Morgonen och förmiddagen denna muliga lördag har bjudit på insikten att jag under de gångna veckorna inte varit ensam om att störa mig på Kanal 5:s affischerskampanj för andra säsongen av programmet “Partaj”. På affischerna tronar Christine Meltzer i sin rollfigur Kazoo, en parodi på yngre kvinnliga bloggare. Hon är översminkad, poserande och av klippen som används för att locka till programmet att döma totalt ointresserad av sin omvärld. Det är ett populärt sätt att porträttera kvinnliga bloggare, trots att många av dem just nu gör formidabla karriärer som ingen utan skarpsinne och intelligens hade lyckats med. Kanske är det orättvisa sättet att retas med vår tids största framgångsfenomen ett tecken på en äldre generation som tappar greppet. Kanske är det bara lathet. Hur som helst borgar det för sämre TV-underhållning.
Insikt nummer två var att den kritik jag har mot karaktären Kazoo inte går i linje med den övriga. Jonas Wikström, som verkar ogilla att kvinnliga bloggare i överhuvudtaget tas upp i ett satiriskt sammanhang, skriver ironiskt:
Äntligen dags för lite humor som sparkar nedåt när karaktären Kazoo syns i Kanal 5:s “Partaj” igen med start i morgon. Det är ju fett old school att bara narra överheten. Särskilt barn har klarat sig undan alldeles för länge, det är befriande att någon äntligen vågar håna dem fullt ut. Och då tänker jag förstås särskilt på unga tjejer som bloggar utan att kunna stava (ha-ha-ha-ha) och som är pressade att vara extremt fokuserade på sitt utseende (ha-ha-ha-ha). Vad fånigt att de är så ytliga!
Jag håller som sagt med om att själva karikatyren på bloggarna är helt katastrofal. Människor som Blondinbella, Kenza, Ana “Gina” Dirawi och Foki är egentligen inget annat än klassiska företagare – de har hittat en nisch, beslutsamt tagit över den och i slutändan gjort storverk av ett textverktyg på nätet. Att härma dem som självcentrerade är att sparka in en på tok för öppen och dessutum felvinklad dörr – eftersom det bloggarna säljer är dem själva, sitt eget varumärke, måste de också naturligtvis fokusera på sina egna liv i bloggarna – och att säga att de är dumma är helt enkelt fel. Det krävs inte mer än tio minuters research för att slås av fantastiska insikter och idéer bland bloggarna, som dessutom alla fötts i ett community där genomsnittsåldern är typ 16. Det är egentligen djupt imponerande.
Däremot hade det varit tjänstefel att inte ta upp storbloggarna i ett samtidssatiriskt sammanhang. De har läsarantal som vida överstiger de flesta svenska lokaltidningar, och deras rekommendationer förvandlas snabbt till trender. Ja, ett enkelt sätt att uttrycka det är att de har makt. Ser man det så sparkar inte Partaj längre nedåt – som Jonas Wikström ovan uttrycker det – utan istället uppåt, mot personer som vet och agerar utefter att de med lätthet kan ställa en vanlig läsares liv på ända. När bloggosfären dessutom innehåller personer som Dennis M, Kissie och Jockiboi – som byggt hela sina varumärken på att sprida sjuka ideal, förnedra andra människor och bete sig överjävligt i största allmänhet – är det inte längre makt det handlar om utan en samhällstrend som måste analyseras. Vad betyder det att unga människor idag i överhuvudtaget ser möjligheten att skapa sig en offentlig person i likhet med Hannah Widerstedts? Och hur fungerar varumärkestvätten som Kissie just nu försöker sig på, från skräpig skitsnackare till accepterad entreprenör? Varför satsar Dennis M just nu hårt på att bli känd enbart genom att hänga ut folk han tycker är fula, och varför reagerar ingen på det? Och sist men verkligen inte minst: varför kan Jockiboi fortfarande omskriva namngivna tjejer som slampor och slynor? Detta måste diskuteras. Och en viktig del av diskussionen är satiren.
Att inte nämna bloggare när man pratar om samtiden är att ge en halv bild av densamma. Det gäller ur såväl det offentliga debatt- som näringslivsperspektivet – och inte minst ur ögonen på en som letar faktorer i ungas vardagsliv. Att den generation som producerar bred underhållning inte i överhuvudtaget fattat vad bloggosfären går ut på och vilka som bebor den är bara att beklaga. Å andra sidan öppnar det för en ny generation som faktiskt vet det.
