Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i lågstadiet

Min krönika i Medierna i P1 27/6-15. Dra till 12.10 i klippet nedan för att lyssna på den.

Niklas är oskyldigt dömd för människorov. Han heter egentligen inte Niklas, men vi kan kalla honom så. Han är dömd av en mobb på internet, hundratusentals människor på Facebook, Twitter, Instagram och Flashback, som anser att det Niklas som kidnappade Lisa Holm. I bilder och texter pekas han ut som psykiskt störd och farlig, och som den självklart skyldiga. I bilderna och texterna står hans hela namn, personnummer, adress och bild med. Niklas är oskyldig till människorov, han har inte haft någonting med den fruktansvärda historien om Lisa Holm att göra. Men under veckoslutet då Lisa Holm var försvunnen såg hundratusentals, kanske fler, bilder och texter på internet som påstod motsatsen. Niklas bor någonstans i det här landet, och vandrar runt på samma gator, står i samma köer, som alla de människor som minns honom från efterlysningar på sociala medier.

Jag vet inte hur Niklas känner sig, men en gissning är: inte helt trygg.

Efter att historien om försvunna Lisa Holm fick sitt tragiska slut har många diskuterat hur fallet behandlades i media. Polisen har påstått saker, chefredaktörer har sagt emot dem. Att medieetik diskuteras efter ett nationellt drama som det här är naturligt och en del av vår branschs utveckling. Men vad vi inte pratat alls om är mobben som drevat vid sidan av oss journalister, och varför de är ett minst lika stort problem. Jag blir ärligt talat skräckslagen av den gigantiska okunskap som blottats hos de miljontals svenskar som använder sociala medier. Den akutsituation som gäller när det kommer till hur lite som krävs för att vi ska förstöra någons liv.

lisaholm

Ryktet om att Niklas skulle vara inblandad i Lisa Holms försvinnande tycks födas mellan tisdagen och onsdagen på Flashback. Någon gång natten till torsdagen börjar posten där Niklas hängs ut med personnummer och bild spridas för fullt på Facebook. En av bilderna jag hittat med uthängningen i sin helhet har klickats 113 000 gånger bara den – och det är bara en skärmdump av Facebookposten. Så vad hade Niklas gjort för att ha dragit på sig denna uthängning? Bokstavligt talat ingenting. Betett sig lite märkligt på internet, kanske. Men med antydningar om hans psykiska hälsa och brottshistorik byggde man en kidnappare och våldsman av honom, och i den upphetsade stämning som rådde räckte det.

Tidningar, tevekanaler och radiostationer där journalister arbetar lyder efter det pressetiska systemet. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Men på sociala medier – som i många fall kan få en sprängkraft mångdubbelt större än enskilda tidningar – finns inga pressetiska riktlinjer. Trots att en delning i allt väsentligt är detsamma som en publicering ställs inga krav, finns ingen självrannsakan, saknas det en etisk ryggrad.

Pöbelpublicistiken är ett faktum. Svenska folket kan publicera sig, men vet inte hur man gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om den här kunskapsluckan skulle täppas till skulle flera problem få sin lösning eller åtminstone möjligheten att diskuteras på ett mer nyanserat sätt. För det första skulle förhoppningsvis uthängningar på sociala medier som riskerade försätta en person eller dess familj i fara upphöra. För det andra pekar det låga förtroendet för vår yrkeskår på att många tror att en journalists jobb bara är att kopiera och klistra in efter diktat från en illa dold partistyrelse. Om fler hade kunskap om de många och komplicerade steg som ligger bakom en bra publicering hade inte bara journalistföraktet fått sig ett knäck, utan läsarens förväntan på oss hade också höjts. Med pålästa läsare kan journalistiken bli bättre. För det tredje skulle vår gemensamma informationsmiljö kunna utnyttjas till dess fulla ack så efterlängtade demokratiska potential.

Vi kan uppnå det här, men då måste vi börja tidigt. Vuxengenerationen är delvis förlorad, så vi måste se framåt. Barn och unga är i dag bättre på att hantera smarta telefoner och sociala nätverk än sin föräldrageneration. De lär sig intuitivt genom att pyssla med dem redan som små barn. Men källkritik och pressetik är ingenting man lär sig automatiskt av att sitta med en Ipad. Här måste vi inse att det finns en lucka i allmänbildningen, och täcka den i grundskolan. Anette Novak, som gör medieutredningen. Gustav Fridolin, utbldningsminister. Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket. Vem jag än behöver ropa på, en gång för alla: mitt förslag är att vi inför en grundläggande journalistutbildning i lågstadiet. Alla barn ska veta vad det innebär att sprida vidare en uthängning, för alla kommer hamna inför en. Då är det upp till oss att se till att barnet vet vad som är rätt.

Om inte annat så för Niklas skull. Niklas som är oskyldigt dömd för människorov, för att hundratusentals personer struntar i att kolla den allra enklaste fakta innan de förstör någons liv.