De “alternativa mediernas” alternativa urval

I sin fascinerande genomgång av hur två nyhetsbluffar planterats ut på nätet, den ena genom övertolkad statistik och den andra genom ett stim fjärrstyrda Twitterkonton, citerar skribenten John Borthwick Dmitry Tulchinskiy, chef för den av ryska staten finansierade nyhetsbyrån Rossiya Segodnya:

“Propaganda is the tendentious presentation of facts. It does not mean lying.”

Tulchinskiy borde veta vad han pratar, hans inte så värst subtilt formulerade uppdrag (som kommer direkt från Vladde Putin) är enligt Russia Today att “provide information on Russian state policy and Russian life and society for audiences abroad.” Men om man ändå tvekar på hur korrekt hans beskrivning av propaganda är kan man med fördel betrakta några av det svenska nätets ruggigare hörn i dag.

Den 9 mars rapporterade Skånska dagbladet att en man i Skurup fått avslag på sin ansökan om förlängt tillstånd till registreringsskylten 786. Den besvikne mannen menar enligt Skånskan att det är hans lyckotal, men det råkar också vara antalet tecken som ingår i Koranens inledningstext. Det har lett till att muslimer i Sydostasien och Indien ibland anger talet som symbol för frasen “i Allahs namn, den barmhärtiga och nåderika” (observera att detta är min egen, möjligen knapphändiga, översättning från engelska).

Eftersom siffrorna kan tolkas som ett religiöst statement är de därmed per automatik inte välkomna på svenska registreringsskyltar. Maria Jacobsson, handläggare på Transportstyrelsen, berättade i somras för DN om vad som anses stötande:

– Det är en grupp hos oss som avgör det och det brukar handla om saker som rör droger, sex, svordomar, religion eller kriminalitet.

Följaktligen har naturligtvis också 666 fått avslag, med sin glasklara religiösa koppling. Men enligt DN har också lite mindre självklara bokstavskombinationer nobbats på grund av att de anses stötande – bland annat LMAA (enligt Urban Dictionary en akronym för det tyska uttrycket motsvarande “kyss mig i röven”), NAFKOT (vars betydelse inte Google förtäljer men som någon läsare kanske känner till?) och FQU (som vissa särskilt häftiga uppenbarligen skriver istället för “fuck you”). Tröskeln för vad som får pryda ens kofångare är med andra ord på nivå med en söndagsskolas gästbok.

Avslag på registreringsskyltar brukar generellt vara ganska odramatiska, utan varken medieuppmärksamhet eller ramaskrin. Men i fallet 786 blev det inte så. För här såg vissa hatdirigenter en möjlighet att elda upp en vredessymfoni bland sina läsare.

“Talet ‘786’ förbjuds på registreringsskylten – kan kränka muslimer”, rubricerade sajten Fria Tider. Nyheter idag, som vid varje givet tillfälle understryker sitt oberoende och precis lika ofta publicerar artiklar som är tydligt vinklade för att provocera sina främlingsfientliga läsare till vrede mot etablissemang och invandrare, rewritade Skånska dagbladet men tillägger att Transportstyrelsen “tagit det hela ett steg längre”. Under kategorin “mångkulturen” återpublicerade den vedervärdiga parasitsajten Exponerat hela Skånska dagbladets artikel, kopierad ord för ord, sannolikt utan tillstånd från tidningen de stal ifrån, och sajten Motgift, med kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti, skrev en krönika om “de kränktas högborg Sverige” och fastslog att det var den presumtivt asförbannade rasistläsaren som tvingas betala för “industrin kring detta med kränkthet, tjänstemän och utredare som skall sovra genom anmälningarna”.

Ni får ursäkta mig om jag inte länkar till sajterna ovan, men jag vill inte smutsa ner min blogg.

Herrarna ovan lade upp bollen, och sedan, helt efter beräkning, smashade deras läsare. I kommentarsfältet till Nyheter idag kan man läsa människor fråga om Transportstyrelsen inte har något “vettigare för er än att kyssa islams ände”, och oroa sig för om man snart ej heller får “gå i kyrkan heller, eller heta Andersson eller Johansson”. På Twitter skriver deras läsare att “islamiseringen av landet fortgår i stadig takt”.

I en sluten Facebookgrupp där svensk invandringspolitik diskuteras (läs: folk kräks) planterar en av Motgifts skribenter länken till sin krönika med kommentaren “Nu är folk kränkta igen…”. I kommentarsfältet skriver folk bland annat “JÄVLA MUSLIMER,UT ME SKITEN HÄRIFRÅN”, “hur mycket ska vi ta bort när det gäller dom jävla råttorna,ta bort dom för det är VÅRT land”, “Mussarna är ute efter DO-pengar” och “Varför går vi med på det? Rösta SD nästa gång.”

När Facebooksidan med det nyanserade namnet “NEJ till gratis körkort och alla andra särrättigheter för invandrare” publicerade länken till Fria tiders artikel resulterade i liknande tongångar i kommentarsfältet. “Om nu detta stämmer…då är det på tiden att börja fundera över att emigrera..”, suckar någon. “Skit i primaterna. Klart som fan att gubben ska få ha sitt turnummer”, väser någon annan. En person som skriver följande får elva likes: “Borde då inte 666 tas bort? Jävla trams med all religion!”

För det faktum att 666 ju faktiskt är borttaget, tillsammans med en drös mer eller mindre harmlösa obsceniteter i enlighet med Transportstyrelsens gamla vanliga riktlinjer, vet inte dessa läsare. För – som Dmitry Tulchinskiy slår fast – propaganda handlar om att servera vissa fakta och undanhålla andra. Att elda upp en grupp människor så hatet till slut slår över och händerna knyts och lämnar tangentbordet. Att skapa en världsbild där allt hotas, där någon utgör hotet, och där VI måste handla för att stoppa DEM.

Och det är propaganda, och inget annat, som de svenska sajterna som säger sig förmedla “den raka sanningen” ägnar sig åt.

Uppdatering: Folk har frågat hur det kan vara förbjudet med vissa nummer med hänvisning till att de faktiskt sett dem på olika skyltar. Jag vill därför understryka att mitt inlägg ovan, och storyn om 786, berör personliga registreringsskyltar. Mig veterligt är det ingen som förbjudit någon sifferkombination i vanliga skyltar, d.v.s ABC-123.

Till min bästa arbetsplats hittills. Och lite om min nästa.

Ögonblicket då delar av redaktionen fick höra att Viralgranskaren vinner Stora journalistpriset. Bild: Emmelie Wallroth.
Ögonblicket då delar av redaktionen hör att Viralgranskaren har vunnit Stora journalistpriset. Bild: Emmelie Wallroth.

En dag i maj 2013 ringde Linus Paulsson. Han presenterade sig som chefredaktör för Metro, och undrade om jag ville komma och prata om jobb. Min frilanstillvaro funkade ganska bra då, och Metro hade aldrig funnits med bland arbetsplatserna jag drömt om. Men varför inte, tänkte jag, och föreslog att vi skulle ses på fredagen. I efterhand har dåvarande utvecklingsredaktören, numera redaktionschefen, Linnea Jonjons berättat att hon tyckte jag såg konstig ut när hon såg mig komma in på intervju. “Åh nej, ska jag jobba med honom”, hade hon tänkt.

Det skulle hon. Den 20 mars 2015 kommer jag ha jobbat på Metro i exakt 669 dagar. Det hann inte ens bli två år, bara nästan, men ändå har tiden här varit min karriärs hittills roligaste och mest utvecklande.

Jag anställdes som sociala medier-redaktör, men har varit en värdelös sådan. Enligt det nya schemat över roller på Metro så kommer min kollega Pontus Tengby snart få titeln utvecklingsredaktör för sociala medier, och jag vet att det är ett jobb han kommer göra utmärkt. Själv har jag gjort allt möjligt annat.

Jag var med och beslutade om att slopa tidningens tevetablå, ett beslut som arga pensionärer ringde och begrät i veckor. Istället bereddes det plats i tidningen för en ”nätsida”, som skulle få läsarna att ta upp sina smarta telefoner och fortsätta sina lojala relationer med Metro där. Fåfängt, så här i efterhand. Den genomgripande förändring av arbetssätt som redaktionen nu inlett för att optimera våra publiceringar på sociala medier kommer göra hundrafalt större skillnad.

Jag blev ombedd att kolla upp en anmärkningsvärd kommentar i Guardians kommentarsfält, och satt efter några googlingar på mitt livs märkligaste story. Jag satt kvar på jobbet så länge den första oktober 2013, dagen då ”Vem är Veronika” publicerades, så att städarna hann gå hem före mig. Storyn ledde inte bara till ett hedersomnämnande från Guldspade-juryn, utan fick också en minnesgod läsare att några månader efteråt tänka på mig när hon noterade en viral Facebookstatus där det påstods att Jönköpings-bon Marcia Karlsson hade mördats.

Artikeln om det falska mordet på en ung flicka av samvetslösa invandrare fick enorm respons. Men det hade varit ren tur att det var mig läsaren som upptäckte statusen om Marcia vände sig till, och jag började fundera på om det fanns något att bygga på där. Någon vecka senare föreslog jag för Linnea att vi borde satsa på att granska rykten på sociala medier. Hon kom på namnet ”Viralgranskaren”, och tillsammans gick vi in till dåvarande chefredaktören Mona Johansson och pitchade idén.

När vi fick Stora journalistpriset för Viralgranskaren, jag, Linnea och Åsa Larsson, vårt publicistiska ankare och alldeles egna Ior, fanns det så många att tacka. Men i de där situationerna är man sällan genomtänkta, det blir mer förvirrat glädjebabbel.

Hade jag haft mer tid och sinnesnärvaro hade jag där och då tackat Kristoffer Rengfors för hans ständiga stöd och galna bejakande, Åsa Larsson för hennes humor, reflektioner och kalla huvud, Christofer Ahlqvist för att han tog artikeln om Marcia Karlsson på allvar, Karolina Skoglund för hennes energi och initiativ, Aron Andersson för hans prylkärlek och omistliga skrivbordssällskap, Emma Björkman för hennes obändiga glädje, Tomas Lundin för hans sylvassa Facebookformuleringar och hembryggda öl, Emmelie Wallroth för hennes aldrig sinande journalistiska nyfikenhet, Pontus Tengby för att han ensam gjorde dansgolvet på kickoffen, Anneli Sandberg för att hon på något sätt är hela redaktionens mamma, Viktor Ander för hans geniala cynism, Josefin Berglund för hennes raka rör och ryggrad.

Många andra skulle man naturligtvis också ha nämnt. Pontus Ahlqvist som kommer göra Metros debattsida till Sveriges bästa, Linnea Carlén och Emma Kirkhoff som känns omöjliga att stoppa. Alla de vi miste i sommarens stålbad. De som slutade dessförinnan.

Och så naturligtvis Linnea. Linnea Jonjons, min bästa kollega någonsin. Du må ha tyckt jag såg konstig ut, men själv fick jag från första sekund en väldigt bra känsla av dig, och den har aldrig släppt. Som jag tyckt om att jobba med dig. Som du har förbättrat min vardag och mitt arbete. Som jag hoppas vi springer in i varandra en dag snart igen.

Den 20 mars är min sista dag på Metro. Jag ska köpa en cykel, det är ju bara en tur över Västerbron från där jag bor på Reimersholme till mitt nya jobb i DN-skrapan i Marieberg. Jag kan inte säga allt för mycket om vad som händer där, men skissar gärna upp ramarna. Under Dagens industri kommer jag, tillsammans med min vän och f.d. redaktör Daniel Goldberg, DI:s Viktor Ström och Josefin Jakobsson, och i framtiden säkert en och annan till, starta upp en ny sajt om tech, startups och nätkultur. Jag kommer skriva om internet, jag kommer skriva långa märkliga historier om märkliga människor som gör märkliga saker, och vi kommer försöka göra något nytt.

Det roliga är att Dagens industri för mig är lite som Metro. Jag trodde aldrig jag skulle börja jobba varken här eller där. Men den oväntade ramen på Metro utmanade mig, drog bra grejer ur mig, tillät mig ha kul. Jag tror nästa steg kommer innebära detsamma. Det kommer bli så oerhört roligt, och jag är enormt taggad.

Men jag kommer aldrig glömma Metro. För det vore att glömma varför jag ens är i den här branschen.