Berättelsen om den parasiterande muslimen

Saudiarabien har bett Finland få bygga några moskéer i landet. Finlands regering kontrade med att fråga om Finland fick bygga kristna kyrkor i Saudiarabien. Detta kunde inte Saudiarabien acceptera. ”Då blir det inga moskéer i vårt land heller”, sa vårt rakryggade fosterlandsvärnande grannland.

Folklorister som ägnar sig åt studier av vandringssägner är ganska ointresserade av deras sanningshalt. När vi tycker en berättelse låter sannolik är den ofta det, inte minst då nästan varenda tänkbar händelse i en värld med miljarder invånare faktiskt lär ha inträffat. Någon gång har det mesta hänt, helt enkelt. Därför fokuserar folklorister snarare på varför just vissa historier sprider sig, när, var och bland vilka. Teorin är att detta ska öppna en osynlig dörr och avslöja vår tids mer eller mindre dolda fördomar, motsättningar, grupptillhörigheter och rädslor.

Berättelsen ovan, till exempel, har inträffat – fast med vissa, ganska viktiga variationer. Byt ut Finland mot Moskva, ”Finlands regering” mot ”tre ryskortodox grupper i Moskva” och ta bort det ”rakryggade fosterlandsvärnande” svaret, så hittar vi en liknande händelse 2008 då den saudiska kungen Abdullah erbjöd sig finansiera en moské i Moskva och en mindre skara ryskortodoxa kristna kom med motbudet att de samtidigt också borde få bygga kyrkor i Saudiarabien.

Det är möjligt att det egentligen var denna händelse, fast av tiden förvriden till sin nuvarande form, den anonyma twittraren @jyliden59 berättade om i sin tweet från den 12 juni. Eller så var det – kanske ännu mer tänkbart – en liknande situation i Norge 2010. Det är inte det intressanta – det intressanta är att den fått sin nuvarande form. En berättelse blir bättre ju närmre den utspelar sig oss, och särskilt om den inträffar på en plats vi kan använda som kontrast till vår egen, och därför är det kanske inte så konstigt att @jyliden59 presenterar en version där det är i Finland det utspelar sig och att det slutade på ett för moskémotståndare så attraktivt sätt. Funkade gjorde det hur som helst – @jyliden59 har fått över 500 retweets och 2000 gillamarkeringar på sin tweet. Trots att hen själv, i en senare tweet, medger att anekdoten är ”en liten saga”.

För berättelsen är välbekant. Den som tillbringar mycket tid på internet känner igen denna bild av muslimer från oräkneliga anekdoter, nyhetsliknande artiklar och berättelser som cirkulerar på sociala medier. På sajten Urban Dictionary, ett uppslagsverk för nätets vokabulär, kan man rösta på vilken definition man tycker passar bäst för ett begrepp. Definitionen ”Someone who follows Islam” för begreppet muslim är det 178 personer som röstat på. Den ledande definitionen har över 57 000 röster, och den lyder enligt följande:

Somebody who goes to live in other peoples countries but refuses to integrate with or tolerate their way of life. At the same time they demand we tolerate them and make all the changes to accomodate their stoneage way of life.

I stora delar av nätets folklore är muslimer synonyma med kulturella parasiter. De inte bara missionerar för sin egen religion, utan kräver att den ska beredas utrymme i samhället, ja, ända in i vardagsrummet. De beskrivs genomgående som ett homogent kollektiv som kommer hit utan att foga sig efter vår livsstil eller våra normer, utan tvärtom med egna, medvetna strategier för att antingen smuggla eller institutionalisera in sina egna.

Inte för att det är första gången vi applicerar den beskrivningen på nykomlingar.

Att den använts mot judar är så välkänt att jag knappast behöver påminna om det. Mindre känt är kanske hur kineser som arbetskraftsinvandrade till Amerika på 1850-talet misstänkliggjordes. Julia G. Young i Journal on Migration and Human Security:

Native resentment of the Chinese arose from the perception that they were an “unassimilable, even subversive group, [whose] vicious customs and habits were a social menace”. Their perceived inability to assimilate was blamed on their appearance — not only their physical characteristics, but also their traditional dress and the hairstyle of male migrants — as well as their tendency to preserve the cultural practices and language of their home country. Their culture was cast not only as primitive and backward, but also as an existential threat to US democratic institutions (…)

ODonovan-Rossa-Gorilla-Warfare-Puck-1884-copyDe katolska emigranterna från Irland som samtidigt kom till Amerika behandlades lika illa. I satirteckningar avbildade man dem som gorillor. Det kulminerade i bildandet av det politiska partiet Know Nothing, det första stora tredje politiska alternativet i USA, som fick sitt namn efter vad de inblandade skulle svara om de fick frågor om rörelsen: jag vet ingenting. De trodde att de katolska invandrarna i hemlighet var fotsoldater i en religiös invasion, styrd av påven, och den bilden passade väl in i den protestantiska allmänhetens intryck. Historikern Douglas Kierdorf i Boston Globe:

In the popular press, the Irish were depicted as subhuman. They were carriers of disease. They were drawn as lazy, clannish, unclean, drunken brawlers who wallowed in crime and bred like rats. Most disturbingly, the Irish were Roman Catholics coming to an overwhelmingly Protestant nation and their devotion to the pope made their allegiance to the United States suspect.

Anhängare av en annan religion, som misstänkliggörs för att man tror deras lojalitet till religionen är starkare än till det nya hemlandet? Det känns igen.

The_American_River_Ganges_(Thomas_Nast_cartoon)

Det här är en satirteckning från 1876, av den anti-katolska och anti-irländska tecknaren Thomas Nast, som visar hur biskopar i form av krokodiler anfaller de allmänna skolorna medan irländska politiker i övre högra hörnet medvetet vänder ryggen till. Det är en satirteckning vi behöver en historisk kontext för att kunna förstå.

Den här bilden, däremot, behöver vi inte någon kontextbeskrivning för att förstå. Vi lever nämligen i dess kontext.

skola

I vår tid är det, för de som delar denna världsbild, islam och kommunism som inte bara hotar skolorna utan redan infiltrerat dem. Och återkommande i berättelserna är just arketypen av en muslim som, med stöd från antingen blinda, godtrogna eller onda makthavare, tvingar på en kuvad omgivning sin egen livsstil. Det dyker upp hela tiden. På den folkloristiskt orienterade faktagranskarsajten Snopes.com finns en hel underkategori som heter ”Muslims Offended”, som exklusivt innehåller vandringssägensliknande berättelser om tillfällen då majoritetssamhället böjt sig för det kränkta islam. Historier om att Tyskland ska ha förbjudit korv, att julfirandet ska ha ställts in i en stad i Michigan, ja, till och med att en gammal grav skulle ha grävts upp, allt för att olika kränkta muslimer skulle krävt det.

Historieberättandet har gått så långt att muslimerna i berättelserna ofta inte ens längre är dess subjekt längre. I de mycket spridda berättelserna om att kedjan Target skulle ha infört en separat kö där man fick stå om man köpte alkohol eller griskött finns inga kravställande muslimer alls med – bara ett storföretag som i någon sorts förebyggande syfte sägs vilja smeka dem medhårs. Muslimerna fungerar i dessa berättelser nästan som zombies gör i skräckfiktionen: egentligen bara ett verktyg för att sätta andra grupper mot varandra. En biroll i självbiografin.

Så här har folkberättandet alltid behandlat människor med annan tro och livsstil än majoritetssamhällets. Berättelserna är lockande och livskraftiga, och går hand i hand med övrig politisk utveckling. ”Det är en förenkling att endast tillskriva invandringsfrågan tillväxten hos Sverigedemokraterna. (…) Invandringsfrågan verkar ha blivit en symbol för att samhällets fokus och resurser vänds till andra än mig själv”, skriver Kantar Sifo i en nylig undersökning som visar att Sverigedemokraternas väljare känner sig mindre hörda och mer förfördelade än andra. Gissa vilka de där ”andra” antagligen är?

Men rent historiskt har det nästan alltid slutat med att vi upptäcker att de flesta människorna i de där grupperna är precis som vi. Det tog tid, men i dag tjänar asiat-amerikaner som grupp mer än vita amerikaner och irländare har varit president i USA. Båda grupper – den förstnämnda i högre grad än den sistnämnda – utsätts fortfarande för rasism, men deras hemmahörighet i USA är inte på något sätt lika ifrågasatt. Detsamma kommer gälla muslimer och människor från Mellanöstern, i sinom tid. Tills dess måste vi, när vi ser dem, komma ihåg att dessa historier är frukter av vår tid och minnas att de i framtiden kommer framstå som lika groteska som 1800-talets historier om kineser och irländare. Historiepodden In the Past Lane:

These days, no one seems to remember a time not that long ago when Americans looked at a St. Patrick’s Day parade and saw Irish terrorists. We should keep this in mind as we listen to the vitriolic rhetoric about immigration and terrorism in this election year. And you might keep it in mind should you choose to celebrate St. Patrick’s Day.

Vandringssägen: Den förutseende soldaten

Christer Sfeir, en vanligtvis välunderrättad man som hjälpt mig förstå arabiskspråkiga inslag i den svenska desinformationsmiljön förut, berättar här en riktigt bra historia. Christers formuleringar i sig – ”random arabland” – antyder att den inte är helt sann utan snarare berättad som en vits. Men intressant nog verkar skämtet ha en lång historia av att dyka upp i de världsdelar som för tillfället är de oroligaste. Var den utspelar sig i Christers version är oklart, men på Reddit noterar jag ett elva månader gammalt exempel som påstås utspela sig i det då IS-belägrade irakiska Mosul.

Om vi går tillbaka till dess tidigaste belägg så finns den i flera upplagor från länderna som ingick i Sovjetunionen, bland annat i en version som utspelade sig i Polen 1981, då undantagstillstånd gällde. Men kändare blev den i en annan version, några år senare. Den 13 oktober 1987 talade USA:s dåvarande republikanska president Ronald Reagan inför sina partivänner i New Jersey, enligt en uppteckning av hans sysselsättningar samma år. Presidenten berättade då historien som ett skämt, med Moskva i dåvarande Sovjetunionen som skådeplats. Tack vare att någon spelade in skämtet på film vid ett annat tillfälle då Reagan berättade det så kan vi föreställa oss hur det lät där i New Jersey 1987:

Enligt uppteckningen från 1987 berättade Reagan historien som ett avslutande skämt i ett längre föredrag, och beskrev den som ett exempel ur hans senaste hobby: att samla historier som människor i Sovjet berättade för att beskriva det egna landet. ”They tell them – the jokes – and it shows they’ve got a great sense of humor, but they’re also pretty cynical about the way they live”, sade Reagan.

Några år längre fram, 1994, har Bosnienkriget resulterat i att Sarajevo belägrats av serberna. Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern historia, och vid tillfället har den pågått i två år och ska fortsätta i ytterligare två år till. Reuters utsände, Kurt Schork, skriver då om de skämt befolkningen i Sarajevo berättar för att hålla mörkret stånget. En historia han citerar lyder enligt följande:

A man walking Sarajevo’s streets at night comes upon a checkpoint where a soldier is interrogating a civilian pedestrian. Suddenly the soldier draws back and opens fire on the civilian with his Kalashnikov, killing him instantly.
”Why did you do that?” asks the passer-by. ”Because the man didn’t have permission to be out after the curfew,” replies the soldier.
”But it’s only nine o’clock, the curfew doesn’t start until ten,” says the passer-by.
”I know where the man lives. He would never have made it home in time,” the soldier explains.

2004 kom Dan Yashinsky ut med boken ”Suddenly They Heard Footsteps – Storytelling for the Twenty-first Century”, om hur människans historieberättande ser ut i vår tid. Även han berättar denna historia, men då som ett exempel på något som berättats om mellanösterns Bellman, skämtfiguren Nasreddin hodja. Yashinsky skriver:

”An Iranian friend of mine told me that Hodja Nasrudin was drafted into the Revolutionary Army and put on guard duty to enforce the curfew. He and a fellow-sentry saw a man running like mad through the streets of Tehran five minutes before curfew. Hodja raised his rifle and shot the poor man dead. ”Are you crazy?” shouted the other guard. ”He still had five minutes before curfew!” ”Yes”, said Hodja, ”but I know where he lives. He never would have made it in time.”

Ståuppkomikern David Grossmans roman ”En häst går in på en bar” gavs ut i Sverige 2017 av Albert Bonniers förlag. Den handlar om en ståuppkomiker som står på en scen och blir allt mer personlig och obekväm under en show, och vars publik blir förvirrad och börjar bua och lämna lokalen.

”Gott folk”, vädjar han, ”ni kommer att älska den här, ni kommer att tuppa av, garanterat, lyssna: Det är en arab som går nerför gatan bredvid de två bosättarna i Hebron. Vi kan kalla honom Arbush – den lilla araben.”
Visslingarna och bankningarna dör ut. Ett par leenden här och där.
”Plötsligt så hör de den israeliska arméns högtalare som meddelar att utegångsförbudet för araber startar om fem minuter. Den ene bosättaren tar ner gevären från axeln och sätter en kula i den lille arabens huvud. Den andre bosättaren är lite förbluffad: ‘Vid Allah, min heliga broder, varför gjorde du så?’ Den heliga brodern tittar på honom: ‘Hör på, jag vet var han bor och det finns ingen chans att han skulle hinna hem i tid.'”

”Israelisk humor. Den konfliktfyllda och ofta dödliga vardagen är aldrig långt borta”, skrev Jonas Thente i sin recension av boken i DN. Även om just detta skämt visar att det motsatta är sant även för palestinierna på Västbanken.

Sovjet, Sarajevo, Iran, Västbanken och senast i våra dagar alltså Mellanöstern. Det finns många andra exempel på var den dyker upp, fast då i mindre seriösa publiceringar: på en humorsajt påstås det ha inträffat i Belfast, på det nigeriska forumet Nairaland ska det ha utspelat sig i Lagos i upploppen runt millennieskiftet och 2009 skulle det ha varit i Chandigarh i norra Indien det hände. Och då har jag, begränsad av språket som jag är, ändå bara sökt på engelska. Troligen cirkulerar det där ute på en mängd olika andra språk.

Eftersom skämtet kräver en inramning av utegångsförbud, summariska avrättningar och ond bråd död markerar det, genom var det dyker upp, sin tids oroszoner. Offren för soldaternas godtycklighet pekas sällan i historierna ut som medlemmar i någon särskild grupp, utan de är avsiktligt vagt uppskissade: vi alla löper samma risk på gatorna, är budskapet. Reagan gav sovjeterna beröm för att de med cynisk humor förmådde skratta åt sin situation, men han var för specifik med lovorden: de gäller alla som hamnar i krigstillstånd i sin egen vardag.

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 Deana Zabaldo på Flickr.

Från spruta på tunnelbanan till parfym på shoppingcenter

https://twitter.com/terrahvitorino/status/899868047514546176

Denna skrämmande historia spridde hundratals personer vidare på Twitter i augusti 2017. Shoppingcentret i Kalifornien där det hela skulle ha utspelat sig heter egentligen Vintage Faire Mall men är bekant för de lokala läsarna som Modesto Mall . Att det är meningen att läsaren – särskilt om hon råkar vara en ung tjej – ska hörsamma historiens sedelärande funktion är uppenbart. Både Christina Marie, som publicerade berättelsen på Facebook, och signaturen T, som spred den vidare på Twitter, avslutar sina inlägg med varnande formuleringar. ”Galet! Var vaksamma”, skriver Christina. T ber sina följare att sprida den och suckar att ”världen håller på att bli löjligt läskig.”

Läskig har emellertid världen alltid varit, åtminstone om det är den här sortens berättelser som är orsaken. Christinas historia får den som har läst Bengt af Klintbergs Råttan i pizzan att le igenkännande. Vi slår upp sidan 60 och läser vandringssägnen ”Sprutan på tunnelbanan”:

Min moster och två väninnor till henne skulle åka tunnelbana till en bridgekväll. Det var rätt mycket folk i vagnen, så bara två av dem fick plats bredvid varandra. En tredje satte sig några bänkar längre bort.

När de närmade sej stationen där de skulle gå av, gick min moster och väninnan som suttit bredvid henne bort till den andra. Då satt hon där med glasartad blick, utan styrsel i kroppen, hon var alldeles borta. De tog tag i henne och försökte ruska liv i henne. Då säger en helt främmande man som sitter bredvid henne:

– Bry er inte om henne, hon reser i mitt sällskap. Hon har blivit dålig, men jag ska ta hand om henne.

– Hon reser inte alls i ert sällskap! protesterade de.

Just då stannade tunnelbanetåget, och mannen försvann ut i folkvimlet. De lyckades släpa ut sin medvetslösa väninna och få in henne i en taxi, och sedan åkte de till ett sjukhus. Där fann läkaren ett märke efter spruta i väninnans lår.

Det här är sant, min moster var ju själv med om det.

I denna historia, som af Klintberg skriver att fick höra av en väninna till hans svägerska på en middagsbjudning i februari 1974, är förvisso scenen en annan – tunnelbanan i Stockholm istället för ett shoppingcenter i Kalifornien – och förövaren är en man istället två kvinnor, men dialogen mellan offrets vänner och kidnapparen är i båda berättelserna så snarlika att släktskapet blir uppenbart. I Råttan i pizzan, som af Klintberg gav ut 1986, pekar han på historien som den vanligast förekommande om Stockholms tunnelbana och kopplar den till liknande historier om métron i Paris som cirkulerat redan på 30-talet. Men han associerar också till en annan amerikansk berättelse som han hört en amerikansk 27-årig kvinna berätta 1981, som är i det närmaste identisk. Mor och dotter är på shoppingcentrum, dotter går på toaletten men bärs snart ut av två kvinnor. Mamman undrar vad de gör, den ena kvinnan säger att det är hennes dotter och att hon blivit sjuk, och när mamman ställer till med en scen flyr kvinnorna. ”De har bedövat flickan med kloroform med avsikten att föra henne till ett liv som prostituerad i New York”, avslutar af Klintberg den versionen.

Den moderna vandringssägensencyklopedin Snopes.com har också ett exempel på denna berättelse, då med Westfield Mall i Toledo, Ohio, som skådeplats. Där var det två män som skulle ha stått för kidnappningsförsöket, och lokaltidningen The Toledo Blade blev hösten 2010 nedringda av oroliga läsare som hade hört talas om händelsen och ville veta om den var sann. En viktig skillnad mellan detta exempel på en kidnappningslegend och den historia vi hittat ovan är emellertid att männen som försökte kidnappa flickan i Toledo också hade klippt av hennes hår i ett försök att göra henne oigenkännlig. Ingreppet gör historien möjlig att koppla till ett rykte som dykt upp i Sverige flera gånger de senaste åren, om ett nyöppnat Ikea i Malmö. Den gången handlade den om ett litet barn, enligt det exempel som skickades runt i ett mejl mellan människor i Skåne i december 2009.

Jag vill berätta om en fruktansvärd händelse som inträffade för 2 veckor sedan på nya IKEA i Malmö. Min syster Linas bekanta var på besök i Malmö och åkte till nya Ikea för att handla. Paret hade med sig sin 3-åriga dotter och gick och strosade ibland alla nyfikna premiärkunder. Dottern är ingen busig liten tjej som brukar vara stökig och springa iväg, utan håller sig ofta i närheten av sina föräldrar.

Men, helt plötsligt var dottern borta och föräldrarna blev helt förskräckta….efter att ha lagt ner en liten stund på att själva leta runt i varuhuset, bestämde föräldrarna sig för att gå till informationen. Informationen på IKEA agerade snabbt och stängde alla entréer för in och utpasserande och hela Ikea genomsöktes.

Efter 1,5 timme fann dom flickan….drogad, rakad (tjejen hade långt hår) och med pojkkläder sittande på golvet på en toalett. Det härjar alltså ligor som kidnappar barn, ja…även i sverige. Ligorna kanske för ut barnet ur landet och säljer dem eller tvingar dem Till prostitution eller tar hand om dem och utnyttjar dem och därefter gör sig av med dem.

Detta hör man inte mycket om! Varför skriver inte tidningen om det? Varför varnas inte folk?

Historien avslutas med en för dessa berättelser traditionell arg kommentar om att den blivit nedtystad, och påminner på många sätt om de berättelser som skapade oro i USA på 60-talet, om småpojkar som angripits på offentliga toaletter (läs gärna mer om dem här). Men upplägget verkar alltså inte ha blivit mindre potent sedan dess. Versionen ovan tvingade Ikea att publicera ett varningsmeddelande på sin hemsida 2009.

ikea-varning-skröna

Vad kan vi utläsa av historien från Facebook, och vad vi får och inte får veta? Tja, i likhet med de flesta tidigare versioner är det fortfarande kvinnor, mammor och döttrar, som är offer, vilket pekar ut dem som målgrupp och ger en tydlig signal: hör upp och anpassa ditt beteende, annars kan du råka illa ut. Till och med i den version från 60-talets USA, där en liten pojke drabbas, är det framför allt hans mamma som ges skulden i och med att hon (mot bättre vetande?) lät honom gå på toaletten ensam trots hans unga ålder. Däremot visar den att förövaren inte alltid måste vara en man – här låter det tvärtom som att kidnapparna är två nästan jämnåriga flickor. I motsats till tidigare historier får vi inte heller veta vad kidnapparnas motiv är, utan bara att de försökt röva bort flickan. Till sist kan vi notera att sprutan och den obestämbara drogen som i tidigare versioner förekommit har blivit utbytt mot en sövande sprejflaska förklädd till parfym. Detta är en tydlig parallell till rykten som cirkulerat i södra USA sedan åtminstone millennieskiftet, om överfallsförsök där man använt parfymflaskor med någon sorts knockoutdrog för att slå ut sina offer. Så sent som 2015 har denna variant synts till, då gällande Storbritannien:

Pls if anyone stops U and ask if you’re interested in some perfume and gives u a paper to smell, pls don’t! It’s a new scam, the paper is laced with drugs. You’ll pass out so they can kidnap, rob or do worse things to you. Pls forward to all friends and family..Save a life please. This was received from a Senior police officer this morning. Take note and alert everyone you want to protect. This is not a joke please. Pass on to family and friends. This is from the UK.

Slutligen kan vi fråga oss varför det just är Modesto Mall som hamnat i centrum för detta vårt kidnappningsdrama? Vanligen är det nyöppnade och uppmärksammade köpcentrum som får bli oönskade skådeplatser för denna sorts berättelser, men Modesto Mall öppnade redan 1977. Någon kvalitet som skrämmer dess besökare måste den dock hur som helst besitta, för lite research visar att den faktiskt dykt upp i ett annat ryktesspridarsammanhang i våras. En man hängdes då ut med en bild på Facebook, och påstods ha stalkat kvinnor bland annat på just Modesto Mall. Mannen tycktes ha fallit offer för en nervositet som fanns i luften i området efter att 18 personer någon månad dessförinnan arresterats i grannstaden Manteca för trafficking.

Det är kanske, allt sammantaget, helt enkelt inte så konstigt att unga tjejer i Modesto oroar sig för att attackeras med parfymflaskor fulla av droger och kidnappas.