Månad: juni 2011

Nätet är en så oerhört vidsträckt plats. Tusen blogginlägg skulle inte kunna täcka allt som försiggår där. Subkulturerna har aldrig varit så gömda och så nischade, den breda massans intresse och vilja har aldrig varit så tydlig och konkret. Enorma saker händer dagligen utan att någon av oss inser det. Opinioner skapas, byten nedläggs, brott begås, hemsidor föds, genidrag dras och detta samtidigt som miljontals helt vanliga människor dessutom bara fördriver dagarna. Någonstans här bottnar min fascination inför Internet – det går inte att bruka i någons namn, inte att ladda i gevär. Det är ett hav av information, där varje atom återfinns överallt och ändå ingenstans. Det är förmodligen det närmaste en gud i den ursprunliga, naturreligiösa meningen, vi någonsin kommit på riktigt: ett allestädes närvarande högre medvetande, sprunget ur massornas intelligens. Ett allseende öga.

De senaste två veckorna har jag i en bloggserie som hette Internets största mysterier försökt berätta om några av nätets alla gåtor. Men mitt löjliga försök går att likna med den fascinerande historien om Hubble Ultra-Deep Field. Så heter fotot som uppkom då Hubbleteleskopet fokuserade sin kamera mot ett helt kolsvart område i skyn, en pytteliten punkt som motsvarar en tretton-miljontedel av hela stjärnhimlen. Under fyra månader lät Hubbleteleskopet allt ljus som kom därifrån strömma in i kameran, och resultatet blev magiskt. Ett enormt foto med några av de absolut äldsta, och mest avlägsna galaxer vi nånsin sett kom med, somliga så gamla att de när de utstrålade det ljus vi idag ser bara var några miljoner år yngre än Big Bang själv. Och så är det med internet, om än i en något mindre skala: ju mer vi fokuserar på en punkt, ju längre vi stirrar på ett fenomen, desto tydligare framstår alla hundratals detaljer, var och en värd en doktorsavhandling i sig. Desto tydligare inser man hur stor helheten är, och hur omöjligt det är att förstå allt. Allt går att förstora och analysera. Allt är en berättelse som bara väntar på att berättas.

Jag har berättat om ruskigt läskiga youtubefilmer, oändligt hatade ensamma människor och twittrarna från helvetet. Jag har skrivit om mord på fanforum, enorma hemliga delar av internet och voyeuristiska troll. Jag har gjort mitt absolut bästa för att inviga de som känner sig otrygga inför nätet, men samtidigt för att underhålla rutinerade surfrävar. Jag har gjort mitt bästa, jag har haft jävligt roligt, och dessutom har jag fått oerhört mycket uppskattning tillbaka. För det är jag överlycklig. Att ni delar mitt nördiga intresse för detta samtidigt så smala och konstiga intresse är fantastiskt – det tillåter mig att fortsätta. Jag är skyldig er alla som läst inläggen de senaste veckorna ett enormt tack för ni har hjälpt mig att uppleva en dröm. En dröm som bara börjar.

Idag öppnar min nya blogg hos Nyheter24, och där är meningen att jag nästan uteslutande ska skriva om sånt här. Jag ska bli ert Hubbleteleskop i cyberrymden. Det är självklart med viss sorg jag lämnar Kwasbeb.se bakom mig. Den kommer inte att dö, men kanske bli lite tråkigare. Där kommer jag skriva om sånt jag inte är lika bra (läs ”nördig”) på. Men framtiden är ljus och jag får äntligen en subventionerad plats att berätta om den mest flexibla och snabbrörliga kulturen som just nu finns på denna jord: nätkulturen. I ordets rätta mening en kultur som befinner sig under en ständigt pågående revolution. Följ med och låt mig berätta.

Jag har skrivit mycket om troll i den här serien blogginlägg, men vad är det egentligen? Låt oss anförtro oss åt Nationalencyklopedin och slå upp… Ba skoja. Snacka stenåldern farfar, get in the game föffan. Nej, ett troll är naturligtvis en person eller en grupp som bestämmer sig att på ren jävelskap lura någon eller några andra, för att sedan förnöjsamt iaktta dem bråka, gråta eller glädja sig till följd av påhittet. Trollning kan utövas på många sätt – man kan låtsas vara en dejtsugen tjej, klippa in läskig ansiktsmålning över en känd programledares ansikte och så kan man såklart invadera och mörda ett fanforum.

Men den som på det vackraste sättet jag sett hittills lyckas fånga ett trolls hela andemening är den avmätte piprökaren Ralph Pootawn. Det är ett grönt troll – och då menar jag troll som det som varit huvudpersonen i ett antal Pixarfilmer på sistone: ett grönt träsktroll – som har en pipa i munnen och en 33 cl stor öl i handen. Han figurerar i den alternativa verklighetsvärlden Second Life, en plats där man kan bygga ett helt liv, inklusive livskamrater och egen ö i skärgården. Till och med svenska UD har en utpost i SL, högtidligen öppnad av pixlig Carl Bildt. Media gick i spinn över Second Life när det var nytt och häftigt, d.v.s kring 2007, eftersom det var en lättförståelig och futuristisk tanke om vad webben skulle kunna göra av oss människor. Sen dog det av, och idag är det väl bara hardcorefansen som hänger kvar där.

Hur som helst – Ralph Pootawn bor och verkar någonstans i Second Life. Och han har vigt sitt liv åt ett enda ändamål: att med sitt rökdon och sin bärs dyka upp och under tystnad betrakta älskande cyberpar tills de känner sig besvärade. Det bör sägas att eftersom Second Life inte är annat än en spegling av vår egen värld med alla våra intressen och fetischer representerade pågår många konstiga sexorgier där. Det liggs åt höger och vänster och de muskulösa kropparna stänker erotiskt svett omkring sig. Att detta leder till en avsevärd förhöjning av mångas livskvalitet är självklart, och så länge alla har det kul är väl allt bra – men gemene man kan nog med lätthet inse hur nära cybersexutövarna ständigt är insikten att den enda som rör ens verkliga könsorgan under akten är fröken eller herr Höger. Därför är det så genialt att Ralph med osviklig timing dyker upp och genom sin blotta närvaro totalförstör redan den haltande realismen. Han är en representation för trollningsmentaliteten: han ingriper inte i någonting, går inte att anklaga för någonting konkret, men vänder ändå upp och ner på hela tillvaron. En 4chan-användare sätter fingret på varför Ralph är en så perfekt representant för nättrollen:

For me it’s the fact that he’s literally a troll, in every sense of the word. A diminutive green orc doing something passive-aggresive that the people he’s trolling can’t really do anything about. Plus he’s chillin on a pipe and a brewsky, so you know this dude is 200% class.

Hela memen kring Ralph kom igång när ovanstående bild började sprida sig, och fick spinoffs. Ralph har sin vana trogen dykt upp oinbjuden just som ett 40-talskrissexigt utklätt par i en fått igång en redig omgång doggy style i deras porriga vardagsrum, och ler skälmskt vid åsynen av deras animerade samvaro. När den ena parten i samlaget vädjar till Ralph att lämna dem ensamma, “ralph pls go“, svarar han rätt och slätt “no“. Han är där för att stanna. Han gör sexakten omöjlig och vet om det. De älskande tu har förmodligen inget annat val än att avbryta knullandet, annat går inte att göra om man ska bibehålla värdigheten och den gnuttan självrespekt man ändå lär bära. En enkel googling visar hur många andra kärleksstunder Ralph har sabbat, se själv.

Detta lakoniska “no“, vårt kära trolls kännetecken, spred sig, och började enligt ett memes ofelbara logik klistras in i andra situationer.

Ralph fortsätter förhoppningsvis störa där ute, inte för att det är kul att cockblocka, utan för att han gör ett jävligt bra – och uppskattat – jobb i att påminna om hur konkret, enkel och genial trollning kan vara. Han bryr sig inte om någonting annat än sin öl och sin pipa och att få se liveporr. Han är både idén och genomförandet samtidigt. Och med anonymitetens glidande skönhet i minnet lär vi aldrig få lära känna Ralphs upphovsman. Men det gör ingenting. För att låna en annan 4chanares ord:

Ralph is the ultimate observor of universe, far beyond good, evil, chaos and order.

På nätet träffas man. Det är väldigt svårt att säga något annat, trots den äldre generationens ivriga argument för motsatsen. De allra flesta hemsidor som lyckats nå någon vidare anmärkningsvärd storlek har haft mötet i centrum. Det finns sociala koder, umgängesformer i oändlighet såväl som platser för avskildhet och eftertanke – som i sig understryker att nätet i övrigt alltså är en social upplevelse. Kort och gott: det sociala nätverk som du har och förlitar dig på i vardagen är detsamma på nätet, fast med ett annat språk och på en smula förändrade villkor.

Helt naturligt är det därför att slutna grupper uppstår. Så gör människor – hittar förenande faktorer som de anpassar sig i grupper efter, använder gemensamma nämnare för att vara ensamma och starka tillsammans. Men internet har inneburit en totalrenässans för dem. Där tidigare klubbar, sammanslutningar och föreningar krävde regelbundna fysiska träffar kan nu dito samlingar människor med något gemensamt ha löpande kontakt utan att någonsin ens ha sett varandra. Dessutom finns helt nya spännande hemligheter att vårda i grupp. Ljusskygga sysselsättningar som barnporr, drogdiskussioner och till och med mordbeställningar behöver ej längre hanteras där de hanterades förr, var fan det nu var. Facebooks antiteser finns överallt: man måste bara titta noga, och kanske med ögon man är ovan vid, eller till och med okunnig kring.

Det kallas för deep web. För att göra ett cykelinstruktionshäfte av bibeln (mitt festliga sätt att säga ”en lång historia kort”…) är det de sidor av internet som inte är åtkomliga för Google. Det finns uppgifter som visar på att the deep web, eller undernätet som det kallas på svenska, rymmer mer än 500 gånger så mycket information som det nät som vi kallar hem. När du googlar något så letar sökmotorn bara bland 0.03% av all existerande information – resten är dolt. Till allra största delen utgörs undernätet av sådant som Google inte se insidan av: sidor som av olika anledningar saknar inlänkningar, lösenordsskyddade sidor eller sidor som enbart utgörs av Flash eller Javascript. Men det finns också annat.

De vanligaste toppdomänerna i Sverige är .se, .com och .nu. Men för att komma åt mycket av det som finns på undernätet måste man gräva sig ner bland .onion-toppdomänerna. De är utvecklade för att kunna erbjuda mer anonymitet, och kräver att man surfar med mjukvaran TOR installerad i sin webbläsare. Det tekniska åsidosatt: här pratar vi sidor med innehåll som du och jag aldrig orkat föreställa oss förut. KimJongChill, Redditanvändare, berättar:

There are communities of serial killers on tor where they share tips and tricks of the trade. All I learned from it before uninstalling tor and taking a long bath is that you should never, ever start up a conversation with a friendly man as a lone traveler heading through a small town. That’s just asking to be turned into a sex mummy stashed in some guy’s storm shelter.

Ännu sjukare saker händer. Hoppa över följande stycke om du ogillar barnamord. Seriöst, det här är riktigt riktigt vidrigt. ChromiumTWIST:

I used to trawl the Deep Web quite a bit when I was younger. I admit I saw some crazy shit in my time and thought I was pretty desensitised to it all until I came across one particular board. On this board there were around 80 people who were trying to sell their newborn babies to people who wanted to ‘Fuck’ the soft holes in their heads where the skull hadn’t properly formed yet (pics of the babies being bid on were posted). It was fucking sick. Babies were going for upwards of £20,000 and it seemed some people were actually making a living off of having babies/kidnapping babies for this purpose. Some even seemed to be getting off on the thought of mangling this poor babies brains.

Redditanvändaren gigitrix sammanfattar mitt intryck av the deep web rätt bra:

90% trolls, the rest is freakier than you can possibly imagine

Deep web utgörs alltså hårdraget till ena hälften av tomma sidor eller fåniga flashfilmer, upplagda enbart för vänners skull – och den andra barnporr, knarkförsäljning och seriemördardiskussioner. Tillgängligt för alla att se, bara man har de rätta verktygen. Man blir mörkrädd av att tänka på att man inom fem minuter skulle kunna sitta framför det säkerligen hemskaste man sett i hela livet. Eller inför något totalt intetsägande. Överallt där man kan läsa om deep web på nätet finns det båda skakade vittnesmål från mänsklighetens baksida – och folk som säger att de är troll, och att undernätet i själva verket inte är något spännande alls. Kanske något TV-piratkortsdiskussion, men inget mer olagligt än så. Hur kommer det sig att åsikterna går så brett isär? De vidriga historier om småbarn och torpeder – vem har hittat på dem, och för att skrämma vem? Den enkla förklaringen skulle kunna vara att det är så 4chan och allt de står för fungerar. Det faktum att jag sitter och skriver det här nu kan duga som bekräftelse, även om gärningsmännen själva aldrig nås av den. Tanken att någon någonstans kanske är lurad räcker som incitament, längre än den vanliga nätanvändaren anar. Vad vet vi alltså egentligen, vad råder det konsensus om? Jo, att undernätet finns. Och att det finns människor som använder det för olagliga syften. Sen är det upp till dig själv att inse hur pass olagliga? Vill du själv ut på undernätet och leta? Klicka på bilden till vänster, den innehåller bra instruktioner för hur du ska göra. Följ dem noga och utgå från den gömda wikisidan. Berätta sen vad du hittat.

Dessa nätets slutna sällskap finns överallt, stora som små, trolls som seriösa. De är inte sällan, fullt förklarligt, svåra att hitta men vet man vad man letar efter går det ganska bra. Framför allt eftersom sånt här har en tendens att sprida sig. Hemligheterna själva fortsätter vara hemliga, men kontexten, ramverket i vilka de avhandlas, finns där. Tomma intetsägande sidor, med som mest ett användarnamns- och lösenordsruta att fylla i. Som stumma vittnen till vad som pågår där inne står de nätet runt och retar tyst vår fantasi. Några jag själv stött på är http://untitled.com/, https://endoftheinter.net/ och https://darkode.com/. Förmodligen är de bara fildelningsnätverk där folk delar harmlösa hollywoodfilmer och Rix FM-musik med varandra. Men efter att man insett vad som kanske finns på the deep web kommer man nog aldrig mer se en hemlig plats på nätet igen, utan att känna ett visst mått av misstänksamhet.

Hittills i serien har jag skrivit om många olika öden och äventyr. Allt från läskiga Youtubeserier via knäppa twittrare till bottenlösa hemsidor har kommit med, och det har också varit meningen. Temat ”Internets största mysterier” är medveten löst i kanterna, detta eftersom jag har velat kunna sträcka mig åt alla håll så mycket som möjligt. Idag kommer jag dock begå ett direkt brott mot temat och faktiskt blogga om den verkliga världen istället.

Internet är nämligen som konst: en högperceptiv spegling av vår samtid. Den uppfattar alla vridningar, förstorar och sätter fokus på maktskiften och tidstecken. Som en vattenvirvel kan ett viralt fenomen, en meme, vara ett tecken på förändringar såväl över som under ytan. Det är därför det inte bara är intressant med konstigheter på nätet, som jag mest fokuserat på hittills, utan också konstigheter i vår verkliga värld. För de delar ofta beståndsdelar med, och låter sig inspireras av, varandra.

Ta till exempel Anders Andarve, en fotograf som är verksam i Göteborg och som nått viss uppmärksamhet på grund av hans kritiska inställning till Stampenkoncernen i synnerhet och världen i allmänhet. Andarve är vidare känd för huvudsakligen kommunicera denna kritik via flitiga härjningar i Resumés och Dagens Media kommentarsfält. Han har med andra ord gjort sig ett namn genom att dyka upp lite varstans med underliga meddelanden. Precis som fallet är med Toynbeeplattorna. De registreringsskyltsstora plattorna började upptäckas i Philadephia, USA, i slutet av 80-talet och poppar än idag upp i olika orter i USA. De innehåller alla någon variant av följande budskap:

TOYNBEE IDEA
IN Kubrick’s 2001
RESURRECT DEAD
ON PLANET JUPITER.

1994 skrevs den första artikeln om fenomenet i tidningen The Baltimore Sun, och sedan dess har det fungerat som en av alla underlig men roande små oförklarligheter som världen bjuder på. För oförklarligt är det, åtminstone i den mening att ingen vet vem som i över 30 års tid gått runt och fäst dessa linoleumplattor i marken. Teorier har funnits att det var en snickare vid namn James Morasco, men flera nya plattor har upptäckts efter hans död 2003. En dokumentärfilm från i år, Resurrect Dead: The Mystery of the Toynbee Tiles, som rönt framgång på filmfestivaler världen över lanserade idén att det var philadelfiabon Severino “Sevy” Vern som under namnet James Morasco gjort sig skyldiga till plattorna. Men än så länge vet ingen exakt vem som spritt dessa små betongens parenteser. Eller varför. Men, precis som Anders Andarve fortsätter sprida sina foliehattretoriska anklagelser mot Stampen, regeringen och världen fortsätter ändå Toynbeeplattorna dyka upp.¹

Detta är fakta som jag, en inte särskilt berest svensk snubbe, inte skulle ha någon aning om om det inte var för internet. Den här sortens historia sprider sig självklart väldigt bra via nätet, eftersom den har alla ingredienser för att bli en legend. På det här sättet är nätet, som jag fastslagit tidigare, den bästa storytellern av alla: den tar fasta på och vidareför alla dessa sjuka saker som vi annars inte skulle känna till.

Ett lite mer känt fenomen av det här slaget är number stations. Number stations är radiostationer som sedan andra världskrigets slut återfunnits världen över, och som på regelbunden basis skickar ut olika kodade meddelanden, ofta inledda och avslutade av små melodislingor.

Dessa meddelanden skickas ut emellanåt från stationer på alla möjliga frekvenser, platser och språk. Det spännande är att inget företag, regering eller organisation världen över någonsin har tagit på sig ansvaret för någon av sändningarna. Det finns bevis som stödjer den allmänt vedertagna teorin att nummerstationerna är staters sätt att kommunicera med sina spioner. En representant för handels- och industridepartementet i Storbritannien ga 1998 tidningen The Daily Telegraph den hemlighetsfulla kommentaren “These [nummerstationerna] are what you suppose they are. People shouldn’t be mystified by them. They are not for, shall we say, public consumption”. Som om det skulle minska intresset för dem.

Det går att dra mängder med paralleller mellan nummerstationer och Internets underligaste hörnor. Som jag konstaterat tidigare finns det en mängd underliga hemsidor som till synes ingen disponerar över. De bara finns där för besökare att fascineras av. På samma sätt är nummerstationerna den mer verklighetsnära världens namnlösa avsändare. Med lånad röst kommunicerar de ansiktslöst med alla som vill lyssna, och bara några få utvalda förstår vad som faktiskt sägs.²

Naturens egna nummerstationer är desto mer oförklarliga. Det finns faktiskt en hel Wikipediakategori om dem: Unidentified sounds. På det säregna formella språk som uppslagsverk avhandlar fenomen som anses pseudovetenskapliga radar de upp de inspelningar som finns av jordens oförklarliga hojtningar. Till exempel bloop, ett extremt kraftigt ljud som någonting 1997 utstötte djupt under Stilla Havets yta. Eller slow down, ett ljud som spelats in flertalet gånger sedan 1997. Namnet kommer av att det minskar i frekvens över de 7 minuter det varar, och det har också lett till gissningar att det har sitt ursprung i ismassor som flyter över land. Men även här är den faktiska orsaken till ljudet okänt. Och det är nog det mest spännande med det hela: det spelas in ljud, här, i vår värld, som är så starka att för att eventuellt djur ska kunna utstöta det ska det vara mångdubbelt större än blåvalen, det största vi idag känner till. Det går att koppla ihop med legender om spökande telefoner, TV-apparater och datorer. Den grundläggande frågan är, oberoende av var eller vem vi är, i såväl fallet med nummerstationerna som med de oidentifierade ljuden: försöker något kontakta oss?

Men som bekant finns det mer än bara fantasieggande, lite mysrysiga saker att hitta på nätet. Det som följer är något av det hemskaste jag hört i hela mitt liv. Det överstiger vida Flashbacks Mondo, Gore & Bizarre-del (som jag inte rekommenderar för de som inte vill kräkas rätt ut). Det är den 45 minuter långa inspelningen av det fruktansvärda massjälvmord som sektens The Peoples Temple begick den 18:e november 1978, känt i efterhand som massakern i Jonestown. Hela processen, där 909 personer drack eller tvingades dricka en vindruvssmakande cyanid- och valiumblandning, spelades in av Jim Jones, sektens ledare, och det bandet hittades av FBI under den påföljande undersökningen. Och nu finns det på internet. Lyssna absolut inte på det om du inte är absolut övertygad om att du vill, eftersom att det innehåller de fruktansvärda ljuden som bara död och sorg kan få människor att uppbringa. Men vill du verkligen så finns det här.

Och såhär fortsätter det. Skulle jag i detta inlägg ta med alla sjuka fakta jag hittat enbart via nätet skulle det fortsätta i evighet. Det riktigt intressant är väl egentligen hur nätet behandlar detta. Konspirationsforum öppnas där diskussionerna går oerhört varma, och hela hemsidor dedikeras åt vart åt ett av fenomenen. Du är aldrig längre än en googling ifrån en uppeldad diskussion där fakta blandas med helt knäppa teorier. Är toynbeeplattorna till för att planera atombombningen av Jupiter? Är the bloop i själva verket ljudet av det legendariska Lovecraftmonstret Cthulhu? Och var Jonestown-massakern ett misslyckat tankekontrollsexperiment planerat och genomfört av CIA?

Fantasierna är ändlösa. Men det är världen också. Och det är ett ekosystem som passar internet, och mina fritidssysselsättningar, synnerligen väl.

 

 

 

¹ Vill du läsa hela historien, och lite fler tankar och teorier om Toynbeeplattorna? Läs Damn Interestings utmärkta artikel om saken, eller Wikipediaartikeln som jag länkar till ovan.

² Underbara Billy Rimgard har faktisk skrivit mycket mycket bättre än jag om number stations – här och här. Läs!

Ni har vid det här laget kanske räknat ut att jag är intresserad av internet. Jag kan bekräfta den teorin. Jag älskar att skriva om det, och om ni någonsin träffat mig vet ni att jag älskar att prata om det också. Det är helt enkelt ett av mina stora intresseområden här i livet, ett av de alla ämnen som jag på riktigt kan komma igång på, prata bort timmar av tips, referenser och favoriter. Jag är övertygad om att ni alla känner igen exakt vad jag pratar om eftersom ni alldeles säkert har liknande intresseområden.

Ett intresseområde man t.ex. kan ha är TV-serien Buffy the Vampire Slayer. Såväl min syster som min flickvän älskar Buffy och kan, även de, prata om det i timmar. De kanske skulle gillat The Bloody Board medans den var uppe. Det var ett fanforum där allt kring serien Buffy diskuterades – skådisarna, serien, de eventuella filmerna på temat, och dramatiken kring inspelningen. Nya trådar skapades varenda dag. Det sammanlagda antalet postade inlägg på forumet var nära 38 000. Det var med andra ord ett aktivt och levande forum. Med ett undantag. Forumet hade bara en enda användare. Som alltså satt och pratade med sig själv hela dagarna.

Ja, det tog australiensiska ungfröken Louisa Pearce, på Bloody Board känd under användarnamnet jamie_marsters (en familjär anspelning på James Marster, skådespelare i Buffy-serien, som James själv säkert är väldigt bekväm med att ha fått), sex års daglig konversation med sig själv för att uppnå detta hedervärda antal inlägg på forumet. Dag ut och dag in gick hon in och plitade ned senaste nytt kring Buffy samt hennes funderingar kring det. Hon verkade trivas, och ingen stördes av hennes aktivitet. Allt väl så långt.

Men så en vacker dag, i researchandet inför artikeln The 7 Most Unintentionally Creepy Places on the Internet (f.ö en artikel som passar utmärkt in på temat Internets största mysterier – läs den!), snubblade Cracked.com-skribenterna Nick Coffin och Derek James över Louisas ensamhetsräd. De måste blivit riktigt ordentligt upprymda vid insikten att forumet på ett perfekt sätt sammanfattade galen ensamhet, internet och stor randomness, och skrev gladeligen några rader om det i listan. Det kunde knappast ana vad som skulle komma härnäst när de den 26:e oktober 2010 klickade på ”publicera”.

När 4chan’s /b-avdelning, Internets motsvarighet till en osäkrad bazooka i händerna på ett gäng chimpanser på kokain, genom Cracked-artikeln fick veta vad Louisa höll på med gick naturligtvis alla proppar i måttlighetsskåpet. 4chan invaderade. Inom några timmar var forumet överfyllt av troll och deras inlägg. Vid fyratiden på natten loggade Louisa, som då av olika anledningar hade varit offline ovanligt länge, in igen – bara för att se sitt vardagsrum det senaste halva decenniet totalförstört. Hon började frenetiskt radera spamkonton och blockera IP-adresser. Efter bara några minuter insåg hon dock att det inte var värt det – forumet var oåterkalleligt döende. Med den respekt en kapten har för sitt fartyg, en bonde har för sin häst och en läkare borde ha för sin dödssjuke patient tog hon beslutet att förkorta lidandet. Louisa Pearce raderade vid femtiden på morgonen den 27:e oktober sitt sexårsprojekt The Bloody Board.

Och så kan livet och döden för en hemsida te sig. 4chans blodiga händer har många skelett i garderoben, men kanske inget lika sorgligt och, ja, nästan ondskefullt. Om man tänker på det ur perspektivet att Louisa bara gjorde det som jag gör här på min blogg – fast möjligen i en extrem skala – och pratar om det hon tycker om att prata om så framstår hela historien onekligen som ganska hemsk. Och än en gång tvingas jag, som den nätevangelist jag är, stå ansikte mot ansikte med de stora groteska nackdelarna som nätet för med sig. Det enda jag kan göra är att berätta dessa historier. Tur åtminstone att jag, som sagt, tycker om att göra det. Och än så länge tillåts.

För oss som är i daglig kontakt med, och kanske till och med är yrkesmässigt beroende av, är det lätt att glömma att internet för många är ett enda stort pussel. Man måste lära sig logiken i nätets vindlingar, förstå idéerna bakom mekaniken, för att kunna känna sig hemma. Har man inte gjort det är det väldigt lätt att vända på klacken och istället vara rädd eller överdrivet respektfull för nätverken och deras befolkning. Jag har stött på det många gånger hos människor i min närhet: det största hindret för att lära folk hur man beter sig online är rädslan för att minsta misstag kan leda till att samtliga ens djupaste personligaste hemligheter hamnar på Aftonbladets förstasida och datorn sedan fattar eld i famnen på en. Innan man kan lära ut något annat måste man arbeta bort den rädslan. Jag, som vuxit upp med nätet nära inpå, ser inte det här som ett problem, men för folk som typ i medelåldern fick internet som en ovälkommen gäst som alla andra verkade förstå är det nästan oöverstigligt. Det är väldigt lätt att, innan man ens försökt, avfärda det som för stort eller svårt eller onödigt för att man ska orka lägga ner de timmarna som behövs.

Det är därför intressant på ett annat perspektiv än det rent uppenbara att pusselsidor är så populära på nätet. Pusselsidor, i betydelsen hemsidor som verkar hemliga och mystiska där meningen är att man ska klicka på en viss punkt i en bild, skriva en viss fras i sidans URL, fylla i ett visst lösenord eller hitta en viss formulering i källkoden för att komma vidare till nästa nivå, kan tolkas som nätbefolkningens sätt att sätta sig i sina föräldrars skor. Man konstruerar en värld där ens kunnande och erfarenhet dras till sin spets för att se om internet fortfarande kan framkalla den där känslan av förvirring. Det är som när farbröder åker och fiskar tillsammans: en anledning att ha det trevligt tillsammans, men också med en utmaning som kontext. Man lär sig mer om den dimension man kallar hem.

Och det är möjligt att man inte har befogenhet att kalla internet för hem innan man löst nätpusslenas 100.000-kronorsfråga: notpr0n. Pusslet, som lanserades 2004 med inspiration från den äldre sidan Thisisnotporn.com (som nu är en tom domän, enbart upptagen av en fantasilös länkfiller) byggdes av den då 22-årige David Münnich. Han hade lyckats lösa Thisisnotporn.com, men var under processen så beroende av andras hjälp och tips för att kunna göra det att han inte kände att segern var rättvis. Därför ville han göra ett pussel som alla som kunde tänka sig lägga ner den tid det behövdes kunde lösa. Han började med att ge pusslet 81 nivåer, men med tiden har det växt till 140 stycken. Under de första 139 nivåerna testas alla ens datorkunskaper, från HTML-editering till snabbinlärning av nya program, och stora krav ställs på ens associationsförmåga och kreativitet. Av de miljontals som försökte hade bara 168 personer lyckats lösa pusslet ända till den sista nivån. Tills nivå 140 – Level Nu – lades till. I skrivande stund har endast 23 personer, av de över 15 miljoner som försökt, kommit ända till Level Nu och faktiskt löst den. Varför är Level Nu så svår? Jo, för att den kräver att pussellösaren använder sig av den minst sagt kontroversiella tekniken fjärrsyn. Man ska alltså vara klärvoajant, för att använda ett mer känt ord. Eller för att gå direkt på folktroaspekten av det: siare. Detta har alltså 23 personer lyckats med. Lyckas man med det får man ett diplom, undertecknat av Münnich själv. Det kan man fan gott ha.

Nätpusslena har bara växt sedan dess. Många är hemlighetsfulla, utan någon avsändare eller något ansikte bakom sig, som t.ex. Snarg. Det finns inga uppenbarliga mål eller kringfakta som fallet är med notpr0n – bara en startsida, och de sidor som kommer upp allt eftersom man klickar sig fram. Eller som Zest Riddle, som t.o.m ansträngt sig med ljudeffekter och läskig musik och allting. Eller Amnesya, ett fortfarande olöst pussel, där du måste ha ett bild- och ett ljudbehandlarprogram för att komma vidare. Eller The first door, där du ska skriva in alla lösningarna i hemsidans URL, allt eftersom du kommer på dem. Eller den lite annorlunda men absurt kluriga Einsteins Riddle, där du ska klura ut förhållandet mellan ett antal personer, deras hus, rökvanor etcetera. Och så vidare.

Nätet är onekligen ett perfekt format för pussel som dessa. Dels för att, som fastslaget ovan, testa sig själv och ens kännedom om nätet. Men också för att man som pusselskapare ges möjligheten att vara lite hemlig och udda. Alla gillar en hemlighetsfull mystiker, och särskilt så när det kommer till låtsasdramatiska spel som spelas bäst ensam framför datorn nattetid. Att folk som sitter och skriver sådant här enligt fördomsbilden gärna håller sig lite ensamma och nördiga bättrar bara på myten. För många av dem är kanske det verkliga livet, att leva bland människor som ställer krav och missförstår, ett svårare pussel än programmerade nätpussel någonsin kommer vara. Vi bör alltid minnas att det nästan alltid finns någon annan där ute som finner livspusslet, som Alliansen så framgångsrikt lanserat som begrepp, krångligt på sätt vi bara kan föreställa oss. Frågan är vilka man bör ha mest sympati för: de som inte orkar förstå sig på en lek på nätet, eller de som inte orkar förstå sig på allvaret i livet?

Tänk er att ni sitter i ett rum. Golvet är, i likhet med väggarna och taket, tomt och kalt – med undantag för en stol, ett bord och på det ett tangentbort. När du sitter på stolen har du det enda undantaget från de i övrigt gråa väggarna precis framför dig – nämligen ett spegelfönster. Du kan se ut, men ingen kan se in. Det lustiga är också att detta osynliga rum som du befinner dig i ständigt följer din största idol: den person i världen som du älskar mest, och tycker är häftigast av alla. Du har förstått att via tangentbordet, och bara via tangentbordet, ska du kunna kommunicera med din hjälte. Du har visserligen inte fått några svar alls, trots att du suttit där inne i åratal och varje dag skrivit ett antal små meddelanden. Men du håller modet och uppe och skriver vidare, envist, kärleksfull, dag ut och dag in.

Låter det jobbigt? Det är ungefär vad twittraren Magnus (jag har valt att censurera hans twitternick eftersom han inte verkar frisk, och jag inte vill hänga ut honom) betraktar som vardag. Han tycker nämligen väldigt väldigt mycket om artisten Robyn. Den 17:e mars 2010 började han med sina små kärlekspåminnelser till Robyn. De har såvitt jag själv sett avhandlat allt från vardagliga små pussar och välönskningar inför stora konserter eller åtaganden till riktigt kåta sextweets, drypande av åtrå och begär. De har nu sammanlagt hunnit bli snart 8500 stycken. Han följer ingen (förmodligen har Robyn själv för länge sedan blockat honom), och de enda 9 personerna som klickat på followknappen på hans konto heter suspekta saker som @adianaysmngp5 och @nancy3348. Han sitter i sitt lilla rum och hamrar trofast vidare i jakten på att en vacker dag få ett svar, ett erkännande, en sorts hem. Det vi tittar på här är helt enkelt en av nätets mångna original – vad man förut skulle referera till som en knäppis eller byfåne. En av alla lustiga karaktär som det är så lätt att snubbla över på nätet. Och det är vad det här blogginlägget ska handla om: alla dessa underliga typer överallt på nätet. Eller alla och alla… Det skulle bli en lång lång bloggserie. Ett urval av dem, snarare.

Youtube. För folk som söker uppmärksamhet genom att göra oförklarligt knäppa saker är det den absolut viktigaste innovationen sedan dokusåpan uppfanns. Aldrig tidigare har det varit så lätt att för hela världen exponera hur genomkonstiga grejer man kan hitta på. Man kan vara 80 bast och blir Youtubekändis genom att lägga upp filmer på där man mimar till ”Pretty Woman”, som den sexbrottsdömda edarem. Man kan lägga upp hundratals, ja till och med tusentals, filmer på när man under kontemplativ tystnad röker sin pipa, som först CONRADSCIGARSPIPES (som nu tyvärr tagit ner sitt konto) och numera azpipeguy. Eller så kan man vara som vår egen svenska doldis LilNiceWolf, och spela in korta små högeligen underliga filmsnuttar med sig själv i alla roller. Till exempel som den här episka berättelsen om kärlek och heder, där huvudpersonen får en ovälkommen påhälsning mitt i bärplockartider:

Eller som den här, där den träningsoverallklädde ärkefienden återigen dyker upp för en James Bond-artad uppgörelse i träden:

Se båda klippen, för du har nog inte sett något så åt fanders konstigt på länge. Tänk efter att du har sett det på att den här killen uppenbarligen gör alla sina klipp själv, d.v.s alla skådespelarinsatser, dubbningen och skriver dessutom hela… öh… intrigen själv. Tänk på den motivation som en sådan insats kräver. Inser ni vilken speciell man det här är?

Inte riktigt på samma nivå av randomness, men definitivt på samma nivå av originalitet, ligger Youtubeanvändaren AlexanderRodchenko. Denna hemliga person, som lånat namn av en sovjetisk allkonstnär, håller på med en alldeles särskild form av genomtänkt underlighet. Han eller hon har lagt upp tiotusentals olika klipp, vanligtvis kring en minut långa, som bara innehåller en ljudton och en färgremsa i bakgrunden. That’s it. Tiotusentals klipp med detta. Och – det finns en bakgrundstanke. Låt mig exemplifiera.

Lyssna på

Pausa

Lyssna sedan på

Två helt vanliga toner, eller hur?

Nej. Lyssna på dem samtidigt nu.

Det är det här som är tanken bakom alla dessa klipp. Prova gärna att experimentera dig fram bland de tiotusentals klippen, och se hur många olika toner och ljudlägen du kan få fram. Det är i sig fascinerande, javisst, men förklarligt – sådär beter sig ljud. Det mest fascinerande är nog bara att någon har suttit och lagt ner all denna tid på att ge oss möjligheten att uppleva det. Vem gör sådant? Var får man den tiden ifrån?

På den mer läskiga sidan konstiga påhitt hittar vi också en uppsjö knasigheter. Kanalen nasajim108, med sina ”Dying Nasa Scientist”-betitlade filmer, är ett exempel. Historien bakom är att en f.d. Nasa-anställd på dödsbädden sade åt sin advokat att lägga upp en serie filmer han spelat in, där han avslöjar hur det ligger till med aliens och andra världar och dylikt. Vissa filmer är bara rent oförståeliga, där en till oigenkännlig förändrad röst pratar om moderskepp och kontaktförsök, men det finns också inlägg av djupt störda små sagor, och till och med obehagliga antydningar på att den döende Nasateknologen i själva verket är nån sorts psykotisk mördare. Dessa klipp bör man, om man är lättskrämd, inte se ensam före läggdags.

Naturligtvis kryllar det av knäppisar även utanför Youtube. Det är svårt att rada upp alla jag skulle vilja hinna med, men historien om Shaye Saint John är svår att undvika. Hon ska ha varit en vaker kvinna som i en hemsk bilolycka skadades så svårt att hon blev permanent deformerad, och när hon insåg att hon förlorat sin skönhet ska hon dessutom ha förlorat förståndet. Nu kommunicerar hon med världen via sin hemsida, där hon iförd en rätt läskig mask i små korta filmsnuttar berättar om sitt liv. Eller som den helt oförklarligen satanistartade sidan http://973-eht-namuh-973.com/. Eller som Magibon.com. Och så vidare, i sin deprimerande evighet…

Instängda i sina små rum världen över sitter dessa människor. Nämnas bör ju att många av de som till synes verkar tokknäppa förmodligen bara är vanligt folk som gillar att förvirra folk på nätet. Trolla lite sådär, fast kanske lite mer genomtänkt än den vanliga flashbackfjortonåringen. Det kan ju till exempel vara förklaringen till varför en hemsida som Zombo.com finns (lova mig att ni hänger på den tills ljudfilen är klar… helt obetalbart). Men man lämnas ändå med känslan att någon genuint underlig person måste finnas här. Och då är frågan hur man hanterar det. Genom lite efterforskning kunde jag och en av mina favorittwittrare @max_tweets hitta var Magnus, han med Robyn alltså, jobbar någonstans. Max ringde upp och förklarade vad deras anställde höll på med på fritiden, och underströk att han kanske var i behov av vård. Han var kommunalt anställd, och de hade inställningen att de inte kunde göra något åt saken. Och det är då det blir svårt. Vi har mot alla odds lyckats hitta denna ensamme man, identifiera honom i den riktiga världen, och faktiskt fått kontakt med folk i hans närhet. Och de är inte intresserade av att hjälpa till. Vad kan man göra då, om inte de tysta nödropen som ibland dyker upp på nätet inte klarar av att ändra något på riktigt?

Förmodligen bara klicka sig vidare, och med en sorgsen fascination inse att världen är sig så hemskt lik från den tiden då man skrattade åt byfånen som bodde en bit utanför stadsmurarna.

Det tidiga 2000-talet var flashfilmernas guldålder. Svensktolkade mellanösterhits som Ansiktsburk och Hatten är din firade triumfer, och fick till och med, trots att hela humorn i dem ligger i den svenska ”översättningen”, mängder av visningar i den engelsktalande världen. På siter som Newgrounds och Apelsin.nu fick man sin dagliga dos randomhumor mättad, när som man satt och käkade chips under en paus från legobyggandet. Till mina favoriter hörde Beebo the cat-serien och den odödliga Internet killed the video star. Ville man ha poänglöshet på gränsen till ett genialt vakuum att garva åt gick man in och kollade om en ny Super Mario Långben-film hade kommit upp. De ihopklippta Disney-serierna som dubbats med Microsoft Sam-röstens mest ärliga försök att säga de konstiga svenska barnsligheterna framstod redan då som mästerverk, och med tiden har min beundran för skaparna Simonize och Woodgrove bara växt. Det var perfekt postironi – helt meningslöst, men med en extrem fingertoppskänsla i vilken meningslöshet som passade efter vilken. Jag minns hur man satt med ett krassligt modem som krävde typ en halvtimme för att ladda en treminuters filmsnutt. Man accepterade det gladeligen. Så bra var det. För er som inte haft turen att växa upp med Super Mario Långben lovar jag härmed att någon dag skriva ett inlägg om det, och inviga er.

Alla flashfilmer var dock inte till enbart för att roa tolvåringar som hade tröttnat på ankeborg.egmont.se, som Kalle Ankas dåvarande hemsida hette. De första filmerna vars enda syfte var att skrämma skiten ur en medelst ett plötsligt framhoppande läskigt ansikte hade redan börjat födas, varav det främsta exemplet kanske är den läskiga bilreklamen. Men japanerna hade naturligtvis kommit ”längre” än oss. Kring hösten 2003 började flashfilmen red room börjat få publik. Den är på japanska, varför jag tänkte förklara innehållet i en kortare utläggning.

Protagonisten i filmen, låt oss kalla honom Lars-San, är i skolan och diskuterar en urban legend med en vän. De har hört att om man går in på en viss hemsida så ska en konstig popup ställa frågan ”Gillar du -?” (あなたは—好きですか? Anata wa — suki desu ka?). Stänger man då ner den popupen så kommer man dö. Lars-San är skeptisk och går hem och söker upp sidan de pratat om. Han får upp popupen, stänger bestämt ner den – bara för att se den poppa upp igen. Han lämnar hemsidan och går in på en av hans egna favoritsidor istället, men popupen följer med. Varje gång den hoppar fram säger den med samma ljuva barnstämma ”Gillar du -?”. Ju fler popups Lars-San klickar bort, desto konstigare blir rösten, och med stigande skräck inser han att den säger ”Gillar du det röda rummet?”. Popupen försvinner sedan, men på skärmen laddas en annan hemsida än den som Lars-San var inne på tidigare. På röd bakgrund står en massa namn skrivna med svart text. Han scrollar ner, och längst ner står hans väns namn, vännen han diskuterade med förut. Plötsligt tar två händer tag i honom bakifrån och drar ner honom från stolen…

Dagen efter står två andra elever i skolan och pratar om de två skolkamraterna som kvällen innan båda begick självmord i sina rum. De viskar skräckslaget om hur de hade hunnit måla hela sina rum röda med sitt blod innan de dog. Och på hemsidan med svart text på röd botten står ett nytt namn efter det som förut var det sista: Lars-San.

Många japaner satt alltså kallsvettiga framför den här historien vid slutet av 2003. Inte minst eftersom att sekunden efter att flashfilmen spelats upp så dök en popup upp på skärmen, och gissa vad den föreställde? Just det – den som frågar om man gillar ens röda rum.

Men det var först när denna hemska historia fick en oväntad twist i det verkliga livet som den blev känd för en bredare allmänhet. Den 1:a juni 2004 gick en elvaårig flicka in i ett nästan tomt klassrum med en mattkniv i handen. När hon gick ut igen hade hon dödat sin 12-åriga klasskamrat Satomi Mitarai. Händelsen kom att bli känd som the Sasebo slashing, och väckte stor oro och förtvivlan i hela Japan och även internationellt. När man sedan upptäckte att red room, filmen om den förbannade hemsidan, varit hennes favoritflash, var den dramatiska höjdpunkten i historien uppnådd. Tanken på en liten skolflicka som sitter hemma och tittar på skräckfilmer på det stora ogreppbara Internet, för att sedan gå till skolan och skära ihjäl en klasskamrat var alldeles för tilltalande både för de som såg romantiska värden såväl som anti-nät-propaganda i det. Det blev ett meme av flickan (som på ett foto synts iklädd en University of Nevada-hoodie, och därför kom att kallas Nevada-Tan), och än idag diskuteras fallet på nätet.

Det är vida känt att alltid när nya fenomen dyker upp så finns det folk som avskyr det. Händelser som the Sasebo slashing används då alltid som argument för varför det nya är farligt och hemskt och bara leder till dåligheter. Förmodligen fick det japanska förtroendet för nätet sig en törn efter händelserna sommaren 2004, trots att mordet antagligen skulle skett oavsett flashfilmen red room. Men det är ju oundvikligt att den nu har en viss fruktansvärd lyster – den har förmodligen kommit en 11-årig mördare närmare än någon annan. Oavsett vad man tycker om det hela så är det bara att hoppas att nätkulturen med alla sina inslag av humor, kärlek – och skräck – ska få fortsätta blomma länge. Utan att för den skull leda till knivmord.