“Förslaget om 18-årsgräns på sociala medier är sanslöst illa underbyggt och orealistiskt så klockorna stannar, skriver Internetworlds krönikör Jack Werner.”
Så lät ingressen på en text jag skrev den 24 okober 2013, och som publicerades på numera saligen hädangångna InternetWorld. Som alla andra tio år gamla texter har den åldrats, delvis på ett intressant sätt eftersom det påminner oss om vilka problemen vi ansåg fanns på sociala medier för ett decennium sedan var av helt andra slag, och kanske hade jag inte skrivit den exakt likadant idag. Men eftersom ämnet nu kommit upp på den politiska agendan och det förslag jag kritiserade då numera framförs av riksdagspartier tycker jag den kan förtjäna att återpubliceras.
Så här kommer den:
Det är viktigt att vara positiv. Därför har jag sökt fördelarna med förslaget som Linda Bohlin, jur.kand och och ansvarig affärsutvecklare på Juristpunkten, framförde i Dagens Juridik den tionde oktober: En 18-årsgräns på sociala medier. Dessutom ska de sociala medierna, tycker Bohlin, registrera sina användare ”med fullständiga personnummer som enkelt går att spåra”.
Och det är med stor stolthet jag kan meddela att om Bohlins förslag genomförs kommer den svenska arbetslösheten snart vara ett obehagligt minne blott – den förstärkning som polisen kommer kräva för att följa detta förbud lär räknas i hundratusentalsklassen. För att säkra att landets nästan två miljoner barn och ungdomar inte öppnar ett nätfönster där kommunikation mellan två eller fler personer möjliggörs kommer vi behöva en cyberarmé som får Kinas dito att blekna.
Hon försöker visa hur Instagrammålet, där unga förtalade och kränkte andra på Instagram, bara skulle kunna inträffa på nätet genom att skriva att ingen skulle starta ”en klubb på skolan och samla in bilder och hänga upp i korridorerna med kommentarplats för andra att skriva kränkande kommentarer”. Jag antar att det var länge sedan Bohlin studerade väggarna på valfri högstadieskolas toaletter.
Fler exempel på det öppna nätets risker anser hon är den göteborgska 45-åring som åtalats för sexuell webcamutpressning mot ett tjugotal ungdomar, och det egna mötet med en medelålders sexchattare när hon som ung tonåring spelade spel på nätet. ”Vi vuxna har ett ansvar gentemot de unga att förhindra att saker som [dessa] inte upprepas”, skriver hon och skrider raskt till handling – med att vilja bannlysa offren snarare än förövarna från det fria samtalet på nätet. Perfekt, rensa bort tonåringarna så kommer internet äntligen uteslutande befolkas av 40-åriga Toppkommentatorer med kvinnosynsproblem. Som vi alltid velat ha det.
Jag ska tala klarspråk. Bohlins förslag är sanslöst illa underbyggt, orealistiskt så klockorna stannar och ovärdigt debatten i en samtid då nätets infrastruktur blir allt viktigare i våra vardagsliv. Men det kommer inte från ingenstans.
Sexövergrepp och Instagram-förtal är brott som får oss att maktlöst slå ut med händerna. Ingetdera är dock nytt, bara nu möjligt att genomföra i en större skala och högre hastighet. Somligas reaktion blir då att ropa på lagstiftning, en idé som bottnar i den anrika traditionen att försöka förbjuda bort dåliga saker. Detta inträffar på alla nivåer, på alla plattformar, och är nästan lika tandlöst överallt. En vän brukar roa sig med att se sin tioårige son överlista de ordblockerande säkerhetssystemen på MovieStarPlanet, avsedda att hindra användarna från att fråga om varandras Skype-konton. Barn är ju inte dummare än att de förstår att synonymer till eller omskrivningar av ”Skype” glider igenom utan problem.
När en äldre generation försöker förstå en yngre generations misstag på nätet sker det ofta utan att de förstnämnda tittar sig i spegeln. Gjorde de det hade de känt igen de attityder som visas upp – allt från sexism, rasism och hat mot avvikelser från normen till upproriskt tonårsbus – från sina egna uppväxter. Instagramkonton var polaroidbilder. Hackade sajter var tjuvrökning. Facebook var skolgården. Det mänskliga beteendet har visserligen fått en boost av hastigheten och gränslösheten i nätet, men vill man åt problematik i människans syn på omvärlden måste man börja där, inte i forumet den visar sitt fula tryne.
I en minnesvärd standup kommenterar Louis C.K gnället om homoäktenskap. “Folk försöker få det till ett samhällsproblem. Som när någon ställer sig upp på en talkshow och säger ‘Hur ska jag kunna förklara för mitt barn att två män gifter sig?’ Inte fan vet jag, det är ditt barn, det är din jävla uppgift. Två killar älskar varandra, men får inte gifta sig eftersom du inte vill prata med din fula unge i fem jävla minuter?” Jag är lockad att ge samma råd till människor som istället för att greppa sina ungdomar och prata allvar om samhällsproblem håller för öronen och ropar på förbud. Prata med din fula unge i fem jävla minuter.
