Random arabland då det rådde utegångsförbud. Snubbe rör sig på gatan blir skjuten av soldat. Befälet undrar varför soldaten sköt då klockslaget för utegångsförbudet inte hade trätt in än.
Soldat: jag kände snubben och visste var han bodde. Han skulle aldrig hunnit hem i tid!;)
— Christer Sfeirكريستر (@ChristerSfeir) November 16, 2017
Christer Sfeir, en vanligtvis välunderrättad man som hjälpt mig förstå arabiskspråkiga inslag i den svenska desinformationsmiljön förut, berättar här en riktigt bra historia. Christers formuleringar i sig – “random arabland” – antyder att den inte är helt sann utan snarare berättad som en vits. Men intressant nog verkar skämtet ha en lång historia av att dyka upp i de världsdelar som för tillfället är de oroligaste. Var den utspelar sig i Christers version är oklart, men på Reddit noterar jag ett elva månader gammalt exempel som påstås utspela sig i det då IS-belägrade irakiska Mosul.
Om vi går tillbaka till dess tidigaste belägg så finns den i flera upplagor från länderna som ingick i Sovjetunionen, bland annat i en version som utspelade sig i Polen 1981, då undantagstillstånd gällde. Men kändare blev den i en annan version, några år senare. Den 13 oktober 1987 talade USA:s dåvarande republikanska president Ronald Reagan inför sina partivänner i New Jersey, enligt en uppteckning av hans sysselsättningar samma år. Presidenten berättade då historien som ett skämt, med Moskva i dåvarande Sovjetunionen som skådeplats. Tack vare att någon spelade in skämtet på film vid ett annat tillfälle då Reagan berättade det så kan vi föreställa oss hur det lät där i New Jersey 1987:
Enligt uppteckningen från 1987 berättade Reagan historien som ett avslutande skämt i ett längre föredrag, och beskrev den som ett exempel ur hans senaste hobby: att samla historier som människor i Sovjet berättade för att beskriva det egna landet. “They tell them – the jokes – and it shows they’ve got a great sense of humor, but they’re also pretty cynical about the way they live“, sade Reagan.
Några år längre fram, 1994, har Bosnienkriget resulterat i att Sarajevo belägrats av serberna. Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern historia, och vid tillfället har den pågått i två år och ska fortsätta i ytterligare två år till. Reuters utsände, Kurt Schork, skriver då om de skämt befolkningen i Sarajevo berättar för att hålla mörkret stånget. En historia han citerar lyder enligt följande:
A man walking Sarajevo’s streets at night comes upon a checkpoint where a soldier is interrogating a civilian pedestrian. Suddenly the soldier draws back and opens fire on the civilian with his Kalashnikov, killing him instantly.
“Why did you do that?” asks the passer-by. “Because the man didn’t have permission to be out after the curfew,” replies the soldier.
“But it’s only nine o’clock, the curfew doesn’t start until ten,” says the passer-by.
“I know where the man lives. He would never have made it home in time,” the soldier explains.
2004 kom Dan Yashinsky ut med boken “Suddenly They Heard Footsteps – Storytelling for the Twenty-first Century”, om hur människans historieberättande ser ut i vår tid. Även han berättar denna historia, men då som ett exempel på något som berättats om mellanösterns Bellman, skämtfiguren Nasreddin hodja. Yashinsky skriver:
“An Iranian friend of mine told me that Hodja Nasrudin was drafted into the Revolutionary Army and put on guard duty to enforce the curfew. He and a fellow-sentry saw a man running like mad through the streets of Tehran five minutes before curfew. Hodja raised his rifle and shot the poor man dead. “Are you crazy?” shouted the other guard. “He still had five minutes before curfew!” “Yes”, said Hodja, “but I know where he lives. He never would have made it in time.”
Ståuppkomikern David Grossmans roman “En häst går in på en bar” gavs ut i Sverige 2017 av Albert Bonniers förlag. Den handlar om en ståuppkomiker som står på en scen och blir allt mer personlig och obekväm under en show, och vars publik blir förvirrad och börjar bua och lämna lokalen.
“Gott folk”, vädjar han, “ni kommer att älska den här, ni kommer att tuppa av, garanterat, lyssna: Det är en arab som går nerför gatan bredvid de två bosättarna i Hebron. Vi kan kalla honom Arbush – den lilla araben.”
Visslingarna och bankningarna dör ut. Ett par leenden här och där.
“Plötsligt så hör de den israeliska arméns högtalare som meddelar att utegångsförbudet för araber startar om fem minuter. Den ene bosättaren tar ner gevären från axeln och sätter en kula i den lille arabens huvud. Den andre bosättaren är lite förbluffad: ‘Vid Allah, min heliga broder, varför gjorde du så?’ Den heliga brodern tittar på honom: ‘Hör på, jag vet var han bor och det finns ingen chans att han skulle hinna hem i tid.'”
“Israelisk humor. Den konfliktfyllda och ofta dödliga vardagen är aldrig långt borta”, skrev Jonas Thente i sin recension av boken i DN. Även om just detta skämt visar att det motsatta är sant även för palestinierna på Västbanken.
Sovjet, Sarajevo, Iran, Västbanken och senast i våra dagar alltså Mellanöstern. Det finns många andra exempel på var den dyker upp, fast då i mindre seriösa publiceringar: på en humorsajt påstås det ha inträffat i Belfast, på det nigeriska forumet Nairaland ska det ha utspelat sig i Lagos i upploppen runt millennieskiftet och 2009 skulle det ha varit i Chandigarh i norra Indien det hände. Och då har jag, begränsad av språket som jag är, ändå bara sökt på engelska. Troligen cirkulerar det där ute på en mängd olika andra språk.
Eftersom skämtet kräver en inramning av utegångsförbud, summariska avrättningar och ond bråd död markerar det, genom var det dyker upp, sin tids oroszoner. Offren för soldaternas godtycklighet pekas sällan i historierna ut som medlemmar i någon särskild grupp, utan de är avsiktligt vagt uppskissade: vi alla löper samma risk på gatorna, är budskapet. Reagan gav sovjeterna beröm för att de med cynisk humor förmådde skratta åt sin situation, men han var för specifik med lovorden: de gäller alla som hamnar i krigstillstånd i sin egen vardag.
Bild: CC BY-NC-ND 2.0 Deana Zabaldo på Flickr.
