”Sant eller falskt”, gör inte falskt till sant

Att faktagranska felaktiga föreställningar som är djupt ingrodda i vissa grupper, men som samtidigt knappt ens berör andra grupper, är svårt. Man måste fundera över upplägg, genomförande och kanske framför allt presentation: slarvigt gjord riskerar granskningen befästa felaktigheten hos de som redan tror på den och samtidigt föreslå den som möjlig verklighet för de som aldrig hört talas om den. Med andra ord – risken att man skjuter sig i båda fötterna är stor.

SVT:s program ”Sant eller falskt” har premiär i januari, men utannonserades med en trailer redan i början av oktober. Programmet går ut på att granska påståenden som sprids i sociala medier, och som satsning betraktad är den verkligen välkommen. Det går att göra finfin teve på att debunka nätbluffar, det har Viralgranskaren i samarbete med UR redan visat, och med sitt stora genomslag kan SVT verkligen göra skillnad här. Men då krävs viss fingertoppskänsla.

Under det senaste dygnet har läckta internmejl från SVT visat att man planerar göra ett inslag om uppfattningen att SVT är vänstervridet. Jag vill, precis som alla goda debattörer, börja med en brasklapp. Vi vet inte hur ”Sant eller falskt” kommer presentera granskningen, och hur stor del de uppmärksammade mejlen kommer utgöra av den. ”Vi befinner oss mitt i researcharbetet, men vi får se hur långt vi kan komma. Vi gör ett försök”, säger projektledaren Lisa Jarenskog till ETC, och det går ju inte att tolkas som om något är skrivet i sten. Kanske kommer resultatet användas till godo, för att göra en poäng jag själv just nu är för dum för att förstå. Men formuleringarna i mejlen väcker oro, och utifall att de planeras utgöra någon sorts ryggrad i inslaget vill jag gärna presentera mina invändningar redan nu.

“Ett påstående vi vill syna är att SVT är vänstervridet. Som ett led i vår granskning kommer vi att skicka ut en enkät med två frågor till 1 500 SVT-medarbetare.” Så står det i det förberedande mejlet som SVT-reportern Johan Wicklén fått.

cvy4y8bwcaa5zah

Dagen efter kom så själva enkäten. Här har frågeställningen om huruvida SVT är vänstervridet tvättats bort, och ersatts med en mindre ledande formulering: ”Har SVT en politisk färg?” Därefter får den svarande möjligheten att markera ett politiskt parti hen sympatiserar med, samt huruvida hen är journalist.

tei55ovg-1

Johan Wicklén kallar undersökningen ett ”totalt etiskt haveri”. Doktoranden i journalistik Ulrika Hedman har har sett diskussioner bland SVT-anställda på Facebook och Twitter, och ”de är inte positiva”. Även i artikeln i ETC hörs kritiska röster, där en varnar för att det känns som åsiktsregistrering. Med andra ord verkar inte undersökningen landat väl. Detta kan gott och väl tänkas påverka svarsfrekvensen, och om denna undersökning får väldigt få svar är det ännu ett problem att lägga till den redan väl tilltagna högen.

  • Om vi börjar med själva undersökningens kvalitét är den tydligt undermålig. Ett mejl som skickas ut med två frågor till 1 500 personer som sedan anonymt kan svara är helt enkelt olämpligt att dra några slutsatser av, som Ulrika Hedman redan förtjänstfullt påpekat. Utan bakgrundsfrågor kommer det vara svårt att dra slutsatser eller göra en bortfallsanalys, noterar hon, och dessutom blir det omöjligt att säga hur representativa de svarande är.
  • För det andra är det för den svarande väldigt tydligt vilka svar som dess arbetsgivare skulle tjäna respektive förlora på. Om ett åkeri skulle skicka ut en enkät till sina anställda med frågeställningen ”Kör våra lastbilschaufförer rattfulla?”, göra klart att svaren kommer komma till allmänhetens kännedom, och sedan låta dem kryssa i ja eller nej, kan man tänka sig vilka svar de skulle få. Om så inte för att man inte vill erkänna för arbetsgivaren, anonymt eller ej, att man gör tjänstefel, så för att det skulle se för dåligt ut för företaget.
  • För det tredje är det underligt att göra en dålig undersökning på ett område där bra undersökningar redan finns. Journalisters partisympatier är, återigen enligt vad Ulrika Hedman påpekar, en fråga som diskuterats och forskats på sedan 1989. ”Resultaten är tydliga: oavsett journalisters opinioner så påverkas inte innehållet. Yrkesvärderingar, normer och praktiker är för starka”, skriver Hedman. SVT tycks i och med denna frågeställning antingen ha glömt bort att en professionell journalist inte låter deras åsikter färga rapporteringen, eller helt enkelt bara vilja förolämpa sina anställda genom att antyda att de är oprofessionella.
  • En sista poäng gör Ulrika Hedman i ett mejl till mig: ”Det man är ute efter är ju om innehållet är vinklat eller inte. Då måste man göra en granskning av innehållet. Det kanske görs i programmet, men hur just den här enkäten bidrar till att belysa detta framgår ännu inte.”

Om och i så fall när SVT ska presentera resultatet av denna undersökning tarvas stor försiktighet. Den teoretiskt möjliga rubriken ”30% av SVT:s anställda röstar på X” skulle inte bara som sagt ovan vara illa underbyggd, den skulle också uppfattas som märklig när den presenteras av SVT själva – är det ett politiskt ställningstagande? Används den vidare för att tillbakavisa myten att journalister sysslar med politisk propaganda kommer den inte röra de som redan tror det i ryggen (”det är ju vad SVT är förväntade att säga”) men däremot riskera väcka frågetecken hos den som inte redan tror det (”oj, tror folk SVT är vinklade? Det kanske de är…”). Sist men inte minst skulle den alltså egentligen inte säga någonting om huruvida SVT:s faktiska journalistik är dålig eller bra – bara vad ett antal personer med rösträtt röstar på.

En av mitt yrkesliv hittills största tankenötter har varit hur man presenterar faktagranskningar för att få spridning på sociala medier. Naturligtvis vill man att ens faktagranskning ska läsas och spridas, och därför vill man rubriksätta den så tydligt och aktuellt som möjligt. Men enligt ”Handbok i debunking”, utgiven av forskare på University of Queensland och översatt av Amanda Duregård på Vetenskap och folkbildning, riskerar en rubrik som upprepar myten förstärka den hos de som redan tror på den. Handboken föreslår till exempel rubriken ”97 av 100 klimatexperter överens: Människan orsakar global uppvärmning” istället för till exempel ”Nej, 31 000 klimatforskare säger inte att den globala uppvärmningen är en bluff”, då båda rubriker slår fast vad som stämmer men bara den andra riskerar förstärka bluffen. Problemet är att den första rubriken saknar nyhetsvärde och aktualitet, och därmed inte lockar till läsning. Hur man ska lösa detta problem har jag ännu inte förstått.

Men till SVT vill jag säga att en rubrik baserad på veckans mejlundersökning troligen inte är en bra idé. Om så inte för att den riskerar förstärka en farlig och felaktig myt, så för att den faktiskt inte kommer bottna i några vettiga resultat alls.

Programchefen för SVT Göteborg, Robert Olsson, har på Twitter kommenterat kritiken och jag citerar honom nedan.

“Vad ni nu diskuterar är EN fråga som ingår i en research kring ett ämne som publiceras nästa år. Fler moment i researchen. Arbmateriel och pågående insamling brukar vi väl inte gå publikt med? Dessutom: som om all journalistik är vetenskapligt förankrad. Sen när blev den det? Till sist: metoddisk är intressant. Dock: ger mer när researchen är gjord, bearbetad, publicerad.

 

Clownerna och folkloren – varför här, varför nu?

Den vanligaste frågan jag fått idag har levererats i ett smått frustrerat tonläge och lydit: ”Varifrån kommer det här?”

De som har frågat har varit journalister, för detta har varit dagen då mina två enda kompetensområden – källkritik och spökhistorier – faktiskt mötts i en märklig harmoni. Clownerna, de jäkla clownerna, har skapat en perfekt storm av skrämmande sociala medier-poster och folktro, och många journalister verkar ha trott att det är lilla jag som sitter på nyckeln till att förstå det hela. Så, varifrån kommer clownerna? Det är fråga som journalister har inprogrammerad i sitt själva DNA. Den är ofta praktisk och logisk, men idag har mitt ständiga svar varit att den nästan är meningslös. En gång på 70-talet adresserade den ikoniska folkloristen Jan Harold Brunvand orsaken, när han (i min översättning) skrev:

Problemet med de flesta massmediala undersökningar av sägners ursprung är att de grävande reportrarna intresserar sig för huruvida en återgivning av ett händelseförlopp är sann eller falsk, snarare än dess historia eller vad långlivade traditioner betyder i sammanhanget.

Resultatet blir att journalistens vanliga teknik är att intervjua kunniga människor, dels i jakt på användbara citat och dels i ett försök att hitta tillbaka till vad man skulle kunna kalla storyns autentiska källa. Folklorister, å sin sida, vet från första början att en sägens källa sedan länge försvunnit, och samlar istället på sig av alla tänkbara versioner av sägnen de kan hitta.

”Follow the money”, som journalister brukar säga. Jakten på ursprunget, på källan. De finns ofta längst ner i kassa polisutredningar och korrupta politikers kvittohögar, men vandringssägners vaggor är allt som oftast höljda i dunkel. Många journalister vet inte detta, och de bankar sina huvuden blodiga i väggen i sina försök att förstå storyn på det sätt de brukar förstå den. Resultatet är att det inte pratats mycket om vandringssägner dessa dagar. Det är synd, för det finns mycket att tjäna på att prata om just folklore just nu. Precis denna kombination av nyhet och vandringssägen har nämligen varit aktuell många gånger förut.

Till exempel 1968 i USA. Citatet från Jan Harold Brunvand hittade jag nämligen i ett fascinerande konferenspapper som en Lee Brown skrev 1987. Konferenspappret, ett tal som Brown höll under årsmötet för Association for Education in Journalism and Mass Communication samma år, handlade om det urgamla ryktet som under de oroliga åren i slutet av 60-talet blossade upp igen. Enligt ryktet hade en liten pojke, under ett besök på en shoppinggalleria, bett sin mamma om att få gå på toaletten. Hon hade släppt iväg honom, men sedan hade han inte kommit tillbaka igen. Till slut bad hon en vakt gå in på toaletten och se efter, och där på golvet låg pojken – kastrerad och avsvimmad. Vittnen hade senare berättat att de sett ett gäng tonårspojkar följa efter honom in i badrummet.

mutilatedboytext
Ett exempel på en nyhetsartikel om “Mutilated boy”-ryktet, som det kom att kallas.

Det var samtidigt som Martin Luther King mördades, samtidigt som raskravaller blossade upp i amerikanska städer och vissa fruktade inbördeskrig, som denna berättelse fick gigantisk spridning i USA. Berättelsens stora sprängkraft låg i att pojken och tonårsgänget hade olika hudfärg beroende på vem som berättade: pojken var vit och tonåringarna svarta om det var en vit som berättade, men omständigheterna var tvärtom om berättaren var afroamerikan. Människor trodde på berättelsen och var upprörda, delvis eftersom det inte stod något om det i tidningen. Vissa började misstänka en mörkläggning. En tidning i North Carolina, The News & Observer, fick på kort tid 200 telefonsamtal om storyn. Journalisterna och redaktörerna var rådvilla. Vanligen publicerade de bara sådant som var sant. Skulle de lugna sin publik genom att avslöja berättelsen som påhittad, med risk för att förstärka den, eller försöka tiga ihjäl den?

Lee Browns konferenspapper kom som en uppenbarelse när jag hittade det. Dels för att det handlade om problemet vi dagligen hanterade när jag jobbade med Viralgranskaren, och dels för att det slutade med det bestämda rådet att betrakta, rapportera om, och beskriva historier som dessa som just vandringssägner. ”När ett rykte blir en nyhet delas den av en hel befolkning, och den som berättar historien får inte längre samma sensationella reaktioner. Kort och gott kan en berättelses attraktion gå ner om den desarmeras av medierna”, lyder ett citat i Lee Browns text. Kanske finns det någonting där som dagens journalister, överhopade av mer eller mindre sanningsenliga clownrapporter, hade kunnat dra nytta av.

Den folkloristiska vinkeln var nyckeln som öppnade upp storyn, som lät oss förstå och hantera den. Med samma verktyg kan clownhysterin bearbetas. ”När kulturer är stressade syns det i deras folklore”, som Jeannie Thomas vid Utah State University säger. Citatet kommer från en högintressant artikel om olika folkloristers syn på clownerna, och där drar Jeannie Thomas paralleller såväl till satanistpaniken i USA på 90-talet, där det gick rykten om att satanister som kidnappade blonda, blåögda oskulder från skolbalar, som till häxprocesserna i amerikanska Salem under 1600-talets slut.

I artikeln intervjuas också Lynne McNeill (som skrivit ”Folklore Rules!”, en superfin liten introduktion till folklore som jag verkligen kan rekommendera). I texten utbrister hon glatt att clownpaniken ”äntligen gjort vår kunskap användbar!”, och beskriver vidare hur hon ser det hela som en kombination av moralpanik och ostension. Ostension är, som jag nämnde i min redogörelse för clownhysterins historia, ett folkloristiskt begrepp som ungefär beskriver utagerandet av en vandringssägen. I fallet med de läskiga clownerna fungerar ostension genom att människor ser ryktet om läskiga clowner, och bestämmer sig för att själva sätta på sig en mask och skrämmas i ett gathörn. Beteendet är alltså en följd av ryktet, och inte tvärtom. I Sverige har vi sett exempel på ostension bland annat 2013, då tidningarna var fulla med nyheter om spetsade pålar som satts upp vid badbryggor vid olika badställen – ett beteeende som länge beskrivits i vandringssägner.

Här pratar jag och Bengt af Klintberg om ryktet i Studio ett 2013:

Varför dyker då dessa clowner upp just nu? Den frågan ställs i texten på HJNews.com, och svaret från de olika folkloristerna är allt från att hösten är en kuslig tid och att Halloween är runt hörnet, till att det amerikanska folket är mitt uppe i en synnerligen stressig och aggressiv valkampanj. ”Det är en galen tid, och vilket sätt att förkroppsliga det kan väl tänkas vara bättre än en läskig clown?”, frågar sig Jeannie Thomas.

Själv har jag en tanke jag inte riktigt kunnat släppa det senaste dygnet. På sociala medier sprids just nu rapporterna om clownerna sida vid sida med hot om våld. Här, ett av många typiska kommentarsfält:

valdclown

Och det fortsätter. ”Jag tänker försvara mig i förebyggande syfte om jag får syn på en”, säger en kille. ”Bär vapen och pepparspray, be safe”, skriver en kvinna. ”Nu blir det basebollträ och hagelbössa”, skriver en ung man. Facebookgrupper har startats som snarast liknar medborgargarden mot clowner. I tidningar beskrivs våldshandlingar mot människor utklädda till clowner som hämndaktioner.

I denna våldsbenägna stämning tycker jag det formligen ekar av främlingsfientlighet. Under våren har vi hört rapporter om Soldiers of Odin. Förra veckan skakades Gotland av ett rasistiskt medborgargarde. Den upplevda otryggheten i vårt samhälle är hos vissa hög, särskilt hos de som anser att invandrare är skrämmande, tickande IS-bomber. Det finns nog en del svenskar där ute som länge velat deklarera sin avsikt att försvara sig mot hoten, men kanske avstått, tystade av det stigma som fortfarande vilar över öga-mot-öga-tand-mot-tand-rättskipning och främlingsfientlighet.

Vi har alltid varit rädda för skrämmande clowner, och som jag varit inne på i min mediekritik har medierna gjort ett utmärkt jobb med att blåsa upp hotet i filmiska proportioner. Men för vissa kom kanske clownerna också som en ventil – ett välkommet tillfälle att utan risk för att uppfattas som våldsamma rasister få understryka sin vilja att med våld skydda det som är deras.

Kanske, kanske har vi genom clownhysterin skymtat en mörk och aggressiv del av den konflikt som just nu sliter Sverige i stycken.

Bild: CC BY-NC 2.0 Thomas Hawk på Flickr.

Nej, clowner planerar ingen “stor attack” i november

En varning för en clownattack under Halloween-helgen cirkulerar just nu på Facebook. På ett ställe har den fått nästan 900 delningar, på ett annat 300 och på ett tredje ett hundratal.

org-varning

Flera skriver att de tänker försvara sig mot clownerna.

”Jag tänker försvara mig i förebyggande syfte om jag får syn på en”, säger en kille. ”Bär vapen och pepparspray, be safe”, skriver en kvinna. ”Nu blir det basebollträ och hagelbössa”, skriver en ung man.

Enligt varningen ska polisen ha tagit två clowner, och förhört dem. De till en början motvilliga clownerna erkände då till slut att de har planerat en stor attack mot allt och alla under Halloween. ”Båda clownerna säger att det inte finns något att göra åt det här som pågår med clownerna för att dem är så många och dom hinner inte ta fast alla innan de otäcka händer”, står det i texten som fortsätter med vad som ska föreställa en varning från polisen:

”Lås ALLA era fönster, dörrar & även portar och håll era djur och er själva inne på alla halloween dagarna för att dem kommer attackera mot allt som går!”

Texten innehåller flera konstigheter.

  • För det första föreställer jag mig att polisen ska be ”clownerna” ta av sig sitt smink och sina clownkläder, och förhöra dem som… Människor. Varför skulle polisen sitta och låtsas att de är clowner under ett förhör?
  • För det andra är datumen i varningen, som ska föreställa Halloweenhelgen, fel. I texten varnas det för den andra till den femte november, vilket är onsdag till lördag. Halloween infaller i år måndagen den 31 oktober.
  • För det tredje har polisen ingenstans givit rådet att låsa fönster eller dörrar och hålla sig inomhus. Om de hade gjort det hade det varit en jättestor nyhet som du hade sett på många andra platser.

Och ja, för det fjärde planerar inga clowner en jättestor attack mot människor. Sådant händer bara i skräckfilmer. Livet är ingen skräckfilm.

Det syns också i flera statusar att ingen egentligen har någon förstahandsinformation om clownvarningen. Alla sprider bara vidare sådant de fått höra från andra:

varningett
“Jag har inte sätt dom själv”
varningtva
“Jag glömde kolla upp faktan”

Om man varken har sett clownerna själv eller kollat upp faktan så är det inte sant.

På polisens växel har man hört talas om varningen.

– Den om clownerna eller?, frågar växeltelefonisten när jag ringer, och uppger att flera andra ringt tidigare under kvällen med frågor om den.

I övrigt är det ingen som svarar på polisens ledningscentral. Men poliskontot @yb_sodermalm på Twitter har tidigare under kvällen tillbakavisat ryktet.

– Mig veterligen har inga clowner fångats in någonstans i Sverige. Helt klart en vandringssägen. Poliser skulle heller inte “pressa ur” clowner en sanning, säger Viktor Adolphson, som ligger bakom kontot @yb_sodermalm.

Och den här “varningen” polisen ska ha gått ut med, enligt statusen…?

– Någon sådan varning har inte förmedlats. Polisen tappar inte kontrollen till några utklädda clowner.

Morgonen den 19 oktober gick också polisen ut officiellt via sin hemsida, och underströk att varningen som sprids är falsk. “Denna information är helt felaktig”, skrev polisen och fortsatt:

“När Polismyndigheten går ut med skriftlig information eller varningar så publiceras det på polisen.se eller via polisens officiella konton i sociala medier där myndigheten är en tydlig avsändare.”

polisvarning

Ryktet tycks cirkulera mycket bland barn, via Snapchat och andra “slutna” sociala medier, och är därför svår att spåra i sin helhet. Den är en mer utbroderad version av en varning som Viralgranskaren skrivit om, som cirkulerat på engelska sedan den 12 oktober. I den texten varnas det för att ”clowns are allegedly planning their own purge the night before Halloween. Stay inside, keep all pets inside and keep all doors and windows locked”. Den engelska versionen av varningen, publicerad på Facebooksidan Clown Hunters, hade fått nästan 500 000 delningar när sidan togs bort.

Är du rädd för varningarna som cirkulerar på sociala medier? Så här kan du avgöra om de är på allvar eller inte.

  • Kommer varningen från en Facebooksida som tillhör polisen? Om svaret på den frågan är nej, strunta då i varningen.
  • Känner du personen som publicerat varningen, och vet att det är någon som brukar tala sanning? Om svaret på de frågorna är nej, strunta då i varningen.
  • Är varningen vag och innehåller få eller inga detaljer? Om svaret på den frågan är ja, strunta då i varningen.
  • Finns det en tydlig källa till varningen, till exempel en intervju där polisen uttalat sig? Om svaret på den frågan är nej, strunta då i varningen.
  • Ber personen som skrivit varningen dig att dela vidare den utan att kolla om den stämmer först? Om svaret på den frågan är ja, strunta då i varningen.

Är du nyfiken på mer om varför vi blir rädda för clowner just nu, just såhär, och just här? Läs min tidigare post: 

Läskiga clowner, vandringssägner och masshysteri

Läskiga clowner, vandringssägner och masshysteri

BARN SKRÄMDA
Clown dök upp på skolgård

Den rubriken, eller en rubrik i den stilen, har du säkert sett någon gång de senaste veckorna. Sedan tidigt i augusti, då de första vittnesmålen om läskiga clowner rapporterades från South Carolina i USA, har fenomenet spritts över först majoriteten av de amerikanska staterna och sedan vidare ut i världen. I Kanada, Storbritannien och Australien dök de upp i oktober. Sedan i Norden, Europa och Sydamerika. Wikipedia har en jättelik lista över exakt var alla dessa vitsminkade mardrömmar bevittnats. Inte konstigt alltså, att en rubrik som den ovan publicerats i medierna.

Förutom att den råkar vara 120 år gammal.

14520497_10103883451768348_3204900789442898107_n

Pressklippet, som är kusligt likt rapporterna vi läser idag, hittar jag i den folkloristiska Facebookgruppen “International Society for Contemporary Legend Research”. Där samlas vandringssägensentusiaster och diskuterar samtida legender, och i gruppen har det varit, förlåt mig, rena cirkusen de senaste dagarna. Ingenstans har rapporterna om clownerna varit lika plikttrogna och entusiastiska som där, och inte på så många andra ställen har fler människor också påpekat vilken fin gammal tradition detta med clownpanik är. För se där, ett pressklipp ur The Independent i Long Beach, Kalifornien, från den fjärde mars 1967.

14502835_10103865161706778_2827214317568158576_n

Och här, från samma år fast i Los Angeles.

14590363_10103865163942298_3229708981679077496_n

Ja, clownhysterin som just nu pågår bland annat i Sverige – med bland annat rapporter om skrämmande clowner vid en skolgård i Svedala, ett anonymt vittnesmål om en clown i Nybro, beväpnade clowner som ska ha hotat en kvinna i Skänninge och, i det troligen värsta fallet, en ung man som ska ha knivskurits av en clown i Varberg – är inte ny. I själva verket dyker den upp några gånger i decenniet. 1981 drabbade en clownpanik i Boston, som sedan spreds till Kansas. Sedan dess har det, enligt en överskådlig lista i Slate, inträffat liknande masshysterier minst tio gånger. Senast 2013 var rapporter om en mystisk clown i Northampton ämne för nyhetsartiklar även i Sverige.

Clowner är läskiga, det är ingenting konstigt med det. Ansikten är det första vi tittar på för att avgöra vem det är vi dealar med. Clowner låter oss dock inte avgöra det. “There’s a technical confusion. There’s a painted face which stays static but the facial muscles are still moving underneath, so our brains can’t quite make sense of it”, säger en “senior lecturer in performance” till BBC. Men det finns även, särskilt i USA, kulturella skäl att frukta dem.  Att den sadistiska seriemördaren John Wayne Gacy extraknäckte som clown på barnkalas var ett faktum som slogs upp stort i medierna under rapporteringen om honom. Clownen kan delvis ha stigmatiserats och gjorts till vandringssägensstoff av detta på samma sätt som den vita skåpbilen gjordes till en symbol för hot av den belgiska mördaren Marc Dutroux.

Trots att det alltså finns goda skäl att frukta clowner noterar den uppmärksamme läsaren att jag flera gånger använt ordet “masshysteri” för att beskriva den pågående händelseutvecklingen. Är inte det lite stroppigt, i en situation där åtminstone en svensk person tycks ha hamnat på sjukhuset på grund av clownerna, och en amerikansk tonåring faktiskt dött i vad som verkar ha varit ett clownbråk? Nä, av flera skäl tror jag faktiskt ordet är rättvisande i sammanhanget.

För att förtydliga varför måste vi först definiera vad det är som faktiskt händer. “Den senaste tiden har det kommit rapporter om läskiga clowner som setts i städer runtom i världen”, skriver Aftonbladet i en artikel. “Trenden med så kallade ‘killer clowns’ har under veckan kommit till Sverige”, skriver Expressen. “Flera personer runt om i landet har de senaste dagarna hotats av clowner”, skriver SR. Rörelsen vi pratar om går alltså att definiera som att 1. ett flertal clowner 2. synts och 3. varit läskiga. Hur går det att beskriva som en masshysteri?

Tja, för det första är det svårt att nita exakt hur många clowner som i själva verket faktiskt synts. Fallet som rapporterats från Thailand anses till exempel vara fejk. I den här artikeln illustrerar man clownparanoian med en bild av en clown från 2014. Och i en intressant text visar folkloristen Sarah M. Gordon ett exempel på hur vittnesmålen ofta i själva verket tillskrivs andra människor, det vill säga skolboksexemplet på en vandringssägen. “I Sydsverige rör det sig om 70 anmälningar det senaste dygnet, rapporterar Sydsvenskan”, enligt Omni som fortsätter: “Polisens pressinformatör Anna Göransson säger att det ofta handlar om att inringaren sett eller hört något.
– Men när vi åkt till platserna där de skulle ha varit synliga har de försvunnit.”

Många anmälningar men desto mindre substans, med andra ord. Många av de som säger sig ha sett clownerna är dessutom barn. Jag tycker väldigt mycket om barn – jag känner ett par stycken personligen – men de är sällan särskilt bra i egenskap av vittnen. Om barn går runt uppskrämda och tänker på clowner är de mer benägna att se dem. Om barn i grupp går runt och pratar om de läskiga clownerna är det inte alls osannolikt att de hetsar upp varandra så till den grad att de plötsligt tycker sig skymta en rödgröngul peruk i buskarna. Dessutom är det i sammanhanget relevant att nämna den folkloristiska termen ostension, som beskriver handlingar som sker i kölvattnet av populära berättelser, sägner eller legender. Om någon klär ut sig till clown och skrämmer människor på stan i Stockholm för att de hört att någon gjort detsamma i USA handlar det om just ostension, och då är det ju inte en clownepidemi på gång så mycket som härmapor. Beteendet är en följd av storyn, och inte tvärtom. Sist men inte minst är antalet faktiska clownvittnesmål försvinnande få i relation till hur många som är ute och rör sig på stan. Rent statistiskt kan jag nästan garantera dig, kära läsare, att du inte kommer stöta på en clown på stan eller i skogen ikväll.

Därutöver kan jag påstå att detta är en masshysteri helt enkelt för att det verkligen påminner om tidigare masshysterier. Låt mig friska upp minnet lite med en lista:

  • 1982-83 gick den så kallade “Buasjukan” i Halland. Hundratals barn, mest flickor, fick plötsligt ont i höfterna och började gå med kryckor. Sjukdomen kom plötsligt, efter att en patient zero insjuknade i oktober 1982, och försvann lika plötsligt. Inga medicinska förklaringar fanns, och efter ett tag avskrevs det hela som psykosomatiskt – en masshysteri.
  • 1992 påstod en man att han sett ett lejon i skogen i Finland. Under tiden efter det första vittnesmålet dök mängder av nya uppgifter upp, och man hittade till och med spår efter lejon i snön. Inga uppgifter kunde dock bekräftas, och spåren bedömdes som bluffar. “Inget lejon har sprungit omkring i finländska skogarna. Däremot tycks suggestion och masshysteri ha varit allmänt förekommande”, skrev TT.
  • 1999 slog en Coca Cola-feber till i Belgien. Hundratals människor blev magsjuka av att dricka inte bara Coca Cola, utan också andra drycker av andra varumärken inom koncernen. Coca Colas högsta chef bad om ursäkt och över 50 miljoner burkar och flaskor drogs tillbaka. I en forskningsrapport i American Journal of Epidemiology 2002 fastslogs det att några av de första fallen kan ha berott på karbonylsulfid, men att majoriteten av resten av fallen berott på en masshysteri.

(En intressant tankelek är naturligtvis hur dessa tre hysterier hade påverkats om folk ständigt gick runt med en kamera uppkopplad mot de sociala medierna i fickan. Hade spridningsmöjligheterna gjort att en lokalnyhet i Finland planterat tanken på möjliga lejon i skogen även i norra Sverige?)

I samtliga dessa fall går det att spåra en smittoeffekt av ett första uppmärksammat fall, precis som i höstens clownmani. Naturligtvis kan någon ha sett en människa utklädd till clown även efter detta första fall, precis som någon kan ha fått ont i höfterna i Halland 1982 eller blivit magsjuk av en cola i Belgien 1999 efter att de första tillfällena inträffat, men knäckfrågan är i vilken utsträckning vi pratar om det, är oroliga för det, väntar oss det, eftersom vi har hört talas om just detta första fall. Jag skulle själv tro att de tu har rätt mycket med varandra att göra.

Men samtidigt ska man inte avfärda händelserna helt. I en artikel i CNN listas sex tänkbara anledningar till att clownerna slagit till just nu. De är, i ordning, att det är folklore med en modern twist, att det är viral marknadsföring, att det är ett uttryck för vår mänskliga rädsla för ansikten med en mask eller fixerad min, att det är en sociala medier-trend, att det är ett alternativt verklighetsspel och att det faktiskt beror på verkliga händelser.

Jag tror det hela nu har blivit så stort att alla sex anledningar kan vara aktuella. Verkliga händelser tycks det finnas en och annan av, även om de kusliga clownerna som sagt inte alls är lika vanligt förekommande som det påstås. Ett alternativt verklighetsspel, en reklamkampanj eller en sociala medier-trend kan det säkert redan ha blivit här och där, för vissa som deltar eller tittar på.

Och visst fan är det folklore. I den aspekten finns kanske händelserna största värde, om du frågar mig.

Genom att analysera och skärskåda det vi berättar för varandra kan vi lära oss mycket om oss själva och vår tid. Både i texten av Sarah M. Gordon ovan och i en kolumn av folkloristen Russell Frank påpekas det att denna skräckvåg kommer samtidigt som en mycket infekterad flykting- och invandringsdebatt pågår i många av de berörda länderna. Gordon citerar i sin text skräckförfattaren Stephen King, som skrivit den kanske mest kända skräckhistorien om en clown någonsin, “Det”. Han försökte på Twitter nyligen lugna ner sina följare vad gäller clownerna:

“Most of’em are good”, noterar Gordon, är också vad den enda sidan av debatten brukar säga om muslimer efter terrorattacker med islamistiska förtecken. “My hypothesis is that the creepy clown narrative has latched on right now because of a cultural encouragement to fear smiling, unfamiliar faces. Fear the smiling Syrian refugee who says she’s trying to escape war, because she might actually be a terrorist. Fear the friendly neighborhood gay man, because he might be a pedophile”, skriver Sarah M. Gordon. Och hon använder samma slutkläm som Russel Frank, som avslutar sin text med att fråga sig varför clownerna aktualiserats just nu.

Well, can you think of anybody with a strange complexion and fright-wiggy hair who is popping up all over the country this fall making creepy and clownish pronouncements?

I’ll give you a hint: He’s running for president of the United States.