Månad: mars 2018

Min vecka 13: Mest bara egogoogling faktiskt

En gång var det någon som skrev ett spetsigt skämt om mig på Twitter. Det svåraste för mig med att spela in Creepypodden måste, enligt skämtaren, vara att undanhålla sig från att söka på mitt eget namn på internet i en timme. Jag ska vara ärlig: han har inte helt fel. Anledning att jag sett skämtet är ju givetvis att jag sökt på mitt eget namn på Twitter. För mig är egogooglandet en sorts punktmarkering av mitt eget arbete, ett sätt att mäta om jag nått fram till någon och i så fall hur. Det betyder att veckor då något stort hänt mig karriärmässigt är väldigt egogooglingstäta veckor. Låt oss säga att detta har varit en sådan.

Måndag. På morgonen höll jag en föreläsning för en större samling sjuor och åttor på Engelska skolan i Enskede, arrangerat av en vän till mig som också råkar vara lärare där. Jag byggde ut min Zlatanföreläsning från Källkritikens dag till någonting lite mer heltäckande, och det gick ganska bra: jag tyckte jag hade kontakt med de flesta i rummet och att de verkade tycka föreläsningen var underhållande. På eftermiddagen gjorde jag en intervju med P4 Extra om Ja skiter i att det är fejk…, vilket var förlösande – jag har ju inte riktigt gjort så många sådana intervjuer om boken, där jag bara kan prata om den rakt ut. Tyvärr lade inte P4 Extra ut den intervjun urklippt på nätet, så om man måste lyssna på den får man tröska igenom denna sändning – jag kommer in ca en timme och 30 sekunder in.

Och så släpptes livepodden från i lördags!

Tisdag. Jag byggde en liten del av denna sida som heter Böcker, där jag lade in Ja skiter i att det är fejk…, och spred länken på sociala medier. Det gick till min oförställda, rena glädje mycket bättre än förväntat. Både på Facebook och Twitter fick länken rätt stor spridning och boken började sälja på en gång. Mycket, mycket roligt! Ofriskt nog kan man spåra försäljningen från dag till dag via Bonniers författarportal, en möjlighet jag med all säkerhet kommer missbruka.

På eftermiddagen signerade jag ett trettiotal böcker hos Bonniers varpå de skickades ut till nära och kära, och sedan bandade jag mina delar av det avsnitt av Creepypodden som utkommer nu natten mot måndagen. Det är ett avsnitt med två bra men inte konventionellt spökliga historier, och jag hoppas det ska innebära ett spännande steg ut ur vår invanda fåra.

Onsdag. Förutom egogooglingen var detta mest en dag vigd för arbete med projekt 3. Jag har verkligen inte mycket mer spännande att säga om dessa 24 timmar än så.

Torsdag. Här jobbade jag vidare med projekt 3, och blev tillfälligt klar med en särskilt segarbetad del av jobbet, men dessutom fick jag i mitt enkla hem besök av inte mindre än två journalistexpeditioner: en som handlade om terminologin som präglar vår tid, och en annan från Rapport där jag med en reporter pratade om vårt förtroende för Facebook.

Fredag. Sedan var det ju påsk, och folk betedde sig tämligen ledigt. Även jag lockades in i samma fälla. Nej, jag svarade på massa mejl och  skickade massa fakturor som blivit liggande ett tag också, men i övrigt började påsken här. För påsk ska man ju fira. Sedan dess har det mest arbetsmässiga jag gjort varit följande:

Säg till om det är du som köper den!

939 dagar senare

daniel

Jag har blivit långsammare med åren. Förra gången tog det bara 624 dagar från det första sociala medier-förslaget om att skriva en bok till att jag hade den färdiga produkten i handen.

Den här gången tog det 939 dagar.

Min vecka 12: Fysisk bok och Facebookprat

Det är lustigt, hur svag man är för symboler. När oräkneliga timmars arbete man gjort under flera år kokat ner i en bok som plötsligt ligger i ens hand känns det både för stort och för litet på en och samma gång. Man sätter in boken i ens bokhylla, bredvid den andra man har skrivit, och står och tittar en stund på de två mest konkreta uttrycken för ens intresse och gärning som finns. Och så går man på något sätt, i det ögonblicket, vidare. Jag funderar redan på en tredje bok.

Men liten respit ska jag unna mig. Det finns annat att göra också, så även denna vecka.

Måndag. Under natten kom senaste avsnittet av Creepypodden ut, och dess historier tycks till mitt stora nöje ha uppskattats av de flesta lyssnarna. På förmiddagen fortskred ljudboksarbetet med ytterligare tre timmar. Jag har jobbat ganska effektivt, någorlunda van vid att sitta framför en mikrofon och läsa högt ur en text som jag är, och fått inläst drygt en timme och 45 minuter per tretimmarssittning. Det betydde att jag blev klar med ljudboken denna vecka, men efter denna sittning krävdes det ändå två till för att komma hela vägen hem.

På eftermiddagen fick jag till en krönika till DN, om Hanif Balis Twitterstrategi. Under hela den diskussion som följt på Balis tweet om Patrik Oksanens UD-kontakt hade ingen tagit fasta på hur det helt och hållit följt Balis egen strategi, som han själv skissat upp för den som är intresserad. Min egen tes är att den emellertid är byggd för en amerikansk offentlighet, och att den – som så mycket annat amerikanskt vi direktimporterar och applicerar på vår egen debatt – alltså vid något tillfälle skulle stöta på patrull. Texten var inte särskilt kritisk till Bali, åtminstone inte i mina egna ögon, men på grund av att jag inte hann reagera på en lite hård dragning DN gjorde i rubrik- och ingressväg (och att Balis supporters och delar av högern i allmänhet vid det laget hade känslan av att alla och framför allt DN bara ville hacka på Bali i största allmänhet) uppfattades den av många som kritisk. Det var kanske inte tanken, och jag lärde mig något av det.

Tisdag. Jobb i Falun! Jag tog ett morgontåg norrut, ett InterCity-tåg där sätena i första klass var röda och bekväma men det inte fanns något wifi (och en man några säten bort, när han frågade biljettkontrollanten om detta och fått ett nekande svar, gav en sned blick och ett “du skämtar? 2018?” till svar som någon sorts dryg idiot). På tåget jobbade jag lite med projekt 3, sedan kom jag fram och mötte en gammal bekant från Kristinegymnasiet i Falun, Kristina Hagdahl. Hon berättade en rolig sak. När jag var där senast blev jag ju förevisad deras fantastiska gamla bibliotek på vinden, som man kan läsa om i denna Twittertråd. Kortfattat så visade det sig finnas massor av fantastiska böcker och till och med en gammal mumieskalle där uppe.

Skandalen, i mitt tycke, var den jag nämner ovan – att ingen verkade bry sig. Men nu hade det förändrats! En på Uppsala universitet som sett min tweet har visst ansökt om att få göra ett arbete med sakerna på Kristinegymnasiets vind, vilket ju känns jättekul. Håller tummarna för att det blir av!

Själva föreläsningsarbetet var på något som hette Medarbetarforum dit ganska många kommunanställda i Falun kom för att vidareutbilda och inspireras. Jag höll två föreläsningar, en vid lunchtid och en vid middagstid, och den senare blev den mindre besökta men också den bättre, typiskt nog. Så fick jag också nöjet att se mina gamla vän Emanuel Karlsten föreläsa, och äta lunch med Kristina från Kristinegymnasiet och den professionella äventyraren (!) Lena Padukova, som var där för att föreläsa om digital prepping. Kul delar av en bra dag! Hem kom jag vid elvatiden men så kan det gå ibland.

Onsdag. Ganska oanmärkningsvärd dag. En massa projekt 3 på morgonen, eftermiddagen och den sena kvällen, ljudboksinläsning över lunch, och på kvällen dagens stora glädjeämne: releasefest för mina gamla kollegor och vänner Åsa Larsson och Linnéa Jonjons bok Viralgranskarens handbok. Passade på att bygga vidare på en gammal bildserie vi påbörjade när vi vann Stora journalistpriset:

Ser vi ut som tre som precis vunnit Stora journalistpriset?

Ett inlägg delat av Jack Werner (@kwasbeb)

Ser vi ut som tre som just gett ut varsina viralgranskarböcker?

Ett inlägg delat av Jack Werner (@kwasbeb)

Torsdag. På dagen, den sista inspelningen av ljudboken. Efter nästan två timmar hade jag sagt sista ordet och så var det klart. Ljudboken kommer ut i april. Resten av dagen, projekt 3 och manus till det liveavsnitt av Creepypodden jag och Ludvig ska framföra på Fotografiska på lördag.

Sedan hände en kul grej. På onsdagen hade jag fått ett mejl från Bonniers, där det stod helt som om det inte var någon stor grej att min bok kommit. Jag åkte dit, och på torsdagen visade jag det nyfödda barnet för världen.

Välkommen ut i världen, lilla bok! På tisdag den 27 mars kommer den till affärerna. Hoppas ni ska gilla den!

Fredag. På morgonen gjorde jag ett inhopp i SVT Morgonstudion, om Facebook och Cambridge Analytica-härvan som briserat nu i veckan, och på eftermiddagen pratade jag om detsamma i Expressen TV. Resten av dagen gick ut på att läsa Creepypoddenmejl, prata om projekt 3 med andra inblandade och sätta ihop ett manus till nästa veckas reguljära avsnitt.

I och med lördagen var arbetet inte klart, trots att man traditionellt brukar utgå ifrån det – nu på morgonen var jag med i Nyhetsmorgon om Facebook och nu på kvällen blir det Poddfest på fotografiska. Sedan ska jag fan hem och spela tevespel och sova.

Min vecka 11: Ljudbok och källkritik

Så här har jag sett ut nio timmar denna vecka. Att spela in en ljudbok är en tidskrävande affär, där man dessutom – om man läser sin egen bok – tvingas sitta ansikte mot ansikte med de korrfel som ändå alltid slinker igenom. Jag har bland annat upptäckt ett saknat “inte” som ändrar betydelsen på en mening, och ett namn som på grund av en felstavning plötsligt blivit ett annat namn. Mycket irriterande. Men jag har å andra sidan fått en del beröm för min uppläsning av teknikern, vilket i och för sig kanske inte är konstigt eftersom jag nu ändå läst in spökhistorier i snart tre år. Och att läsa sin egen bok är väl ändå bättre än att som en kvinna jag mötte i studion läsa in “skitdåliga pusseldeckare”.

Måndag. Det var klockan 10 på måndagen jag satte igång med inläsningen. Vid 13 var jag klar, och då åt jag sen lunch och följde upp lite reaktioner på min krönika i DN som denna vecka handlade om hur en intressant studie om hur vi beter oss kring felaktigheter på internet misstolkades och misshandlades av rubriker i svenska medier. Dessutom hann jag översätta en liten stycke text åt en amerikansk faktagranskarkollega, researcha lite för projekt 3 och sätta ihop manus till det avsnitt av Creepypodden som kommer ut i nästa vecka.

Tisdag. Källkritikens dag!

Utöver att påminna om min lista på källkritiska tips från förra året – se ovan – och göra en liten intervju med TT gick dagen nästan helt och hållet ut på att hålla tre 30 minuter långa föreläsningar för gymnasieklasser på Kulturhuset. Föreläsningarna var nya för dagen, och specialgjorda för att fungera som en story och dessutom nästan lite som journalistik på scen: jag har inte skrivit något om detta Zlatancitat utan mina efterforskningar presenteras enbart så här:

Onsdag. På morgonen cyklade jag (jag har bestämt mig för att det här var veckan då man kunde börja cykla) hem till Ludvig Josephson, för att där ta emot en kvinna från P1 som gjorde en liten intervju med oss om Creepypodden, bland annat inför Poddfest där vi deltar. När intervjun var klar bandade jag mina delar av veckans avsnitt av podden, och sedan cyklade jag till Gamla stan där jag åt lunch med pappa och min lillasyster. Sedan satt jag på ett fik och jobbade fram tills att det var dags att åka till ett frilanskontor på Drottninggatan för ett rundabordssamtal med Emma Frans och Per Grankvist för tidningen Scoops räkning. Kommer ut i nästa nummer.

Torsdag. Den här dagen gick i princip i sin helhet ut på att babbla. Först ljudbok i tre timmar, sedan en timslång sittning med projekt 3 som även den gick ut på att prata, till slut inspelning av den sista delen av serien Mediebudorden med Medierna i P1. Resultatet kom ut nu i helgen och handlar om allmänna rekommendationer till mediekonsumenten som vill förbättra svensk journalistik – ni lyssnar på samtalet här och ser tipsen här:

71d1db0d-464f-413d-9285-581cac646020

Fredag. Veckans enda resa gick till Eskilstuna, där Länsbildningsförbundet Sörmland hade en dag på temat “150 år i demokratins tjänst”. Där körde jag en föreläsning i en timme för en ganska somber samling, och sedan åt jag lunch med Bilan Osman som också hade föreläst där. På eftermiddagen fortsatte jag traggla med projekt 3 gjort, och sedan tog helgen vid.

(Fast på lördagen läste jag också in tre timmar ljudbok.)

Min vecka 10: Förkylda föreläsningar

Ibland känns det att man inte är någon tonåring längre. Förut var det en del i min självbild att jag inte så ofta blir sjuk, men det måste justeras ju mer tiden går. Knappt har jag tillfrisknat från en släng av något som måste ha varit en matförgiftning så insjuknar jag i en klassisk förkylning: det började med en svullen smärta i halsen på tåget i tisdags, och briserade i fullständig snorighet dagen därpå. Genom slasket som återstår när snön faktiskt äntligen smälter bort här i Stockholm vandrar jag och snyter mig, och räknar tillfällen att jogga jag går miste om. Hopplöst. Men jobba har jag åtminstone kunnat göra.

Måndag. På natten kom Creepypodden ut med sitt senaste avsnitt, om föräldraskap och sådant man fruktar då, och stora delar av förmiddagen fick jag lägga på att hantera de faktiskt hundratals frågor som strömmade in från lyssnare eftersom vi av misstag råkat publicera förra avsnittet igen under det nya avsnittets rubrik. Lite kinkigt, men jag hoppas att de flesta lyssnare kunde lyssna vid lunch när problemet hade lösts. Jag gick på Friskis över lunch – det sista träningstillfället innan förkylningen tog över – och satt mig vid trerycket på tåget till Karlstad. På tåget snackade jag med folk inblandade i projekt 3, som frustrerande nog inte riktigt kommit ur startgroparna än eftersom vi inte hittat rätt anslag, och pysslade med annat smått och gott. Väl framme fick jag en middag på hotellet och åt den – innan jag panikskrev en krönika till en uppdragsgivare jag helt hade glömt bort, pinsamt nog – tillsammans med en trevlig PR-konsult som skulle föreläsa på samma evenemang som jag dagen efter, nämligen…

Tisdag. …Kommunikatörsdagen på Karlstads universitet! Under mycket välorganiserade omständigheter har där en studentgrupp satt ihop en konferensdag med föreläsare om allt möjligt, denna gång det nya mediesamhället. Utöver mig själv och PR-konsulten jag åt middag med var sådana som Jesper Strömbäck, Alex Schulman och Linda Hörnfeldt där, och den sistnämnda skrev mycket fina saker om min presentation på sin blogg och Twitter:

Med på plats var även en reporter från Värmlands Folkblad, som dagen efter publicerade en liten writeup om min föreläsning.

vf

Efter föreläsningen åkte tåget hem igen tämligen omedelbart, som jag utnyttjade till att sätta ihop den dragning jag skulle hålla dagen efter, blogga om Creepypoddens senaste avsnitt och pyssla vidare med projekt 3. Innan dagen var slut glädde jag mig åt att de pris jag, IIS och Metro delar ut i anslutning till Källkritikens dag, “Det gyllene förstoringsglaset”, offentliggjorts – synnerligen prisvärda mottagare både Martin Törnros och Matilda Gustavsson.

Onsdag. Ganska tidigt på morgonen gick tåget igen, där jag researchade vidare för projekt 3, hade några telefonsamtal – bland annat ett med studenter på Södertörn som ska skriva om hur Viralgranskaren började. Innan lunch var jag framme i Lund, där jag skulle hålla en lite speciell föreläsning. Jag var inbjuden av medie- och kommunikationsfakulteten att prata om min syn på muntlighet i text i sociala medier, ett forskningsfält i vardande som av Mia-Maria Hammerlin på Lunds universitet kallas “konversationer”. Det blev en lång och rätt spretig berättelse om allt från spökhistorier till förtal och däremellan en del internethumor, som jag hade mycket nöje av att få framföra. Därefter satt jag och pratade med några av fakultetens forskare och kände på alla sätt att det var ett samtal som gärna hade fått fortgå längre. Så här presenterades min föreläsning:

DXsxZjDWsAU88Ec

Förhoppningen är nu att detta samtal ska fortsätta på något sätt även framöver. En annan rolig sak med onsdagen var att jag upptäckte att Sifo släppt en ny undersökning av Sveriges poddlyssnande – och Creepypodden fortsätter hamna högt upp på listan.

Torsdag. Jag åkte iväg till Tredje statsmakten för att banda veckan Mediebudord, som publicerades nu i och med helgens avsnitt. Denna vecka handlar det om när tidningarna inte skriver om den där storyn alla snackar om:

ff408e0a-7631-4335-bdd4-bc0750a7440e

Vi bandade sent på eftermiddagen, och övriga tiden gick i stort ut på att pyssla med och prata om projekt 3 som till synes tagit stor del av arbetstiden denna vecka. Men jag hann också sätta ihop den lite speciella föreläsning jag ska hålla på Källkritikens dag den 13 mars, som ni ju kommer kunna följa via Facebook och Metro. En teaser: jag kommer med hjälp av ett bevingat Zlatancitat visa hur man kan försöka ta reda på sanningen på nätet.

Fredag. Återigen en tågresa, denna gång till Göteborg. På tåget fortsatte projekt 3-arbetet, vid datorn och på telefon, och när jag kom fram promenerade jag över till Ullevi Konferens där LO hade en superkurs om sociala medier. Och jag tror föreläsningen gick helt okej!

Jag – som tycker om att stå på scen och berätta om varför jag gillar att följa de historier vi sprider på sociala medier – säger det nog inte tillräckligt ofta, men jag är verkligen så väldigt lycklig över att även publiken ofta verkar tycka om det. Det är en sådan outsäglig lyx att få jobba med det.

På tågresan hem läste jag mest mejl till Creepypodden. Det mest anmärkningsvärda med resan var kanske att jag såg Paolo Roberto lyssna på “Dekonstruktiv kritik” via Youtube, och skrev en liten grej om det i en Facebookchatt jag har med några kompisar. Sekunden efter upptäckte jag att jag, som någon sorts jävla pajas, hade suttit på en Malteser större delen av tågresan. Om du inte kan identifiera den största fåntratten i din omgivning är risken alltid stor att det är du själv.

Och sålunda förlöpte denna vecka.

Bild: Bengt Forsling på Twitter.

Min vecka 9: pushnotiser och Örnsköldsvik

Lugna veckor löser av hektiska veckor och vice versa, och rätt som det är har en månad gått. Nu är det mars, månaden då jag äntligen får ut den bok jag jobbat på sedan i januari 2016, och innan jag blinkar kommer det vara april och även Under Slussen släpps. Det kunde man ju aldrig tro när man var tonåring, men rätt som det är går tiden verkligen fort. Så även denna vecka, som innehöll två resor utanför Stockholm och en hel del mejlande.

Måndag. Min senaste DN-krönika, om pushnotisernas problem, publicerades. Jag är dock faktiskt lite besviken på att det mest konkreta förslaget jag presenterade inte fått någon respons alls. Jag tycker det är fullständigt orimligt att medieföretag som påstår sig tycka kritik är viktigt inte förser omvärlden med en tydlig, överblickbar samling av alla pushnotiser de publicerar. Om man ska veta hur pushnotispubliceringarna ser ut måste man ha alla nyhetsföretags appar med pushnotiser påslagna, och då blir det för många och ohanterligt att följa flödet. Dessutom kan man inte bekräfta andras påståenden om vad som stått i en pushnotis hos källan. Det här är ett hål i mediernas ansvarstagande för hur de publicerar sig och jag kan inte för mitt liv begripa varför det inte tätats ihop än.

Nå, måndagen var en dag också. Den gick ut på att jag på gjorde en lång intervju med ett UR-program på förmiddagen, och sedan blev jag alltid vissnare över jobbet på eftermiddagen. På vägen hem fick jag ett blodtrycks- eller blodsockerfall som nästan resulterade i att jag svimmade rakt av i Hornstull, men satt och vilade en stund och klarade mig hem sedan. Jag och min fästmö hade ätit på en indisk restaurang dagen innan, och det faktum att vi båda var, eh, märkliga i magen gjorde att vi drog slutsatsen att det var något vi hade ätit som låg bakom våra tillstånd. Det blev inte mycket gjort den eftermiddagen.

Tisdag. Jag var på morgonen tillräckligt rimlig i kroppen för att ta mig iväg till Radiohuset och jobba några timmar med projekt 3. Det såg dramatiskt ut där.

IMG_0014

Vad exakt jag gjorde den eftermiddagen minns jag inte, och kan inte direkt hitta några tecken på vad det ska ha varit i mina in- eller utkorgar. Antagligen satt jag och pysslade med grejer i största allmänhet, typ manus till Creepypodden och sådant. Eftersom det här är en vecka då Donald Trump betett sig lite extra spännande i princip konstant – enligt den gängse teorin på grund av att han slutat äta hamburgare – kan det säkert också ha fångat min uppmärksamhet.

Onsdag. Jag flög vid niotiden upp till Örnsköldsvik på ett flygplan som sedan åkte vidare till Gällivare, vilket kändes som att åka på en flygande buss. Hur kontrollerar man att man inte följer med till Gällivare om man bara har köpt en biljett till Örnsköldsvik, liksom? Det kändes väldigt enkelt att bara sitta kvar där.

Nå, väl framme blev jag i alla fall upphämtad av en taxi och körd till en sorts ungdomsaktivitetscentrum som heter Sliperiet, där ett evenemang som hette Ungdomsforum ägde rum. Samtliga partier hade skickat dit folk, som stod och pratade med ungdomarna, och avslutningsnumret var min källkritiksföreläsning. Som gick ganska bra och var mycket rolig att framföra!

Därefter åt jag en liten paj till lunch, satt och pysslade lite med smått och gott tills min taxi kom och jag åkte till flygplatsen igen. Vips var jag hemma, och åkte till en restaurang för att äta mängder av mat med en kompis. Det var storartat.

Torsdag. Första torsdagen i mars innebar flera roliga åtaganden. För det första gick jag över Västerbron bort till Riksarkivet, för att få en tämligen unik guidad tur av ställföreträdande riksarkivarie Anna Karin Hermodsson. Vi åkte ner ett gäng våningar i berget, där en byggnad lite utformad som en pinne i handen på en stjärngosse gömmer sig, byggd under kalla kriget för att kunna stå ut med atombombning. Dit ner får man egentligen som utomstående inte komma, men på Riksarkivets officiella 400-årsfirande i april ska jag få den stora äran att hålla ett tal, och då ville de ge mig möjligheten att känna lite på arkivet för att få bättre koll på vad det är vi firar. Man hinner såklart inte se allt man det finns 80 hyllmil att välja på, men vi hann med såväl näpsiga medborgares brev till statsrådet Ulla Lindström, som inte ville niga när drottning Elizabeth II kom på besök 1956…

IMG_0024

…skadade flera hundra år gamal jordeböcker…

IMG_0025

…bokföring från 1500-talet som, på initiativ av Gustav Vasa, slagits in i mycket äldre papper utrivna ur kyrklig litteratur (vilket paradoxalt nog anses ha bidragit till att sådan litteratur i högre grad faktiskt bevarats)…

IMG_0027

…och några av dem många, många brev som skickades till Axel Oxenstierna, här adresseringen på ett från 1650-talet:

IMG_0030

Det var en fantastisk rundtur!

Innan lunch hann jag med att åka till Metro och medverka till att utse vilka som ska få motta Viralgranskarens källkritikspris Det gyllene förstoringsglaset för i år, och sedan avslutade jag rundturen genom att banda nästa avsnitt av Creepypodden med Ludvig. Resten av arbetsdagen tycks enligt min utkorg ha gått ut på att skicka mejl.

Fredag. Efter en arla tågtur till Jönköping stod jag vid klockan 12 redo att framföra en källkritiksföreläsning på evenemanget Demokratisoppa, för en frivilligt ditkommen grupp vuxna och en kanske lite mer ditkommenderad grupp gymnasieelever. Jag hoppas båda grupperna hade det lika roligt som jag! Sedan åkte jag hem, och såg politiska reportrar på tågstationen av samma skäl som jag såg farbröder i KD-jackor på tågstationen när jag kom: partiet hade samma dag sina kommundagar i Jönköping.

Sedan dök senaste delen av mediebudorden, om namnpubliceringar och hur de fungerar och ibland inte fungerar, upp. Man lyssnar på samtalet här och läser tipsen här:

8d08615f-bae0-410e-a6c6-b7d7ca5cc59a

Och sålunda var denna vecka.

Låt inte politikerna tvätta ur källkritiksdiskussionen

”Ett (vardagligt) samtalsämne som fått en stark (tillfällig) ökning i popularitet”. Så definierade Wictionary-användaren Svenji ordet snackis när hen en höstdag 2008 skapade uppslagsartikeln för begreppet.

Fem år senare fick jag tips om en Facebookstatus där en kvinna påstods ha mördats av invandrare, och kunde efter att ha lagt en kväll på att granska historien stämpla den som falsk i en artikel som blev inspirationen till satsningen Viralgranskaren.

Ytterligare tre år senare inträffade i tur och ordning Brexit och valet av Donald Trump som president, händelser som fram till att de inträffade framstått som helt omöjliga och tvingade en chockad omvärld att famla efter förklaringar. Komplexa förklaringar, som till exempel att amerikanska vita medelklassjobb och -identiteter som ett resultat av samtidens omvälvande sociala och ekonomiska förändringar börjat försvinna eller att EU i decennier varit brittiska politikers syndabock, var dock inte så lockande: som de enkla människor vi är sökte vi de lättbegripliga onelinerförklaringarna.

Som till exempel att folk blivit för usla på källkritik.

Och vips, så blev den som hade turen att prata om källkritik innan junidagen 2015 då Donald Trump åkte ner för rulltrappan i sitt torn på Manhattan för att utropa sig till en av de republikanska presidentkandidaterna plötsligt mycket mer attraktiv att placera i en talarstol, i ett panelsamtal eller i en spalt.

Notera att jag inte klagar på själva omständigheten att många fler pratar om – och tänker på – källkritik, sanningens vara eller icke vara, vad det innebär att publicera sig och att det förekommer påverkansoperationer i det stora och det lilla. På ett personligt plan tycker jag det är bra för oss som samhälle och på ett professionellt plan är jag glad att kunna jobba med det.

Jag menar inte heller att jag eller Viralgranskaren egenhändigt har uppfunnit begreppet källkritik, utan bara att vi fått mer uppmärksamhet tack vare vår tur och vår tajming. Nej, det jag i denna text tänkte påpeka är att det finns en baksida av att ens hjärteämne blir en snackis: det tvättas ur. När en deg kavlas ut täcker den visserligen en större yta, men blir också plattare.

Företag omfamnar plötsligt med haltande trovärdighet källkritiken i sina reklamkampanjer. Opportunister hoppar på tåget för att främja sina egna mål. ”Problem med källkritik? Det kan bara lösas med hjälp av den politiska väg fram som jag slumpartat nog har förespråkat i ett decennium!” Och så politiseras det.

Det sistnämnda är både det som irriterar mig mest, och det mest oundvikliga. Så fort Donald Trump började prata om fake news fällde han en politiserad dödsdom över begreppet och därmed dess användbarhet för att skapa gemensam förståelse kring problemet, men även dessförinnan – när vi började lockas till slutsatsen att de politiska jordbävningarna berodde på att folk inte kunde skilja mellan falskt och sant på internet – dopades diskussionen med politik.

Min egen kortfattade analys av varför det idag är nödvändigt att prata om källkritik och sanningen är att vi 1. går igenom en medieteknologisk revolution med allt vad det innebär av hierarkiska rollförskjutningar och ekonomiska värdeförflyttningar, 2. inte hunnit ikapp med förändringen då andelen av befolkningen som kunde publicera sig gick från promille till majoritet och källkritik och publicistisk etik därmed gick från att vara en traditionellt smal akademisk och ”långsam” kompetens till att behöva bli en vardaglig och praktisk del av allmänbildningen och 3. varken formulerat en gemensam förståelse eller än mindre ett språk för vår kommunikation på sociala medier: när den formell eller informell, privat eller offentlig, bindande eller efemär, bildlig eller bokstavlig, och så vidare.

Dessutom tror jag att vi dras med ännu ett evigt problem, nämligen att dålig källkritik alltid är lättast att peka ut när den förekommer på andra sidan spelplanen. Det är däremot få som uppmanar till en bred diskussion om vikten av källkritik, om hur sanningen ska försöka utrönas och kunskapen som krävs för processen, föranlett av att de själva gjort bort sig. Dålig källkritik är stickan i vår broders öga och bjälken i vår egen.

Min egen kortfattade analys är däremot inte att källkritik blivit viktigt för att sanningen plötsligt har slutat spela roll, eller den politiska kommunikationen plötsligt blivit fulare eller mer lögnaktig, för det tror jag inte stämmer, åtminstone inte i Sverige. De utgångspunkterna tror jag är för simpla, för godtyckliga och för enkelriktade för att kunna leda någonstans. Men det är ändå med dessa utgångspunkter den politiska diskussionen om källkritik förs.

”Svenska folket utsätts för propaganda och våra motståndare far med osanning.” Så kan man, med en våldsam förenkling, sammanfatta politikers nulägesbeskrivning. ”Fake news”, säger politikern, och pekar sedan med sitt fuktade finger på något den andra sidan sagt. De hade gjort det ändå, helt oavsett om ”fake news” var ett begrepp som gjorts aktuellt av samtiden, för det är det politik går ut på. I sin renaste form är ju politik att vilja, till skillnad från journalistik som är att konstatera. Det är att utforma en vision på basis av en ideologi och med andra ord i grund och botten att agera i en konflikt: att säga att min värld är bättre.

Det finns ingen fruktbar politisk diskussion som inte utgår från två konkurrerande verklighetsbeskrivningar och därför är källkritiken – i betydelsen jakten på osanningen – lika oemotståndlig som tillhygge för politikern som ett äpple som ruttnar när hen rör det. Konsekvensen är enkel: i de viljandes värld är sanningen relativ.

Om vi låter politikern kidnappa diskussionen om källkritik kommer det upplösas i ett angrepp, direkt utbytbart mot gårdagens ”du ljuger!” och morgondagens motsvarighet. “Din sanning är inte min sanning, och du är inte källkritisk som inte förstår det. Och du säger ju att källkritik är viktigt!”

Mitt engagemang i källkritik bottnar i intrycket att det är toppen av det isberg som internetrevolutionen inneburit, och att det kommer krävas ett så långt och djupt och självrannsakande samtal om våra roller och rutiner att vi knappt ens påbörjat det. Politikerns engagemang bygger på att det är synonym till deras vanligaste anfallsstrategi. Det är inte vägen fram.

Inte alla politiker, givetvis. Det finns många som förstår vad som händer och kan formulera det klokare än jag även inom det partipolitiska systemet. Men det är, här som i alla andra fall inom politiken, slagen under bälten som får uppmärksamheten.

Jag är rädd för att möjligheten att hitta ett bekvämt användningsområde i vardagen för detta viktiga ämne ska stjäla dess luft och bleka bort dess innebörd i vardagen. Att källkritik ska upphöra att vara det breda, sammanfattande verktygslådesbegrepp för den öppna och nyfikna jakten på att försöka belägga något, och gå ännu längre in i mörkret där dess betydelse är binär och tråkig: antingen är något sant eller så är det osant och den som håller på med det senare är alltid någon annan.

Att källkritik är en snackis är som att internet gjort alla till publicister: i grunden det bästa som någonsin hänt, men samtidigt också dess största urvattningen någonsin. Det förtjänar mer än att bli ett skällsord, bortglömt imorgon.