Min vecka 33: Sommarlugn och höststart

Nu har människor börjat inleda sina mejl till mig så här: ”Hoppas du haft en fin sommar.”

Haft. Fatta vinken. Nu är det dags att börja jobba igen.

Och tja, det kanske det är. Åtminstone säger mig min kalender det. I veckan hade jag vad som måste betraktas som höstens första föreläsningen, även om veckan fram tills dess var tämligen lugn. Innan jag går in på det ska jag också sammanfatta min sommar, till att börja med genom de skrivna och talade spår jag lämnat efter mig.

Creepypodden har kommit ut med tre avsnitt: om våra fyrfota vänner, om historier från bakgården och om att känna sig iakttagen. I Dagens Nyheter gick i juli en text om den utmärkta mockumentärfilmen Konspiration 58 som jag egentligen skrev till min bok, men som vi strök av utrymmes- och relevansskäl. Jag fräschade upp den lite, skrev om den så den passade till den då närliggande finalen i fotbolls-VM, och DN skickade ner sin utmärkta fotograf Roger Turesson till Göteborg för att fotografera regissören Johan Löfstedt. Resultatet finns att läsa här och jag tycker det var jättekul att få uppmärksamma denna guldklimp till film.

Därutöver har jag skrivit några krönikor i DN, om vad jag kallar ”villustrationer” – händelser vi inte skärskådar eftersom de passar det vi tycker är sant – och om Andreas Ericsons utmärkta Twitterberättelse och hur den påminner om framgångsrik propaganda.

Jag var vid ett tillfälle i Falkenberg, för att berätta spökhistorier för en grupp fina människor, organiserat av Jonny Andersson som vann spökhistoriestunden i julens Musikhjälpen. Det blev lite inhopp i media också. I Studio ett den 23 juli, i tidningen Förskolan den 6 augusti, kanske något mer jag glömt. Annars har jag läst en hel del böcker i sommar, och varit på semester i Spanien och på Gotland. Det har varit fint.

Med det sagt – till den, egentligen ganska innehållslösa, veckan som gått:

Måndag den 13 augusti. Läste bortglömda mejl som legat och jäst i sommarvärmen länge nu och jobbade med projekt 2. Gick och såg Joel Lyssarides spela Esbjörn Svenssons Trio på kvällen.

Tisdag den 14 augusti. Gjorde Creepypoddenmanus, bland annat genom att bearbeta och sätt ihop en jättelång – alltså jättelång – historia som jag hoppas kunna ha med framöver. Kollade lite på bilbränderna men kunde inte hitta något skumt.

Onsdag den 15 augusti. Creepypoddenmanus, bland annat genom att läsa svenskskrivna utgivna spökhistorier som jag köpt en massa av, och projekt 2. Middag med vänner på kvällen, där två tyvärr flyttar till Norge snart. Ledsamt men trevligt.

Torsdag den 16 augusti. Ungefär ovanstående, fast på eftermiddagen spelade jag in podd hos Ludvig och på kvällen gick jag på Andreas Ekströms releasefest för ”Att hitta”, som jag ser fram mot att läsa.

Fredag den 17 augusti. 2018 års femtionionde föreläsning utspelade sig i Umeå, på en seminariedag som länsstyrelsen i Västerbotten satt ihop. Hörde alltid lika grymma Isobel Hadley-Kamptz, FOI:s Lisa Kaati och pratade själv om det gamla vanliga. Folkbladet skrev en blänkare om det hela.

På kvällen, när jag kom hem till Stockholm, överraskade jag en publik på Scalateatern med att dyka upp och gästa en liveinspelning av podden Rollspelsklubben. Det var svettigt men skitkul.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Rollspelsklubben live var en kavalkad av trams i fyra akter. Underbart roligt att vara med.

Ett inlägg delat av Thomas Eriksson (@annorlundakul)

Typ så! Nästa vecka blir det ännu mer föreläsningar.

Min vecka 24 och 25: Fact-checking och pasta i Rom

Att leva som egen företagare med en tydlig och – i rådande tidsanda – attraktiv profil innebär många sorters lyx, varav en är tveeggad: varje dag innebär en möjlighet att helt styra om hela tillvaron. Det är svårare, som frilans, att bara följa i upptrampade spår eftersom jag i hög grad formar min tillvaro från dag till dag och bara har mig själv att skylla om någonting lämnar mig missnöjd. Ett arbete som går ut på att trampa i de där upptrampade spåren är visserligen sinnebilden av det själ- och glädjelösa harvandet, men det innebär åtminstone att man inte behöver ställa sig frågan om man gör det man verkligen vill. Det svaret är ju så tydligt ”nej”. För mig är svaret, sedan en tid, betydligt mer grumligt och höljt i dunkel. I teorin är ju allt bra. Så varför går jag runt och funderar på vad jag borde göra?

Är det här något att gnälla på? Nej, givetvis inte. Jag har en väldigt lyxig arbetssituation just nu. Den kommer väl inte förbli sådan för evigt, men just nu är den det: om det är det inte tu tal. Men även en lyxig arbetssituation kan kännas obekväm, och just nu vet jag helt enkelt inte riktigt om jag gör det jag verkligen vill. Jag har tänkt att något annat ska hända i vår, men fram till dess är jag i denna tillvaro och letar efter de där tillfällena då man påminns om vad det är man älskar: vad det var som fick en att hamna här. Dessa veckor har några sådana ögonblick funnits, dels hemma i mitt vardagsrum i ett samtal om storyn jag aldrig riktigt lämnat, dels i en hemskt varm skolbyggnad inhyst av en internationell skara faktagranskande journalister i Rom. Vi kommer till båda dessa punkter i min genomgång av veckorna som gått.

Måndag den 11 juni. Veckan inleddes med att Creepypoddens 90:e avsnitt släpptes, en morgonrunda med min nya pulsklocka, samt en fuckup. Jag satt i mitt kök och väntade på en brittisk frilansjournalist, sedan en tid boende i Stockholm, som skulle intervjua mig om ”Vem är Veronika”. Klockan var några minuter i 10, vi hade avtalat träff vid hel, när det plötsligt i Dystopias Slackkanal kommer ett meddelande från min poddkollega Anna som kungjorde att hon var i Radiohuset och väntade på att släppas in. Jag hade dubbelbokat mig: vi skulle banda just då. Jag kastade mig hemifrån, hittade frilansjournalisten som gick runt ute på gatan och letade efter min dörr och bad tusen gånger om ursäkt, och slängde mig sedan iväg på cykeln. En halvtimme sen kom jag fram och vi bandade avsnittet som skulle komma ut senare i veckan under viss tidspress. Genant och dumt.

Under eftermiddagen blev det inte så mycket gjort, för jag hade inga batterier på datorn och knappt tid att hitta ett fik att sätta mig på innan dagens andra programpunkt tog vid: ett after work med Journalistförbundet, delvis arrangerat av Yttrandefrihetsgruppen som jag ju sitter med i. Sedan cyklade jag hem igen, och köpte flygbussbiljetter.

Tisdag den 12 juni. För den här dagen tillbringade jag nämligen i Köpenhamn. Den blev lite vimmelkantigare än tänkt, eftersom jag av outgrundliga skäl sov jävligt illa natten mellan måndag och tisdag (jag hade varken ångest eller insomnia, det var bara som om ”somna”-mekanismen var satt ur spel) och därför var på gränsen att falla i dvala varje sekund och särskilt på den tidiga flighten ner till Danmark. På flyget tog jag en selfie för att se om jag såg trött ut, och, ja…

Men min uppgift för dagen gick ändå helt okej. Det som ägde rum i Köpenhamn var Radiodays Europes särskilda podcastdag, en dag för poddare världen över. Jag var av Sveriges Radio tillfrågad att berätta lite om Creepypodden, och gjorde så med viss framgång: efteråt har diverse åskådare hört av sig med frågor och liknande. Trevligt, men som sagt: grumlat av sömnigheten.

Jag åkte hem igen samma eftermiddag och gick och lade mig tidigt, efter att lite lealöst suttit och undersökt en suspekt Facebookpost där en man påstod sig ha blivit misshandlad för att han bar några supportergrejer för svenska landslaget. Den var märklig i detaljer och helhet, men Samhällsnytt hann ändå göra en grej på den innan den försvann från Facebook. Det blev ännu en av alla de där grejerna man kollar in, men som det inte blir något av.

Onsdag den 13 juni. Klockan nio kom den brittiska frilansjournalisten, som vi avtalat under min panikslagna måndagsmorgon, och vi satte oss och pratade om ”Vem är Veronika” samtidigt som några karlar genomförde en stamspolning i vår lägenhet. Det var här ett av ögonblicken jag nämnde ovan infann sig. När jag pratade om Veronika kände jag verkligen att fan, det är de här berättelserna jag vill berätta. Det var verkligen kul. Jag behöver hitta tillbaka till dem. Vi hann nätt och jämnt prata igenom första hälften av storyn, och har sagt att vi ska ses igen. Vi får se om det blir något av hans intervjuer, men det hoppas jag verkligen och han verkar vara en sådan som får saker gjorda.

Nå. Efter en springtur vid lunch cyklade jag till Lundagatan för en intervju med en podd som UR gör om källkritik, vilket var kul och trevligt. Sedan satt jag till långt in på natten och skrev krönika till DN, som publicerades senare i veckan.

Torsdag den 14 juni. Gjorde lite olika saker – köpte en tågresa, besvarade mejl, slösade bort en del tid på internet, och sedan cyklade jag till Gamla stan för att delta i Saco-evenemanget Sacosoffan (som många undrat varför den inte heter Sacosäcken, men som jag nu slås av kanske anspelar på sagosoffan?). Det går att se här:

Fredag den 15 juni. Satt och undersökte ett supermärkligt Twitterkonto, enligt vad som påstods tillhörande en ung exmuslimsk kvinna men vars story delvis föll isär ju längre dagen fick. Kom knappt någon vart med det, dock, tyvärr. Däremot publicerades min DN-krönika, om spetsade pålar nedanför badbryggor. Sedan var jag med i Lantzkampen i en mysig liveversion på Kulturhuset, vilket man kan behöra här:

Sedan var det helg!

Måndag den 18 juni. Tog en springtur och ett tåg till Varberg, där jag föreläste för frivilliga skolungdomar – med andra ord, inte jättemånga. Men det var trevligt ändå, och därtill årets 57:e föreläsning! Sedan publicerade jag ett inlägg om folkberättandet på nätet om muslimer.

Tisdag den 19 juni. Packade på förmiddagen – såg P3 Dystopias senaste avsnitt, om totalitarismen, släppas vid lunch – åkte till Rom på eftermiddagen! I Rom ägde nämligen Global Fact V rum, en konferens om faktagranskande journalistik som lockar deltagare från hela världen.

Jag skriver detta söndagkvällen den 24 juni, och nu är jag hemma igen från Rom. Jag tänker sammanfatta dessa dagar med att det var varmt och svettigt, bitvis mycket intressant och hela tiden väldigt hjärtligt. Mest användbart var dragningarna om avancerad nätresearch, faktagranskning i skolbänken och samtal om folklore och fejknyheter – det är vid de tillfällena jag också spritter till, som att jag inser något om vad det är jag vill hålla på med. En annan liten rolighet var att ett filmklipp jag gjorde för en tid sedan, om en illasinnad propagandabild mot flyktingar, var nominerad till bästa filmanvändning. Men vann gjorde jag inte. Här kan ni se det om ni vill, med engelska undertexter om det behövs:

Och det var den veckan!

Min vecka 18 och 19: Bigfoot och Trollhättan

Efter förra gångens veckosammanfattning följde en kort vecka, och det kändes fånigt att sammanfatta tre dagar. Så jag sammanfattar två veckor nu istället, med start samma dag som jag publicerade förra sammanfattningen!

Onsdag den 2 maj. En rätt schemalagd dag, som började på förmiddagen hos produktionsbolaget A-One, där Tobias Norström och jag pratade om Bigfoot i GTA för en av P3 Spels mycket lyssningsvärda kortdokumentärer. Myten om Bigfoot är en av spelvärldens mest charmiga mysterier, och jag nämner den och andra liknande historier i min bok om creepypasta. Dokumentären kom ut veckan därpå, och här kan ni lyssna på den:

Därefter satte jag mig på tunnelbanan, och höll en föreläsning (nummer 41) för delar av skolpersonalen på södra delarna av röda linjen på St Botvids gymnasium, varpå jag åkte hem igen och gjorde en Skypeintervju om #metoo och publicistik med några gymnasiestudenter. Alla delar av dagen var mycket roliga!

Torsdag den 3 maj. Catchade up med Viktor Hariz, producenten för P3 Dystopia, som återkommit till jobbet efter tio dagars pappaledighet och pratade lite om vägen fram för projektet. Sedan åkte jag till Umeå, för att vara med i det ytterligt trevliga programmet Go’kväll! Det kan ni se här, fram till den 2 juni.

Fredag den 4 maj. Efter möte med Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp över förmiddagen och lunchen cyklade jag till en kompis vernissage, och sedan cyklade jag hem och ägnade mig åt att pyssla med Creepypoddens manus. Det drog ut lite, men morgonen därpå hade jag en idé till ett avsnitt som jag hoppas ska uppskattas. Det har rubriken ”Natt utanför fönstret”… Dessutom publicerades denna dag en kort intervju med mig om mina läsvanor i svb.se, med anledning av att jag ÄR AKTUELL (älskar att VARA AKTUELL) med ”Ja skiter i att det är fejk…” (som för övrigt uppmärksammades i en ledare för Centerpressens nyhetsbyrå). Sedan var det helg!

Måndag den 7 maj. Jobb i Gävle, på Polhemsskolan för ett gäng gymnasietreor (som jag verkligen imponerades av bara i och med att de dök upp – fan, de har en månad kvar av skolgången. Om de hade slappnat av lite med närvaron vid det här laget hade det verkligen inte varit särskilt konstigt. Nå, det var mitt nöje att få föreläsa för dem). Föreläsning nummer 42 för i år.

Dessutom fick ett av mina gamla skämt äntligen upprättelse! Den här tweeten…

…ledde till att skämtet togs in i Nya Wermlands-tidningen. Fint att de också fick med min profilbild på ett så tydligt sätt.

bild

Mycket glädjande för Sverige! På eftermiddagen hade vi telefonmöte om Dystopia inför släppet av avsnitt två, som kom senare i veckan.

Tisdag den 8 maj. Senaste krönikan i DN publicerades, en liten betraktelse om mytbildningen om den svenska köttbullen med anledning av härvan på @swedense. Jag tror min poäng fångas bäst av en kommentator på min Facebooksida: ”Ja, här har man trott i snart 50 år att Köttbullar egentligen är från Turkiet och så twittrar nån det och så ba ‘näää, det är de ju inte'”. Ibland leder det rätt när någon har fel.

Dagen gick mestadels ut på att intervjuas, av en tidning för seniorer på förmiddagen och en student i PR över lunch. Sedan svarade jag på en miljon mejl (okej, inte en miljon, men seriöst 105 stycken).

Onsdag den 9 maj. En liten fördjupande intervju om boken publicerades i tidningen Civilekonomen. Jag bandade Creepypoddens senaste avsnitt, och intervjuades av två elever på Globala gymnasiet för deras skoltidning. Och konstaterade en liten rolighet:

Torsdag den 10 maj. Föreläsning nummer 43 för i år, den här gången på biblioteket Kronan i Trollhättan. Att resa dit och hem igen tog merparten av dagen (det enda jag hann med i övrigt var att skicka en del mejl och att prata med Feeden i P3 om incels) men det var det värt för det var så roligt att få träffa och prata med de goda Trollhättianerna.

Och så har topplistan på Poddindex förändrats lite, i och med att en podd som sänts ett tag nu inträtt på listan.

Det är sannolikt så att det finns ännu fler poddar där ute med fler lyssnare än vi har, men det vet vi inte förrän de vågar sig ut på Poddindex. I nuläget är jag bara glad över att vi stadigt klättrar i antal lyssnare!

Fredag den 11 maj. Här jobbade jag inte, som en sorts kompensation för min missade kristi himmelfärds. Men det hände lite jobbgrejer: avsnitt två av Dystopia släpptes, som ni kan höra här:

Och så publicerades en helgkonsumentgrej med mig i DN, som gjordes för att uppmärksamma att ”Under Slussen” nu finns ute. Bilden togs av Anna Svanberg på uppdrag av LL-förlaget, och jag tyckte den var fin så den fick pryda detta blogginlägg. Och så har mina senaste två veckor varit!

Min vecka 17: Stora journalistpriset och heldag i Åtvidaberg

Lite sen veckosammanfattning denna gång, av samma anledning som nästa veckas sammanfattning kommer bli betydligt kortare: det har varit en ledig helg och för en gångs skull har jag tagit vara på det. Jag var i Madrid över helgen för att hälsa på en vän, och tiden gick i princip helt och hållet åt att äta och dricka olika saker och trava runt på stan. Med det sagt var min föregående vecka ungefär så här:

Måndag. Jag inledde dagen med ett tidigt tåg västerut, för att vid elvatiden landa i Göteborg. När jag satt på tåget publicerades min krönika i DN, om bacon och varför det blir en symbol för kulturkriget mellan GAL och TAN, ungefär. I Göteborg regnade det givetvis men ändå tog jag beslutet att promenera åtminstone halva vägen till Nya Varvet, där Medicinska bibliotekskonferensen ägde rum och sådana som jag, Agnes Wold och Emma Frans var med och föreläste om att på olika sätt vara skeptisk men intresserad.

Efter denna föreläsning, min 37:e för året, åkte jag hem igen och på tåget satte jag ihop en Twittertråd om den snaskstory som i förra veckan flög upp i SD:s ansikte till nystartade Alternativ för Sveriges fördel. Den har inte blivit omskriven i medierna, antagligen för att den är för snaskig och marginell, men en tråd på Twitter tyckte jag den kunde vara värd. Ni hittar och läser tråden genom att klicka här.

Tisdag. När jag och min sambo flyttade in i vår nya lägenhet hade flyttstädningsfirman gjort ett lite slarvigt arbete, och som kompensation hade försäljarna fått firman att erbjuda oss en ny gratisstädning vid tillfälle. Denna utnyttjade vi på tisdagen och jag höll mig därmed hemifrån, och lade dagen på att läsa mejl till Creepypodden och sätta ihop det nya avsnittets manus. Jag skrev några rader om det arbetet på Instagram:

Manuset till avsnitt 87 växer fram, som det brukar göra varannan vecka. Varje gång är det samma sak: en idé om sammanhang tar form, jag sitter och väger av och an om jag tror ni kommer gilla det, och jag landar i en stomme till avsnittet – ofta en eller två historier. Jag skriver det jag själv vill säga om historierna, i hopp om att kunna sätta dem i en kontext eller peka ut något jag själv fascineras av i dem. Och så bandar vi, och så släpps avsnittet, och så håller jag tummarna. För att jag ska ha gissat rätt om vad det är ni tycker om och blir rädda för. Ibland funkar det bättre, ibland sämre. Jag antar att det är en del av tjusningen – att ni som lyssnar på den här podden aldrig blir förutsägbara. Att ni ser till att jag själv varje gång, på ett lite nytt sätt, tänker: hur ska jag försöka göra så det här blir det bästa avsnittet vi någonsin sänt? Kommer jag någonsin lyckas? Antagligen inte. Är det det som gör arbetet värt att fortsätta med? Antagligen. ❤️

Ett inlägg delat av Creepypodden (@creepypodden)

Samma eftermiddag åkte jag hem till Ludde för att banda avsnittet, och det hela gick sedvanligt smidigt till.

Dessutom pysslade jag lite med ett av Dystopias avsnitt, det kanske mest svårarbetade som ska handla om ”unknown unknowns”. Problemet där är ju att det inte riktigt finns en sammanhängande story man kan berätta om helheten genom, annat än just osäkerheten inför vad som skulle kunna hända. Hur berättar man om det på ett bra och medryckande sätt? Jag läser lite böcker och mejlar lite folk men kommer inte jättemycket närmare ett svar, men något ska jag nog lyckas framställa!

Onsdag. På förmiddagen möte med Stora journalistprisets jury, som jag nu är en del av i utskottet för arbetet med Årets nyskapare. Vet du en kandidat till priset? Hör av dig och nominera!

Kvällen, och större delen av natten, gick åt till att skriva ett blogginlägg om händelsen i Toronto där en man körde ihjäl ett antal fotgängare. Det visade sig att mannen definierade sitt eget utanförskap med att han var en sådan som inte fick ligga och att han därför hatar kvinnor, och det finns ett community för sådana på internet som jag ville beskriva. Sålunda postade jag blogginlägget som fick rubriken En kort introduktion till ett absolut mörker, och det väckte visst intresse och fick kring 20 000 läsare. Läs det du också, om du vill veta mer om denna skrämmande och tragiska grupp män.

Torsdag. Dags att åka hemifrån igen! Denna gång till Åtvidaberg, för tre föreläsningar för högstadie- och gymnasieelever samt en öppen på biblioteket.

Det förde alltså mitt antal föreläsningar för året upp till 40.

Fredag. Inget i schemat denna dag, så den gick åt att skicka fakturor och jobba med Dystopia. Av möjligt intresse i övrigt denna vecka är att ett program i P1 sändes med rubriken ”Ordvalet”, vars första avsnitt handlade om begreppet ”fake news”. Jag fick möjlighet att säga några sanningens ord om vad det begreppet egentligen innebär. Lyssna gärna:

Dessutom publicerade Litteraturmagazinet en recension av min bok som var mycket fin och vänlig, bland annat i följande formulering: ”Varenda liten textsnutt är läsvärd, särskilt i en tid när den traditionella journalistiken tappar mark och förtroende”. Och så fortsätter Creepypodden gå bra med 113 000 lyssnare veckan då vi publicerade förra avsnittet, och min bok hamnade på SvD:s boklista, vilket var glädjande.

Och det var den veckan!

Min vecka 16: Dystopia och Stavanger

Klockan är 23:20 på söndagskvällen, imorgon bitti åker jag till Göteborg vid halv åtta, så därför blir detta veckoboksinlägg kortare än vanligt. Men av blir det!

Måndag. Äntligen offentliggjordes projekt 3 – P3 Dystopia har sett dagens ljus.

Första avsnittet i denna serie handlar om övervakning, och manusarbetet är till största delen gjort av min kollega Viktor Hariz. Vi är i princip färdiga med avsnitt två, om klimatet, vars manusarbete till större del är gjort av mig, men eftersom Viktor precis blivit tvåbarnsfar – grattis! – kanske det dröjer lite ändå. Det blir en serie vars avsnitt kommer ut med viss oregelbundenhet, men som vi ändå ville släppa nu eftersom det gick finfint hand i hand med diskussionen om Cambridge Analytica. För att citera en fin formulering i en DN-kortis om podden: ”Den var egentligen tänkt att lanseras först i sommar, men sedan slog dystopin in tidigare än väntat.” Vill man höra mer om P3 Dystopia kan man t.ex. lyssna på programmet Feeden i P3, där jag i måndags pratade om det hela.

I måndags kom också avsnitt 86 av Creepypodden ut, en lång historia av uppskattade poddfavoriten Mikael Strömberg.

Tisdag. En fullpackad dag! Den började i SR P5 på morgonen, följdes upp av en föreläsning för seniorer i Huddinge (nr 34), och sedan en fotografering vid Slussen för min lilla skräckhistoria ”Under Slussen”. Därefter cyklade jag till Sveavägen för vid 16 var det dags för releasefest för ”Ja skiter i att de är fejk…” (som för övrigt recenserades i HD, Eskilstuna-Kuriren och Aftonbladet i veckan) Kvällen blev jättetrevlig.

Onsdag. Lite lugnare, men det kunde sägas vara inför stormen: här tog nämligen den hälft av veckan då jag kunde sägas ha tid över till annat slut. Vid lunch poddade jag med de trevliga vännerna på 99.se, i ett avsnitt man kan lyssna på här.

66554

Torsdag. På morgonen möttes jag och några kollegor för vad vi nog helt enkelt får börja kalla projekt 5, nu när det börjat ta form i faktiska möten utanför dess kärna. Vi får se vad det blir av det. Sedan åkte jag till Riksarkivet vid Västerbroplan, för nu var det dags för det jag gått runt och förberett mig för ganska länge: talet vid dess 400-årsfirande!

Ett inlägg delat av Jack Werner (@kwasbeb)

Talet gick bra, även om man alltid i sådana ögonblick fokuserar på det som känns konstigt och det i det här fallet var mikrofonen jag hade fäst vid örat, och kvällen fortsatte med en middag som var väldigt rolig. Detta var också tillfället som äntligen fick mig att hamna på den eftertraktansvärda hemsidan kungahuset.se. Tack, Evelina @gokidgo Boberg för att jag fick göra detta i ditt sällskap!

Fredag. Tidigt på morgonen åkte jag till Arlanda och därefter flög jag till Stavanger. väl framme höll jag en föreläsning (nr. 35) för 380 högstadieelever som man kan läsa mer (på norska) om här, och kulturhusets motiv att bjuda in mig kan man förkovra sig i här. Eftermiddagen lade jag på att besvara mejl som skickats till Creepypodden, och på kvällen åt jag på en grym restaurang.

Lördag. Jag joggade, gick på Stavangers fantastiska oljemuseum på rekommendation av Andreas Ekström (tack!) och höll en öppen föreläsning (nr. 36) för nyfikna Stavangerbor. Sedan flög jag hem!

Och det var den veckan.

Min vecka 15: Recensionsdag och helgjobb

Varje långsiktig arbetsprocess har en kulmen, en punkt där – enklast uttryckt – jobbet känns gjort. Resultatet av ens ansträngningar, frukten man tänkt att de ska bära, slutar framstå som en höjdpunkt som hägrar framför en och börjar istället inlemmas i ens ”karriär”, i den kronologi man vänjer sig vid att redovisa för sig själv och andra när frågan uppstår. Oavsett om det man jobbat med ska pytsas ut stegvis, som till exempel en serie eller följetong av något slag, eller om det möter omvärlden vid ett upphöjt tillfälle, som till exempel en bok, kommer man uppleva denna punkt.

I veckan passerade jag den vad gäller min bok. Det kändes konkretare än det brukar: en sorts punkterad ballong, axlar som sjönk ner, en blick som höjs och börjar söka nya spår framåt. Det var i tisdags, på recensionsdagen. Jag vet att det finns människor som skriver framför allt för sig själva (som Flannery O’Connor sagt, till exempel – “I write because I don’t know what I think until I read what I say” – eller med Harper Lees ord: ”It’s a self-exploratory operation that is endless. An exorcism of not necessarily his demon, but of his divine discontent.”) men jag skriver alltid till någon annan än mig själv i första hand. Ingenting jag gör är fullständigt förrän det mött en läsare, lyssnare eller tittare. Verket må säga A, men det står och faller med att någon svarar B. I veckan hände det så, vilket på sätt och vis innebar arbetets slutpunkt. Inte egentligen – det kommer förhoppningsvis pratas mer om boken framöver, den kommer dyka upp i världen i nya former och nog kommer jag jobba en del med utgångspunkt i den – men i någon djup mening är jag färdig med den. Det känns varken sorgligt eller spännande, det bara är. Det märker jag inte minst på att jag börjar se mig om efter vad min nästa stora grej ska bli.

Jaha, så är det väl med det. I övrigt har veckan på ett mer konkret plan sett ut så här.

Måndag. På fredagen skrev jag en fundersam text om huruvida vi verkligen borde göra en stor affär av att det finns vanligt folk som gör eller säger dumma saker, och på måndagen kom den ut i DN. Det känns som att den träffade ganska rätt, i den mening att många verkade dela mina känslor. Den gav också en öppning för ett lite kul skämt med en som (tämligen rimligt) tyckte jag var en glädjedödare.

Utöver det gick måndagen i mångt och mycket ut på att banda Creepypoddens nya avsnitt, och skriva på mitt tal som jag ska hålla när Riksarkivet fyller 400 år. Eller skriva och skriva – jag satt länge och funderade på vad jag egentligen ville säga. Själva skrivandet kom loss senare.

Tisdag. Recensiondagen.

Vid sidan av att Horace Engdahl gick och snodde all luft i rummet genom att skriva en huvudlös text i Expressen blev detta bokens födelsedag. Jag har uppdaterat sidan för boken här på bloggen med lite urklipp ur några av recensionerna, men vill också sammanfatta mediemottagandet bredare här. På måndagen hade Borås Tidning och 15 av Mittmedias tidningar  med en recension av boken, och på tisdagen följde recensioner i DN, GP, Värmlands folkblad och Expressen.

Själv satt jag på ett tåg till Malmö, där jag hade en föreläsning för stadens anställda efter lunch. På tåget jobbade jag vidare med talet.

Onsdag. Intervju om boken med Nordegren & Epstein (fast med vikarie Thella Johnson istället för Epstein), som går att höra 09.45 in i detta klipp. På eftermiddagen en intervju med en UR-produktion i en lokal nära där jag bor, som förut brukade vara en konstig övergiven lokal för offer för amalgamförgiftning. Och så blev jag till slut mer eller mindre klar med Riksarkivet-talet, som jag ska hålla nästa torsdag.

Torsdag. Dagen började med en föreläsning för Folkbildningsrådet, vid Södra station, och fortsatte med en arbetsinsats i projekt 3 – som släpps nu på måndag! Ska bli roligt att visa vad det är jag jobbat med. På eftermiddagen skickade jag en massa mejl jag segat med att få iväg, och sedan på kvällen bandade jag en medverkan i podden Rollspelsklubben vilket var väldigt roligt.

Fredag. Inhopp i Morgonpasset i P3 på morgonen, om fredagen den 13 och dess kulturhistoriska bakgrund, och sedan jobbade jag med projekt 3 och annat smått och gott. Dagens mest irriterande var den italienska tråkmånsen som skapade (ännu) ett fejkat Sara Danius-twitterkonto.

Dessutom nämndes boken i ett gäng nya tidningar, bland annat Östra Småland där den kallades ”årets viktigaste bok”. Kul!

Nu är det helg, och jag jobbar ändå – jag sitter på tåget hem från Växjö där jag har föreläst för designavdelningen på SVT. Också roligt! (Och det innebär att mitt föreläsningsnetto är 33 föreläsningar nu, 105 dagar in på året.)

Min vecka 14: Ledarsidor? Ledarsidor!

Jag hoppades på recensioner, men vad jag inte hade förväntat mig var artiklar på ledarsidor! I veckan har ”Ja skiter i att det är fejk…” avhandlats eller kommenterats på tre ledarsidor, vilket har varit en njutning att följa. Inte minst känner jag att de läsningar som hittills gjorts alla faktiskt varit sådana jag önskat mig – att de viktigaste poängerna tycks ha kommit fram. Recensionerna lär blir mer kritiska, förväntar jag mig om inte annat så för att ledartexter generellt inte handlar om böcker man inte tycker om, men det har börjat bra. I övrigt har denna vecka varit präglad av postpåsklugn – den enda planerade resan ställdes in och ersattes av ett märkligt hemmagig. Under helgen hade jag fått veta att Bok- och bibliotekstjänst satt betyget 5 – ”Briljant” – på min ”utmärkta” bok, och på måndag släpptes Creepypoddens 85:e avsnitt, men utöver det var helgen ledig och jag var hos min pappa och firade påsk…

…så veckan började på…

Tisdag. Vid sidan av arbete med projekt 3 så levererade jag här en Twitterharang om kvällstidningarna och deras hopplösa idisslande av dumheter, kort sammanfattat. Man kan läsa den genom att klicka här. Dessutom kom den första ledartexten om boken! Sofia Mirjamsdotter, gammal vän och medgrundare av den gamla bloggen Ajour.se, skrev om boken i Sundsvalls tidning och gjorde så i en form som var mycket glädjande. Några utvalda citat:

Den som väntar sig att boken ska vara full att exempel på faktaresistens och fejkade nyheter kommer att bli tillfreds. Men den som väntar sig att dessa exempel ska få en att känna sig som en lite bättre, smartare och mindre faktaresistent människa än andra kommer att bli sittande med en liten klump i magen, och kanske några skratt fastnade i halsen. För Jack Werner berättar elegant, även om mannen som står för citatet i titeln, utan att hänga ut någon, utan att håna någon, och utan att döma den lilla människan som går på bluffar eller vägrar ta till sig fakta. Desto skarpare är boken i sin kritik av de etablerade medierna. Tidningar som själva slår sig för bröstet och hävdar att de är sanna och trovärdiga i en tid av ryktesspridning och klickjakt, men som så ofta handlar fel.

(…)

Men boken som helhet är inte någon uppläxning, vare sig av journalister som har för bråttom att klicka på publicera-knappen eller av privatpersoner som struntar i källkritiken. Däremot är den en berättelse om internet. Om hur internet förändrat vårt sätt att konsumera och förhålla oss till nyheter, om hur alla blivit publicister, om hur det påverkat etablerade medier och om det nya nyhetslandskapet. Han gör det dessutom krasst konstaterande att det mesta inte är nytt, bara annorlunda.

Onsdag. Klockan halv åtta på morgonen satt jag friskt på cykeln på väg till T-centralen för att åka till Göteborg, och föreläsa för allmänheten i Lundby. Vad jag inte visste då var att ett arbetsfordon samma natt hade spårat ur norr om Skövde, och att spåren var obrukbara och tågen behövde styras om. En timme innan jag själv skulle åkt var en vän på sitt tåg mot Göteborg, och hon blev sittande på det i åtta timmar. Så gick det inte för mig. Några minuter över åtta var jag på tåget, och hörde genom mina hörlurar något i högtalarna som lät som ”två-tre timmars försening”. Jag kan inte ha hört rätt, tänkte jag, tog ut hörlurarna och mötte en kvinnas blick. ”Förlåt, hörde du om de sade… två-tre timmar?”, frågade hon och jag sade ”Nej, så mycket kan det ju inte vara.” Vi log osäkert mot varandra men avbröts av högtalarna igen. ”Vi upprepar att det här tåget alltså är två-tre timmar försenat…”

Det slutade med att jag i samråd med mina uppdragsgivare i Göteborg klev av tåget sekunderna innan det åkte, och cyklade hem igen. Vid klockan 13 ställde jag mig istället framför min dator, uppallad på en bänk på matbordet i vardagsrummet, och hojtade fram min föreläsning i ensamhet för de 90 personer som samlats på andra sidan landet.

När eftermiddagen gått mot middagstid kom dagens andra överraskning: ytterligare en artikel på en ledarsida! Den här gången var det Erik Helmerson i Dagens Nyheter som upplät sitt utrymme till reflektioner med utgångspunkt i min bok, och de var minst lika intressanta och glädjande. Citat:

Werner är medgrundare till tidningen Metros satsning Viralgranskaren som faktakollar nyheter som fått stor spridning. Hans bok är en sorts datorisering av Bengt af Klintbergs klassiska ”Råttan i pizzan”-serie; Werner går igenom en lång rad nyheter, skrönor, rykten och renodlade desinformationskampanjer som gjort avtryck i 2000-talets offentlighet.

(…)

En av bokens styrkor är att den inte raljerar över ett läger, inte delar upp internetanvändarna i godtrogna bonnläppar och en källkritisk nätöverklass. Vi kan alla råka ut för att vår övertygelse leder oss vilse och att vi tror på något för att vi redan vet att det är så. ”Confirmation bias” är termen på engelska och Jack Werner översätter det bra, till ”bekräftelsejäv”.

Torsdag. Efter en trevlig lunch med två studenter på KTH som skriver en uppsats om deep fakes, och var intresserade av min syn på hur det påverkar journalistiken, cyklade jag hem i den friska kylan och satte ihop ett manus till nästa avsnitt av Creepypodden. Därutöver skrev jag på det tal jag ska hålla på Riksarkivets 400-årsdag, och lite annat småpyssel.

Fredag. Veckans tredje ledarsideskommentar var också den kortaste, då en osignerat liten marginalanteckning i Sydsvenskan/HD skrev det följande om boken:

När nyheten i flödet verkar för bra för att vara sann så är den knappast sann. Enkelt. Fast hur många hinner tänka så innan den delats vidare? Dagens vandringssägner, klintbergare, sprids blixtsnabbt – både de oförargliga och de med syfte att skapa oro och oreda. Jack Werners roliga bok om ansvar för det som sägs på nätet har ett äkta citat som titel: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”. Läs. Och rodna?

Rimligt i sin enkelhet! En annan rolig sak var att läsa en ny läsarrecension som inkommit på Goodreads.com, där aktiviteten kring böcker alltid är berömvärd och inspirerande. ”En mycket läsvärd bok för dig som vill förstå hur vi berättar saker för varandra”, skriver läsaren Joakim och det gläder mig att han känner så.

På morgonen var jag med i Morgonstudion om boken (en timme och 20 minuter in i detta klipp), och sedan cyklade jag till Mediernas kontor bara för att upptäcka att det var stängt och låst. Dagen tillbringade jag med att verkligen kämpa fram en krönika till DN, som ännu inte gått i tryck. Den var särdeles svår att skriva, då jag i början inte riktigt var säker på vad jag ville säga och var tvungen att först definiera det för mig själv. Krönikan kommer någon gång i helgen – men inte just nu för just nu finns det redan en artikel om mig på DN.se apropå min bok:

Och det var ungefär det!

Min vecka 13: Mest bara egogoogling faktiskt

En gång var det någon som skrev ett spetsigt skämt om mig på Twitter. Det svåraste för mig med att spela in Creepypodden måste, enligt skämtaren, vara att undanhålla sig från att söka på mitt eget namn på internet i en timme. Jag ska vara ärlig: han har inte helt fel. Anledning att jag sett skämtet är ju givetvis att jag sökt på mitt eget namn på Twitter. För mig är egogooglandet en sorts punktmarkering av mitt eget arbete, ett sätt att mäta om jag nått fram till någon och i så fall hur. Det betyder att veckor då något stort hänt mig karriärmässigt är väldigt egogooglingstäta veckor. Låt oss säga att detta har varit en sådan.

Måndag. På morgonen höll jag en föreläsning för en större samling sjuor och åttor på Engelska skolan i Enskede, arrangerat av en vän till mig som också råkar vara lärare där. Jag byggde ut min Zlatanföreläsning från Källkritikens dag till någonting lite mer heltäckande, och det gick ganska bra: jag tyckte jag hade kontakt med de flesta i rummet och att de verkade tycka föreläsningen var underhållande. På eftermiddagen gjorde jag en intervju med P4 Extra om Ja skiter i att det är fejk…, vilket var förlösande – jag har ju inte riktigt gjort så många sådana intervjuer om boken, där jag bara kan prata om den rakt ut. Tyvärr lade inte P4 Extra ut den intervjun urklippt på nätet, så om man måste lyssna på den får man tröska igenom denna sändning – jag kommer in ca en timme och 30 sekunder in.

Och så släpptes livepodden från i lördags!

Tisdag. Jag byggde en liten del av denna sida som heter Böcker, där jag lade in Ja skiter i att det är fejk…, och spred länken på sociala medier. Det gick till min oförställda, rena glädje mycket bättre än förväntat. Både på Facebook och Twitter fick länken rätt stor spridning och boken började sälja på en gång. Mycket, mycket roligt! Ofriskt nog kan man spåra försäljningen från dag till dag via Bonniers författarportal, en möjlighet jag med all säkerhet kommer missbruka.

På eftermiddagen signerade jag ett trettiotal böcker hos Bonniers varpå de skickades ut till nära och kära, och sedan bandade jag mina delar av det avsnitt av Creepypodden som utkommer nu natten mot måndagen. Det är ett avsnitt med två bra men inte konventionellt spökliga historier, och jag hoppas det ska innebära ett spännande steg ut ur vår invanda fåra.

Onsdag. Förutom egogooglingen var detta mest en dag vigd för arbete med projekt 3. Jag har verkligen inte mycket mer spännande att säga om dessa 24 timmar än så.

Torsdag. Här jobbade jag vidare med projekt 3, och blev tillfälligt klar med en särskilt segarbetad del av jobbet, men dessutom fick jag i mitt enkla hem besök av inte mindre än två journalistexpeditioner: en som handlade om terminologin som präglar vår tid, och en annan från Rapport där jag med en reporter pratade om vårt förtroende för Facebook.

Fredag. Sedan var det ju påsk, och folk betedde sig tämligen ledigt. Även jag lockades in i samma fälla. Nej, jag svarade på massa mejl och skickade massa fakturor som blivit liggande ett tag också, men i övrigt började påsken här. För påsk ska man ju fira. Sedan dess har det mest arbetsmässiga jag gjort varit följande:

Säg till om det är du som köper den!

Min vecka 12: Fysisk bok och Facebookprat

Det är lustigt, hur svag man är för symboler. När oräkneliga timmars arbete man gjort under flera år kokat ner i en bok som plötsligt ligger i ens hand känns det både för stort och för litet på en och samma gång. Man sätter in boken i ens bokhylla, bredvid den andra man har skrivit, och står och tittar en stund på de två mest konkreta uttrycken för ens intresse och gärning som finns. Och så går man på något sätt, i det ögonblicket, vidare. Jag funderar redan på en tredje bok.

Men liten respit ska jag unna mig. Det finns annat att göra också, så även denna vecka.

Måndag. Under natten kom senaste avsnittet av Creepypodden ut, och dess historier tycks till mitt stora nöje ha uppskattats av de flesta lyssnarna. På förmiddagen fortskred ljudboksarbetet med ytterligare tre timmar. Jag har jobbat ganska effektivt, någorlunda van vid att sitta framför en mikrofon och läsa högt ur en text som jag är, och fått inläst drygt en timme och 45 minuter per tretimmarssittning. Det betydde att jag blev klar med ljudboken denna vecka, men efter denna sittning krävdes det ändå två till för att komma hela vägen hem.

På eftermiddagen fick jag till en krönika till DN, om Hanif Balis Twitterstrategi. Under hela den diskussion som följt på Balis tweet om Patrik Oksanens UD-kontakt hade ingen tagit fasta på hur det helt och hållit följt Balis egen strategi, som han själv skissat upp för den som är intresserad. Min egen tes är att den emellertid är byggd för en amerikansk offentlighet, och att den – som så mycket annat amerikanskt vi direktimporterar och applicerar på vår egen debatt – alltså vid något tillfälle skulle stöta på patrull. Texten var inte särskilt kritisk till Bali, åtminstone inte i mina egna ögon, men på grund av att jag inte hann reagera på en lite hård dragning DN gjorde i rubrik- och ingressväg (och att Balis supporters och delar av högern i allmänhet vid det laget hade känslan av att alla och framför allt DN bara ville hacka på Bali i största allmänhet) uppfattades den av många som kritisk. Det var kanske inte tanken, och jag lärde mig något av det.

Tisdag. Jobb i Falun! Jag tog ett morgontåg norrut, ett InterCity-tåg där sätena i första klass var röda och bekväma men det inte fanns något wifi (och en man några säten bort, när han frågade biljettkontrollanten om detta och fått ett nekande svar, gav en sned blick och ett ”du skämtar? 2018?” till svar som någon sorts dryg idiot). På tåget jobbade jag lite med projekt 3, sedan kom jag fram och mötte en gammal bekant från Kristinegymnasiet i Falun, Kristina Hagdahl. Hon berättade en rolig sak. När jag var där senast blev jag ju förevisad deras fantastiska gamla bibliotek på vinden, som man kan läsa om i denna Twittertråd. Kortfattat så visade det sig finnas massor av fantastiska böcker och till och med en gammal mumieskalle där uppe.

Skandalen, i mitt tycke, var den jag nämner ovan – att ingen verkade bry sig. Men nu hade det förändrats! En på Uppsala universitet som sett min tweet har visst ansökt om att få göra ett arbete med sakerna på Kristinegymnasiets vind, vilket ju känns jättekul. Håller tummarna för att det blir av!

Själva föreläsningsarbetet var på något som hette Medarbetarforum dit ganska många kommunanställda i Falun kom för att vidareutbilda och inspireras. Jag höll två föreläsningar, en vid lunchtid och en vid middagstid, och den senare blev den mindre besökta men också den bättre, typiskt nog. Så fick jag också nöjet att se mina gamla vän Emanuel Karlsten föreläsa, och äta lunch med Kristina från Kristinegymnasiet och den professionella äventyraren (!) Lena Padukova, som var där för att föreläsa om digital prepping. Kul delar av en bra dag! Hem kom jag vid elvatiden men så kan det gå ibland.

Onsdag. Ganska oanmärkningsvärd dag. En massa projekt 3 på morgonen, eftermiddagen och den sena kvällen, ljudboksinläsning över lunch, och på kvällen dagens stora glädjeämne: releasefest för mina gamla kollegor och vänner Åsa Larsson och Linnéa Jonjons bok Viralgranskarens handbok. Passade på att bygga vidare på en gammal bildserie vi påbörjade när vi vann Stora journalistpriset:

Torsdag. På dagen, den sista inspelningen av ljudboken. Efter nästan två timmar hade jag sagt sista ordet och så var det klart. Ljudboken kommer ut i april. Resten av dagen, projekt 3 och manus till det liveavsnitt av Creepypodden jag och Ludvig ska framföra på Fotografiska på lördag.

Sedan hände en kul grej. På onsdagen hade jag fått ett mejl från Bonniers, där det stod helt som om det inte var någon stor grej att min bok kommit. Jag åkte dit, och på torsdagen visade jag det nyfödda barnet för världen.

Välkommen ut i världen, lilla bok! På tisdag den 27 mars kommer den till affärerna. Hoppas ni ska gilla den!

Fredag. På morgonen gjorde jag ett inhopp i SVT Morgonstudion, om Facebook och Cambridge Analytica-härvan som briserat nu i veckan, och på eftermiddagen pratade jag om detsamma i Expressen TV. Resten av dagen gick ut på att läsa Creepypoddenmejl, prata om projekt 3 med andra inblandade och sätta ihop ett manus till nästa veckas reguljära avsnitt.

I och med lördagen var arbetet inte klart, trots att man traditionellt brukar utgå ifrån det – nu på morgonen var jag med i Nyhetsmorgon om Facebook och nu på kvällen blir det Poddfest på fotografiska. Sedan ska jag fan hem och spela tevespel och sova.

Min vecka 11: Ljudbok och källkritik

Så här har jag sett ut nio timmar denna vecka. Att spela in en ljudbok är en tidskrävande affär, där man dessutom – om man läser sin egen bok – tvingas sitta ansikte mot ansikte med de korrfel som ändå alltid slinker igenom. Jag har bland annat upptäckt ett saknat ”inte” som ändrar betydelsen på en mening, och ett namn som på grund av en felstavning plötsligt blivit ett annat namn. Mycket irriterande. Men jag har å andra sidan fått en del beröm för min uppläsning av teknikern, vilket i och för sig kanske inte är konstigt eftersom jag nu ändå läst in spökhistorier i snart tre år. Och att läsa sin egen bok är väl ändå bättre än att som en kvinna jag mötte i studion läsa in ”skitdåliga pusseldeckare”.

Måndag. Det var klockan 10 på måndagen jag satte igång med inläsningen. Vid 13 var jag klar, och då åt jag sen lunch och följde upp lite reaktioner på min krönika i DN som denna vecka handlade om hur en intressant studie om hur vi beter oss kring felaktigheter på internet misstolkades och misshandlades av rubriker i svenska medier. Dessutom hann jag översätta en liten stycke text åt en amerikansk faktagranskarkollega, researcha lite för projekt 3 och sätta ihop manus till det avsnitt av Creepypodden som kommer ut i nästa vecka.

Tisdag. Källkritikens dag!

Utöver att påminna om min lista på källkritiska tips från förra året – se ovan – och göra en liten intervju med TT gick dagen nästan helt och hållet ut på att hålla tre 30 minuter långa föreläsningar för gymnasieklasser på Kulturhuset. Föreläsningarna var nya för dagen, och specialgjorda för att fungera som en story och dessutom nästan lite som journalistik på scen: jag har inte skrivit något om detta Zlatancitat utan mina efterforskningar presenteras enbart så här:

Onsdag. På morgonen cyklade jag (jag har bestämt mig för att det här var veckan då man kunde börja cykla) hem till Ludvig Josephson, för att där ta emot en kvinna från P1 som gjorde en liten intervju med oss om Creepypodden, bland annat inför Poddfest där vi deltar. När intervjun var klar bandade jag mina delar av veckans avsnitt av podden, och sedan cyklade jag till Gamla stan där jag åt lunch med pappa och min lillasyster. Sedan satt jag på ett fik och jobbade fram tills att det var dags att åka till ett frilanskontor på Drottninggatan för ett rundabordssamtal med Emma Frans och Per Grankvist för tidningen Scoops räkning. Kommer ut i nästa nummer.

Torsdag. Den här dagen gick i princip i sin helhet ut på att babbla. Först ljudbok i tre timmar, sedan en timslång sittning med projekt 3 som även den gick ut på att prata, till slut inspelning av den sista delen av serien Mediebudorden med Medierna i P1. Resultatet kom ut nu i helgen och handlar om allmänna rekommendationer till mediekonsumenten som vill förbättra svensk journalistik – ni lyssnar på samtalet här och ser tipsen här:

71d1db0d-464f-413d-9285-581cac646020

Fredag. Veckans enda resa gick till Eskilstuna, där Länsbildningsförbundet Sörmland hade en dag på temat ”150 år i demokratins tjänst”. Där körde jag en föreläsning i en timme för en ganska somber samling, och sedan åt jag lunch med Bilan Osman som också hade föreläst där. På eftermiddagen fortsatte jag traggla med projekt 3 gjort, och sedan tog helgen vid.

(Fast på lördagen läste jag också in tre timmar ljudbok.)