Kategori: Min vecka

Min vecka 46 och 47: Hetsigt, sedan lugnt

No bullshit den här gången, vi går direkt på hårdvalutan:

Vecka 46 var resveckan! Tre dagsutflykter erbjöds mig, på tre olika håll i landet. På måndagen och onsdagen höll jag mig hemma, läste spökmejl, skrev på projekt 2 och motionerade. På tisdagseftermiddagen åkte jag till Örebro, där ABF och Vetenskap och folkbildning samarrangerade en föreläsningskväll. Det var en fin och full lokal, med två teckenspråkstolkar som oavbrutet showade vid sidan av mig på scenen. I Örebro ligger nämligen, fick jag lära mig, Riksgymnasiet för döva och hörselskadade och därmed fanns det ovanligt många icke-hörande personer i publiken. Det gick ändå bra, tyckte jag, och jag hade lite kul när jag vände mig om och betraktade tolken när hon gestikulerade “lökfitta” – ett ord jag är tvungen att använda i föreläsningen.

Efteråt käkade jag en snabb middag med the local chapter i Vetenskap och folkbildning, varpå jag slängde mig på tåget. Torsdagen gick jag upp klockan sex för att åka till Kalmar, där länsstyrelsen i Blekinge arrangerade en trygghetskonferens. Efter diverse intressanta föreläsningar om brottsutsatthet och trygghetskänslans vara eller icke vara inför politiker, poliser och tjänstemän gick jag upp och berättade om rykten på sociala medier och hur de kan inverka på ens trygghet. Efteråt träffade jag en trevlig P4-man och pratade lite extra om ämnet:

Jag kom hem sent, och gick på fredagen upp tidigt: denna gång gick morgontåget till Karlstad, där Värmlands trevliga bokfestival ägde rum. I Nöjesfabriken var det fullt av bokstånd och intresserade, och själv föreläste jag på den stora scenen inför en drös gymnasieelever och lite allmänhet. “Viralgranskaren Jack Werner blev den starkaste magneten. Drygt två hundra lyssnade på vad han hade att säga om sociala medier, mytbildningar, digitalt utplacerade lögner och ‘fake news’. Allting högaktuellt”, skrev Nya Wermlands-Tidningen – och i rättvisans namn måste jag väl ändå nämna att de där två hundra var ditkommenderade av sina lärare. Fler frivilliga lyssnare hade säkert andra talare denna helg. Men en ofrivillig publik är bara en publik som inte ännu insett att de vill sitta där, som jag brukar säga med ett extremt ansträngt leende!

Ja, sålunda gick det när årets föreläsningar gick upp till 96.

I övrigt skrev jag i DN om hur man lurar en journalist och sände ett vanligt Creepypoddenavsnitt vid sidan av veckans del av HOIN. Lite extra roligt var att en lyssnarhistoria som utspelade sig på vägen mellan Lidköping och Skövde plockades upp av lokala P4, som lade ut den som utklippt tips. Sedan recenserades min bok i Svensk Tidskrift denna vecka, vilket var roligt att se. Recensionen är omfattande och intressant, om än lite kritisk mot mitt urval.

Och så lades min teveinspelade föreläsning om vår tids klintbergare ut på UR Play!

Vecka 47 var hemmaveckan. Måndagen och tisdagen hjälpte jag ett produktionsbolag som gör en skräckteveserie för barn genom att läsa deras manus och ge feedback, fortsatte med projekt 2 och skrev Creepypoddenmanus. På måndagskvällen gick jag till Jerker Virdborgs Röda rummet på Berns, en litterär scen där Lena Einhorn och Bosse Lindquist pratade på temat “Fakta som berättelse, dokumenten som fiktion”. Tisdagen firades en födelsedag inom familjen, och på onsdagförmiddagen kom två extremt ambitiösa, roliga, smarta och imponerande gymnasieelever från Södra Latin för att göra en intervju. De företrädde skoltidningen Latin Lover, som nyligen utsetts till Sveriges bästa, och då jag hyllade dem på Facebook såg de det och förstod att jag var gammal Södra Latinare. Det gjorde mig roligt nog relevant som intervjuobjekt för dem, och intervjun blev fartfylld:

På kvällen fick jag ett pris! Jag hade tidigare blivit uppringd av Fredrik Wadström på Sveriges radio, som presenterade sig som jurymedlem för “Sveriges mest okända pris”: Författarförbundets radiopris, som går till en extern anställd som producerar litteraturfrämjande saker för Sveriges radio. Prissumman är på imponerande 50 000, och det hela delades ut på Författarförbundets middag för dess förtroendevalda på onsdagskvällen på Författarnas hus. Väldigt trevlig kväll, såklart!

På torsdagen delade jag ut pris! Stora journalistprisjuryn sammanträdde på Villa Manila på förmiddagen, efter att jag genomlidit en Ötzimässig cykeltur dit. Vi bestämde vinnarna, utom Lukas Bonnier som redan var utsedd, och åt lunch. Sedan cyklade jag hem och försökte ympa liv i min nedfrusna kropp, för att sedan stoppa in mig i en kavaj och åka buss till Bonniers konsthall på Torsgatan där galan inträffade. Och det blev så roligt. Jag smygfilmade Matilda Gustavsson när hon vann Årets avslöjande:

Sedan kom fredagen, och efter en lugn förmiddag – en gala är ändå en gala – stack jag till Ludvig, där vi bandade Creepypoddens 102:a avsnitt som sänds nu söndag natt. Tillsammans med 100-avsnittsjubileets grand finale:

Sedan gick jag ut med mina kompisar och därmed hade jag en sådan där vecka där varje kväll innebar alkoholkonsumtion. Lördagen blev slapp, utöver att jag med intresse följde upplösningen i Skuggholmarnamysteriet – som jag kanske får återkomma till en annan gång…

What else? Jo, jag och Åsa Erlandsson skrev om våra falska hjältehistorier i DN. I övrigt, lugnt. Nästa vecka blir mindre lugn… Men den får ni höra om en annan gång.

Bild: Clara Popenoe Thor, Latin Lover.

Mina veckor 42, 43, 44 och 45: En sammanfattning till

Okej, det kanske var för ambitiöst att tro att det där veckoliga sammanfattandet skulle hålla året ut, när jag aldrig förut lyckats hålla en dagbok levande. Men men – en större sammanfattning är också en sammanfattning. Och mest är det ju jag själv som läser detta, så…

Alltså: veckorna som gått sedan sist.

Vecka 42 var tämligen packad. Jag åkte runt i Sverige samtidigt jag under de fria timmarna läste Mats Strandbergs makalösa Slutet, som jag inte nog kan rekommendera. (Vill man av någon anledning hänga med på vad jag läser för någonting på fritiden kan man för övrigt ha koll på min Goodreads-sida, som jag nu sedan i somras då jag kom igång med bokläsningen igen faktiskt uppdaterar.) På måndagen var jag i Karlstad, efter att nätt och jämt ha hunnit fram då tåget blev stående en timme extra någonstans i förskingringen på grund av ett elfel, och föreläste för pedagoger och bibliotekarier.

Tisdagen öppnades med en föreläsning i Sävsjö, för 300 gymnasieelever, och avslutades i Linköping, för Unionens medlemmar i trakten. En mycket rolig dragning, som blev den 86:e för i år!

På onsdagen fortsatte arbetet med årets Stora journalistpris. Ganska tidigt vaskades ett par av de kandidater fram, som skulle visa sig hålla hela vägen fram till nomineringsdagen. Men så har det ju också varit ett starkt år för journalistiken.

På torsdagen deltog jag i mediedelen av SNS Samhällsprogram, där representanter för olika institutioner och organisationer åker runt och lär sig mer om Sverige. Det är tredje eller fjärde året jag medverkar, och det är alltid kul. Sedan bandade jag ett filmklipp om källkritik för Make Equal, som blev fint:


På fredagen var det en SR-grej där vi som gör poddar och program mötte varandra och berättade om oss, och på kvällen var jag med i Lantzkampen i P1.

I övrigt den veckan pratade jag om ett nätmobbingsfall i P4 Jämtland, om monster och skräck i P1 Kultur, och så fick jag den stora äran att bli nästa års Lubbe Nordström-pristagare! Creepypodden avsnitt denna vecka, det sista innan hundraavsnittsjubileet, var för övrigt en lång rackare skriven av Micke Strömberg. Precis som vanligt när Strömberg är i ropet mötte den stor uppskattning från lyssnarna.

En rolig detalj som framkom under veckan var också att det framkom att Metros ägare, Christen Ager-Hansen, i ett reportage i Fokus missat lite detaljer när han beskrev en av de stormiga dagarna i Metros historia som Qviberg-ägd tidning. Ager-Hansen hade beskrivit det som att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Ljunggren frågat honom om tillstånd att publicera en text kritisk mot Qviberg, men Ljunggren skickade in sin bild av händelseförloppet och där framkom det att det var min krönika han syftade på, och att han inte frågat om tillstånd utan berättat att den skulle publiceras och att det inte fanns något att göra åt saken. Kul att få ha varit med på rätt sida av den där märkliga historien.

Vecka 43 skrev jag i DN om tiggaren som återkommande berättelse om fattigdomen i Europa, och såg att en lång intervju med mig om min bokläsning som barn publicerades. På tisdagen pratade jag först med Yle om Momo över Skype, och resultatet blev bedårande:

Sedan åkte jag till Norge, där jag föreläste i den lilla orten Mysen en bit norr om Oslo! Det var en kul föreläsning på biblioteket, med ett gäng glada norrmän i publiken.

Dagen därpå åkte jag rappt hem igen, för på kvällen skulle jag föreläsa på den internationella utvecklarkonferensen CS3Sthlm, den 88:nde för i år. Jag bytte knappt ens kläder:

På torsdagen hade vi ett slutligt möte med Stora journalistprisjuryn, där vi utsåg de nominerade i en serie omröstningar och skrev motiveringar till nomineringarna. Det pågick nästan hela dagen, så att jag knappt hann prata med den gode Lasse Truedsson på Tredje Statsmakten om en radioprogramsidé vi har förrän jag skulle hem och äta middag med min fru. Det var nämligen sista gången på ett par dagar: helgen tillbringade jag i Krakow.

Formellt åkte jag dit för att bli intervjuad om källkritik och sådant på en scen under bokmässan Conradfestivalen.

Informellt hade jag dock en massa tid över: jag var där fredag-måndag. Jag gick på lite mingel och en bankett, besökte Oscar Schindlers gamla fabrik som nu är ett museum över Krakow under andra världskriget, och åt mycket god polsk deg och drack mycket god öl för ganska lite pengar. Men mest minnesvärt var trots allt givetvis Auschwitz. Särskilt som pushnotisen om det antisemitiska terrordådet i Pittsburgh nådde min telefon bokstavligt talat i taxibilen på väg hem därifrån.

Trappan ner till omklädningsrummet innan gaskamrarna i ruinerna efter krematorium III i Auschwitz.

Vecka 44 började väl egentligen redan i slutet av veckan dessförinnan, då nyheten kom ut att vi skulle fira Creepypoddens 100-avsnittsjubileum med en extralång superskräckis skriven av Andreas Ericson på Twitter under sommaren. På måndagsnatten släpptes dock avsnittet och därmed inleddes också ett firande som kommer pågå i över en månad. Det är så kul att få göra den här podden för så många lyssnare, i så många avsnitt!

Det var allhelgonavecka, så jag var ute och berättade om spökhistorier både här och där. I Söderhamn på tisdagen, där jag pratade om spökhistorierna på eftermiddagen och om källkritiken på kvällen.

Finaste besökarna var nog två ungar som kom på båda föreläsningarna, och duktigt satt igenom dem under (hyfsat obruten) intresserad tystnad. Här pratar vi om de fina bilderna i min gamla bok om creepypasta, i en bild tagen av Söderhamns-Kurirens Felicia Andersson.

På onsdagen var jag i Lidköping, där ungdomarna Siri Lenhult, Helle Lenhult, Märta Trybom och Ellie Tigerberg på eget initiativ hade sökt något som heter Ungdomspeng för att kunna få till ett besök av mig. Så glädjande och hedrande att de gjorde det! Det gjorde alltså nettoantalet till 91 föreläsningar för i år, och resten av veckan var tämligen lugn.

Just det, jag intervjuades om mumieskräcken i Sätra på 70-talet, skrev i DN om Skolinspektionens rapport om skolans källkritikslärande, och pratade i ett gäng P4-kanaler om Creepypodden också. Annars var det här veckans häftigaste ögonblick:

Vi kommer därmed till vecka 45, då jag mest har skrivit på projekt 2 och försökt vila bort en förkylning. Veckans två föreläsningar var på torsdagen, i Varberg och Halmstad. Den första var i en gammal vacker teater, för en massa gymnasieelever, och den andra var under Hallandspostens “En kväll för boken” – 93 föreläsningar därmed. Så här ser förresten min resekarta för i år ut nu:

Jag bandade nästa reguljära avsnitt av Creepypodden, nummer 101, och vi presenterade årets nominerade till Stora journalistpriset. Jag är väldigt nöjd med dem alla och inte minst med mottagaren till Lukas Bonniers stora journalistpris – men det får vi vänta till den 22 november för att prata mer om! Åh, och så gjorde Avpixlat Jr, a.k.a Samhällsnytt, bort sig igen.

Och det var väl det!

Mina veckor 36, 37, 38, 39, 40 och 41: En sammanfattning

Ja, jag har varit lite dålig på detta på sistone… Men nu känner jag å andra sidan igen mig i bloggandet igen! Ingenting är lika typiskt blogg som inlägg där det pliktskyldigt beskrivs varför den blivit så eftersatt. Den här gången är det content- och tidsbrist som varit skurken. Efter att ha åkt på en liten höstsemester till min frus familj i USA tappade jag hastigheten i bloggandet, och helgerna som följt har generellt helt enkelt inte erbjudit den tid som behövts för att fånga upp veckoinläggen igen. Nu har det gått jättemånga veckor, och därför får det här bli en mer översiktligt genomgång av dagarna sedan dess. Generellt har det mest energikrävande på sistone varit föreläsningarna och arbetet med Stora journalistpriset, i vars jury jag för första året nu sitter. Nå, över till veckodagarna som gått i urval.

Vecka 36 var förhållandevis lugn, med bara två föreläsningar – nummer 67 och 68 – på Borås stadsbibliotek och i Jordbro, i regi av kulturförvaltningen i Haninge och ABF. Det senare var på deras trevliga kultur- och demokratidag där jag var en av föreläsarna. Föreläsningen i Borås var en sådan där som från början till slut kändes toppen och utmärkt, och det jag hört från beställare och publik var att även de var nöjda.

Och rubriken blev den vanliga:

Därutöver återvände Jönköpingsposten roligt nog i ett helt paket artiklar till historien Marcia Karlsson, som ju var den som inspirerade till Viralgranskaren. Dessutom kom beskedet att @sweden, som jag var först med att twittra på, skulle läggas ner och så kom det nya Kantar Sifo-siffror om svenskt poddlyssnande, och där bekräftades väl i stort sett Poddindex statistik för Creepypodden: 125 000 lyssnare i veckan, bara kring 10 000 färre än de som varannan vecka lyssnar enligt våra egna siffror. Veckans Creepypodden-avsnitt? Jo, för första gången återvände vi till ett ämne i ett tredje avsnitt: getmannen.

(Valet var ju också den här veckan, ja, men det har vi redan läst och skrivit tillräckligt om va?)

Vecka 37 var jag på en pytteturné i Finland, om nu två stopp räknas som turné vill säga. I Vaasa landade jag på tisdagsmorgonen och kördes till svenska Yles redaktion, pratade i en dryg timme, åkte sedan vidare till stadsbiblioteket och körde sedan för gymnasieelever. Sedan satte jag mig på ett tåg och åkte ner genom ett landskap som var väldigt likt det sörmländska till Helsingfors, där jag käkade på en fantastisk restaurang medan jag läste om Kapuścińskis På resa med Herodotos. Dagen efter var det dags för uppdrag tre och föreläsning 71, nämligen på Yles redaktion i Helsingfors, vilket var ett nöje och slutade med en liten intervju. When in Rome, liksom.

Skojade lite om kaffe också, för man vill ju göra en Macron om man kan.

Dagen efter att jag kom hem från Finland var det upp i ottan igen och resa till Örnsköldsvik, där hundratals elever i gymnasiet Nolaskolan väntade. Där hände en sak som jag ångrar men lärt mig lite av. Jag brukar i mina föreläsningar göra ner mig själv ganska mycket, för det är kul brukar uppskattas av publiken. Vanligen brukar det följa mönstret att jag beskriver något fall av nitiskt källkritiserande av undertecknad som bara resulterar i att jag blir ännu mer impopulär och illa omtyckt, och då brukar jag ta i och beskriva det som att jag uppfattas som en tråkig fåntratt, besserwisser och idiot. Men den här gången, inför en fullsatt sal av gymnasiestudenter, kallade jag mig själv “fitta”.

Det överraskade mig själv i samma ögonblick som jag sade det. Jag brukar i princip aldrig i vardagligt tal använda sexanstrukna nedsättande begrepp som förstärkningsord, annat än i de kretsar jag har där det antagit någon sorts dubbelironisk metanivå, och vet inte riktigt var det plötsligt kom ifrån. Jag tror att det kan ha varit ett försök att beskriva det med ett språk som låg publiken så nära som möjligt, som ju helt uppenbart blev helt fel: om publiken använder bög som skällsord betyder ju knappast det att jag också borde göra det. I ögonblicket visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det, varför resultatet där på scenen blev att jag inte hanterade det utan bara gick vidare. När föreläsningen var slut gnagde det i mig, samtidigt som ingen av de jag pratade med efteråt – varken elever och lärare – tog upp det. Först i efterhand kom det några mejl och instagram-DM från lärare, som reagerade helt rimligt: vi försöker i vardagen få bort sexismen ur vardagsvokabulären, så varför förstärker du den?

Jag har bett alla som kontaktat om ursäkt eftersom jag verkligen tycker det är helt fel av mig som inhyrd föreläsare att framför gymnasieelever slänga termer omkring mig som används i en sexistisk jargong, men det både oroar mig och fascinerar mig att jag inte riktigt vet var i mig det kom ifrån. Men det jag också skrivit till de som kontaktat mig har varit att se det som ett tillfälle att inskärpa just den kritiska blicken. Jag må föreläsa om källkritik, men det betyder inte att jag ska lyssnas på, läsas eller ses med okritiska ögon. Det kan i bästa fall göra min fadäs till en läxa för alla inblandade, på min egen bekostnad.

Hur som helst, veckan fortsatte. I DN skrev jag att vi borde sluta dela “skrämdumpar”, en av resultaten av en längre tids funderingar om hur vår dialog på internet ser ut, och på bloggen skrev jag lite eftervalsanalys ur mitt eget perspektiv. Sedan åkte jag och Linnea till Kalifornien!

Vecka 38 kom ett Creepypoddenavsnitt om anomalier ut och en intervju med mig om Herobrine publicerades i en av P3 Spels underbara små speldokumentärer, men annars gick den pretty much åt till att semestra. Vi sköt med pistoler, besökte ett museihangarfartyg, gick på zoo och tillbringade en dag i Mexiko.

Men så hände också en sådan där grej som för mig är helt omöjlig att inte skriva något om. Momo Challenge hade förekommit bland lyssnarmejlen som skickats in till Creepypodden i flera veckor, men en varning började cirkulera bland folk på Facebook och det var tydligt att grejen var på väg att brisera i en större offentlighet. Inte minst för att rektorer började skicka ut helt huvudlösa länkar om saken till vårdnadshavare. Därför skrev jag först ett blogginlägg om fenomenet i stort, och sedan en uppföljande mer specifik text om en särskild varning för Momo.

Det var nog en bra idé, för det blev rätt mycket snack om Momo sedan.

Vecka 39 skrev jag i DN om Reddits underforum r/changemyview, en plats att inspireras av för alla som tycker oförsonligheten på nätet är tröttsam. Dessutom publicerades min första bokrecension någonsin, nämligen av Kent Wernes finfina Allt är en konspiration.

Vi åkte hem från USA mitt i veckan, och dagen efter åkte jag på en gång ner till Danmark där jag medverkade som föreläsare på en konferens för lärare i journalistik från hela Skandinavien. Det var en underbar plats, på en udde utanför Århus, bland böljande gröna dalar och kullar och med Kattegatt ständigt närvarande, men jag hann tyvärr inte se mycket av det eftersom jag kom fram bokstavligt talat fem minuter innan jag skulle upp på scen.

Sedan åkte jag därifrån, mot Göteborg, för årets bokmässa. Och det var ingen dålig bokmässa heller! Min egen mest uppbokade hittills, med tre-fyra programpunkter varje dag. Allt från panelsamtal till filmade föreläsningar. Extra roligt var att prata om moderna vandringssägner inför UR:s kameror, även om det krockade olyckligt med en jobbig förmiddag dagen efter en lång och blöt kväll… Vi får se om det syns på mig när föreläsningen dyker upp på någon playtjänst endera dagen.

Där hände också en himla fin grej, som jag redan berättat om på internet.

Hur ska man då räkna föreläsningarna på bokmässan, om man nu har börjat hålla räkningen? Många av dem var ju bara tjugo-tjugofem minuter långa, räknas det? Samtidigt var det för en ny publik varje gång, och det är ju det jag vill konkretisera med min uppräkning: hur många jag når med budskapet om källkritik. För att faktiskt ha känslan av att ha uppnått någonting i år. Alltså har jag bestämt mig för att räkna de programpunkter som var rena föreläsningar, men inte det övriga. De var tre stycken, och det tar nettosumman till 76 stycken.

Vecka 40 började arbetet med Stora journalistpriset. Jag sitter i juryutskottet för “Årets nyskapare”, och har därför gått igenom massa nyskapande journalistik i jakt på det allra bästa. Det är roligt och inspirerande, inte minst för att jag i min jurygrupp har så mycket kompetens – Östgöta Medias publisher Anna Lindberg, programdirektören för nyheter och samhälle på TV4 Viveka Hansson och P3-chefen Şîlan Diljen.

Därutöver? Jo, Göteborgsvistelsen tog inte slut bara för att bokmässan gjorde det – på måndagen tog jag en tur ut till Mölndal och pratade för först ett gäng högstadieelever och sedan deras lärare och pedagoger. Därmed 78 föreläsningar. På torsdagen blev det 79, i och med att en länsstudiedag i Norrköping kallade. Och från Örebro kom en himla rolig bild!

Annars handlade Creepypodden om när det är för sent, här på bloggen skrev jag om en story vi aldrig borde ha fått kännedom om, och så tog Twitterexperimentet @sweden slut denna vecka. Den sista kuratorn hade fått den fina idén att träffa mig på bokmässan för att spela in en liten avskedsfilm tillsammans med mig.

Vecka 41, slutligen, skrev jag om Lucia Cole och en ny studie i hur vår källkritik på nätet fungerar i DN, och i Hallandsposten publicerades en intresserad och välskriven intervju med mig.

Det var en föreläsningstät vecka: på måndagen föreläste jag två gånger för olika grupper av lärare och pedagoger i Umeå, på tisdagen för 200 analytiker och spaningsledare under en konferens polisen hade och på torsdagen för gymnasieelever och lite övriga i Nyköping. Så blev de 79 föreläsningarna till 83.

Vad hände mer? Vi bandade en jävla massa Creepypodden och jobbet med Stora journalistpriset fortsatte.

Nya tag imorgon, med nya föreläsningar!

Min vecka 34 och 35: En resa längs Bottenhavet

Varför är jag så intresserad av att hålla räkningen på hur många gånger jag varit ute och föreläst? Tja, den mest formella förklaringen är att det är en temperaturmätare vad gäller samhällets tillfälliga intresse för källkritik. Ju fler jobb jag får, desto tydligare blir detta vårt rådande paradigm, att källkritik är något viktigt som vi måste satsa mer på.

Men därutöver handlar det också om att konkretisera vad mitt arbete handlat om det här året. Att jobba som föreläsare är att förhoppningsvis kunna beröra människor ute i verkligheten, men det är ingenting som syns på en löpsedel. Om jag – mest inför min egen, ständigt pockande känsla av att bli irrelevant och bortglömd – vill bevisa att jag faktiskt gjort något vettigt det här året måste jag räkna, bokföra och notera. Och i någon mening är det väl också logiskt. Om jag inte håller ordning på hur jag skapat värde i år och presenterar det för en arbetsmarknad där jag när som helst förväntar mig glömmas bort, vem ska då göra det?

Sist men inte minst handlar det också om fåfänga. Jag är en person med stort bekräftelsebehov, och att hålla ordning på antalet uppdrag blir ett räkneverk över värdet på min person, hur deppigt det än låter. Jag tror det är därför jag precis suttit och pekat ut på en Googlekarta var jag varit och jobbat så här långt det här året.

Jag är medveten om att allt ovanstående får mig att låta som en påfrestande människa. Antagligen är det tyvärr rätt sant. Jag försvarar mig med att jag försöker hålla inne med det så ofta som möjligt. Med det sagt, över till de två veckorna som gått.

Måndag, den 20 augusti. Creepypoddens senaste avsnitt, med titeln “Mysterium”, kom ut. Med allt från kusliga Youtubeklipp till svenska skräckförfattare tyckte jag det var lyckat. Eftersom jag skulle behöva sätta ihop ytterligare ett par avsnittsmanus dagarna som följde i denna vecka läste jag sedan under dagen de senaste mejlen som skickats in till podden, vilket alltid är ett sådant nöje. Som sagt tidigare i dessa spalter: att få jobba med att läsa svenska folkets spökhistorier är en ynnest. Samma morgon vart jag intervjuad i P4 Väst om mig och podden, vilket också var roligt.

Tisdag, den 21 augusti. Dagen erbjöd en tågresa till Hudiksvall, där Hudik mot rasism anordnade en öppen föreläsningskväll på temat källkritik och högerextremism. Jag kom dit på eftermiddagen, föreläste vid middagstid, och skulle sedan åka hem – om det inte var för att mitt tåg till Gävle oförhappandes ställts in. Det fick bli middag på puben The Bell och tågresande fram till klockan halv två på natten istället.

Onsdag, den 22 augusti. Under natten gick dottern till en twittrare bort efter en tids sjukdom. Det berörde mig och många andra djupt. Jag har tänkt på dem mycket sedan dess.

Torsdag, den 23 augusti. Resan gick till Sandviken denna gång. På tåget upptäckte jag dels att Dagensbok.com recenserat min bok på ett väldigt generöst och vänligt sätt, och att Bengt af Klintberg nämnda mig på det mest hedrande tänkbara sättet i veckans avsnitt av Snedtänkt, vilket fick mig att snyfta lite.

I Sandviken bjöd Socialdemokraterna in väljare till en källkritiksföreläsning med mig. Jag fick det stora nöjet att träffa bland annat dessa fantastiska poddlyssnare:

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Väldigt häftigt att få samtala med detta geni, och tack för en bra föreläsning !!!!!

Ett inlägg delat av Signe Lindbäck (@signeaxelina)

Fredag, den 24 augusti. Noterade att jag – fullt förståeligt – blivit utpekad som tråkmåns i en krönika i Hela Hälsingland. Flinade och satte mig på tåget igen. Veckans tredje och årets 62:a föreläsning ägde rum för en skara gymnasieelever på Folkungaskolan i Linköping. Det var en svårflörtad men smart publik, och jag åkte hem igen nöjd och förhoppningsvis med ett gott jobb avklarat.

Helgen innehöll trevligheter som en middag där världens i särklass hemskaste panoramabild togs, ett brädspelsloppis som krävde två timmars kö och ett besök på Antikrundan när de var i Solna. Där köade jag och min fru i ytterligare fyra timmar, och sedan blev vi inspelade av en kameraman. Vi får se hur det blir med den inspelningen när säsongen som bandades sänds i vår…

Nå.

Måndag, den 27 augusti. I helgen publicerades ett reportage om mytavlivare i Sydsvenskan, som jag intervjuades till någon gång i typ januari. Jag hade glömt bort det, och blev glad av att se det publiceras. Sedan gnällde jag lite om att ett (sedermera raderat) fejkat Warren Buffet-konto på Twitter fått massa följare.

Det resulterade i att alldeles utmärkta Hanna Österberg på Svenska Dagbladet senare i veckan funderade kring det källkritiska handikapp som drabbar oss alla när vi tycker något är fint och harmlöst, vilket jag tycker hon har alldeles rätt i.

Och så satte jag igång processen att skriva min veckoliga DN-krönika, vilket tog lite längre tid än vanligt och inte blev klart när det skulle. Men det tyckte jag det kunde vara värt.

Tisdag, den 28 augusti. Min turné längs Bottenhavet fortsatte, sedan förra veckans besök i Hudiksvall och Sandviken. Den här gången bar det av först till fina Härnösand, där en skara biblioteksanställda hade seminariedag. Därefter åkte jag tåg en stund ner till Sundsvall, där Unga Magasinet enligt uppgift var fullsatt med frivilliga underbara människor som ville se en tönt prata källkritik.

Den dagen publicerades för övrigt DN-krönikan, där jag följde upp en story Hanif Bali berättat och tyckte jag hittade något större än både honom och berättelsen: vår vilja att låta historierna peka framåt, i utvecklingens riktning.

Onsdag, den 29 augusti. Veckan dittills hade ju som sagt gått åt att skriva manus till Creepypodden, som jag denna morgon åkte till Ludde för att banda. Det blev två avsnitt, där jag särskilt hoppas att det första – ett tredje avsnitt om getmannen – ska tilltala mina kräsna lyssnare.

På eftermiddagen åkte jag till lilla Säter, där jag höll en öppen kvällsföreläsning på det fina biblioteket. Även där kom, till mina stora lycka, tillräckligt många för att fylla upp rummet. Det är en ojämförlig glädje att så många intresserade och intelligenta människor vill skänka mig en timme en vardagskväll.

Torsdag, den 30 augusti. Domstolsverkets mediegrupp samlade sig för utbildningsdagar på Scandic Klara i Stockholm, och där gjorde jag veckans fjärde och årets 66:e föreläsning. Det var ett nöje och jag har med stor glädje kunnat notera att även andra närvarande fick ut något av det.

Jag hade vid det här laget äntligen hunnit läsa ut “Allt är en konspiration” av Kent Werne, och började skriva på den recension till Sydsvenskan jag utlovat. Men på eftermiddagen åkte jag till Lidingö, och deltog i ett panelsamtal med Åsa Wikforss och Magnus Utvik om “fejk och faktaresistens”. Fullt hus och väldigt roligt.

Fredag, den 31 augusti. Ja herregud, vad fick jag egentligen gjort här utöver att skriva klart recensionen ovan? Inte mycket. Men så kan det gå.

Och den här helgen? Den var typ – utöver att en intervju med mig om moderna vandringssägner publicerades i SVT och att vi firade födelsedagar inom familjen – så här:

Min vecka 33: Sommarlugn och höststart

Nu har människor börjat inleda sina mejl till mig så här: “Hoppas du haft en fin sommar.”

Haft. Fatta vinken. Nu är det dags att börja jobba igen.

Och tja, det kanske det är. Åtminstone säger mig min kalender det. I veckan hade jag vad som måste betraktas som höstens första föreläsningen, även om veckan fram tills dess var tämligen lugn. Innan jag går in på det ska jag också sammanfatta min sommar, till att börja med genom de skrivna och talade spår jag lämnat efter mig.

Creepypodden har kommit ut med tre avsnitt: om våra fyrfota vänner, om historier från bakgården och om att känna sig iakttagen. I Dagens Nyheter gick i juli en text om den utmärkta mockumentärfilmen Konspiration 58 som jag egentligen skrev till min bok, men som vi strök av utrymmes- och relevansskäl. Jag fräschade upp den lite, skrev om den så den passade till den då närliggande finalen i fotbolls-VM, och DN skickade ner sin utmärkta fotograf Roger Turesson till Göteborg för att fotografera regissören Johan Löfstedt. Resultatet finns att läsa här och jag tycker det var jättekul att få uppmärksamma denna guldklimp till film.

Därutöver har jag skrivit några krönikor i DN, om vad jag kallar “villustrationer” – händelser vi inte skärskådar eftersom de passar det vi tycker är sant – och om Andreas Ericsons utmärkta Twitterberättelse och hur den påminner om framgångsrik propaganda.

Jag var vid ett tillfälle i Falkenberg, för att berätta spökhistorier för en grupp fina människor, organiserat av Jonny Andersson som vann spökhistoriestunden i julens Musikhjälpen. Det blev lite inhopp i media också. I Studio ett den 23 juli, i tidningen Förskolan den 6 augusti, kanske något mer jag glömt. Annars har jag läst en hel del böcker i sommar, och varit på semester i Spanien och på Gotland. Det har varit fint.

Med det sagt – till den, egentligen ganska innehållslösa, veckan som gått:

Måndag den 13 augusti. Läste bortglömda mejl som legat och jäst i sommarvärmen länge nu och jobbade med projekt 2. Gick och såg Joel Lyssarides spela Esbjörn Svenssons Trio på kvällen.

Tisdag den 14 augusti. Gjorde Creepypoddenmanus, bland annat genom att bearbeta och sätt ihop en jättelång – alltså jättelång – historia som jag hoppas kunna ha med framöver. Kollade lite på bilbränderna men kunde inte hitta något skumt.

Onsdag den 15 augusti. Creepypoddenmanus, bland annat genom att läsa svenskskrivna utgivna spökhistorier som jag köpt en massa av, och projekt 2. Middag med vänner på kvällen, där två tyvärr flyttar till Norge snart. Ledsamt men trevligt.

Torsdag den 16 augusti. Ungefär ovanstående, fast på eftermiddagen spelade jag in podd hos Ludvig och på kvällen gick jag på Andreas Ekströms releasefest för “Att hitta”, som jag ser fram mot att läsa.

Fredag den 17 augusti. 2018 års femtionionde föreläsning utspelade sig i Umeå, på en seminariedag som länsstyrelsen i Västerbotten satt ihop. Hörde alltid lika grymma Isobel Hadley-Kamptz, FOI:s Lisa Kaati och pratade själv om det gamla vanliga. Folkbladet skrev en blänkare om det hela.

På kvällen, när jag kom hem till Stockholm, överraskade jag en publik på Scalateatern med att dyka upp och gästa en liveinspelning av podden Rollspelsklubben. Det var svettigt men skitkul.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Rollspelsklubben live var en kavalkad av trams i fyra akter. Underbart roligt att vara med.

Ett inlägg delat av Thomas Eriksson (@annorlundakul)

Typ så! Nästa vecka blir det ännu mer föreläsningar.

Min vecka 24 och 25: Fact-checking och pasta i Rom

Att leva som egen företagare med en tydlig och – i rådande tidsanda – attraktiv profil innebär många sorters lyx, varav en är tveeggad: varje dag innebär en möjlighet att helt styra om hela tillvaron. Det är svårare, som frilans, att bara följa i upptrampade spår eftersom jag i hög grad formar min tillvaro från dag till dag och bara har mig själv att skylla om någonting lämnar mig missnöjd. Ett arbete som går ut på att trampa i de där upptrampade spåren är visserligen sinnebilden av det själ- och glädjelösa harvandet, men det innebär åtminstone att man inte behöver ställa sig frågan om man gör det man verkligen vill. Det svaret är ju så tydligt ”nej”. För mig är svaret, sedan en tid, betydligt mer grumligt och höljt i dunkel. I teorin är ju allt bra. Så varför går jag runt och funderar på vad jag borde göra?

Är det här något att gnälla på? Nej, givetvis inte. Jag har en väldigt lyxig arbetssituation just nu. Den kommer väl inte förbli sådan för evigt, men just nu är den det: om det är det inte tu tal. Men även en lyxig arbetssituation kan kännas obekväm, och just nu vet jag helt enkelt inte riktigt om jag gör det jag verkligen vill. Jag har tänkt att något annat ska hända i vår, men fram till dess är jag i denna tillvaro och letar efter de där tillfällena då man påminns om vad det är man älskar: vad det var som fick en att hamna här. Dessa veckor har några sådana ögonblick funnits, dels hemma i mitt vardagsrum i ett samtal om storyn jag aldrig riktigt lämnat, dels i en hemskt varm skolbyggnad inhyst av en internationell skara faktagranskande journalister i Rom. Vi kommer till båda dessa punkter i min genomgång av veckorna som gått.

Måndag den 11 juni. Veckan inleddes med att Creepypoddens 90:e avsnitt släpptes, en morgonrunda med min nya pulsklocka, samt en fuckup. Jag satt i mitt kök och väntade på en brittisk frilansjournalist, sedan en tid boende i Stockholm, som skulle intervjua mig om ”Vem är Veronika”. Klockan var några minuter i 10, vi hade avtalat träff vid hel, när det plötsligt i Dystopias Slackkanal kommer ett meddelande från min poddkollega Anna som kungjorde att hon var i Radiohuset och väntade på att släppas in. Jag hade dubbelbokat mig: vi skulle banda just då. Jag kastade mig hemifrån, hittade frilansjournalisten som gick runt ute på gatan och letade efter min dörr och bad tusen gånger om ursäkt, och slängde mig sedan iväg på cykeln. En halvtimme sen kom jag fram och vi bandade avsnittet som skulle komma ut senare i veckan under viss tidspress. Genant och dumt.

Under eftermiddagen blev det inte så mycket gjort, för jag hade inga batterier på datorn och knappt tid att hitta ett fik att sätta mig på innan dagens https://freeslots.com.ua/ andra programpunkt tog vid: ett after work med Journalistförbundet, delvis arrangerat av Yttrandefrihetsgruppen som jag ju sitter med i. Sedan cyklade jag hem igen, och köpte flygbussbiljetter.

Tisdag den 12 juni. För den här dagen tillbringade jag nämligen i Köpenhamn. Den blev lite vimmelkantigare än tänkt, eftersom jag av outgrundliga skäl sov jävligt illa natten mellan måndag och tisdag (jag hade varken ångest eller insomnia, det var bara som om ”somna”-mekanismen var satt ur spel) och därför var på gränsen att falla i dvala varje sekund och särskilt på den tidiga flighten ner till Danmark. På flyget tog jag en selfie för att se om jag såg trött ut, och, ja…

Men min uppgift för dagen gick ändå helt okej. Det som ägde rum i Köpenhamn var Radiodays Europes särskilda podcastdag, en dag för poddare världen över. Jag var av Sveriges Radio tillfrågad att berätta lite om Creepypodden, och gjorde så med viss framgång: efteråt har diverse åskådare hört av sig med frågor och liknande. Trevligt, men som sagt: grumlat av sömnigheten.

Jag åkte hem igen samma eftermiddag och gick och lade mig tidigt, efter att lite lealöst suttit och undersökt en suspekt Facebookpost där en man påstod sig ha blivit misshandlad för att han bar några supportergrejer för svenska landslaget. Den var märklig i detaljer och helhet, men Samhällsnytt hann ändå göra en grej på den innan den försvann från Facebook. Det blev ännu en av alla de där grejerna man kollar in, men som det inte blir något av.

Onsdag den 13 juni. Klockan nio kom den brittiska frilansjournalisten, som vi avtalat under min panikslagna måndagsmorgon, och vi satte oss och pratade om ”Vem är Veronika” samtidigt som några karlar genomförde en stamspolning i vår lägenhet. Det var här ett av ögonblicken jag nämnde ovan infann sig. När jag pratade om Veronika kände jag verkligen att fan, det är de här berättelserna jag vill berätta. Det var verkligen kul. Jag behöver hitta tillbaka till dem. Vi hann nätt och jämnt prata igenom första hälften av storyn, och har sagt att vi ska ses igen. Vi får se om det blir något av hans intervjuer, men det hoppas jag verkligen och han verkar vara en sådan som får saker gjorda.

Nå. Efter en springtur vid lunch cyklade jag till Lundagatan för en intervju med en podd som UR gör om källkritik, vilket var kul och trevligt. Sedan satt jag till långt in på natten och skrev krönika till DN, som publicerades senare i veckan.

Torsdag den 14 juni. Gjorde lite olika saker – köpte en tågresa, besvarade mejl, slösade bort en del tid på internet, och sedan cyklade jag till Gamla stan för att delta i Saco-evenemanget Sacosoffan (som många undrat varför den inte heter Sacosäcken, men som jag nu slås av kanske anspelar på sagosoffan?). Det går att se här:

Fredag den 15 juni. Satt och undersökte ett supermärkligt Twitterkonto, enligt vad som påstods tillhörande en ung exmuslimsk kvinna men vars story delvis föll isär ju längre dagen fick. Kom knappt någon vart med det, dock, tyvärr. Däremot publicerades min DN-krönika, om spetsade pålar nedanför badbryggor. Sedan var jag med i Lantzkampen i en mysig liveversion på Kulturhuset, vilket man kan behöra här:

Sedan var det helg!

Måndag den 18 juni. Tog en springtur och ett tåg till Varberg, där jag föreläste för frivilliga skolungdomar – med andra ord, inte jättemånga. Men det var trevligt ändå, och därtill årets 57:e föreläsning! Sedan publicerade jag ett inlägg om folkberättandet på nätet om muslimer.

Tisdag den 19 juni. Packade på förmiddagen – såg P3 Dystopias senaste avsnitt, om totalitarismen, släppas vid lunch – åkte till Rom på eftermiddagen! I Rom ägde nämligen Global Fact V rum, en konferens om faktagranskande journalistik som lockar deltagare från hela världen.

Jag skriver detta söndagkvällen den 24 juni, och nu är jag hemma igen från Rom. Jag tänker sammanfatta dessa dagar med att det var varmt och svettigt, bitvis mycket intressant och hela tiden väldigt hjärtligt. Mest användbart var dragningarna om avancerad nätresearch, faktagranskning i skolbänken och samtal om folklore och fejknyheter – det är vid de tillfällena jag också spritter till, som att jag inser något om vad det är jag vill hålla på med. En annan liten rolighet var att ett filmklipp jag gjorde för en tid sedan, om en illasinnad propagandabild mot flyktingar, var nominerad till bästa filmanvändning. Men vann gjorde jag inte. Här kan ni se det om ni vill, med engelska undertexter om det behövs:

Och det var den veckan!

Min vecka 18 och 19: Bigfoot och Trollhättan

Efter förra gångens veckosammanfattning följde en kort vecka, och det kändes fånigt att sammanfatta tre dagar. Så jag sammanfattar två veckor nu istället, med start samma dag som jag publicerade förra sammanfattningen!

Onsdag den 2 maj. En rätt schemalagd dag, som började på förmiddagen hos produktionsbolaget A-One, där Tobias Norström och jag pratade om Bigfoot i GTA för en av P3 Spels mycket lyssningsvärda kortdokumentärer. Myten om Bigfoot är en av spelvärldens mest charmiga mysterier, och jag nämner den och andra liknande historier i min bok om creepypasta. Dokumentären kom ut veckan därpå, och här kan ni lyssna på den:

Därefter satte jag mig på tunnelbanan, och höll en föreläsning (nummer 41) för delar av skolpersonalen på södra delarna av röda linjen på St Botvids gymnasium, varpå jag åkte hem igen och gjorde en Skypeintervju om #metoo och publicistik med några gymnasiestudenter. Alla delar av dagen var mycket roliga!

Torsdag den 3 maj. Catchade up med Viktor Hariz, producenten för P3 Dystopia, som återkommit till jobbet efter tio dagars pappaledighet och pratade lite om vägen fram för projektet. Sedan åkte jag till Umeå, för att vara med i det ytterligt trevliga programmet Go’kväll! Det kan ni se här, fram till den 2 juni.

Fredag den 4 maj. Efter möte med Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp över förmiddagen och lunchen cyklade jag till en kompis vernissage, och sedan cyklade jag hem och ägnade mig åt att pyssla med Creepypoddens manus. Det drog ut lite, men morgonen därpå hade jag en idé till ett avsnitt som jag hoppas ska uppskattas. Det har rubriken “Natt utanför fönstret”… Dessutom publicerades denna dag en kort intervju med mig om mina läsvanor i svb.se, med anledning av att jag ÄR AKTUELL (älskar att VARA AKTUELL) med “Ja skiter i att det är fejk…” (som för övrigt uppmärksammades i en ledare för Centerpressens nyhetsbyrå). Sedan var det helg!

Måndag den 7 maj. Jobb i Gävle, på Polhemsskolan för ett gäng gymnasietreor (som jag verkligen imponerades av bara i och med att de dök upp – fan, de har en månad kvar av skolgången. Om de hade slappnat av lite med närvaron vid det här laget hade det verkligen inte varit särskilt konstigt. Nå, det var mitt nöje att få föreläsa för dem). Föreläsning nummer 42 för i år.

Dessutom fick ett av mina gamla skämt äntligen upprättelse! Den här tweeten…

…ledde till att skämtet togs in i Nya Wermlands-tidningen. Fint att de också fick med min profilbild på ett så tydligt sätt.

bild

Mycket glädjande för Sverige! På eftermiddagen hade vi telefonmöte om Dystopia inför släppet av avsnitt två, som kom senare i veckan.

Tisdag den 8 maj. Senaste krönikan i DN publicerades, en liten betraktelse om mytbildningen om den svenska köttbullen med anledning av härvan på @swedense. Jag tror min poäng fångas bäst av en kommentator på min Facebooksida: “Ja, här har man trott i snart 50 år att Köttbullar egentligen är från Turkiet och så twittrar nån det och så ba ‘näää, det är de ju inte'”. Ibland leder det rätt när någon har fel.

Dagen gick mestadels ut på att intervjuas, av en tidning för seniorer på förmiddagen och en student i PR över lunch. Sedan svarade jag på en miljon mejl (okej, inte en miljon, men seriöst 105 stycken).

Onsdag den 9 maj. En liten fördjupande intervju om boken publicerades i tidningen Civilekonomen. Jag bandade Creepypoddens senaste avsnitt, och intervjuades av två elever på Globala gymnasiet för deras skoltidning. Och konstaterade en liten rolighet:

Torsdag den 10 maj. Föreläsning nummer 43 för i år, den här gången på biblioteket Kronan i Trollhättan. Att resa dit och hem igen tog merparten av dagen (det enda jag hann med i övrigt var att skicka en del mejl och att prata med Feeden i P3 om incels) men det var det värt för det var så roligt att få träffa och prata med de goda Trollhättianerna.

Och så har topplistan på Poddindex förändrats lite, i och med att en podd som sänts ett tag nu inträtt på listan.

Det är sannolikt så att det finns ännu fler poddar där ute med fler lyssnare än vi har, men det vet vi inte förrän de vågar sig ut på Poddindex. I nuläget är jag bara glad över att vi stadigt klättrar i antal lyssnare!

Fredag den 11 maj. Här jobbade jag inte, som en sorts kompensation för min missade kristi himmelfärds. Men det hände lite jobbgrejer: avsnitt två av Dystopia släpptes, som ni kan höra här:

Och så publicerades en helgkonsumentgrej med mig i DN, som gjordes för att uppmärksamma att “Under Slussen” nu finns ute. Bilden togs av Anna Svanberg på uppdrag av LL-förlaget, och jag tyckte den var fin så den fick pryda detta blogginlägg. Och så har mina senaste två veckor varit!

Min vecka 17: Stora journalistpriset och heldag i Åtvidaberg

Lite sen veckosammanfattning denna gång, av samma anledning som nästa veckas sammanfattning kommer bli betydligt kortare: det har varit en ledig helg och för en gångs skull har jag tagit vara på det. Jag var i Madrid över helgen för att hälsa på en vän, och tiden gick i princip helt och hållet åt att äta och dricka olika saker och trava runt på stan. Med det sagt var min föregående vecka ungefär så här:

Måndag. Jag inledde dagen med ett tidigt tåg västerut, för att vid elvatiden landa i Göteborg. När jag satt på tåget publicerades min krönika i DN, om bacon och varför det blir en symbol för kulturkriget mellan GAL och TAN, ungefär. I Göteborg regnade det givetvis men ändå tog jag beslutet att promenera åtminstone halva vägen till Nya Varvet, där Medicinska bibliotekskonferensen ägde rum och sådana som jag, Agnes Wold och Emma Frans var med och föreläste om att på olika sätt vara skeptisk men intresserad.

Efter denna föreläsning, min 37:e för året, åkte jag hem igen och på tåget satte jag ihop en Twittertråd om den snaskstory som i förra veckan flög upp i SD:s ansikte till nystartade Alternativ för Sveriges fördel. Den har inte blivit omskriven i medierna, antagligen för att den är för snaskig och marginell, men en tråd på Twitter tyckte jag den kunde vara värd. Ni hittar och läser tråden genom att klicka här.

Tisdag. När jag och min sambo flyttade in i vår nya lägenhet hade flyttstädningsfirman gjort ett lite slarvigt arbete, och som kompensation hade försäljarna fått firman att erbjuda oss en ny gratisstädning vid tillfälle. Denna utnyttjade vi på tisdagen och jag höll mig därmed hemifrån, och lade dagen på att läsa mejl till Creepypodden och sätta ihop det nya avsnittets manus. Jag skrev några rader om det arbetet på Instagram:

Manuset till avsnitt 87 växer fram, som det brukar göra varannan vecka. Varje gång är det samma sak: en idé om sammanhang tar form, jag sitter och väger av och an om jag tror ni kommer gilla det, och jag landar i en stomme till avsnittet – ofta en eller två historier. Jag skriver det jag själv vill säga om historierna, i hopp om att kunna sätta dem i en kontext eller peka ut något jag själv fascineras av i dem. Och så bandar vi, och så släpps avsnittet, och så håller jag tummarna. För att jag ska ha gissat rätt om vad det är ni tycker om och blir rädda för. Ibland funkar det bättre, ibland sämre. Jag antar att det är en del av tjusningen – att ni som lyssnar på den här podden aldrig blir förutsägbara. Att ni ser till att jag själv varje gång, på ett lite nytt sätt, tänker: hur ska jag försöka göra så det här blir det bästa avsnittet vi någonsin sänt? Kommer jag någonsin lyckas? Antagligen inte. Är det det som gör arbetet värt att fortsätta med? Antagligen. ❤️

Ett inlägg delat av Creepypodden (@creepypodden)

Samma eftermiddag åkte jag hem till Ludde för att banda avsnittet, och det hela gick sedvanligt smidigt till.

Dessutom pysslade jag lite med ett av Dystopias avsnitt, det kanske mest svårarbetade som ska handla om “unknown unknowns”. Problemet där är ju att det inte riktigt finns en sammanhängande story man kan berätta om helheten genom, annat än just osäkerheten inför vad som skulle kunna hända. Hur berättar man om det på ett bra och medryckande sätt? Jag läser lite böcker och mejlar lite folk men kommer inte jättemycket närmare ett svar, men något ska jag nog lyckas framställa!

Onsdag. På förmiddagen möte med Stora journalistprisets jury, som jag nu är en del av i utskottet för arbetet med Årets nyskapare. Vet du en kandidat till priset? Hör av dig och nominera!

Kvällen, och större delen av natten, gick åt till att skriva ett blogginlägg om händelsen i Toronto där en man körde ihjäl ett antal fotgängare. Det visade sig att mannen definierade sitt eget utanförskap med att han var en sådan som inte fick ligga och att han därför hatar kvinnor, och det finns ett community för sådana på internet som jag ville beskriva. Sålunda postade jag blogginlägget som fick rubriken En kort introduktion till ett absolut mörker, och det väckte visst intresse och fick kring 20 000 läsare. Läs det du också, om du vill veta mer om denna skrämmande och tragiska grupp män.

Torsdag. Dags att åka hemifrån igen! Denna gång till Åtvidaberg, för tre föreläsningar för högstadie- och gymnasieelever samt en öppen på biblioteket.

Det förde alltså mitt antal föreläsningar för året upp till 40.

Fredag. Inget i schemat denna dag, så den gick åt att skicka fakturor och jobba med Dystopia. Av möjligt intresse i övrigt denna vecka är att ett program i P1 sändes med rubriken “Ordvalet”, vars första avsnitt handlade om begreppet “fake news”. Jag fick möjlighet att säga några sanningens ord om vad det begreppet egentligen innebär. Lyssna gärna:

Dessutom publicerade Litteraturmagazinet en recension av min bok som var mycket fin och vänlig, bland annat i följande formulering: “Varenda liten textsnutt är läsvärd, särskilt i en tid när den traditionella journalistiken tappar mark och förtroende”. Och så fortsätter Creepypodden gå bra med 113 000 lyssnare veckan då vi publicerade förra avsnittet, och min bok hamnade på SvD:s boklista, vilket var glädjande.

Och det var den veckan!

Min vecka 16: Dystopia och Stavanger

Klockan är 23:20 på söndagskvällen, imorgon bitti åker jag till Göteborg vid halv åtta, så därför blir detta veckoboksinlägg kortare än vanligt. Men av blir det!

Måndag. Äntligen offentliggjordes projekt 3 – P3 Dystopia har sett dagens ljus.

Första avsnittet i denna serie handlar om övervakning, och manusarbetet är till största delen gjort av min kollega Viktor Hariz. Vi är i princip färdiga med avsnitt två, om klimatet, vars manusarbete till större del är gjort av mig, men eftersom Viktor precis blivit tvåbarnsfar – grattis! – kanske det dröjer lite ändå. Det blir en serie vars avsnitt kommer ut med viss oregelbundenhet, men som vi ändå ville släppa nu eftersom det gick finfint hand i hand med diskussionen om Cambridge Analytica. För att citera en fin formulering i en DN-kortis om podden: “Den var egentligen tänkt att lanseras först i sommar, men sedan slog dystopin in tidigare än väntat.” Vill man höra mer om P3 Dystopia kan man t.ex. lyssna på programmet Feeden i P3, där jag i måndags pratade om det hela.

I måndags kom också avsnitt 86 av Creepypodden ut, en lång historia av uppskattade poddfavoriten Mikael Strömberg.

Tisdag. En fullpackad dag! Den började i SR P5 på morgonen, följdes upp av en föreläsning för seniorer i Huddinge (nr 34), och sedan en fotografering vid Slussen för min lilla skräckhistoria “Under Slussen”. Därefter cyklade jag till Sveavägen för vid 16 var det dags för releasefest för “Ja skiter i att de är fejk…” (som för övrigt recenserades i HD, Eskilstuna-Kuriren och Aftonbladet i veckan) Kvällen blev jättetrevlig.

Onsdag. Lite lugnare, men det kunde sägas vara inför stormen: här tog nämligen den hälft av veckan då jag kunde sägas ha tid över till annat slut. Vid lunch poddade jag med de trevliga vännerna på 99.se, i ett avsnitt man kan lyssna på här.

66554

Torsdag. På morgonen möttes jag och några kollegor för vad vi nog helt enkelt får börja kalla projekt 5, nu när det börjat ta form i faktiska möten utanför dess kärna. Vi får se vad det blir av det. Sedan åkte jag till Riksarkivet vid Västerbroplan, för nu var det dags för det jag gått runt och förberett mig för ganska länge: talet vid dess 400-årsfirande!

Talet gick bra, även om man alltid i sådana ögonblick fokuserar på det som känns konstigt och det i det här fallet var mikrofonen jag hade fäst vid örat, och kvällen fortsatte med en middag som var väldigt rolig. Detta var också tillfället som äntligen fick mig att hamna på den eftertraktansvärda hemsidan kungahuset.se. Tack, Evelina @gokidgo Boberg för att jag fick göra detta i ditt sällskap!

Fredag. Tidigt på morgonen åkte jag till Arlanda och därefter flög jag till Stavanger. väl framme höll jag en föreläsning (nr. 35) för 380 högstadieelever som man kan läsa mer (på norska) om här, och kulturhusets motiv att bjuda in mig kan man förkovra sig i här. Eftermiddagen lade jag på att besvara mejl som skickats till Creepypodden, och på kvällen åt jag på en grym restaurang.

Lördag. Jag joggade, gick på Stavangers fantastiska oljemuseum på rekommendation av Andreas Ekström (tack!) och höll en öppen föreläsning (nr. 36) för nyfikna Stavangerbor. Sedan flög jag hem!

Och det var den veckan.

Min vecka 15: Recensionsdag och helgjobb

Varje långsiktig arbetsprocess har en kulmen, en punkt där – enklast uttryckt – jobbet känns gjort. Resultatet av ens ansträngningar, frukten man tänkt att de ska bära, slutar framstå som en höjdpunkt som hägrar framför en och börjar istället inlemmas i ens “karriär”, i den kronologi man vänjer sig vid att redovisa för sig själv och andra när frågan uppstår. Oavsett om det man jobbat med ska pytsas ut stegvis, som till exempel en serie eller följetong av något slag, eller om det möter omvärlden vid ett upphöjt tillfälle, som till exempel en bok, kommer man uppleva denna punkt.

I veckan passerade jag den vad gäller min bok. Det kändes konkretare än det brukar: en sorts punkterad ballong, axlar som sjönk ner, en blick som höjs och börjar söka nya spår framåt. Det var i tisdags, på recensionsdagen. Jag vet att det finns människor som skriver framför allt för sig själva (som Flannery O’Connor sagt, till exempel – “I write because I don’t know what I think until I read what I say” – eller med Harper Lees ord: “It’s a self-exploratory operation that is endless. An exorcism of not necessarily his demon, but of his divine discontent.”) men jag skriver alltid till någon annan än mig själv i första hand. Ingenting jag gör är fullständigt förrän det mött en läsare, lyssnare eller tittare. Verket må säga A, men det står och faller med att någon svarar B. I veckan hände det så, vilket på sätt och vis innebar arbetets slutpunkt. Inte egentligen – det kommer förhoppningsvis pratas mer om boken framöver, den kommer dyka upp i världen i nya former och nog kommer jag jobba en del med utgångspunkt i den – men i någon djup mening är jag färdig med den. Det känns varken sorgligt eller spännande, det bara är. Det märker jag inte minst på att jag börjar se mig om efter vad min nästa stora grej ska bli.

Jaha, så är det väl med det. I övrigt har veckan på ett mer konkret plan sett ut så här.

Måndag. På fredagen skrev jag en fundersam text om huruvida vi verkligen borde göra en stor affär av att det finns vanligt folk som gör eller säger dumma saker, och på måndagen kom den ut i DN. Det känns som att den träffade ganska rätt, i den mening att många verkade dela mina känslor. Den gav också en öppning för ett lite kul skämt med en som (tämligen rimligt) tyckte jag var en glädjedödare.

Utöver det gick måndagen i mångt och mycket ut på att banda Creepypoddens nya avsnitt, och skriva på mitt tal som jag ska hålla när Riksarkivet fyller 400 år. Eller skriva och skriva – jag satt länge och funderade på vad jag egentligen ville säga. Själva skrivandet kom loss senare.

Tisdag. Recensiondagen.

Vid sidan av att Horace Engdahl gick och snodde all luft i rummet genom att skriva en huvudlös text i Expressen blev detta bokens födelsedag. Jag har uppdaterat sidan för boken här på bloggen med lite urklipp ur några av recensionerna, men vill också sammanfatta mediemottagandet bredare här. På måndagen hade Borås Tidning och 15 av Mittmedias tidningar  med en recension av boken, och på tisdagen följde recensioner i DN, GP, Värmlands folkblad och Expressen.

Själv satt jag på ett tåg till Malmö, där jag hade en föreläsning för stadens anställda efter lunch. På tåget jobbade jag vidare med talet.

Onsdag. Intervju om boken med Nordegren & Epstein (fast med vikarie Thella Johnson istället för Epstein), som går att höra 09.45 in i detta klipp. På eftermiddagen en intervju med en UR-produktion i en lokal nära där jag bor, som förut brukade vara en konstig övergiven lokal för offer för amalgamförgiftning. Och så blev jag till slut mer eller mindre klar med Riksarkivet-talet, som jag ska hålla nästa torsdag.

Torsdag. Dagen började med en föreläsning för Folkbildningsrådet, vid Södra station, och fortsatte med en arbetsinsats i projekt 3 – som släpps nu på måndag! Ska bli roligt att visa vad det är jag jobbat med. På eftermiddagen skickade jag en massa mejl jag segat med att få iväg, och sedan på kvällen bandade jag en medverkan i podden Rollspelsklubben vilket var väldigt roligt.

Fredag. Inhopp i Morgonpasset i P3 på morgonen, om fredagen den 13 och dess kulturhistoriska bakgrund, och sedan jobbade jag med projekt 3 och annat smått och gott. Dagens mest irriterande var den italienska tråkmånsen som skapade (ännu) ett fejkat Sara Danius-twitterkonto.

Dessutom nämndes boken i ett gäng nya tidningar, bland annat Östra Småland där den kallades “årets viktigaste bok”. Kul!

Nu är det helg, och jag jobbar ändå – jag sitter på tåget hem från Växjö där jag har föreläst för designavdelningen på SVT. Också roligt! (Och det innebär att mitt föreläsningsnetto är 33 föreläsningar nu, 105 dagar in på året.)