När kom vi närmast den perfekta demokratin?
Frågan aktualiseras av Joel Halldorfs intressanta och tankeväckande debattartikel i Expressen, eftersom han själv låter bli att besvara den. Han är inte ensam. Många är debattörerna som spått demokratins snara död, och nästan lika många har – trots att spaningen i sig själv har utgångspunkten att den någon gång mått avsevärt mycket bättre – struntat i att markera denna gyllene epok de jämför med. Det är en av denna debatts stora svagheter. Att de nya medierna utgör ett hot mot de traditionella mediernas journalistiska ideal, de stora idéerna om att tjäna allmänheten och själva de politiska idéerna bakom demokratin är tankar så eviga att just de formuleringarna återkom i USA under 20- och 30-talet, i samband med att radion dök upp och konkurrensutsatte tidningarna.
Eftersom vi inte känner till vilken period Halldorf hänvisar till som den då demokratin, i motsats till nu, fungerade bra tvingas vi till tolkningar, och då ligger Habermas nära. Halldorf hänvisar till Habermas och dennes tes om hur det offentliga samtalet mellan väljare och politiker öppnades upp på 1800-talet. ”Systemet är kanske inte perfekt, men det har hittills inte trumfats av något annat”, skriver Halldorf. Jag skulle vilja invända med att peka på en liten samhällsgrupp som under den epoken var mer eller mindre utestängd från allt vad röstande och debatt hette: kvinnorna. Habermas har kritiserats för att avrunda sin teoretiska drömepok precis samtidigt som kvinnorna steg fram som en politisk maktfaktor. Systemet kan knappast påstås vara perfekt om det låter den ena hälften styra över det andra.
Jag tror nu absolut inte Halldorf längtar tillbaka till en tid då kvinnorna inte hade rösträtt, men hänvisningen till Habermas avslöjar en paradoxal konstant i våndan över demokratin: ju fler som har får tillgång till den, desto säkrare blir vi på att den är dödsdömd. På sätt och vis är det samma oro vi ser i den återkommande tvärsäkerheten över att felaktigheterna på internet ligger bakom demokratiska chockhändelser som Brexit och valet av Donald Trump. Det är inte längre bara ett par procent av befolkningen som har möjligheten att publicera sig utan en absolut majoritet, och då är det lockande att med implicita hänvisningar till massornas dumhet och blåögdhet ännu en gång förklara demokratin som utrotningshotad. Trots att det som hänt egentligen bara är att spelplanen jämnats ut.
Halldorf hänvisar till en rad återkommande truismer för att beskriva nätet som källan till problemen, trots att många av dem som bäst är av tveksam sanningshalt. Ryska troll har genom att spela på Facebooks algoritmer gjort en twittrande koleriker till världens mäktigaste man, skriver han, och låtsas då inte om den kritik som riktats mot de amerikanska mainstreammedierna i kölvattnet efter Trumps valseger. Att de amerikanska kabeltevekanalernas i flera månader sände Trumps kampanjmöten direkt och utan att kommentera dem har pekats ut som en anledning till att han så snabbt kunde bli populär, och Hillary Clintons förlust har av bland andra Nate Silver på FiveThirtyEight beskrivits som en direkt anledning av mediernas kontroversiella nyhetsvärdering av FBI-chefen James Comeys brev till kongressen den 28 oktober 2016. Halldorf nämner filterbubblor, utan att informera om att allt mer ny forskning ifrågasätter dess existens. Polariseringen, som Halldorf också skriver om, drivs enligt forskning från Brown och Stanford på mest av allt av de som tillbringar minst tid på internet.
Allt detta talar emot bilden av nya medier eller dess användare som nonchalanta skurkar och gamla som hederliga och välfungerande. Sanningen är ju att det finns få sådana aktörer i vår tid, delvis eftersom vi ännu är så djupt förvirrade kring vad som egentligen är vad. Halldorfs text utgår ifrån att allt som publiceras är en del av den offentliga diskussionen, men håller det resonemanget när allt publiceras? Är det inte bara så att en ny dimension av mänskliga interaktioner adderats? ”När vi skriver en kommentar på Facebook, publicerar en tweet eller skickar en snap gör vi det ofta på samma sätt som om vi hade suttit vid ett köksbord, en bardisk eller vid en kaffemaskin. Vi har omsatt det informella och förgängliga från det dagliga samtalet i det skrivna ordet, med den implicita tyngd vi fortfarande av gammal vana tillskänker det, och resultatet har blivit en röra av missförstånd och illa skorrande tonträffar”, som jag (man får citera sig själv!) skrev i DN i september. För att jämförelsen mellan då och nu skulle hålla borde vi först uppfinna en ny nivå av offentlighet, en som motsvarade det som publicerades pre-internet och som därmed lägger sig ovanför det vi vardagligen publicerar på sociala medier. Läs: vårt skitprat.
Är demokratin mer eller mindre hotat idag än förut? Jag vette sjutton, och det tror jag inte så många andra heller egentligen gör. Den uppgörelse Halldorf söker, mellan nätevangelister och dito skeptiker, är jag inte relevant för. 2009 var jag tjugo bast och inte i position att med större trovärdighet förfäkta varken det ena eller det andra. Men jag representerar emellertid gärna en tredje kategori: de som försöker diskutera denna epok för vad den är, söker den mänskliga problematiken under lagren av syndabockar, och de som för Guds jäkla skull inte nöjer sig med trötta floskler för att förklara politiska och kommunikativa jordbävningar.
