett liv han är missnöjd med i Visby, drömmer i artikeln om att åka till Liberland och kan inte föreställa sig att någon konflikt skulle uppstå där.

– De som bor i Liberland kommer att vara väldigt överens med varandra. Alla har sökt sig dit av en anledning, alla har ett gemensamt mål. Kommer man från ett muslimskt land så tror jag inte att man är särskilt förtjust i sharialagar, till exempel. Så det kommer inte att bli några motsättningar, säger mannen.

Om Liberland någon gång blir verklighet, och en grupp människor som på grund av sina unika och egensinniga politiska övertygelser gjort sig omöjliga i sina hemländer bosätter sig tillsammans i ett träsk, får vi se om den förhoppningen infrias.

Det spännande med stora delar av den missnöjda nätburna främlingsfientligheten i allmänhet, och muslimfientligheten i synnerhet, är hur som helst att den påfallande ofta utgörs av en ohelig röra olika bevekelsegrunder. Än så länge trivs de hyfsat bra ihop (även om Donald Trumps bombningar i Syrien och degradering av Steve Bannon skapat hotfulla sprickor i fasaden), men om slutmålet är någon sorts nytt samhällsbygge är det svårt att föreställa sig hur det ska ske i samförstånd.

I dagarna har en person dykt upp i mångas flöden, och han symboliserar på ett träffande sätt detta.

Den 30 april fick en som kallar sig PeterSweden7 på Twitter syn på en tweet signerad Avpixlat-krönikören Jan Sjunnesson. Sjunnesson hade kommit över en reklamlapp från McDonalds i Södertälje, på vilken det stod på arabiska. Peter tog illa upp.

https://twitter.com/PeterSweden7/status/858446838847983618

Hade Peter vetat att lappen hade samma information på svenska på andra sidan, och att McDonalds – som precis som alla andra företag gärna vill ha nya kunder, oavsett varifrån de kommer – hade delat ut den i områden med mycket nyanlända, är det möjligt att han hade sparat sina tårdrypande emojis. Men poängen är att den första tweet Peter skrev om lappen fick stor spridning: över 4300 retweets. För första gången dök han även upp i svenska flöden.

I den amerikanska alt-right-rörelsen är det annorlunda. Där har han sedan i höstas skapat sig en allt större genomslagskraft, och nyligen passerade han 40 000 följare. Efter att ha skaffat ett konto på Twitter i mars 2016 och ett par månader fört en ganska tystlåten tillvaro började han sprida, översätta och kontextualisera handplockade nyheter som alla utmålade samma bild: Sverige stod inför kollapsen och det var invandringens och flyktingarnas fel. Ofta kommer nyhetslänkarna från SVT och andra proffsmedier, vilket dock inte hindrar honom från att klaga över medial mörkläggning i nästa andetag. I december lyftes han upp som ”reporter” för Twitter- och Facebookkontot Voice of Europe, en nationalistisk, muslimfientlig och konservativ alt-right-kanal för amerikaner som undrar över utvecklingen i Europa, och fick då många fler följare. Sedan dess har han uppmärksammats av alt-right-affischnamn som Ann Coulter, Milo Yiannopoulos och Mike Cernovich, och intervjuats av Laura Ingraham.

Så vem är då denna Peter? Jo, av hans sociala medier-aktivitet att döma har han en rätt egensinnig uppsättning övertygelser.

Han är en asylsökare i England, på flykt från Sveriges syn på… hemskolor.

peter1

peter2Varifrån kommer då detta existensiella krav på hemskolor? Jo, från synen på att skolan är ett hjärntvättningsverktyg…

peter3

…som står i vägen för kristendomen.

Och här landar vi i Peters kärna. Han är jätte-jätte-kristen.

Alltså kreationistkristen.

peter4

Hårmodekristen.

peter13

Gammeltestamentskristen.

peter5

Homofobkristen.

peter6 peter7 peter8

peter14

Antisemitkristen.

peter9

peter11

peter10

Ja, faktiskt till och med revisionistkristen.

peter17

Antifeministkristen.

peter15

peter16

Månlandningen-är-en-frimurarbluff-kristen.

peter12

Okej, det är kanske inte en grej annat än i denna killes huvud. Men poängen är att han verkligen är väldigt kristen.

Alt-right-rörelsen i sin helhet är ganska okristen. Visst, den är schauvinistisk, antifeministisk och antisemitisk, konspiratorisk och homofob. Men den utgörs som sagt av en mängd olika subkategorier av åsikter. Och hur Peter går ihop med Ann Coulter – som han anser borde ta en tillbakadragen moderlig roll och klä sig proprare – eller Milo Yiannopoulos – som han anser bör straffas med döden för sin homosexualitet – är minst sagt oklart. Fast inte just nu, just nu är alt-right-rörelsen fortfarande delvis berusad av höstens framgångar och enade i sitt övergripande mål, att påverka makten i deras riktning. Kanske kommer de lyckas, kanske inte. Det enda vi kan vara säkra på är att om de, i sin magnifika brokighet, inte har särskilt goda möjligheter att bygga ett samhälle tillsammans.

Även om Liberland blir verklighet kommer det fortsätta vara ett ordentligt träsk, så länge det bebos av sådana som Peter.