Månad: juli 2018

Det är måttliga 22 grader varmt, och sommarledigheten visar upp sig på Malmös gator. Kortbyxor, barnvagnar, maklig gångtakt. Någonstans på en innergård, nedanför den öppna balkongdörren på våning tre, leker några barn. Deras skratt blandas med eftermiddagens solstrålar som letar sig in genom de nerdragna persiennerna.

Framåtlutad i sin breda skinnfåtölj sitter 89-årige Nikolaus Grüner.

”Avföringen och pisset rann ner från de övre britsarna, och till slut började mina kläder lösas upp. Sedan kom klådan, och jag blev sjuk. Jag vägde bara 25 kilo när vi befriades.”

Hans gråa hår är bakåtkammat och hans mörkbruna ögon väjer bara när han söker i minnet efter detaljer eller i vokabulären efter ord. Hans gester är breda men precisa. Han kommer ihåg varenda dag i Tysklands koncentrationsläger, säger han. De går inte att glömma.

När amerikanska soldater klev in det av nazisterna nyss övergivna Buchenwald var misären obegriplig. De hade levt i kärnan av andra världskrigets våld i flera år, men var ändå inte förberedda på vad de skulle komma att möta där. 21 000 människor, dubbelt så många som lägret byggts för. De hade en enda latrin att dela på. Döda låg på marken där de fallit ihop. Inget vatten, ingen värme, baracker byggda för några dussin hästar som nu rymde tusentals utmärglade människor. En av dem var Nikolaus, som led svårt av tuberkulos.

Du vet faktiskt redan hur illa däran han var. Du har nämligen sett honom på bild.

Pojken längst nere till vänster med den vakna, rädda blicken och med revbenen synliga, nyss fyllda 16. Det är han.

Det var menige Harry Miller i amerikanska arméns signalkår som tog bilden, den 16 april 1945, fem dagar efter att lägret befriats. De tillbakapressade nazisterna hade börjat evakuera sina läger i Polen i januari samma år, och drivit sina fångar på mördarmarscher till läger i Tyskland. Buchenwald blev tillfälligt störst av alla koncentrationsläger, med över 110 000 fångar. När SS flydde den 11 april hade de dessförinnan, på bara några dagar, hunnit driva iväg 28 000 utmärglade människor på ytterligare dödsvandringar till Dachau och Flossenbürg, samt till ghettot Terezín. Kvar i Buchenwald fanns de man inte hann med.

När amerikanerna kom delade de till att börja med ut sina egna matrationer, men fångarnas matsmältningssystem klarade inte av dem. De utsvultna människorna åt av maten, och sedan dog de. “Jag hade svårt att tro mina ögon när jag såg de som överlevt – deras lår var stora som mina armar, de hade inga skinkor längre, bäckenben som syntes ur alla vinklar”, skrev en soldat hem till sin fru.

Hemma i den ungerska staden Nyíregyháza hade Nikolaus mamma haft en matbutik. I april 1944 deporterades hela hans familj till Auschwitz-Birkenau.

”De packade in oss i tågvagnar utan fönster och låste utifrån. Resan tog fyra dagar och fem nätter. Allt vi hade var två tomma hinkar”, säger han.

När de kom fram togs hans mamma och lillebror åt sidan i den första selektionen de genomgick. Nikolaus, hans far och storebror bedömdes däremot vara arbetsdugliga. Han öppnar skjortärmen, kavlar upp den vita tröjan och visar tatueringen han fick den dagen – A11 104 – och säger att hans far och bror fick numren innan hans, i stigande skala.

Tillsammans med hundratals andra män samlades de i en stor hall, där en officer dök upp. ”Arbetar ni kommer ni klara er”, sade han, och så pekade han ut genom ett fönster på ett stort bål. Där brann alla tillhörigheter de tagit med sig på, och allt annat som funnits i vagnarna. Inklusive spädbarnen, som tagits från kvinnornas armar. Dagen efter fick de veta att hans mamma och lillebror hamnat i gaskammaren. Nikolaus hade precis fyllt 15.

Han frågar om jag vill ha en kopp kaffe, och blir besviken när jag tackar nej till en croissant. Jag tar fram min laptop och öppnar webbläsaren, och säger att jag vill prata om bilden. Första gången Nikolaus själv såg den var på Krigsmuseet i Köpenhamn, någon gång på 50-talet. Han kände igen sig själv omedelbart.

”Jag gick till de i kassan och sade att jag var med på bilden. De tittade på mig och sade ’du?’. De trodde väl jag var galen. Men så visade jag min tatuering, och då blev de helt till sig”, säger han.

Det är i januari 2013 som röster på internet börjar höjas om att fotografiet av Nikolaus och de andra halvdöda offren för Buchenwald är fejkat. Bevisföringen är – som vanligt när det gäller förintelseförnekare – så simpel att alla kan förstå den. I en så gigantisk historia som andra världskriget och förintelsen, där så många miljoner människor med olika motiv, världsbilder och viljor deltog, så många händelser staplats på varandra, anses det vara ett avslöjande att hitta en motsägelsefull detalj.

En blogg vars namn anspelar på Winston Smith, huvudkaraktären i George Orwells 1984, skriver att ”The Most Famous Holocaust Photo a Fraud”. Bloggaren har hittat ett nummer av New York Times Magazine från i maj 1945 där fotografiet publiceras, och konstaterat att mannen som står upp vid pålen till höger inte finns med där. Att det var New York Times Magazine som redigerade den tycks inte falla någon in. Detta räcker för att bloggaren ska kunna övertyga sina läsare.

I kommentarsfältet är de lyriska. ”Thank you very much for the time and money you invest to debunk the holo-forgeries. Great job”, skriver en. Avslöjandet får stor spridning, bland annat på de svenska nazistsajterna Nordfront och Nationell.nu. Den kontroversiella gatukonstnären (eller högerextrema aktivisten, beroende på vem du frågar) Dan Park anspelade på det i en affisch. Den som googlar på ”Buchenwald photo” möter än idag inlägg från människor som tror bilden där Nikolaus Grüner med insjunkna kinder tittar upp på fotografen är fejk. Överallt hänvisar man till bloggaren som någon som gjort ett viktigt avslöjande, som en expert.

Det är han inte. Allt han har gjort är att tolka den redigerade versionen som originalet. Varför New York Times Magazine manipulerade bilden av männen i baracken vet vi inte, men på 40-talet var det inte helt ovanligt att redigera bort anstötliga saker såsom nakenhet ur foton i tidningen. Men amerikanska National Archive har kvar negativet, och skickar det till mig. Där syns sanningen om bilden, så svart och vit som den kan bli.

I Malmö, i hans trerummare med fulla bokhyllor och en öppen balkongdörr ut till solen, sitter Nikolaus drygt 70 år efter att fotografiet togs. När han befriades bars han iväg på bår, och skickades till ett sanatorium i Schweiz. Hans lungor var helt förstörda av kolet han andats in när han tvångsarbetade, men mentalt var han ännu i sämre skick. Det tog tre år för honom att förstå att han inte längre löpte risk att sorteras bort i en selektion, och hamna i gaskammaren.

När han och hans familj samlades ihop av nazisterna i Nyíregyháza sade hans far att de skulle återsamlas där efter kriget. När han väl kunde stå på benen igen var de flesta familjemedlemmarna borta. Han fick åka hem igen ensam.

”Jag knackade på där vi hade bott. En kvinna öppnade och frågade vad jag ville. Jag sade att jag hade bott där. Då sade hon ’Så vad gör du här? Vi skickade ju er för att brinna’, och slängde igen dörren i mitt ansikte”, säger han.

I Sverige har han bott sedan 60-talet, och han är passionerat fokuserad på att hålla sanningen om vad som hände under förintelsen vid liv. När vi pratar om förnekarna som påstår att bilden av honom är förfalskad slår han ut med händerna och höjer rösten. De är ute efter berömmelse, byggt på sitt hat mot judar, säger han. Hans blick, som är så vaken och granskande, mörknar och för ett ögonblick finns ingenting kvar av det varma leendet som mötte mig i hallen.

”Jag tycker synd om dem.”

LÄS OCKSÅ: Hur man kan – och bör – faktagranska förintelseförnekare

“Det är helt enkelt fakta.”

Med de orden blev det för första gången ett juridiskt ovedersägligt faktum i USA att judar gasades ihjäl i Auschwitz sommaren 1944. Det blev, genom en dom som föll i Kalifornien 1981, ett så kallat judicial notice, ett fakta som på svenska kallas notoriskt. Det är “ett faktum som inte skäligen kan bestridas därför att det antingen är allmänt känt inom domstolens territoriella jurisdiktion eller för att det snabbt och exakt kan fastställas genom att konsultera en källa vars tillförlitlighet inte går att ifrågasätta”, enligt en av få svenska mer insatta arbeten som skrivits på området.

Det betraktas, med andra ord, som en självklarhet.

Fallet började 1979, när den då nystartade amerikanska organisationen Institute for Historical Review (IHR) utlyste en belöning på 50 000 dollar för den som kunde bevisa att gaskamrar användes för att mörda människor i Auschwitz under förintelsen. IHR har sedan dess ganska konsekvent arbetat för att främja förintelseförnekandet i USA och världen, men detta var deras jungfruresa. Förintelseöverlevaren Mel Mermelstein, som hade tagit sig igenom både Auschwitz-Birkenau och Buchenwald, skrev en insändare till ett par tidningar där han med hänvisning till sin självbiografi By Bread Alone – som inte bara innehöll hans egen historia utan också bilder, artiklar och dokumentation som i övrigt stödde historieskrivningen om förintelsen – gjorde anspråk på belöningen. IHR vägrade betala ut pengarna, varpå Mermelstein stämde organisationen. 1981 vann han fallet, och IHR dömdes att betala honom 90 000 dollar.

I domen kan man läsa att domstolen betraktade det som ett faktum att förintelsen inträffade. “It is not reasonably subject to dispute. And it is capable of immediate and accurate determination by resort to sources of reasonably indisputable accuracy”, skrev domstolen och avslutade: “It is simply a fact.”

I vår tid är det emellertid inte alltid så enkelt.

Internet har alltid, sedan dess stapplande första steg, erbjudit utrymme till de som velat förneka den moderna historiens största folkmord. I min bok skriver jag om nazisten George Dietz, som i början av 80-talet var en av de första att få syn på denna potential:

Han såg de framväxande nyhetsgrupperna som ett sätt att kringgå de journalistiska medierna, som han ansåg styrdes av judar, och han insåg att han var före dem på bollen. Det nynazistiska nyhetsbrevet National Socialist Vanguard Report beskrev i sitt fjärde nummer 1992 hur han entusiastiskt hade ropat »Boy, are the Yids going to scream when they learn about this!« där »Yids« är ett antisemitiskt glåpord.

Även i Sverige, på sajter som Nordfront och Flashback, lever och frodas revisionismen. Och den söker någon att rösta på i dessa frågor har i år faktiskt också ett alternativ, i och med att nazistiska och förintelseförnekande Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kandiderar till riksdagen.

Detta har av allt att döma SVT bedömt som en tillräckligt akut omständighet för att i två artiklar faktagranska deras världsbild, inom ramarna för samarbetet Faktiskt.se. Om något ska bli ett föremål för Faktiskt måste det, enligt samarbetets riktlinjer, bland annat uppnå “en viss spridning och tas upp i samhällsdebatten” och “ha betydelse eller vara intressant för många”. I sina båda artiklar kvalificerar SVT förintelseförnekandet enligt dessa riktlinjer genom att peka på att NMR är generellt uppmärksammade, att de kandiderar till riksdag, kommun och landsting i valet, att en moderat och sedermera avgången politiker köpt material från deras sajt och att deras världsbild beskrivs i en norsk dokumentär som fått över en miljon visningar. Det SVT faktagranskat, mer specifikt, är om judar gasades ihjäl med Zyklon-B i Auschwitz samt om någon förintelse i en egentlig mening alls ägt rum. Detta urval tycks bygga på att man helt enkelt ringt två framträdande nazister inom NMR och frågat dem vad de tror är sant.

För detta har Faktiskt och SVT fått ganska hård kritik, från både höger och vänster. Kristina Lindquist i DN skriver att “SVT låter nazister sätta dagordningen”, och faktagranskningen kallas “horribel” av Marcus Bohlin i NA och ett “dunderhaveri” av Malin Krutmeijer i Sydsvenskan.

Det är inte första gången Faktiskt kritiseras. Redan innan lanseringen var flera debattörer skeptiska, och dagen efter den kom igång var kritikerkören rätt unison. Satsningen har sedan dess publicerat ett 60-tal granskningar, och många har kritiserats från både höger och vänster.

Att faktagranskande journalistik kritiseras generellt är inte konstigt: formatet har generellt stött på misstänksamhet när det har introducerats. Frågan “ska journalister avgöra vad som är sant och falskt?” ställdes även när vi lanserade Viralgranskaren och när man i Norge lanserade Faktisk.no.

Jag har själv varit avvaktande gentemot Faktiskt.se, eftersom jag har velat att satsningen ska tillåtas komma igång och hitta formerna innan man sågar det. De publiceringar som hittills har kritiserats har jag inte heller själv sett så stora problem med, annat än att rubrikerna och klassificeringsstämplarna – som går från “faktiskt helt fel” till “faktiskt helt sant” – ibland kokat ner nyanserade och välresearchade texter till hårddragna rubriker och att de ibland tvingats gå lite väl djupt i ett påstående för att hitta något att stämpla, som till exempel när DN stämplade det som “faktiskt helt fel att Ulf Kristersson (M) aldrig haft ett jobb utanför politiken” för att han mellan år 2000 och 2003 var kommunikationsdirektör och -konsult.

Jag har också från början tyckt att det varit synd att Faktiskt inte följde den norska modellen, och skapade en gemensam och självständig redaktion istället för att sprida ut faktagranskarna på samtliga samarbetande redaktioner. Men lika hårt som andra debattörer har jag inte velat döma dem.

Den här gången får jag emellertid också sälla mig till kritikerna.

Att ringa en nazist och be den prata lite är inte ett bra sätt att inleda en faktagranskning. Nazister tror på nazism, vilket torde vara allom bekant, och det är enligt alla sätt att mäta det på en djupt världsfrånvänd ideologi. Där finns en outtömlig källa att hälla ur, utan att det egentligen finns några skäl. Att ställa en nazists fabulerande mot Nationalencyklopedin, som man gör i den ena SVT-artikeln, faller på sin egen orimlighet. “Man argumenterar inte med människor som hävdar att månen är gjord av vit ost”, som professor Yehuda Bauer, vid International Holocaust Remembrance Alliance och Yad Vashem säger till SVT.

Men det största kardinalfelet i publiceringen är ändå att man i den ena artikeln lyfter upp myten i rubriken: “NMR har helt fel om Zyklon B – användes visst för att massmörda människor”. Risken när man formulerar sig så är att man för de som tidigare inte kände till myten föreslagit den som en möjlighet, och för de som redan var övertygade om den bara befäst den. Denna fallucka är mycket välkänd inom den faktagranskande journalistiken.

Jag menar dock inte att en faktagranskning av en antisemitisk världsbild är fel. Tvärtom. Anledningen att George Dietz hojtade så glatt när han upptäckte internet var för att han såg möjligheten att förbigå granskande ögon och propagera direkt för publiken. Nazister har, som sagt, utnyttjat den möjligheten från första början. Ett annat case jag tar upp i min bok är sajten martinlutherking.org, upprättad av före detta Ku Klux Klan-medlemmar men utformad som en neutral kunskapsbank om Martin Luther King. Länge låg den sajten långt upp bland Googleresultaten på en sökning om King, vilket var avsikten: man ville snärja sig in bland intet ont anande elever som researchade på nätet. (Jag har själv gått i en sådan fälla. När jag i mellanstadiet gjorde ett arbete om Estonia var en konspirationssajt bland det första jag hittade i researchen på nätet, och jag minns känslan av att ha upptäckt något inte ens mina lärare kände till. Resultatet är en livsfarlig kombination av att vara stolt och lurad.)

För den som ställs inför revisionismen på nätet är det inte alltid helt lätt att hitta seriösa motbilder. Tidigare nämnda Mel Mermelsteins bok, By Bread Alone, har på omslaget en känd bild på överlevande judar i Buchenwald. Du har säkert sett den – men i en annan version:

Den stående mannen till höger finns alltså inte med på Mermelsteins omslag, något som förintelseförnekare på nätet tagit fasta på som bevis för att bilden i sin helhet är fejkad. Jag själv tror det finns en annan logisk förklaring, och har skickat ut lite trådar på temat och hoppas kunna reda ut frågan senare. Poängen just nu är att peka på den här diskrepansen, och notera att det inte verkar finnas någon lättillgänglig – ja, inte ens tillgänglig – kunskap om den här bildens historia på nätet. (Uppdatering: Nu gör det det, och den omsätter den här bloggpostens tankar om tillbakavisande av förintelseförnekare i konkret handling.)

Förintelsen är en obegripligt omfattande berättelse. Det finns miljontals händelser, bilder, vittnesmål, artefakter, kvarlevor och dokument. Några kommer säga emot andra, utan att det utmanar hela bilden, men det är det som går att utnyttja. Det går snabbare för nazisterna, här såväl som i fallet martinlutherking.org, att uppfinna och tillgängliggöra sina förklaringar än det går för journalisterna att researcha fram dem och presentera dem.

Med justerad vinkel, presentation och rubrik hade SVT:s granskning av nazisternas lögner kunnat vara sådan här tillgängliggjord kunskap. Ledtrådar till hur det kunnat se ut då finner vi i Denialism: what is it and how should scientists respond?, en artikel av Pascal Diethelm och Martin McKee i European Journal of Public Health från januari 2009. Diethelm och McKee skriver att förnekare – oavsett om de drivs av ekonomiska eller ideologiska motiv – generellt inte spelar enligt samma regler som vetenskapen (eller journalistiken). De är ovilliga att acceptera vissa bevis, de använder avvägda och medvetna förvrängningar och de blundar för logik när det passar dem. I en kamp mot lögnare är sanningssägaren alltid handikappad. Alltså menar Diethelm och McKee att det viktiga är att byta fokus från dem till publiken, och istället för att argumentera mot dem visa och lära ut vilka taktiker de använder. Bara så är vi redo inför den propaganda de ännu inte hittat på.

Diethelm och McKee pekar ut fem varningsflaggor vi måste lära känna i propagandan:

1. Konspirationsformandet. Det faktum att det finns en vetenskaplig konsensus pekas i sig ut som ett tecken på att en konspiration existerar. Alla som säger emot propagandan pekas automatiskt ut som en del av denna konspiration.
2. Falska experter. Man hänvisar ofta och mycket till enskilda, upphöjda experter vars beskrivningar går stick i stäv med vetenskapligt konsensus. Man misstänkliggör experter som säger emot dessa.
3. Selektivt urval. Man hänvisar ofta och mycket till ett fåtal enskilda forskningarbeten, rapporter, uttalanden, skildringar eller vittnesmål som går emot vetenskapligt konsensus, och framhäver de svagaste styckena i de svagaste forskningsarbetena som går i linje med vetenskapligt konsensus.
4. Orealistiska förväntningar på forskning. Man använder det faktum att forskning inte kan bevisa allt exakt som belägg för ens egen världsbild. Diethelm och McKee använder som exempel klimatförnekares poäng att det inte finns exakta belägg för hur världstemperaturen sett ut – från den tid då termometern ännu inte var uppfunnen.
5. Dålig argumentation. Man byter ämne när ens poäng utmanas, besvarar andra argument än de som framställts och använder falska motsättningar.

Diethelm och McKee fokuserar i sin artikel på förnekare inom tobaksindustrin, men deras fem varningsflaggor är fullt användbara även på förintelseförnekare. Alla som någon gång klivit in i ett revisionistforum på nätet känner igen dem. Man kan till och med peka ut några av dem i nazisternas citat i SVT:s artiklar.

Att snubbla över förintelseförnekande på nätet är verklighet för förfärligt många. Det måste vara lättare för den som söker en motbild inför propagandan att hitta kunskap och svar. En publicering där man, utan att framhäva den felaktiga myten, visar hur den revisionistiska propagandan fungerar, och tillbakavisar förekommande argument, vore inte bara bra – den vore att börja ta igen ett försprång som antisemitismen tillåtits allt för länge. SVT:s publiceringar idag hade kunnat vara sådana. I framtiden hoppas jag de är det.