Min vecka 46 och 47: Hetsigt, sedan lugnt

No bullshit den här gången, vi går direkt på hårdvalutan:

Vecka 46 var resveckan! Tre dagsutflykter erbjöds mig, på tre olika håll i landet. På måndagen och onsdagen höll jag mig hemma, läste spökmejl, skrev på projekt 2 och motionerade. På tisdagseftermiddagen åkte jag till Örebro, där ABF och Vetenskap och folkbildning samarrangerade en föreläsningskväll. Det var en fin och full lokal, med två teckenspråkstolkar som oavbrutet showade vid sidan av mig på scenen. I Örebro ligger nämligen, fick jag lära mig, Riksgymnasiet för döva och hörselskadade och därmed fanns det ovanligt många icke-hörande personer i publiken. Det gick ändå bra, tyckte jag, och jag hade lite kul när jag vände mig om och betraktade tolken när hon gestikulerade “lökfitta” – ett ord jag är tvungen att använda i föreläsningen.

Efteråt käkade jag en snabb middag med the local chapter i Vetenskap och folkbildning, varpå jag slängde mig på tåget. Torsdagen gick jag upp klockan sex för att åka till Kalmar, där länsstyrelsen i Blekinge arrangerade en trygghetskonferens. Efter diverse intressanta föreläsningar om brottsutsatthet och trygghetskänslans vara eller icke vara inför politiker, poliser och tjänstemän gick jag upp och berättade om rykten på sociala medier och hur de kan inverka på ens trygghet. Efteråt träffade jag en trevlig P4-man och pratade lite extra om ämnet:

Jag kom hem sent, och gick på fredagen upp tidigt: denna gång gick morgontåget till Karlstad, där Värmlands trevliga bokfestival ägde rum. I Nöjesfabriken var det fullt av bokstånd och intresserade, och själv föreläste jag på den stora scenen inför en drös gymnasieelever och lite allmänhet. “Viralgranskaren Jack Werner blev den starkaste magneten. Drygt två hundra lyssnade på vad han hade att säga om sociala medier, mytbildningar, digitalt utplacerade lögner och ‘fake news’. Allting högaktuellt”, skrev Nya Wermlands-Tidningen – och i rättvisans namn måste jag väl ändå nämna att de där två hundra var ditkommenderade av sina lärare. Fler frivilliga lyssnare hade säkert andra talare denna helg. Men en ofrivillig publik är bara en publik som inte ännu insett att de vill sitta där, som jag brukar säga med ett extremt ansträngt leende!

Ja, sålunda gick det när årets föreläsningar gick upp till 96.

I övrigt skrev jag i DN om hur man lurar en journalist och sände ett vanligt Creepypoddenavsnitt vid sidan av veckans del av HOIN. Lite extra roligt var att en lyssnarhistoria som utspelade sig på vägen mellan Lidköping och Skövde plockades upp av lokala P4, som lade ut den som utklippt tips. Sedan recenserades min bok i Svensk Tidskrift denna vecka, vilket var roligt att se. Recensionen är omfattande och intressant, om än lite kritisk mot mitt urval.

Och så lades min teveinspelade föreläsning om vår tids klintbergare ut på UR Play!

Vecka 47 var hemmaveckan. Måndagen och tisdagen hjälpte jag ett produktionsbolag som gör en skräckteveserie för barn genom att läsa deras manus och ge feedback, fortsatte med projekt 2 och skrev Creepypoddenmanus. På måndagskvällen gick jag till Jerker Virdborgs Röda rummet på Berns, en litterär scen där Lena Einhorn och Bosse Lindquist pratade på temat “Fakta som berättelse, dokumenten som fiktion”. Tisdagen firades en födelsedag inom familjen, och på onsdagförmiddagen kom två extremt ambitiösa, roliga, smarta och imponerande gymnasieelever från Södra Latin för att göra en intervju. De företrädde skoltidningen Latin Lover, som nyligen utsetts till Sveriges bästa, och då jag hyllade dem på Facebook såg de det och förstod att jag var gammal Södra Latinare. Det gjorde mig roligt nog relevant som intervjuobjekt för dem, och intervjun blev fartfylld:

På kvällen fick jag ett pris! Jag hade tidigare blivit uppringd av Fredrik Wadström på Sveriges radio, som presenterade sig som jurymedlem för “Sveriges mest okända pris”: Författarförbundets radiopris, som går till en extern anställd som producerar litteraturfrämjande saker för Sveriges radio. Prissumman är på imponerande 50 000, och det hela delades ut på Författarförbundets middag för dess förtroendevalda på onsdagskvällen på Författarnas hus. Väldigt trevlig kväll, såklart!

På torsdagen delade jag ut pris! Stora journalistprisjuryn sammanträdde på Villa Manila på förmiddagen, efter att jag genomlidit en Ötzimässig cykeltur dit. Vi bestämde vinnarna, utom Lukas Bonnier som redan var utsedd, och åt lunch. Sedan cyklade jag hem och försökte ympa liv i min nedfrusna kropp, för att sedan stoppa in mig i en kavaj och åka buss till Bonniers konsthall på Torsgatan där galan inträffade. Och det blev så roligt. Jag smygfilmade Matilda Gustavsson när hon vann Årets avslöjande:

Sedan kom fredagen, och efter en lugn förmiddag – en gala är ändå en gala – stack jag till Ludvig, där vi bandade Creepypoddens 102:a avsnitt som sänds nu söndag natt. Tillsammans med 100-avsnittsjubileets grand finale:

Sedan gick jag ut med mina kompisar och därmed hade jag en sådan där vecka där varje kväll innebar alkoholkonsumtion. Lördagen blev slapp, utöver att jag med intresse följde upplösningen i Skuggholmarnamysteriet – som jag kanske får återkomma till en annan gång…

What else? Jo, jag och Åsa Erlandsson skrev om våra falska hjältehistorier i DN. I övrigt, lugnt. Nästa vecka blir mindre lugn… Men den får ni höra om en annan gång.

Bild: Clara Popenoe Thor, Latin Lover.

Mina veckor 42, 43, 44 och 45: En sammanfattning till

Okej, det kanske var för ambitiöst att tro att det där veckoliga sammanfattandet skulle hålla året ut, när jag aldrig förut lyckats hålla en dagbok levande. Men men – en större sammanfattning är också en sammanfattning. Och mest är det ju jag själv som läser detta, så…

Alltså: veckorna som gått sedan sist.

Vecka 42 var tämligen packad. Jag åkte runt i Sverige samtidigt jag under de fria timmarna läste Mats Strandbergs makalösa Slutet, som jag inte nog kan rekommendera. (Vill man av någon anledning hänga med på vad jag läser för någonting på fritiden kan man för övrigt ha koll på min Goodreads-sida, som jag nu sedan i somras då jag kom igång med bokläsningen igen faktiskt uppdaterar.) På måndagen var jag i Karlstad, efter att nätt och jämt ha hunnit fram då tåget blev stående en timme extra någonstans i förskingringen på grund av ett elfel, och föreläste för pedagoger och bibliotekarier.

Tisdagen öppnades med en föreläsning i Sävsjö, för 300 gymnasieelever, och avslutades i Linköping, för Unionens medlemmar i trakten. En mycket rolig dragning, som blev den 86:e för i år!

På onsdagen fortsatte arbetet med årets Stora journalistpris. Ganska tidigt vaskades ett par av de kandidater fram, som skulle visa sig hålla hela vägen fram till nomineringsdagen. Men så har det ju också varit ett starkt år för journalistiken.

På torsdagen deltog jag i mediedelen av SNS Samhällsprogram, där representanter för olika institutioner och organisationer åker runt och lär sig mer om Sverige. Det är tredje eller fjärde året jag medverkar, och det är alltid kul. Sedan bandade jag ett filmklipp om källkritik för Make Equal, som blev fint:


På fredagen var det en SR-grej där vi som gör poddar och program mötte varandra och berättade om oss, och på kvällen var jag med i Lantzkampen i P1.

I övrigt den veckan pratade jag om ett nätmobbingsfall i P4 Jämtland, om monster och skräck i P1 Kultur, och så fick jag den stora äran att bli nästa års Lubbe Nordström-pristagare! Creepypodden avsnitt denna vecka, det sista innan hundraavsnittsjubileet, var för övrigt en lång rackare skriven av Micke Strömberg. Precis som vanligt när Strömberg är i ropet mötte den stor uppskattning från lyssnarna.

En rolig detalj som framkom under veckan var också att det framkom att Metros ägare, Christen Ager-Hansen, i ett reportage i Fokus missat lite detaljer när han beskrev en av de stormiga dagarna i Metros historia som Qviberg-ägd tidning. Ager-Hansen hade beskrivit det som att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Ljunggren frågat honom om tillstånd att publicera en text kritisk mot Qviberg, men Ljunggren skickade in sin bild av händelseförloppet och där framkom det att det var min krönika han syftade på, och att han inte frågat om tillstånd utan berättat att den skulle publiceras och att det inte fanns något att göra åt saken. Kul att få ha varit med på rätt sida av den där märkliga historien.

Vecka 43 skrev jag i DN om tiggaren som återkommande berättelse om fattigdomen i Europa, och såg att en lång intervju med mig om min bokläsning som barn publicerades. På tisdagen pratade jag först med Yle om Momo över Skype, och resultatet blev bedårande:

Sedan åkte jag till Norge, där jag föreläste i den lilla orten Mysen en bit norr om Oslo! Det var en kul föreläsning på biblioteket, med ett gäng glada norrmän i publiken.

Dagen därpå åkte jag rappt hem igen, för på kvällen skulle jag föreläsa på den internationella utvecklarkonferensen CS3Sthlm, den 88:nde för i år. Jag bytte knappt ens kläder:

På torsdagen hade vi ett slutligt möte med Stora journalistprisjuryn, där vi utsåg de nominerade i en serie omröstningar och skrev motiveringar till nomineringarna. Det pågick nästan hela dagen, så att jag knappt hann prata med den gode Lasse Truedsson på Tredje Statsmakten om en radioprogramsidé vi har förrän jag skulle hem och äta middag med min fru. Det var nämligen sista gången på ett par dagar: helgen tillbringade jag i Krakow.

Formellt åkte jag dit för att bli intervjuad om källkritik och sådant på en scen under bokmässan Conradfestivalen.

Informellt hade jag dock en massa tid över: jag var där fredag-måndag. Jag gick på lite mingel och en bankett, besökte Oscar Schindlers gamla fabrik som nu är ett museum över Krakow under andra världskriget, och åt mycket god polsk deg och drack mycket god öl för ganska lite pengar. Men mest minnesvärt var trots allt givetvis Auschwitz. Särskilt som pushnotisen om det antisemitiska terrordådet i Pittsburgh nådde min telefon bokstavligt talat i taxibilen på väg hem därifrån.

Trappan ner till omklädningsrummet innan gaskamrarna i ruinerna efter krematorium III i Auschwitz.

Vecka 44 började väl egentligen redan i slutet av veckan dessförinnan, då nyheten kom ut att vi skulle fira Creepypoddens 100-avsnittsjubileum med en extralång superskräckis skriven av Andreas Ericson på Twitter under sommaren. På måndagsnatten släpptes dock avsnittet och därmed inleddes också ett firande som kommer pågå i över en månad. Det är så kul att få göra den här podden för så många lyssnare, i så många avsnitt!

Det var allhelgonavecka, så jag var ute och berättade om spökhistorier både här och där. I Söderhamn på tisdagen, där jag pratade om spökhistorierna på eftermiddagen och om källkritiken på kvällen.

Finaste besökarna var nog två ungar som kom på båda föreläsningarna, och duktigt satt igenom dem under (hyfsat obruten) intresserad tystnad. Här pratar vi om de fina bilderna i min gamla bok om creepypasta, i en bild tagen av Söderhamns-Kurirens Felicia Andersson.

På onsdagen var jag i Lidköping, där ungdomarna Siri Lenhult, Helle Lenhult, Märta Trybom och Ellie Tigerberg på eget initiativ hade sökt något som heter Ungdomspeng för att kunna få till ett besök av mig. Så glädjande och hedrande att de gjorde det! Det gjorde alltså nettoantalet till 91 föreläsningar för i år, och resten av veckan var tämligen lugn.

Just det, jag intervjuades om mumieskräcken i Sätra på 70-talet, skrev i DN om Skolinspektionens rapport om skolans källkritikslärande, och pratade i ett gäng P4-kanaler om Creepypodden också. Annars var det här veckans häftigaste ögonblick:

Vi kommer därmed till vecka 45, då jag mest har skrivit på projekt 2 och försökt vila bort en förkylning. Veckans två föreläsningar var på torsdagen, i Varberg och Halmstad. Den första var i en gammal vacker teater, för en massa gymnasieelever, och den andra var under Hallandspostens “En kväll för boken” – 93 föreläsningar därmed. Så här ser förresten min resekarta för i år ut nu:

Jag bandade nästa reguljära avsnitt av Creepypodden, nummer 101, och vi presenterade årets nominerade till Stora journalistpriset. Jag är väldigt nöjd med dem alla och inte minst med mottagaren till Lukas Bonniers stora journalistpris – men det får vi vänta till den 22 november för att prata mer om! Åh, och så gjorde Avpixlat Jr, a.k.a Samhällsnytt, bort sig igen.

Och det var väl det!