Månad: oktober 2011

Mina jag och trovärdigheten

Tveksamheter har rått kring min delaktighet i Ajour och PR-byrån Bloggbyrån samtidigt. Jag tänkte reda ut mina egna tankar kring problematiken som uppstår i den mixen, och det är väl lika bra att jag gör det offentligt. Jag tror mig inte ha bättre koll på den etiska smoothie som dessa två yrken bereder än någon annan, och vill därför gärna ta del av er läsares inspel. Fan, för att vara väldigt ärlig tror jag inte ens jag har erfarenhet nog att bedöma situationen och dess följder till 100 procent. Hittills har jag bara gjort det jag tror mig vilja hålla på med livet ut, och inte sett några problem med det. När det nu verkar finnas sådana är det nog bra att jag själv tar upp dem. Så here we go.

Jag är, som jag ett par gånger försökt berätta på det kryptiska sätt Twitters begränsningar erbjuder, inte journalist. Och ja, trots min medgrundares celebra syn på journalistik kan jag säga så. Att vi skriver under samma tak innebär inte att vi delar världsbild och väl är väl det. Jag identifierar mig som skribent.

Varför gör jag det? Jo, jag tror att journalistik är en sysselsättning som mår bra av utbildning. På samma sätt som jag trivs i en fin frisyr och vantrivs i dess motsats, som jag älskar en god köttbit på Marie Laveau och inte känner riktigt samma tillfredsställelse efter fyra cheeseburgare, och inte minst som jag definitivt känner mig tryggare i en buss framförd av en person med D-körkort än av, låt oss säga Jan Gradvall känner jag mig mer imponerad efter att ha läst en gediget genomarbetat text av en gediget kunnig person. Jag uppfattar det som att en och annan gillar mina texter, och då inte bara på grund av dess ”en ding ding värld”-värde utan även för att de är välskrivna – men jag tror inte att jag på något sätt är färdig (vilket den sex rader långa meningen ovan kanske kan fungera som delbevis för). Jag tror jag kan bli bättre, säkrare och tydligare, och jag ser fram mot att bli det. Oavsett om det sker via utbildning eller erfarenhet.

Det vore med andra ord djupt förmätet av mig att gå runt och kalla mig journalist. Det mest journalistiska jag gjort i hela mitt liv är att lyfta mitt headset och ringa lite samtal, och det är jag knappast ensam om i bloggosfären. Men jag vet att jag älskar att skriva och att jag framöver kommer ägna mig mycket åt det. Därför känner jag att jag kan kalla mig skribent.

Vad innebär detta för mig då? Jo, dels att jag delar samma moraliska och etiska riktlinjer som de flesta andra på stora vida nätet. Jag hänger inte ut någon. Jag söker alltid motparten i en konflikt, och låter den uttala sig i min text. Jag vill ingen illa, utan vill bara veta. Men jag kan trilla i fällor. Jag kan snubbla på för mig osynliga förutsättningar. Jag kan missa saker av bristande rutin och obefintlig vana. Detta är jag medveten om, motarbetar, och rutiner har upprättats för att jag inte ska publicera något på exempelvis Ajour som brister i kvalité. Och dels innebär det att jag inte ser det som mitt ansvar att plocka upp alla trådar jag ser. Jag skriver främst om ett väldigt nischat område – nätkultur – däri min passion ligger. Men nyhetsrapportering bedömer jag mig till viss del vara för oerfaren för. Jag övar liksom fortfarande. Därför vill jag inte ta ansvaret att nysta i alla spår jag hittar. Och därför kan jag separera mina två jobb – jag skriver bara om det jag vill skriva om.

Inget jag skriver om är köpt. Någonsin. Jag kommer aldrig acceptera en betalning, i vilken form det än vara månde, mot att skriva om en produkt, person eller produktion. Däri ligger en trovärdighet som historieberättare som jag värderar högt, och vill ska prägla mina texter. Det jag berättar om ska vara bra berättat. Det jag inte berättar om skulle jag kanske inte klarat av att berätta. Därför väntar jag med att berätta det.

Ajour: vårt sätt att berätta

Förr fanns det en blogg som hette Urlesque. Den drevs av de mest fingertoppskänsliga skribenterna som fanns inom nätkultur, och läste du den visste du allt det du behövde om vad som hände bakom Facebook, Twitter och ryggarna på alla självtillräckligt initierade sociala media-experter och det de trodde sig veta om internet. Fanns och fanns förresten, den ligger fortfarande kvar på sin domän, som en tyst påminnelse om vad vi gått miste om. I och med att den köptes upp av The Huffington Post har den nämligen stagnerat och gått till att bli en sorts ”roliga youtubeklipp”-blogg, helt utan den sardoniska ironi och de breda penseldrag de så väl behärskade.

Men jag vet inte. Egentligen ska jag väl vara tacksam för att Urlesque tackade för sig, sålde ut sig till de breda massornas intressen och släppte den nördigare nätkulturnischen de förut hade.

För jag skriver om internet. Jag skriver om nätkultur. Jag skriver om alla de tusentals underliga, fantastiska och sorgliga livsöden som uttrycks i och med memes, virals och subkulturella utsvävningar långt bortom rimlighetens gränser. Jag skriver bara om nätets vardagsrum, Facebook, Twitter, platserna där alla känner sig hemma och trygga, ifall något underligt uppenbarar sig där. Jag vill skriva om isbergets bas, de mörka konstiga skafferierna och garderoberna som 4chan, Reddit och Flashback utgör. ”Näthat”. ”Troll”. ”Ondska”. Eller bara missförstånd.

Jag skriver om det här för att det finns där, för att det finns så oerhört många historier som bara längtar efter att berättas där – och för att ingen annan verkar vilja berätta dem. Jag älskar internet. Jag är sedan första gången jag såg ”All your base are belong to us” så jävla fascinerad av hur memes, som ofta är internskämt så underliga att de hade orsakat höjda ögonbryn på den mest subversiva hemmafesten, kan resa världen över bara för att förstås och skrattas åt på samma kompromisslösa sätt överallt.

Jag är också en del i en ung generation som slutat betala för sig. Jag har trots min begränsade erfarenhet av arbete med nätet hört ”affärsmodell” och ”vinstmarginal” till leda, och är med entusiasm gränsande till dumhet beredd att kasta mig in i ett nytt projekt, helt utan vett och sans, för att kanske kraschlanda i en facepalm som skulle göra Fail Blog avundsjuka. Eller för att segla upp i en av nätets höjdpunkter. Nog ärrad är jag nämligen för att veta att det är näst intill omöjligt att på förhand avgöra vad internet kommer älska – det är bara att presentera ens hjärtebarn och hoppas på det bästa.

Sverige idag är ett land av ytlig nätnärvaro. Våra största bloggar handlar om människors vardagar. Våra bästa nätexperter kan sällan ens stava till lolcat. Med mitt brinnande intresse för allt fult, konstigt, nördigt (och i vissa fall moraliskt frånstötande) som nätet trots allas bättre vetande presenterar oss vill jag förändra det. Därför är jag stolt över att vara en av grundarna av Ajour: en nyhetsblogg baserad på en idé om att den bästa förändringen inte är den som diskuteras – det är den som sker. En nyhetsblogg med det bästa gäng skribenter jag vet – människor som kanske inte alltid är journalister, men ändå lyckas skriva bra. En nyhetsblogg som förhoppningsvis ska ge Sverige en ny bild av medier, journalistik, skrivande – och kanske, om även jag lyckas med något, internet.

Med detta blogginlägg säger jag tack och hej för en fin tid till Nyheter24, som jag skrivit för under en period (och säkert kommer fortsätta skriva för, man vet aldrig med frilansare som mig), och välkomnar Ajour ut på banan.