En blogg är inte en blogg, åtminstone inte i den klassiska bemärkelsen, om den inte innehåller lite uppdateringar om ens liv. Den här bloggen har länge varit död och tyst när det kommer till sådant, delvis eftersom jag aldrig lyckas vidmakthålla något liknande en dagbok. Försöken rinner alltid ut i sanden tids nog. Ändå fortsätter jag, med en dåres obändiga envishet, försöka. Och nu är det dags igen.
För att hålla lite koll på vad jag själv gör, hålla de som eventuellt är intresserade underrättade om det och för att få syssla med lite skriverier som inte är omedelbart kopplade till förtjänstarbete, tänkte jag börja sammanfatta mina veckor. Detta är en bra helg att börja, för förra helgen pågick fortfarande en sorts semester. Men nu har, så smått, detta år börjat även professionellt för mig. Alltså sätter vi igång!
Måndag: Med helgen över var det dags för någonting jag hade försummat över jul och nyår, nämligen att läsa de mejl som skickas till Creepypodden. Varje vecka får vi mellan 20 och 50 mejl, beroende på hur tidigt in i det senaste avsnittet jag har omnämnt mejladressen, och de flesta innehåller vad jag brukar kalla upplevelser, det vill säga människors berättelser ur vardagen. Ofta är de just vardagliga, men de är ändå alltid ett nöje att läsa för jag känner att de faktiskt ger mig en unik inblick i samtida svenskt spökhistorieberättande. Jag svarar alla som hör av sig till podden, för det känns som det enda respektfulla sättet att bemöta människor som lägger energi och tid på att förse podden med innehåll. Under den dryga månad som gått sedan jag läste det senaste mejlet hade det emellertid samlats ett hundratal olästa, varför en stor del av måndagen gick ut på att börja läsa och besvara dem.
Dessutom träffade jag och blev intervjuad av en trevlig kille som för Sveriges radios räkning producerar ett program som de själva väl vill berätta om först, när den tiden kommer. Intervjun var inte lång, för mitt bidrag skulle bara bli någon minut lång, men berörde – låt oss säga – gamla synder på nätet. Jag säger till när resultatet finns att lyssna på.
Tisdag. Till största delen gick dagen ut på att fortsätta besvara mejl, men rent fysiskt tillbringade jag större delen av den på Tredje statsmaktens redaktion, företaget som producerar bland annat Medierna i P1 och Söndagsintervjun. De är också det närmaste jag för tillfället har som kan kallas hemmaredaktion, inte för att jag för tillfället jobbar så mycket med dem (sedan en tid innehåller inte Medierna i P1 krönikor, och då är min professionella anknytning dit slut) utan för att jag alltid känt mig välkommen där. De sitter vid Mariatorget, och där diskuterade vi igenom de planer vi har på vad vi tills vidare skulle kunna kalla Projekt 1. Även detta kommer jag utlysa när det finns att ta del av.
På kvällen träffade jag en gammal vän på en bar.
Onsdag. På förmiddagen sprang jag en vända.
Jag har sedan två år börjat motionera regelbundet, vilket är den längsta sammanhängande perioden av träning i mitt liv, men i höstas började jag känna en oroande smärta i hälen. En man som arbetar med sport- och rehabträning, och som därmed är bekväm med fysisk beröring utan att nödvändigtvis ha haft en längre relation dessförinnan på ett sätt som alltid imponerar på mig, gav mig en serie fåniga övningar jag nu gjort i ett par månader och tvingade tillbaka mitt springande till ruta ett. Jag fick börja om med intervaller, det vill säga mellan att gå och småjogga, och jobba mig upp från att springa 500 meter åt gången till att nu “få” springa 5,5 kilometer. En lyckad vecka springer jag tre gånger.
Vid klockan 14.45 gick ett flyg till Istanbul som jag satt på. Flygbolaget gör på sin hemsida en stor affär av sina så kallade “flying chefs”, kockar som enligt uppgift ska tillreda ens mat ombord. Det enda jag såg av dem var att en av flygvärdinnorna hade en kockmössa. Maten var precis lika stanniolförpackad som all annan flygmat jag ätit i hela mitt liv. I Istanbul bytte jag till ett annat flyg till Beirut, och där var jag framme vid 00.20 lokal tid. I passkontrollen var de väldigt skeptiska till mig, eftersom jag inte fått en lapp jag uppenbarligen skulle ha fyllt i och dessutom inte visste var jag skulle bo under min vistelse där (resan planerades av min uppdragsgivare, vilken jag kommer till). Det slutade med att jag visades in i ett litet rum där det satt ett gäng saudiska invånare som också hamnat i trubbel, och där fick svara på frågor om huruvida jag någonsin varit i Palestina och vad min pappa hette. Det slutade med att de följde med mig ut till taxichauffören som skulle plocka upp mig, frågade honom var jag skulle bo, och när han sade “hotell Bristol” tittade på mig som om jag var dum i huvudet som inte bara hade sagt det.
Torsdag. På hotell Bristol hade jag ett rum med utsikt över en ganska trång gata. Jag tittade lite på utsikten, satte på mig min medhavda kavaj och gick ner till frukosten för att träffa min uppdragsgivare: Peter Weiderud, direktör på Svenska institutet i Alexandria och hans medarbetare. De arrangerade tillsammans med den libanesiska nyhetsbyrån NNA en konferens som hette “Media on the Move in the Arab World Today”. Invigningstalare var den libanesiska informationsministern Melhem Riachy, som tämligen ceremoniellt kindkysste en större skara dignitärer framför hela det fullpackade rummet först. Sedan ställde sig alla upp för det var dags för nationalsången, och sedan började programmet. Det gick ut på att person efter person höll väldigt långa anföranden. Vid ettiden var det min tur, och jag var den enda med en medhavd Powerpointpresentation. Jag tror jag lyckades göra mig någorlunda förstådd, och fick ganska många visitkort efteråt. Efter lunch tittade jag på ett antal anföranden innan det var dags för Cecilia Uddén, Sveriges radios mångåriga mellanösterkorrespondent, att tala, vilket hon gjorde med bravur.
Därefter tog jag tillfället att gå ut på en promenad. Frånsett ett besök i Israel som spädbarn har jag inte varit i något land i Mellanöstern, och ville gärna hinna se någonting innan jag åkte hem. Jag såg kusten, som var fin…
…ett böneutrop, som var stämningsfyllt, och ett hus med två bilder på en farbror på fasaden. Jag tyckte det var lite roligt,och tog en bild.
Vips kom en man ut ur det svarta båset ni ser till vänster, och frågade bryskt om jag hade tagit en bild. Jag sade ja, och han krävde då att jag skulle radera den i hans åsyn. Det gjorde jag (och det fina med att radera bilder med en Iphone är att de ju hamnar i mappen “Nyligen raderat”, där man lätt kan hitta den igen), och frågade sedan varför jag inte fick fotografera. “Prime ministers house”, sade han då.
På kvällen åt jag middag med Cecilia, Peter och hans kollegor samt en större samling delegater från NNA. Vid halv tio-tiden drog jag mig tillbaka, för att få några timmars sömn innan klockan tre på natten då taxin till flighten hem igen skulle infinna sig.
Fredag. Dagen bestod till allra största delen av att flyga tillbaka till Istanbul, sitta på Atatürk och äta en Chicken Tikka Masala till frukost samt svära över det undermåliga Wifi-erbjudandet på flygplatsen. Det var en del folk som ringde, mestadels för att de ville intervjua mig om att Facebook gör om sitt nyhetsflöde, men jag kunde inte ta det för att ta emot samtal i Turkiet kostar cirka 14 000 kronor i minuter. Men det var ändå lika bra för dem, för jag hade inte läst mig tillräckligt mycket på ämnet.
För att hålla mig vaken läste jag Jonathan Lindströms fantastiska Bronsåldersmordet, som jag snubblat över i arbetet med vad vi tills vidare kan kalla Projekt 2. Den handlar om ett skelett från 800-talet f.Kr och vad som kan ha lett till att det hamnade där det låg, och rekommenderas alla som är intresserade av detektivarbete och svensk förhistoria. På flighten mellan Atatürk och Arlanda hamnade jag i någon sorts motsats till business class, det vill säga en rad med mindre benutrymme än alla andra, men lyckades ändå då och då somna. Eftermiddagen gick ut på att besvara jobbmejl som försummats under veckan, mestadels förfrågningar om framtida föreläsningar samt lite korrespondens om vad vi kan kalla Projekt 3, som kommer ta mycket av min tid under våren. På kvällen hade jag och min sambo en middag för vänner där vi satsade stenhårt på drinkar, vilket gjorde att jag märkligt nog lyckades hålla mig vaken till tre på natten. Det var finfint.
Och därmed slutade vecka 2.