Kategori: Flashback

Ännu ett liv räddat på Flashback

Helt kort tänkte jag skriva ned något om detta:

Igår kväll kl 22.26 skrev Flashback-användaren Thisblowsass att han “krossat ungefär 170 st 200 mg koffeinpiller och tänker om några minuter sänka det tillsammans med alkohol och en energidryck”. En koffeincocktail som slutar på en dryga 30 000 mg koffein – kaffepower nog att ta kål på ett hundratal fullvuxna män. Han drack den och kunde konstatera att den var “fantastiskt äcklig”, varefter hans inlägg började bli färre och färre – och snurrigare och snurrigare skrivna.

Men långt innan han skrev sitt sista inlägg i tråden hade användarna Obzoleet, Abortvitae, muppenwtf och HugeSackOfNachos med många flera börjat jaga upp killen bakom kontot. Genom PM, telefonsamtal, Hitta.se och Flashbacks berömda detektivarbete kunde de sedan ringa polis och ambulans, som slutligen hittade och kunde rädda killen.

Under hela denna period fanns det visserligen skribenter i tråden som uppmanade till att fullfölja självmordsförsöket, eller som häcklade TS. Men de fick allt som oftast på pälsen från den stora majoriteten. Mitt intryck är att attityden till självmordsförsök i synnerhet och hjälpsökande individer på Flashback i allmänhet börjar präglas av en allt större förståelse.

Jag räknar inte med att läsa något om detta i någon som helst mediapublikation. Därför skriver jag om det här. För det förtjänar att komma ut.

UPDATE:

I motsats till mitt dystra antagande i slutet av detta inlägg så togs faktiskt detta fall upp i både ena och andra mediet, som t.ex helahälsingland.se, sverigesradio.se och Nyheter24.se.

Det anmärkningsvärda är att de flesta medier (med undantag för Nyheter24) hänvisar till Flashback som “internetforumet” eller “hemsidan”. Ingen egentlig cred där alltså. I motsats till hur det skulle varit om självmordsförsöket lyckades. Är det så jävla svårt att erkänna Flashback som en mångdubbel plats där både bra och dåliga företeelser kan födas?

Det här inlägget hedrades till yttermera visso med att användas som gästinlägg på den finfina siten Feber.se – läs och kommentera även där om ni vill.

SISTA UPDATE:

Killen som Flashback räddade gjorde en video, för att tacka alla. Plötsligt glömmer jag alla Flashbacks nackdelar någonsin.

Om Flashback och #prataomdet: Jag ber om ursäkt

Många gånger är jag en stolt flashbackare. När forumets medlemmar hittar fuffens bakom Bjästa-fallet, när de räddar självmordskandidater och när de hjälper mig att hitta den senaste häftiga viral- och memekulturen ser jag bara fördelar med Flashback – och är tydlig och klar med att jag står upp för forumet och dess användare. Jag tar indirekt åt mig lite ära för crowdsourcingen som pågår där, trots att jag inte sällan inte alls har tagit del av deras hårda arbete. Men att jag gör det har sitt pris. Nu, när ett nytt hett ämne seglat upp som ett av forumets just nu mest lästa, är det dags för mig att stå upp och svara också för forumets dåliga sidor.

Några av Flashbacks medlemmar tror nämligen inte på att #prataomdet, den gräsrotskampanj för större sexuell öppenhet och kommunikation i kampen för en bättre svensk samlivskultur, de facto var en gräsrotskampanj. Utan en konspiration.

Som användaren BaalZeBub skriver i inlägg #78 i tråden, för att sammanfatta misstankarna:
“Många har här bidragit med att visa att
– kampanjen planerades att sammanfalla med mediaintresset för Assange-fallet i England i december
– kampanjens detaljer lades delvis upp på twitter i en rad mycket avslöjande postningar
– dessa twitter-poster raderas ofta just nu, efter att nämnts på Flashback
– dagen efter att #prataomdet-twittrandet började presenterades det i ett tjugotal påstått oberoende debattartiklar i dagspressen, som alla använde exakt samma ordval och alla påstod att det var en spontan gräsrotsrörelse”

Bevisföringen för ovanstående påståenden är nästan uteslutande skärskådning av huvudsakligen @mymlan, @jocxy, @isobelsverkstad, @elingrelsson @juliaskott och @barsk:s twitterkommunikation dagarna kring #prataomdet:s uppkomst. Att folk pratar med varandra på Twitter nämns som bevis för att de känner varandra och därmed slagit sina påsar ihop för att uppnå sin gemensamma agenda – på samma grunder pekas bl.a @mymlan ut som suspekt dödspolare med Anna Ardin. Att samma formulering (“I spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange skrev Johanna Koljonen för ett par dagar sedan på Twitter öppet och personligt om gränsdragningar, gråzoner och glasklara övertramp i sexuella situationer…“) använts i många olika texter webben och media runt används också för att misstänkliggöra #prataomdet:s gräsrotsursprung. Vad som vidare används för att ifrågasätta “gräsrotigheten” i det hela är att det samordnades på flera redaktioner landet runt, med ett visst datum satt som måldatum för publicering. Slutligen tycker forumets skribenter att det är väldigt konstigt att de inblandades tweets från de dagarna börjar försvinna nu när de skärskådas.

Att detta är rent fantiserande, t.o.m i vissa fall önsketänkande, kan vilken tänkande person som helst konstatera efter fem minuter. Tanken att kommunikation över Twitter bevisar att man ingår i ett nätverk påvisar en tydlig kunskapsbrist – alla som använt det sociala mediet i mer än en vecka vet att man pratar med lite vem som helst där utan att nödvändigtvis någonsin ha träffat dem, pratat med dem eller ens vet vilka de är. Att samma formulering används i flera olika texter är en fullkomligt naturlig följd av att mediaintresset för initiativet var stort, och alla under en kort och hektisk period ville skriva om det – då är det naturligtvis mest bekvämt att copy-pastea grundläggande information från #prataomdet:s egna pressmaterial, inte uppfinna något helt eget. Se exempelvis historien om Carlina som hittade sin mamma efter 23 år.  Vad gäller samordningen redaktioner emellan var helt enkelt en vanlig och självklar strategi för att få ett så stort genomslag som möjligt. Synkad publicering bevisar egentligen inget annat än att hashtaggen #prataomdet behövde och fick en bredare lansering. När det kommer till de försvinnande tweetsen: googla åtminstone innan ni öppnar munnen.

Att framstående personer i #prataomdet-sammanhang rådde skribenter som ville delta att hålla sig nära Assange-affären när de skrev ser också skumt ut, enligt Flashback. Det hela är därmed naturligtvis ett misstänkliggörande mot honom, tycker man. Har ni hört talas om att knyta ihop en text med en aktuell händelse, för att ge den ytterligare relevans? Om ni inte gör det, varsågod, här är en gratis lektion i att skapa uppmärksamhet i media: det tillhör de vanligaste skribentknepen för att nå ut.

Som jag sa i början måste man om man vill rida på ett fenomens framgångar också kunna hantera det när man möter motgångar. Och här ser jag inga andra val än att be alla som öppnat sig, alla som pratat ut för att skapa ett bättre sexualpolitiskt klimat i Sverige, alla som deltagit och engagerat sig för att skapa förbättrad kommunikation mellan allt ifrån one night stand-teens till sedan 30 år gifta par, om ursäkt å Flashbacks vägnar. Det här foliehattandet är varken något jag vill stå för eller uppmuntra – det här är inte att på ett sunt sätt ifrågasätta och problematisera, det här är inte yttrandefrihet at it’s finest: det här är bara rädda människor som vill kunna hitta ett sätt att desarmera en rörelse som annars riskerar pulvrisera deras inövade och trygga bild av vad ett samlag ska vara. De är inte många (i skrivande stund uppgår antalet skribenter i tråden till ett tjugotal), men det blir de som hörs, trots att de inte förtjänar det.

Jag kan uppmana er att inte läsa tråden på Flashback, att strunta i alla konstiga bloggar om saken, och att inte ge upphovsmännen cred och bekräftelse genom att besvara anklagelserna. Det kommer ändå aldrig växa till någon större folkrörelse, eftersom de flesta är tillräckligt vettiga för att se igenom larv som detta. Men själv kan jag inte göra det – för det här är inte mitt Flashback. Det här är en av nackdelarna med forumet. Jag blundar inte för det, och lovar att motarbeta det aktivt så mycket och länge jag orkar. För jag ser fram mot den dagen jag stolt kan stå upp för hela mitt favoritforum Flashback – bara inte utvalda delar av det.

Journalistisk begreppsförvirring och svartmålning

I dagens DN, på sid. 2, skriver Lisa Bjurwald (som ju har en historia av att ha svårt för sociala medier) en ledare apropå Flashbacks nominering till Guldspaden:

Förlåt, men vad fan är egentligen din poäng, Lisa? Du fastslår ovan att Flashbackanvändarna i fråga använt journalistiska metoder, i likhet med dig och din yrkeskår själva, för att komma fram till skyldiga och oskyldiga i Bjästafallet – men sedan avfärdar du det hela med att journalistik är “mer än så”. Utan att förtydliga och exemplifiera. Sedan trallar du vidare och missuppfattar nomineringen till att den uppenbarligen ska gälla hela Flashback (när det gjorts väldigt tydligt och klart att Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg har nominerat Flashback för tråden om Bjästafallet – inte för någon slags oslagbar kvalitet på det hela taget) och därmed även dess sämre delar. Du avslutar med att återigen dra forumet över en kam och insinuera hur otänkbart det vore att ge Guldspaden till ett forum som bland mycket annat används för “nätförtal”.

Jag är den första att erkänna att forumet Flashback har sina oerhörda nackdelar och troll. Porrforumen, knarkforumen och de inrikespolitiska forumen har sannerligen sina skogstokiga missbrukargalningar att dras med. Men när nu forumet så tydligt har nominerats för grävinsatsen i Bjästfallet – vad har det med något att göra? Det är lika irrelevant som att hålla dig, Lisa Bjurwald ansvarig för “Kör ut dem”-löpet som Expressen körde på 90-talet.

Om nu Flashback gjorde ett bättre jobb i Bjästfallet än Sveriges samlade media bör representanter ur journalistkåren kunna stå för det och dra lärdom av fallet – inte vimsa bort gott progressivt journalistiskt arbete i någon form av bortjiddrande av korten och plumpa påhopp för att svärta ner några forumsanvändares grymma jobb. För det är inget annat än det här du nu gör, Lisa Bjurwald: i rädsla för stora fula Flashback med sitt skamfilade rykte går du på den enklaste utvägen och pekar på forumets dåliga delar – istället för att uppskatta och acceptera de bra.

Du kan va begreppsförvirring, Lisa.

Ännu ett Flashback-självmord – denna gång ett statement

Idag klockan 14.24, d.v.s i skrivande stund för drygt en timme sen, startades ännu en självmordstråd på Flashback; Begår nu självmord pga sveriges politik.

I denna tråd fastslås av den supposedly 18-årige trådstartaren att anledningen till hans för tidiga frånfälle delvis är ett pyrande missnöje över Sveriges invandringspolitik. TS har “blivit rånad och slagen ett antal gånger. [Hans] syrra har blivit våldtagen och [hans] lillebrorsa är en typisk svensk gangstawannabe som totalt skiter i skolan”. Det är inte uteslutande invandringen som är ett problem, TS verkar även ha dåligt självförtroende och rent generellt vara i en tonårsdepression, men droppen som fick bägaren att rinna över och därmed besluta sig för den mest extrema utvägen var den nya grundlagen som står i färd att bli genomröstad, med SD som enda motståndare.

Jag behöver nog inte nämna att tråden ovan är problematisk. Antingen så är det en ung kille som bestämt sig för att ta till en desperat åtgärd för att visa sitt missnöje med ett system som han anser är totalt misslyckat, och vars nackdelar gått ut över honom – eller så är det här ett klassexempel på ett troll. Om det senare skulle stämma så är det bara att förakta – att på ett så cyniskt sätt utnyttja den efter alla självmordsbud på Flashback helspända stämningen där för att göra en politisk poäng är naturligtvis under alla bälten på norra halvklotet.

I nuläget vet vi inte – vi kanske aldrig får veta – om han talar sanning eller ej, och med det som utgångspunkt är det bara att sätta sig ner och fundera över vad den här trenden på Flashback innebär, och om det är dags att på ett nyanserat sätt faktiskt bemöta den, och forumet i sin helhet, i media och i samhället. För vad man än tycker om Flashback och dess invånare så är de faktiskt också människor – med rösträtt.

Ny självmördare på Flashback – då räddar forumet hans liv

Kommer ni ihåg när 21-åriga Markus beslutade sig för att ta sitt liv, och dokumentera det på Flashback? Följderna blev att självmord på internet diskuterades, den stora svenska ensamheten diskuterades, och Flashback diskuterades. Mest det sistnämnda. I början tävlade dags- och kvällstidningsskribenterna om att fördöma forumet eftersom en handfull av de tusentals skribenterna i tråden hade raljerat över Markus självmordsplaner, och t.o.m uppmuntrat honom. Vilket naturligtvis är hemskt. Men i det här fallet fick alldeles för stora proportioner – de allra flesta hade reagerat som folk gör mest, uppmanat honom att låta bli och visat stor sympati.

Nu, inatt, var det nära att hända igen. Klockan halv fem startade användaren Im-faceless tråden Självmord där han deklarerade att han hällt i sig nog med läkemedel och sprit för att söva stora delar av Norrbotten. Detta är, i en anmärkningsvärd sidnot, inte första gången någon diskuterat självmord på Flashback sedan Markus genomförde sitt – han verkar tvärtom ha startat en 2010 års unge Werthersk trend.

Nå. I denna tråd gick det inte som han planerat. Användarna Obscen och Capa fick ur honom hans telefonnummer, ringde (oberoende av varandra) honom och pratade länge och väl om allt möjligt. Och därefter ringde båda polisen – som trots trådstartarens dolda nummer fick tag i hans adress, åkte dit – och kunde hämta en omtöcknad men levande självmordskandidat därifrån. Två användare på Flashback räddade en tredjes liv.

Jag inväntar kvällstidningarnas optimistiska glada löpsedlar och demonskribenternas lugna och samlade ord om hur internet får människor att bry sig mer om varandra.

UPDATE:
Enligt Flashbackanvändaren Sneakarn dog tyvärr Johan, som han enligt samma källa hette, på väg till sjukhuset. Sneakarn har inte uttalat sig tidigare i tråden, och har därmed låg trovärdighet, men det är ändå rakast att utgå från att han talar sanning.

Tungt. Ännu ett dödsbud. Mina tankar går till honom och hans familj och vänner.

Men på den ljusa sidan, om det finns någon i fall som detta, strålar iallafall vetskapen om att Flashback bevisat att det inte är ett forum befolkat av enbart dödsnaziknarkare som vill se kattungar brinna. Det finns godhet också där, massor av godhet. Vi bör komma ihåg det.

UPDATE IGEN:
Han dog, vilket kommentaren “A” påminde mig om, alltså egentligen inte. Användaren Sneakarn är mest största sannolikhet bara ett troll.

Att följa ett självmord

UPDATE:
Förlåt om jag är smaklös, dum och enkel i nedanstående blogginlägg. Jag är fortfarande skärrad, och kände bara att jag behövde skriva. Det kanske är egocentriskt av mig. Jag ska tänka över det hela ett varv till, och om jag bedömer det lämpligast avpublicerar jag detta. Om du tycker jag ska göra det eller inte får du gärna lämna en kommentar. Jag hoppas bara detta kanske kan leda till konstruktiva tankar hos någon som läser detta.

Jag har precis sett ett självmord inträffa, utan att kunna göra annat än att titta.

Jag är en Flashbackare. Minst ett par gånger om dagen går jag in på Flashback, mest för att se vad som händer. Saker sprids snabbt där, och i kraft av dess ämbete som Sveriges största kanal för konstigheter kan man ofta hitta och sprida obskyr information som är svår att få tag i annars där. Nu pratar jag inte om Sverigedemokrati eller LSD-tips, där ligger inte mina huvudsakliga intressen, utan mest annat. Allmänmänskligheter. Jag älskar Flashback, just på grund av dessa perifiera diskussioner, som inte riktigt finns centraliserade någon annanstans.

Ibland används Flashback på extrema sätt, sätt som nästan överraskar forumets egna användare. Vi har ofta sett de tillfällena sprida ut sig över forumets egna gränser: skogsturken blev Sveriges första egna viral, de kapade Facebookgrupperna häromåret, julkort till bortglömda åldringar och så vidare.

Idag användes forumet på ett av de mest extrema, obehagliga, och framför allt sorgliga sätten jag någonsin upplevt.

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.
Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns.
Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka.

Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.

Så löd inledningen i Flashbacktråden idag kl 11.51 i forumdelen Psykiska problem. En person hade kommit underfund med att han såg sitt liv bäst som avslutat. Trots att han inte var uttalat missnöjd med någonting, snarare tvärtom, (“Tycker inte mitt liv är dåligt alls, det är faktiskt riktigt bra. Men ibland är det helt enkelt för svårt.“) så fann han för gott att den mest extrema av åtgärder var den enda rätta.

Som ni förstår genom den andra delen av förstainlägget la han upp bilder av hela processen – hela hängningen – på nätet. Och bilderna finns. För den som vill leta upp bilderna finns de. Men jag varnar er. De är inte roliga. Det är bilder som ingen ska behöva ta och ingen ska behöva se. Och det är inte för att sprida bilderna och gotta sig i den ödesmättade tragik som jag anar att människor på internet ibland eftersöker som jag skriver detta. För lite längre bak i tråden fanns det länkar till hans Facebooksida.

Och det visar sig att vi har gemensamma vänner. Jag ringde en av dem och pratade lite, han blev naturligtvis chockad. De var inte nära vänner, men det behövs inte i det här läget. Man blir chockad ändå. På personen i frågas facebook hade han också lagt upp ett självmordsbrev, och en avslutande facebookstatus (“tar livet av mig nu, sorry!”). 27 personer har kommenterat den. De är vänner och bekanta till honom, och alla är närmast desperata och tvivlar på att det är sant. Nu är det 40 minuter sedan någon sent kommenterade statusen. För det var sant. Och vad ska man kommentera då?

Klockan 13.32 kom den första idén att någon borde ringa polisen i Flashbacktråden. Snart senare hade någon gjort det. Han hängde, enligt uppgift från Facebook, uppe i 51 minuter innan någon hann fram. Han är död.

Jag vet inte vad jag ska göra av det här. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag vet att jag är djupt skakad av vad jag sett, närheten till ett självmord utan att kunna reagera. Jag har tittat igenom hans Facebook, sett att bara för några dagar sen skrev han saker som “Life is a progress bar and I want to press the cancel button…” och “kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig”. Det kunde varit helt vanlig ångest, hemsk, men förekommande. Sån som du och jag ibland har känt. Vanlig ångest, den som definierar mänsklighetens ankare i melankolin, och kanske till och med ibland behövs. Och inte förebådar ett verkligt självmord.

Under statusen “kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig” diskuterar personen i fråga med sina vänner vad han kan hänga sig med. Det blir inget rep, någon kommer på en slips, och någon annan föreslår en nätverkskabel. På skämt, naturligtvis. Du kan ju hänga dig i nätverkskabeln. Vem säger så som inte skämtar?

Han hängde sig i sin nätverkskabel. Det svartnar för mina ögon när jag föreställer mig den ångest personen som kom med förslaget snart känner. Trots att han inte har gjort något fel, någon han visste var en dålig idé. Han kan inte skuldbeläggas på något område alls.

Vad kunde jag göra? Det går så oerhört fort att inse att något dåligt håller på att hända, likaså att fråga sig vad man kan göra för att förhindra det. Men det går inte alltid fort att svara. Jag kunde inte göra något. Jag visste inte var han var. Lyckligtvis hittade några på Flashback hans hemort via FTP-servern han laddade upp bilder på, men då hade jag redan tryckt bort tråden i panik. Panik över att ha något att agera mot och inte agera. För det trots det fysiska avståndet mellan oss bara är några mil, var min väg till ett rationellt beslut ljusår lång. Och mitt i alltihop vill man inte agera, bara ta in. Det är en så monumental bottenlös tragik i alltihopa så det blir nästan mäktigt. Även om det känns vidrigt att erkänna. Tro mig, jag belastar mig själv för att jag känner så. Men det gör jag. Inte minst i hans ambivalenta sista kommentarer. Det sista han skrev på Flashback var “alright lets do it”. Det är så kort, så alldagligt, så ingenting.

Nu virrar jag bort mig. Jag har väldigt svårt att fokusera. Jag vet inte varför jag skriver om detta. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vad ska man göra? Hur ska man bära sig åt? Och vad hade man kunnat göra? Vad hade vi kunnat göra?