Jag vägrar bli förskolekund

En gång, på ett av mitt första jobb, lovade jag för mycket. Jag tog ansvar för en leverans utan att förstå vad den innebar, jag hade ingen aning om vad jag pratade om. Eftermiddagen innan deadline reste sig min chef från sin stol, tog kavajen över axeln och frågade mig hur det gick. Han visste mycket väl att jag inte ens klarat av hälften. 

“Du sade att det skulle vara färdigt imorgon. Jag förväntar mig att det blir som du sagt”, sade han under obruten ögonkontakt. Sedan gick han.

Jag var 20. Jag behövde inte mycket. Jag var inte behövd någon annanstans. Vid fem på morgonen hade jag levererat.

Det var i sin ordning. Jag gav mer än jag tog, för av mig förväntades en arbetsmoral uppoffrande på gränsen till självutplånande och i utbyte fick jag erfarenhet, självinsikt och en liten lön. Tiden i mitt liv var sådan, och jobbet.

Opinionsbildaren Carl Albinsson har säkert också varit där, säkert också trivts i det, men nu är vi båda här: i trettioårsålderns småbarnsföräldraskap. Våra prioriteringar har förändrats. Albinsson är missnöjd med förskolan. Han har skrivit en debattartikel i Aftonbladet om att det för ofta är stängt då personalen måste ha möten. 

“Måste alla i personalen vara med precis samtidigt” på dessa möten, frågar sig Albinsson, “så förskolan tvingas stänga? Måste de interna aktiviteterna verkligen ske under ‘vanliga öppettider’?” 

Här tycks, skriver han, den svenska förskolan “främst finnas till för de anställda.”

Då var det bättre när han bodde i Belgien och betalade för barnkrubban. “Där var det aldrig tal om APT eller planeringsdagar.”

Däri ligger Albinssons egentliga ärende, för han kommer från Timbro och arbetar med att privatisera Sverige. Han vill stoppa in förskolorna i en låda, Systembolaget får gärna ramla med, och transmogrifiera dem till private equity business ventures. 

Kanske har han ekonomiska argument för sin sak, vad vet jag. Det är inte dem jag vänder mig emot, utan mot synen på förskolan.

“Som kommersiell aktör på en vanlig marknad väger föräldrarnas perspektiv tyngre”, skriver Albinsson. Bli kund, bli överordnad. Som min chef när jag var ung. En som tittar på dig, säger: lös det, och sen vänder sig om och går sin väg medan ett outtalat “annars” hänger kvar i luften.

Carl, så vill jag aldrig göra med min sons förskola.

De på förskolan min son tyr sig till när han är ledsen är inte 20-åringarna. Det är inte de som liknar oss förr, utan de som liknar oss nu. De vuxna. De jobbar 40-timmarsveckor och går sedan hem till sina familjer. De har inte möjlighet att slinka omkring i andras glatta scheman eller krav mer än de redan gör. Vi har inte köpt dem. Vi samarbetar med dem. 

“Jag har aldrig hört talas om en Ica-butik som håller stängt en hel dag för att personalstyrkan är på planeringsdag”, skriver Albinsson. 

Själv har jag aldrig hört talas om någon som lämnar sin tvååring på Ica innan de kliver på bussen till jobbet. Och det av goda skäl. Förskolor är inte omsorgsaffärer utan mötesplatser för ömsesidiga förtroenden, där armlängds avstånd opererats in mellan föräldrarnas plånböcker och deras barns vardagstillvaro. 

Framför allt har jag svårt att se problemet. “Minst en gång i månaden måste alla föräldrar gå från jobbet strax efter lunch” för att förskolepedagogerna ska ha APT, skriver Albinsson. 

På min förskola är det en kvart tidigare vi ombeds hämta. Om det går.

Vad gäller planeringsdagarnas antal utmynnar en uppföljande diskussion på Twitter i att Albinsson erkänner att det är fyra – ”Fyra dagar för mycket”.

Tycker man detta gör att förskolan “främst finns till för de anställda” vore det intressant att höra vilka Carl Albinsson tycker landets vinstdrivande friskolor främst verkar finnas till för. Någon som just försvunnit ut genom en dörr med kavajen över axeln, månne?

Nå. Det är tur att alternativ omsorg erbjuds under dessa fyra dagar, eller att man kan ta ut föräldrapenning och stanna hemma om man så önsskar. Denna uteblivna dryga arbetsvecka, utslagen över ett år, är alltså fullt underbyggd av systemet.

Fast det finns säkert människor för vilka de fyra dagarna ändå är svåra att lösa. Människor som sliter som djur och ändå gråter över pengarna om natten eller som stressas sönder på någon av landets alla arbetsplatser med stort värde men små resurser. De som inte har råd eller möjlighet att ta fyra extra dagar om året ledigt. De som måste jobba istället för att vara med sina barn.

Tänk, vilket eftertryck det hade haft, om det var någon av dem som framförde Timbros åsiktsproducent Carl Albinssons kritik.