Denna apriltorsdag spelade jag och Åsa, två tredjedelar av vår nystartade Källkritikbyrån, in den 14:e och sista delen av “Källkoll corona” på UR. Produktionens sista avsnitt gjordes som dess första, med lätt men precis hand, snabbt men kärleksfullt. Den första manusskissen var klar på onsdagseftermiddagen, och finslipades så en färdig version fanns på bordet när vi sågs vid åttatiden imorse. På morgonen improviserades de sista detaljerna fram, varpå vi drog igenom det hela i en repetition. Vid nio spelade vi in, och drygt tre timmar senare var avsnittet redigerat, klippt och färdigt att publicera.
24 timmar mellan skiss och publicering. Passande för en produktion som på en vecka gick från idé till första redaktionsmöte.
Idén kom från UR och var enkel. Inför infodemin har låg- och mellanstadieelever stort stöd av vuxna i närheten, och gymnasieelever har hunnit skaffa sig mer kunskap och verktyg. Högstadieelever, däremot, riskerar falla mellan stolarna. För dem ville projektledarna Fredrik Quistbergh och Nickoletta Jordö därför skapa ett snabbt och rörligt teveformat om källkritik inför coronaflödet. Om man dessutom på köpet råkade visa att det inte på något sätt var omöjligt för UR att på bara en vecka komma igång med en tidskritisk teveproduktion var det bara en bonus.
Vi kontaktades i slutet av mars, och dealen var färdig kort därpå. Tanken var egentligen att ett första avsnitt skulle publiceras på vår första arbetsdag, måndagen den 30 mars, men tack och lov övergavs den idén och första avsnittet kom istället onsdagen den första april. Det handlade om kedjebrev och ryktesspridning om dramatiska nedstängningar av Stockholm.
Det hela var lite trevande. Jag och Åsa var ensamma i rutan, och för att ge storyn någon sorts naturligt startskott fick den halvt motvillige producenten Sam Safinia agera tipsare om en story från sitt sociala medier-flöde.
Sam är en i alla avseenden utmärkt producent, men han älskar inte att kliva in som skådespelare. Lyckligtvis förskonades han från fler än ytterligare bara ett framträdande i serien. Redan i andra avsnittets första sekund klev nämligen, med karaktäristisk energi, programledaren Edwin Safari fram och blev seriens unga, icke-mästrande ansikte, i bjärt kontrast till dess två petimätrande faktagranskare. Med hans frågor kunde avsnitten få styrfart.
Jag och Åsa ansvarade för manus. Man kan överskådligt säga att jag stod för avsnittens form, medan hon stod för dess innehåll. Det vill säga, Åsa researchade fram saker som jag försökte hitta roliga sätt att säga. När mina sätt blev för roliga såg Åsa också till att föra dem tillbaka till det rättvisandes ramar.
Formlabbandet märktes redan i andra avsnittets ritande på vita tavlan och i avsnittet om huruvida coronaviruset förutspåtts, men slog inte igenom på riktigt förrän avsnittet om 5G-konspirationsteorier, där vi lekte med split screen för att göra något kul av mobiltelefonskopplingen i storyn. Där fick vår mästerliga kameraman och redigerare Joel Andersson sprinta runt ivrigt med B-fotot.
Även avsnittet om coronans världspolitiska aspekter, om hur länder blåser upp det ena och tystar ner det andra, var en formmässig lek: vi diskuterade fram sakerna över ett (i och för sig fullständigt regelvidrigt) parti Risk.
Dessutom hade det börjat kännas dumt att i manusarbetet reducera Edwins roll i serien till ett tomt kärl av dumma frågor som förde avsnitten framåt. Därför fick han här också ta större plats som jämbördig samtalspartner.
Ju mer avsnitten började bestå av klipp från nyhetsflödet och avfilmade datorskärmar där det söktes information, desto mer tacksamma var vi att Sofie Casserlöv kommit in i projektet. Hon var inte bara behjälplig med det och annat oundgängligt, utan också en guldklimp i arbetsdagen.
Kommunikation kring källkritik handlar att skapa förståelse av världen, vilket gör att ämnena snabbt växer och lämnar det vardagliga faktagooglandet till förmån för större samtal om allt från mekaniken som driver vår världsordning till den mänskliga psykologin. Vi gjorde ett avsnitt om rasism, ett om hur journalistiken fungerar i krissituationer och ett om vad vacciner egentligen är. Det är en påminnelse om att källkritik är omöjlig utan ett minimum av sakkunskaper, som jag är glad att ha fått med i serien.
Formmässigt skulle jag själv säga att “Källkoll corona” var som bäst när det gick mot slutet. I avsnittet där vi gjorde den svårsålda poängen att all obekväm samhällskritik inte är en rysk desinformationskampanj var det med en saftstöldsstoryline, där vi dessutom kunde driva med hur självupptagna jag och Åsa kan framstå i vårt pedagogiska förklarande och – i ett samtal om hur viktigt det är med kritiska röster – helt lyckas överrösta avsnittets enda kritiska röst, Edwin.
Avsnittet om hur man ska lyckas förstå alla grafer och all statistik som cirkulerar när vi försöker förstå coronans framväxt i realtid tog form av en intervention med Åsas tänkta kaffemissbruk (en liten frihet vi tog oss med sanningen, då Åsa faktiskt inte ens dricker kaffe), och avsnittet där vi diskuterade hur framtidens journalistik skulle kunna se ut blev en rolig historia om Edwins swishjournalistiksatsning.
Tyvärr sammanföll våra till slut riktigt uppvärmda kläder med att april månad gick mot sitt slut, och i dagens sista avsnitt av serien gick vi igenom våra lärdomar en smula. Givetvis fanns även här en bitterljuv ramberättelse:
Det vore lögn att påstå att vår serie blivit Youtubes hetaste klickis, men anekdotiska bevis finns för att den ändå visats i många skolors undervisning och faktiskt också konsumerats även utanför klassrummen runtom i Sverige. Det har vi delvis seriens kommunikationsstab, Solveig Brattström och Saskia Oljelund, att tacka för. Särskilt roligt var att de fick in den på såväl SR:s som SVT:s startsidor. Även seriens praktikant Nadja Rautiainen, Micaela Psilander som jobbade med seriens vidhängande pedagogiska material, frilansarna Anna Klockar och Mia Westman som gjorde själva arbetsbladen och vår oftast förekommande ljudmästare Jerry Silfver ska nämnas.
Ja, på en månad har vi alltså gjort 14 cirka sju minuter långa avsnitt som jag tycker i sina bästa stunder varit både roliga och överraskande, dykt rakt ner i vår oförutsägbara vardag och öppet kunnat diskutera svåra ämnen som annars lite för ofta reduceras till binärt svartvitt.
Det är inte dåligt, åtminstone för att vara en liten serie om källkritik gjord på några timmar åt gången.
