Företaget Enova, som sysslar med “företagslösningar och affärstjänster”, har skickat AB Svenska Listor en faktura på 2290 kr för “marknadsföring och företagslogga på enovaintroduce.se i 6 månader”.
Jaha, tänker vi och läser det finstilta. Serru.
“Då detta är ett erbjudande om att ingå Avtal för annonser på enovaintroduce.se, så föreligger ingen betalningsplikt. Önskar ni ej nyttja detta erbjudande så behöver ni inte betala denna avi”.
Låt oss slänga en blick på Enovas hemsida, http://www.enovaintroduce.se. De har asläckra banners på förstasidan, snyggt lagda i äkta Geocities-anda över en bild på öresundsbron (?). Men ingen av länkarna går att klicka på, utom den första som leder en till en hemsida som heter enironet.se (?). I övrigt kan man notera hur grymt bannern längst ner är formulerad “Urbna kläder i Limahamn”.
Snyggt, Enova. Undrar hur många av de ni skickar ert “Vår-erbjudande” till nappar på skiten.
Läste DN, och för mig är det inte svårt att hitta saker jag stör mig på. Tänkte dela med mig av dem och se om det är jag som är rabiat eller om följande artiklar / formuleringar faktiskt är dumma och dåliga.
Ja, förmodligen hela dagarna. Men vad är nyheten?
Stockholms mest naiva föräldrar – samlade på en sida!
Nej, lägg av alltså! Var folk fulla på Spy Bar?! Och dessutom var alltså en så full att hon snubblade in i en vakt! Skandal!
Anlita en självutnämnd sociala media-expert via Twitter. Blotta sitt mäktiga stånd på Chatroulette. CP-förklara Stephen Hawking. Diskutera vem som egentligen är den skyldiga till Quick-härvan med Sture Bergwall. Elaka sig mot Sverigedemokraterna Föra bort Siba-VD:n Fabian Bengtsson Gråta till Titanic Håna Fabbes stå-upp-komikkarriär Irritera sig över att modebloggare får utrymme i media Jävlas med Jan Myrdal Kalla Beatrice Ask för en fullblodsidiot Lura folk som hamnar på bloggen Dagens Lokaltidningsbesvikelse Muta ryssar Neka Anna Sjödin inträde på Crazy Horse Olla sina kalsonger Plantera knark på fulla turister i Thailand Qruiser-datea en bög Ragga upp en tonåring på Babasonic Strula till en Ryanair-resa Tröttna på Parlamentet-skämt Underskatta Tequila Vinna en tävling i ödmjukhet mot Anna Anka. Wii-motionera X-rate:a en porrfilm i USA Yxmörda en uteliggare (öh…) Zytomierska-dissa invandringen Åtala Bjästabor för förtal Ägna alldeles för mycket tid åt Youtube Ögna igenom en skvallertidning
Seriöst, Aftonbladet. Webb-tv-humorsatsningen Superprinsen är inte alls kul. Det är “kungen är tokig, drottningen är tysk, prinsen och prinsessorna är kids som bråkar”. Det är enkla billiga skämt som inte lämnar någon som helst eftersmak. Det är helt enkelt alldeles för lätt – och alldeles för löjligt.
Varför håller ni på med det här – och varför på nyhetsplats?
En ny version av Spotify släpps idag, och för tillfället uppdateras alla användares versioner stegvis. Rent konkret så tar Spotify steget närmare ett community (eller socialt medie eller ett hang-out chill spot eller vad ni vill kalla det) i och med detta, med möjligheter att kolla sina facebookvänners och andra spotifyanvändares spellistor och topplistor. Vidare kan man nu bli vänner med sina vänner även på Spotify, och tipsa dem om låtar genom att rätt och slätt dra låten till deras namn i kontaktlistan. Gillar man en låt extra mycket kan man stjärnmarkera den, och då samlas dem i en specifik spellista, och om man saknar låtar man har på sin dator kan de importeras till Spotify på ett sätt vi tidigare sett i Spotify för mobiltelefoner.
För att vara krass är inga av de ovanstående exemplen på förbättringar något unikt för Spotify – att tipsa vänner om musik kunde man sedan innan göra var man ville via HTML-länkarna och tsunamin av sociala medier vi drabbats av på sistone, och funktionen att favoritmärka låtar har Last.fm erbjudit länge. Så den stora nyheten är naturligtvis att allt detta nu går att göra i musikprogrammet man ändå sitter och nöter hela tiden. Man slipper gå över till internetfönstret med Facebook.
Jag ska inte hymla med att jag är mycket förtjust i nya Spotify, men uppgraderingen lämnar mig ändå med några funderingar av varierande allvarsnivå. T.ex. ser nu alla mina goda Facebookvänner att jag den senaste veckan av någon underlig anledning (förmodligen för att jag hittade ett gammalt klipp från ett favoritdatorspel där soundtracket är mycket… gammaltestamentligt) konsumerat väldigt mycket Gregorian Chant-musik. Jag vet inte hur fond jag är över att stå för det, sådär spontant. Invändningen blir naturligtvis att jag ju kan dölja det för mina Spotifriends via ett enkelt klick. Javisst – men om jag tycker om funktionen i sig, och egentligen bara vill dölja vissa låtar? Ska jag behöva frisera min musikkonsumtion nu? Löjligt problem, jag vet, och jag skulle kunna vråla “jag STÅR för min episka gosskörscrush!” men det orkar jag inte.
Vidare undrar jag lite över vad nästa steg med Spotify. Alla minns vi (eller minns inte alls, och det tillhör poängen) att Google brakade loss i interwebbnätverket med sina Buzz och Wave häromsistens, och nu är ju det tämligen dött. Varför? Min teori är att Google gjorde ett misstag många gjort förut, nämligen utgick från att alla vill ha allt på samma ställe trots att själva anledningen till att folk gillar Facebook, Twitter, Jaiku och bloggar är för att de alla bidrar med olika sätt att kommunicera – och olika plattformar. Min jargong på Facebook är alls icke densamma som den jag har på Twitter, och så vill jag ha det. Därför intresserar inte Googles tjofräs mig. Och jag bekymrar mig lite för att Spotify ska importera för mycket kommunikationsvägar – just skämslåtar känns som något som kan sätta krokben för hur social en musikspelare kan bli.
Nåja. Om jag ska ta av mig pessimisthatten och sätta mig framför kulratten (wow!) och bara köra gladbilen så ser jag ju faktiskt fram mot att prova allt nya Spotify erbjuder. Trots små flaws och funderingar.
Lyssnade på P3 Dokumentär om Anna Lindh-mordet igår, och funderade på den dagen. Då råkade jag befinna mig med en klasskompis utanför NK precis under tiden för knivhugget. Vi blev bryskt ivägkörda och när vi, 14 som vi var, frågade nyfiket om vad som var på gång sa en bastant polis bara “äh det är en kniv”. Vi kände oss dumma.
Vidare funderade jag över att Mijailo är ett tidstecken och en aktualitet på samma sätt som Euron. Båda hade liksom sin storhetstid i debatten just då, där omkring 2003. Men likheterna slutar inte där. Euron hade en tendens att kunna uttalas på olika sätt, beroende på vad man tyckte om den. Evvro, Ojrå, Juro, Eoro och så vidare.
Och så vidare. Borde inte det där ordspråket om det kära barnets alla olika namn modifieras till en rykande asfärsk 2010-version: omdebatterat barn har många namn?
Idag läste jag ett blogginlägg och hajade till. Jag tänkte, herregud, om det där vet ju jag bättre.
Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstod att jag inte så mycket längre skulle kunna klara mig utan en blogg. Jag kommer ihåg min storhetstid bland bloggar, när jag och min mamma bloggade tillsammans (mest om våra respektive krämpor) och vi lätt nitade tusen läsare per dag. Det där har jag aldrig lyckats återuppleva. Men blogginlägget idag fick mig att tänka om.
Det finns utrymme för mig att berätta vad jag tycker. Och efter att jag fått ett jobb där det är en merit att ha hängt mycket på Flashback har jag också börjat förstå att folk är intresserad av vad jag tycker. I viss mån.
Alltså ger jag mig på ännu ett försök att blogga – och få det att funka i längden. Jag vet att just den här “nu försöker jag igen”-harangen är något av det mest demotiverande, men fuck you. Fuck you right back liksom, som hon den dära fräscha Zyttomjärska säger (eller är det hon?…). Jag ska fan blogga.
Utseendet på bloggen är sådär, jag vet. Jag köper väl en domän endera dagen, i samma veva kanske jag fräschar upp det lite. Tills vidare får ni fokusera på vad jag faktiskt skriver.
Japp, då kör jag igång.
Men jag har glömt vad det där blogginlägget jag pratade om i början var för något. Så det får jag återkomma till….
