Två veckor efter valet fick Abdimajid Osman nog. Rasismen, som han hade märkt av ända sedan han kom som flykting från Somalia till Sverige 1986, hade accelererat. I nästan 40 år har han levt här, hunnit bli docent i medicinsk genetik, men nu var det nog. Han skrev i Aftonbladet att han inte längre såg någon framtid för sig själv och sina barn i “ett främlingsfientligt Sverige”. Han skulle emigrera.
Journalisten Bilan Osman vittnade den tionde oktober på Twitter om ett hat på sociala medier som i yngre år hade fått henne att må dåligt, men som hon nu inte längre kunde förmås att bry sig om. Abdimajid är hennes far, men hon verkar inte följa med honom i flytten. Hon gav uttryck för en likgiltig stridslystnad. “Ni blir inte av med mig på ett bra tag”, skrev hon.
Hennes tweet fick många svar. Ett kom från en nyligen folkvald regionpolitiker i Stockholm. En sverigedemokrat, som också var partiets ansikte utåt i dess webbtevekanal Riks.
“Vi har iallafall blivit av med din far, så alltid nått! :)”, skrev Rebecka Fallenkvist.
Fallenkvist, hon har för tillfället någon sorts tjänstledighet. Fyra dagar efter tweeten om Abdimajid Osman publicerade hon en händelse på Instagram om förintelseoffret Anne Frank, där hon kallade henne sedeslös (“omoralisk i synnerhet i sexuellt avseende” enligt SAOB, i korsord ofta använt som ledtråd till ord som “syndig”, “liderlig” och “förtappad”).
“Min story syftade till det goda och mänskliga hos Anne”, förklarade hon sig i ett SMS till DN, och trots att Jimmie Åkesson i Agenda beskrev det som “en rimlig förklaring kanske” ledde reaktionerna – rubrikerna i Jerusalem Post, tweeten från Israels Sverigeambassadör och avståndstagandet från Judiska centralrådet – till att Fallenkvists ord för första gången hade en negativ effekt på hennes karriär.
Förintelsen är förvisso ojämförlig. Inte vid något annat tillfälle i vår moderna historia har xenofobi haft så horribla konsekvenser. Det finns en särskild laddning i att vanhedra dess offer, samhället reagerar starkt på det, särskilt när hånets avsändare företräder ett parti vars grundare delade mördarnas ideologi. Det är som det ska att Fallenkvist inte kommer undan den här gången.
Samtidigt säger det något att hon fram till denna punkt faktiskt har kommit undan. Att revynumren i Riks, klipp efter klipp där skämtet alltid är att blatten får en enkelbiljett till Somalia, inte fått några följder alls.
(Av de anmälda hatbrotten 2020 var hälften enligt Brå riktade mot muslimer.)
Det är i dagarna exakt tretton år sedan Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet utnämnde det växande antalet muslimer i Sverige i allmänhet till “vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, en trend han lovade göra allt i hans makt för att vända.
(Mer än var fjärde barn som var muslim hade enligt Rädda barnen 2021 upplevt diskriminering eller trakasserier på grund av sin tro.)
På presskonferensen då Tidöavtalet presenterades kallade Åkesson det “ett paradigmskifte” i svensk invandrings- och integrationspolitik.
(I våras visade en undersökning av Expo att islamofobi och afrofobi var de vanligaste uttrycken för rasism i Sverige.)
Vår ryggmärgsreflex att stanna upp och dra efter andan inför öppen antisemitism är av godo. Men bara för att annan intolerans blivit vardaglig får den inte börja accepteras. Redan den tionde oktober, fyra dagar innan hennes story om Anne Frank, borde Rebecka Fallenkvists sätt att tala om människor som utsetts till samhällshot ha uppmärksammats. För de hon oftast pekat ut som fiender är de som Sverigedemokraterna haft i siktet i tretton år.
Och det kan inte vara Sverigedemokraternas känsla för var isen är tunnast som markerar gränsen för hur vi talar om människor.
