Månad: januari 2013

Ibland känns uttrycket ”gubbe” rimligt, ibland är det snarare ”gammal man” som gäller. Det senare känns lämpligast jag ser min bekante på gatan. Jag vet var han är på väg, med långsamma krumma steg och böjd rygg. Han ska till restaurang D, nära Odenplan i Stockholm. Jag vet att han ska dit eftersom jag många torsdagar sett honom just där, sittandes vid något bord, leendes sitt gammelmansleende. Han verkar ha dålig hörsel, för han skrattar sällan samtidigt som sina vänner. Snarare blir hans leende bredare så snart han märkt att omgivningen reagerar, inte olikt någon som inte fattat skämtet men ändå vill vara med. Hans hud är skrynklig, men hans uppsyn fortfarande entusiastisk. Fortfarande förväntansfull. Vi hälsar inte. Jag tror inte han märker mig.

Han ska till quizet.

Varje torsdag möts de på restaurang D. De, och sedan något år, vi. Vi sänker medelåldern med minst ett par decennier. Vi är anomalin, ödlan bland bergen. Men deras ålder gör inte att de är förstoppade. Man märker av den truliga glädje som präglar quizdeltagarna. De är inte bittra, bara en aning förorättade av att plötsligt ha nått en ålder då rörelserna inte kan komma så spontant som hjärnan efterlyser. De är här för att de alltid varit det. Vi är där för vi har märkt att vi gör skillnad. Med vår förhållandevis låga ålder utgör vi ett välkommet undantag från regeln, och med vår begränsade erfarenhet sätter vi alltid gränsen för hur lågt i poäng man kan sjunka. Uppskattningen vi möter därav är omistlig: vi vinner alla på att vara där. De, för den friska fläkten, vi, för belöningen efter en tuff utmaning. Och ölen, förstås.

Musikunderhållningen börjar. Det är Claes V., underhållare, manusförfattare och jazzmusiker enligt Wikipedia, som vecka efter vecka lyckas tända upp denna lokal genom sina vitsiga texter och sitt amerikanskt älskvärda flatgarv när någonting går fel. Ikväll är han ovanligt nykter. Han sjunger sin klassiska låt om generationen han tillhör: Jätteproppen Orvar. ”För man tillhör en art/som är utdöd ganska snart/ifrån 40-talet”. Alla kan texten, alla sjunger med.

Quiz master tar över mikrofonen. Han etablerar ordning genom att fråga om det finns några ”rookies” på plats. Detta är hans sätt att pissa revir, det första av många. På restaruang D. är det han som bestämmer, om så bara för några timmar en torsdagskväll. Jag vet att han någon gång har varit en medial riksangelägenhet, det har äldre släktingar vittnat om. Jag vet att han är jag om ett par generationer, alldeles snart. Jag kan nästan redan känna igen mig i hans engagemang i rummet, för jag vet hur det känns att klamra efter halmstrån. Jag låter gärna den här kvällen, och många torsdagkvällar framöver, vara hans. Tyst inom mig hoppas jag att någon ska göra mig samma tjänst när jag är i hans ställe.

Quizet börjar. Vi märker snabbt att det är en dålig kväll. Av 30 poäng kan vi som bäst hoppas på fem eller sex rätt. Det frågas om politiska uppgörelser, humorister och schlagersångerskor som alla har en sak gemensamt: de spelar roll för en annan generation än vår. Vi har aldrig behövt veta förrän nu. Någon fråga plockar vi på ren tur, någon annan på slumpen att ha hört dess svar i förbifarten. En tredje för att det faktiskt berör ett område vi kan eller – och detta är ovanligt – för att det appellerar till en yngre målgrupp. Alltid när sådana frågor ramlar in tittar vi på varandra och vet att det här, det har quiz master lagt in för oss. Han vet att vi är här, han liksom många andra på restaurang D. tycker om oss, och därför visar han det med en lite lättare fråga. Som ett barn som blivit klappat på huvudet känner vi oss stolta men med ett stygn av sårad stolthet. Stolthet vi vet att vi aldrig haft.

Mot slutet av quizet kommer en fråga om en teveserie från 80-talet. Vi blir inte ens förvånade när vi hör den särskilt uppburna veteranen på bordet intill utbrista ”det var lätt – den skrev jag manus till”. Såklart. Det här är människor som inte bara kan svaren på frågorna, ibland är det till och med de själva som står i facit. Jag slänger pennan på bordet och suckar. Det är en dålig kväll.

Claes V. ler sitt trötta showbizleende när han samlar in våra svar. Quiz master sitter avvaktande med mikrofonen, som om han räknar sekunder med den uppmärksamhet vi gett honom, tills han bestämmer sig för att ge upp tills vidare. Istället tar Claes V., som vanligt, över och underhåller medan quiz master rättar våra svar. Detta är en paus av musik, och alla vet vad som komma skall. Till musiken av ”I en sal på lasarettet” beskriver han hur en gammal gumma möts av nerdragningar i budget och av ren sympati för sjukhusets ekonomiska besvär bestämmer sig för att dö. Publiken skrattar igenkännande på ett annat sätt än vi gör – vi skrattar för att vi kan låten, de verkar skratta för att de kan ödet. Slutraderna i hans version lyder ”Till en sal på lasarettet bör en gumma inte gå/om hon föddes här i Sverige 1922”. Jag har svårt att skilja på vad som är munterhet och vad som är bitterhet i publikens flin.

Vi får åtta poäng, över förväntan. Det vinnande laget – det vill säga, det lag som alltid vinner – får 20,5 poäng. De hytter med nävarna till resterande tävlandes beundrande hoanden, och reser sig alla trots att bara en får gå fram och hämta priset. Raskt utses en representant (sannolikt av honom själv), som möter quiz master och Claes V. och emottar ett presentkort på 400: – i baren samt vinnar-fezen. Hans sönderrökta röst raspar mer än den ljuder under tacktalet. Quiz master får en applåd för sin insats under kvällen och jag tänker på att hans stund är över för den här gången. Ikväll verkade han på gott humör. Jag klappar hårdare.

Han har suttit och lyssnat intensivt under quizzet, men jag vet inte hur många frågor han hört. Jag är dock säker på att han kunnat de han snappat upp. Fast strunt samma. Han är gammal och böjd men hans vänliga leende och öppna ögon lyser upp vilket lag som helst. När han trippar ut ur restaurangen nickar jag mot honom, som för att notera att han och jag trots vår skillnad i tid ändå finns på samma plats. Den gamle mannen märker mig inte men ler ändå. Ibland känns uttrycket ”gubbe” rimligt, men ikväll är det snarare ”gammal man” som gäller. För vi är bara en stund från honom.

“This happened to me a few years ago.

I was walking through my local mall with my friends, we entered a store and were browsing. The female clerk and I glanced at each other and both did an immediate double take. I walked over and talked with her, neither of us could place where we knew each other from…then it hit me. 4th grade. This was the girl that stabbed me in the nose with a pencil in 4th grade. I told her where I remembered her from and you could see it on her face she immediately remembered stabbing me. She started apologizing and talking about how crazy it was to run into me here. I told her not to sweat it. I was a little bastard back then.

Then she asked me what I was doing in Oregon. I figured she thought I moved or something considering I don’t remember her in any of the other grades before or after 4th. I explained I never left Oregon, or Portland for that matter. This really confused her. ‘So you just did 4th grade in Arizona?’ She said….Which confused the shit out of me. I told her I’ve never been to Arizona and did all my schooling in Oregon.

She then told me she’s lived in Arizona her entire life. She had just moved here to start college.

We both remember going to school together and her stabbing me. Apparently we did it from different states though.”

Den här historien kommer från Reddits underforum Glitch in the Matrix, en plats där människor som upplever att de under en kort sekund råkat stöta på en spricka i logiken. Ett hål i själva livets story, som om den regissör vissa ser som en skäggig gubbe och andra som moder Jord för ett ögonblick tittat bort och missat en detalj. Det är spännande läsning – and there’s plenty more where that came from.

Jag MMS:ade just denna bild till min flickvän.

Nu återstår att se om hon vill lyssna på min förklaring. Om hon kan ta till sig att Genusfotografen, efter att för andra gången fått alla sina bilder bortplockade från ett kritiskt blogginlägg av självtillräckliga rättighetsägare, bad sin publik om hjälp. Om hon kan förstå att han ville ha remixade versioner av de fiskporrbilder han inte fick visa, och därför bad oss att ställa upp med penna, papper och Photoshop för att kunna vidmakthålla den viktiga kritiken. Att jag ställde upp och valde denna bild att återskapa. Och att det är därför hon fått mig med en fisk-mig i händerna i sin MMS-inkorg denna kväll.

Jag håller tummarna.

Ni känner väl till Zombo.com? Man kan göra allt där. Det enda som sätter gränser för vad man kan göra är din egen fantasi. Välkommen till Zombo.com.

Nu kan den som klickat på länken och lyssnat igenom hela den brusiga ljudslinga som ackompanjerar några blinkande cirklar i en urgammal animation drista sig att ifrågasätta ovanstående. “Finns det någon sorts knäpp story bakom det här, eller vad?” frågar ni er kanske upprört. Tja, barn, sätt er ner på fårfällen och öppna flaskorna med Pucko som ni fått till lördagsmyset för nu är det story-time.

Slut ögonen, öppna dem igen. Flämt! Vem bytte ut din svarta ollonmössa mot en färgglad sjalett, och hur hamnade alla de där Pepsi Max-burkarna i ditt kylskåp? Just det – du befinner dig nu i slutet av 90-talet. Whoopi Goldberg har precis delat ut en Oscar för bästa regi till Stephen Spielberg, men eftersom du tyckte hans film Saving Private Ryan var för lång skejtade du hem till Voxpop i stället. Det har utlovats Limp Bizkit-kavalkad inför kvällen.

Långt borta från din tuggummituggande fritid börjar emellertid ett gäng webbdesigners övertid för kvällen närma sig rent löjliga dimensioner. IT-boomen är i fräs, och de har fått beställningar på ytterligare 500 företagshemsidor inför måndagmorgonen. Var och en är redan värderade till miljonbelopp, så ingen tid finns att spilla – här ska det knackas tangenter. Men plötsligt – ett bakslag. Företaget som beställt hemsidorna har inte gett något som helst annat innehåll än dess förvärvshistoria samt två 140×140-stora bilder på VD:n och hans excentriska katt. Hur ska detta göras spännande? Lugn i stormen. Det finns ett trick som alltid fungerar. Det stavas Flash.

Ja, lösningen på problemet att ingen över 20 egentligen fattade hur internet skulle användas var att sexa upp astrista kartongskjortesajter med hjälp av långa och ofta extremt högtravande introduktionsfilmer, animerade i Macromedias flaggskeppsmjukvara Flash (senare köptes det av Adobe). Men trots att det stod “Welcome” och berättades sagor om hur magiskt företaget i fråga var tyckte färre och färre människor att de imponerade. Ur detta föddes, hösten 1999, Zombo.com.

Det är enligt tidsandan den perfekta hemsidan. Den är nämligen uppbyggd av en enda lång introduktionsfilm, naturligtvis skapad i Flash. Något hissmusiksartat klingar i bakgrunden samtidigt som hänförande löften viskas av en dov mansröst, exempelvis “I can do anything at zombo com” och “The unattainable is unknown at zombocom”. Introduktionsfilmen leder dock inte till någon hemsida. Slutligen dyker en möjlighet att prenumerera på ett nyhetsbrev – “newZletter” – men den visar sig tyvärr inte fungera för tillfället. Nej, Zombo.com är inget mer, och samtidigt inget mindre, än Zombo.com.

Vem som gjort själva sidan är fortfarande okänt. Domänen ägs av sidan 15footstick.com, och på deras FAQ-sida om Zombo.com berättas att ägaren enligt kontraktet måste bevaras anonym ända tills något annat meddelas. Det är dock inget problem för fansen, som med jämna mellanrum ger sidan en boost i trafik. Spelskaparna Bill Roper och Dave Rowntree har båda listat Zombo.com som deras favorithemsida, och enligt Rowntree är det för att den parafraserar nätet självt: “It promises you the earth but delivers a bit of animation with a scratchy soundtrack”. Till och med xkcd, nätets favoritseriestripp, har hyllat Zombo.com i en parodi på Facebook-filmen The Social Network.

Och så enkelt är det. Det är ganska enkelt. Och väldigt internet. Så, välkomna till Zombo.com.

PS. Den som inte vill att historien om Zombo.com ska ta en mörkare vändning bör inte besöka Obmoz.com…

…att @bakjour verkar ha sin största, mest spektakulära AFK-dag någonsin i dag, denna min födelsedag. Jag kommer ha noll och inga möjligheter att på det sättet man kunde önska sitta fastnaglad framför min dator och följa det spår av ledtrådar som redan börjat läggas ut. Men för er som vill och kan, här kommer det som vi redan vet:

Under den första veckan i januari skickade Bakjour mig ett brev innehållande en balaklava och en kort film. Se bådadera här. Dessutom avslöjade man i filmen länken till den nya Tumblr-bloggen man sedan dess kommunicerat via. Fler ledtrådar ska enligt Bakjour finnas i filmen, men de har förblivit höljda i dunkel.

Fredagen samma vecka lockades jag och några till via den sortens ledtrådslek till Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning i Stockholm. Där hittade jag, som var först på plats, ett brev som skvallrade om nästa viktiga datum i följetongen. Dessutom pekade bilden på ett samband mellan Bakjour och RadioGagarin, en annan av svenska Twitters största jokrar, som dessutom samma dag hade twittrat att hen “hade ett ärende i Stockholm”…

Under den gångna veckan har fler ledtrådar släppts, till synes helt oberört. Ett brev har skickats, men dess mottagare verkar inte ha stigit fram ännu. Samtidigt twittrades den kryptiska texten “AFK261” ut, och trots att den vid första anblick är märkligt lik en registreringsplåt har det enligt Bakjour själva ingenting med dess olyckliga bilägare att göra.

Under dagen har aktiviteten varit intensiv – och något överraskande också yttrat sig från allas vår Niklas Svenssons sida. Stjärnjournalisten har tagit tid från sitt förberedande av dagens sönder-socialamedierade 40-årsfest för att twittra hemlighetsfulla antydningar om kvällen, samtidigt som Bakjour lagt upp en inbäddad slutscen från Dirty Dancing på sin Tumblr. Under hashtaggen #tweetupbakjour ska man kunna följa kvällen löpande.

Mer vet jag inte. Och ärligt talat är jag antingen för ofokuserad på grund av mitt eget födelsedagsfirande – eller helt enkelt för dum – för att fatta vilken tavla alla dessa penslar målar. Kanske får jag stå ut med att följa denna kväll på parkett i stället för att själv stå på scenen. Och tja, det må ju vara hänt.

För några dagar sedan förstärktes en av jordens kanske mest oroande trender, då ännu en skolskjutning inträffade i USA. Den här gången i Houston. Buzzfeed återger en dialog på Twitter kort efter, då en kvinna som sannolikt ännu inte återhämtat sig från chocken berättade om skotten hon hört ute i korridoren. Kort efter försökte sig en CNN-journalist på att fråga henne om autentiska bilder från händelsen, allt inför deras gemensamma följarskaras ögon. Svaret var enkelt och självklart:

“Nej, jag var upptagen med att överleva”. Det är ledsamt att det ska vara så överraskande. Detta, att tesen “alla är journalister” inkarneras i tveksamma samarbeten mellan offer och medier, är en trend som Emanuel Karlsten beskrivit som “en omedveten längtan efter att vara i stormens öga”. I det fallet var medborgarjournalisten i ren livsfara, i fallet avbildat ovan aspirerade inte ens medborgaren på att vara journalist men blev ändå behandlad som en sådan.

Det ordas mycket om den beklagliga inflationen i den utbildade journalistens värde. Att det raserar medier och banar väg för tveksamma publiceringar i klickens tecken. Men så länge mediehusen sätter i system att söka snabb exklusivitet från de som vistats i stormens öga, så länge de betraktar offer som en förlängning av sig själva, kan vi inte vänta oss att synen kan vara någon annan. På gott och ont.

I en dansk fisketidning hittade Thomas @genusfotografen Gunnarson nyligen en serie bisarra mjukporrbilder där kvinnor gosade med fiskar. I ett brusande blogginlägg gjorde han sedan upp med idiotin bakom bilderna, med ett tonfall vars stegrande ilska endast matchades av bildernas mer och mer absurda motiv. Blogginlägget blev viralt, nådde utomlands, och det oundvikliga inträffade: danskarna svarade. Detta i form av ett debattinlägg av författaren Mikael Jalving.

Jalvings motargument är ganska enkelt: har du inget viktigare att bry dig om, Thomas lille? Sakfrågan lämnar han bekvämt nog oberörd, likaså källhänvisningarna bakom påståenden som att ”kvinnor faktiskt också föredrar att titta på kvinnokroppar framför manliga kroppar” och att ingen längre skrattar i Sverige. Nej, det som Jalving verkar ha lagt ner mest energi på i sin besynnerliga text är att klämma in ordet ”genustaliban” så många gånger som möjligt.

Genustaliban. Jag undrar om Jalving inser vad det är han säger. Han jämför en person som kritiserar bilder, som diskuterar belysta och oupptäckta mönster och arbetar för en större medvetenhet om hur dessa återkommer i daglig dags, med en systematisk förtryckarkultur. Nej, förlåt, han jämför dem inte – han jämställer dem. Jag undrar om han inser vad han säger.

Talibaner mördar, lemlästar och stenar kvinnor. Talibaner dödar oskyldiga, förblindade av ideologi. Talibaner raserar hus och liv i samma veva, sätter dem i brinnande ruiner och sveper nöjda av sig sina händer mot byxorna när de går därifrån. Talibaner förbjuder musik och utbildning. Talibaner belönar oliktänkande med död.

När Mikael Jalving har mage att på ett så hysteriskt sätt demonisera en debattör som mig veterligen aldrig någonsin rört sig utanför lagrummets gränser, än mindre stenat någon, gör han sig inte bara skyldig till monstruös idioti och gränslös smaklöshet. Han sällar sig också till den vrålande skara skrivbordsryttare som med ord som ”PK-censur”,”propagandister” och ”demokratur” utmålar Sverige som ett land där talibanstyre råder. Där motstånd möts av nackskott och tidningsredaktioner stängs ner.

Någon sorts peak av denna förvirrade världsuppfattning nåddes när Jimmie Åkesson i sitt jultal i SVT2 satt, så omgiven av prunkande julpynt och glänsande paket att hans själva kroppställning verkade tryckas ihop av dess prakt, och sade att julen i Sverige var hotad. I den miljön, på bästa sändningstid, i en av Sveriges absolut största tevekanaler. Inbjuden och okontrollerad, fri att säga vad han ville.

Mikael Jalving och den hatiska rörelse hans retorik påminner om är alla sina egna små Jimmie Åkessons, som flytande i ett härligt varmt badkar fyllt av yttrande-, tanke-, och idiotfrihet ilsket stirrar på den droppande kran av kritik som vägrar tillslutas helst. Och visst, kanske har de rätt i det. För om denna kritik stör så mycket i en värld av manlig frihet att göra vad fan man vill, så vänta bara – det har bara börjat.

I morse läste jag ut Hannes Råstams magnum opus Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare. Det är, som GW* säger i sitt förord hemsk, gripande och framför allt sann läsning som häller bensin över Sture Bergwalls glödande mytbild minst lika mycket som över Råstams egen (särskilt som den senare hade rock’n’roll-vett nog att gå och dö nästan precis samtidigt som publiceringen av boken). Rekommenderas för alla som föredrar den hukande bleka grävarthrillern framför explosiv jaktaction.

Det slog mig i slutändan av boken, som i mångt och mycket är uppbyggd av olika konfrontationsintervjuer med skandalens drivande karaktärer, van der Kwast, Borgström  med flera, att den bär på likheter med något så otippat som Milleniumtrilogin. Om du precis vaknat upp ur en sexårskoma** och därmed inte läst den varnas härmed för spoilers fram till slutet av detta stycke. I slutet av dess tredje och sista del infaller nämligen en rättegångsscen som jag minns som närmast pornografiskt tillfredsställande. Stieg Larsson lyckas klämma till precis alla ondingar, och som läsare överträffas bara hastigheten med vilken man bläddrar med handsvetten som sidorna dryper av. Och känslan därifrån återkom i slutändan av Fallet Quick. Just denna enorma lust att få känna hettan i deras rodnad, se någon avgå.

Nu avgick ju ingen till följd av Quick-skandalen, men Råstam lyckas ändå bra att stilla ens skadeglada lustar. Detta kan i sin tur kopplas till ytterligare en kulturupplevelse jag haft i dag – nämligen Filmstaden Söders utmärkta presentation av Django Unchained. Naturligtvis en alldeles enastående rulle, med allt av klippning, dialog och B-filmssplatter man kan önska av Tarantino, men – och nu är det major spoilervarning som gäller – slutscenen med exploderande villor och sönderskjutna skurkar är i det närmaste en perfekt uppföljning av den hämndsromantiska våldsorgien i Inglorious Basterds. Bådadera motsvarar en spa-weekend för den IN YOUR FACE-sugne.

Detta moment, som säkert gömmer sig under en term någon filmkunnig gärna får upplysa mig om i kommentarsfältet, är såväl uråldrigt och enkelt. Men ack så tillfredsställande. Jag hoppas jag bereds tillfälle att någon gång i mitt liv uppleva det själv.

*=Har ni tänkt på att Leif GW Persson är en av de få svenska kändisar som enbart med hjälp av två bokstäver låter sig identifieras på löpsedlar? Vilka fler finns det ens? (HKM, slyngel, grymtar min inre gubbrojalist.)
**=Välkommen ut igen, och grattis till det utmärkta beslutet att tillbringa dina första sekunder i medvetenheten på Kwasbeb.se

Åh, och PS. Det här är det första blogginlägget under #Blogg100-flagg, Fredrik @bisonblogg Wass bloggutmaning om att skriva hundra blogginlägg på hundra dagar. Jag har slumpmässigt nog just i dessa dagar noterat att skriver jag inte varje dag så riskerar jag “tappa det”, och det vill jag inte. Därför kommer det hända mycket mer saker här på bloggen än förr. Väl bekomme.