Vill du se korkad ut? Skit i källkritiken

Är det för bra för att vara sant? Det är en gammal klyscha, en riktigt uttjatad trotjänare som alla hört, men ändå brukar jag tipsa om den under mina föreläsningar om källkritik på sociala medier. Och det är för att vi tyvärr brukar glömma bort den när den skulle behövts som allra mest.

Alex Schulman gjorde sig nyligen ovän med en del av nätets frankaste sanningssägare genom att kritisera TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson. Oscarsson hade i en “fempunktsplan” lagt fram egna politiska åsikter om vad som behövde hända framöver, bland annat att Europa måste ”säkra gränserna” och med ”maximal kraft stoppa all islamism”. Detta var nödvändigt för ”Europas överlevnad”, menade Oscarsson.

mobild1

I ett avsnitt av podden “Alex & Sigges podcast” beskrev Alex Schulman denna retorik som “direkt från Sverigedemokraterna”, och påpekade att en förment objektiv politisk kommentator inte bör blanda sitt kommenterande med egna åsikter. “Han går från att vara en person som rapporterar om politik till att bli en person som uttrycker politiska åsikter”, sade Schulman. En konflikt uppstod som enligt kvällstidningarna ledde till såväl krismöten som ordkrig.

Marcus Oscarsson är sedan innan omtyckt bland sverigedemokrater. På Avpixlat kallas han “hedersknyffel” och “möjligen Sveriges enda riktigt objektive” politiska expert, man berömmer hans “direkta stil och objektivitet utan pekpinnar och förlamande politisk korrekthet”, och när Oscarsson på sin Facebooksida frågade följarna om Moderaterna skulle “gynnas 2018 av sin stramare flyktingpolitik” röstade 2 200 personer ja mot de bara 150 som röstade nej. Detta må vara anekdoter, men de är ganska tydliga.

När Alex Schulman gav sig på Marcus Oscarsson gjorde han sig därmed också till ovän med ganska många arga och anonyma internetanvändare. De började leta med ljus och lykta efter anledningar att svartmåla Schulman. Och detta fann de:

Ett klipp från 2009, inspelat i studion hos det saligen hädangångna radioprogrammet “Vakna! Med The Voice”. I programmet pratar Schulman om boken han nyss utkommit med, “Skynda att älska”, som handlar om relationen till hans pappa. Schulman blir märkbart berörd, får svårt med orden och sätter en hand över ögonen. Han räddas till slut av att programledarna utannonserar en reklampaus i radion. Men kameran fortsätter filma, och när reklaminslaget påannonserats spricker Schulman upp i ett hånflin. “Ka-ching! De går ju på den här grejen varenda gång”, hojtar han och flinar att han minsann “garvar hela vägen till banken”.

Alex Schulman inser inte att kameran rullar och han visar sitt rätta och känslokalla jag“, skriver den främlingsfientliga och SD-vänliga bloggen Pettersons. “Empatilös Alex Schulman gråter krokodiltårar när han filmas“, skriver en annan blogg. Shit vilke jävla pajas! Använda sin döda farsa som PR för att sälja sin jävla bok! Fy fan alltså“, skriver en privatperson på Facebook. “Bland de mest fatala jag sett på nätet :-) Kan inte bli värre! Grattis Marcus Oskarsson“, skriver en annan. En Facebooksida som heter “Vi som hatar journalister & politiker för att dom alltid vinklar sanningen” publicerar klippet med kommentaren “Äcklig människa“, och de 20 000 följarna av sidan reagerar med vrede.

Klippet har fått över 60 000 visningar under de senaste dagarna, enligt Youtubes statistikverktyg.

mobild2

Och här återkommer vi till min inledande klyscha. Är det för bra för att vara sant att Alex Schulman fångats på kameran när han flabbar åt godtrogna bokläsare? Vi kan ju börja med ett logiskt resonemang.

Antingen är klippet på riktigt, eller så är det en sketch. Vad talar för att det är på riktigt? Visste Alex Schulman att hans medverkan i radion spelades in av kameror? Ja, troligen – han hade medverkat flera gånger innan, bland annat bara ett halvår tidigare. Medverkade Alex Schulman i radiokanalen igen efter klippet där han påstods ha gjort bort sig? Ja, bara något år senare. Är Alex Schulman en sorts offentlig person som kan tänkas delta i en sketch? Ja. Det räcker med att veta det grundläggande om hans offentliga person för att tycka det låter sannolikt.

Detta är bara ett resonerande, ett försök att logiskt komma fram till om hans fadäs i radion var autentisk eller ett skämt. Vill man ha fakta kan man vända sig till ett klipp som spelades in under ett besök i “Vakna med NRJ” i februari 2013, då han själv kallar det en sketch. Medverkar gör också Jakob Öqvist, som kallar det ett “scam” och ett “prank”:

Själv har jag gått så långt som att fråga Alex Schulman.

– Har försökt svara att det är en sketch till alla, men sen märkte jag att det var det organiserade mörkret som höll på och då beslöt jag mig för att strunta i det, säger han.

En annan som intygar att klippet visar en teaterföreställning är Josefin Crafoord, som var med i studion den där gången.

– Som jag minns det var det en kul grej, ett planerat practical joke, säger hon.

Att fråga sig om saker man läser är för bra för att vara sanna är alltid viktigt. Det tragiska är som sagt att vi tenderar glömma bort det när det skulle behövas som mest. Vi människor är byggda som så att vi tenderar acceptera påståenden som passar med våra åsikter, och bortse från fakta som talar mot vad vi redan tror på. Just därför är det särskilt då du sitter med någonting framför dig som verkligen passar med din världsbild, en text, bild eller ett filmklipp som inte gör annat än att bekräfta dina åsikter, som du måste komma ihåg den där tråkiga frågan. Visst, Alex Schulman har gjort sig skyldig till sin beskärda del av elakhet under hans karriär i media. Visst finns det de som tycker illa om honom på grund av detta. Visst vore det skönt för de som ogillar honom att hitta en så här tydlig illustration av att han är en dålig människa. Men de tjänar ingenting på att komma dragande med teaterpjäser. Det de tjänar, såväl i trovärdighet som i att vi får ett bättre samhälle, är att alltid komma ihåg att hejda sig och ställa frågan: Är det här för bra för att vara sant?

I veckan har tusentals människor struntat i det, och i ett missriktat beskyddande av sin idol Marcus Oscarsson delat vidare ett klipp där de tycker Alex Schulman gör bort sig. Det tråkiga för dem är att alla med ögonen på plats, och som har förmågan att se sanningen även om deras egna åsikter är annorlunda, ser att klippet de delar vidare är en sketch. De framstår kort och gott som korkade.

Vill du framstå som korkad?

Julstämning i Hörby

Natten till lördag den 26 november sågades den kommunala julgranen på Nya torg i Hörby ner. “Enligt uppgift ska granen sågats av med en motorsåg vid klockan 02 natten till lördag”, skriver Skånska Dagbladet och noterar att uppgifterna är obekräftade.

Det är en sorglig syn, helt klart.

bilddd

Folk är naturligtvis ledsna, men ger i artikeln uttryck för någonting mer. En kvinna visar en “knockoutspray” hon köpt på Clas Ohlson för Skånska Dagbladets reporter. “Mina kompisar bor vid torget och jag en liten bit ifrån på Ystadsvägen. Det har gått så långt att jag inte vågar gå till dem på kvällarna”, säger hon. Tidigare i veckan gav sig ett tonårsgäng på en liten pojke med soft air gun. Under hösten har det skrivits om misshandelsfall och rån på stan.

Brottsstatistiken i Hörby kommun är inte särskilt hög, ska emellertid sägas. Enligt BRÅ:s verktyg för brottsstatistik har kommunen de senaste 16 åren varit lugnare än de flesta andra kommuner i Skåne, och under såväl Skånes som rikets snitt för anmälda brott per 100 000 invånare. Visst, de har sina problem – redan 2005 stack Hörby ut vad gällde ungdomsbrottslighet – men vem har inte det?

Skadegörelse kring jul är i vissa fall en gemytlig tradition, som till exempel med den årligen nedbrända julbocken i Gävle. Att gemensamt ägda granar sågas ned är heller inte någon nyhet. 2009 sågade någon ned granen på torget i Bankaryd med motorsåg. “Enligt uppgifter till Jnytt.se kommer granen att ligga kvar på platsen under julmarknaden. Kanske lockar det en och annan att besöka marknaden”, skrev man resignerat. 2013 sågades granen i Harbo ner under nyårsnatten. Den var visst särdeles ful, och enligt Sala Allehanda hade “en busslast pensionärer från Uppsala skrattat när de såg den från bussfönstret”. 2015 sågades granen i Falun ner.

Ändå verkar det vara något särskilt med denna gran. Eller så är det denna tid som är annorlunda. För en nersågad gran, som alltså enligt ovan inte är något nytt för små orter i Sverige, i en lugn kommun, som precis som alla andra ändå dragits med sitt bus sedan innan, symboliserar uppenbarligen för många ett nytt hot.

bild1

bild2

bild3

bild4

bild5

bild6

bild7

bild8

Det tog inte lång tid för nyheten att gå på export. Speisa.com, en propagandasajt som tidigare hamnat i min väg bland annat på grund av dess falska skriverier om Sverige som U-land år 2030, rapporterar om den fällda granen. “This is the result of the headless immigration into Europe last year”, fastslår sajten.

Budskapet går hem. Inte bara på Speisas egen Facebooksida, utan också på ett par andra med mer oförblommerat ideologiska namn.

bild11

bild9

bild10

Speisa var först ut. Vilka andra som hoppar på storyn återstår att se.

Och se där, så fick berättelsen om islamiseringen av Sverige ännu ett kapitel. Ett vedträ på en brasa som slukar allt och alla. Det är egentligen ingenting nytt, utan snarare en ny samtida jultradition att rasa över inbillade inskränkningar av den svenska identiteten. Kalle Anka som klipps, pepparkaksgubbar som förvägras, julfiranden i kyrkor som ställs in.

Men den berättelsen tycks stark nog för att ge vissa svenskar minnesförlust. Om bara lösenorden, invandrare, främlingar, islam, finns med så glömmer de brottsstatistik, andra nedsågade granar och uppeldade bockar i Gävle.

Och under ytan fogar somliga, med illa dold entusiasm, denna och många andra från början oskyldiga och oansenliga händelser samman till en större berättelse om ett stundande religiöst krig.

Nej, en “superdator” har inte förutspått att Trump kommer vinna

Jag har aldrig sagt det till någon förut, men genom att analysera vad som skrevs på nätet förutspådde jag hur det skulle gå i valet 2006, 2010 och 2014. Jag hade rätt varje gång – Alliansen, Alliansen, sossarna och Miljöpartiet – och nu är jag här för att säga hur det kommer gå i valet 2018. Sossarna vinner igen. Vilken grej, va?

Va?

Ett land under valrörelsetillstånd är, rent medialt, en speciell plats. Vissa nyheter, som annars hade slutat som notiser, slås upp på förstasidor. Andra nyheter, som annars hade fått enormt genomslag, når knappt genom bruset alls. Under de stressiga, intensiva och ständigt föränderliga sista dagarna innan valurnorna stängs hinner knappt någon fundera kring vad de läser, än mindre göra en källkritisk granskning av det.

Allt ovan stämmer överens på USA just nu. På tisdag är det val och varje timme är nyhetsmässigt just nu lika lång som en vanlig vecka. Ibland läcker denna nyhetsbulimi igenom, och en story vars märklighet är närmast självlysande publiceras i en svensk tidning. Så till exempel nu.

trumpbildett
Dagens Media om MogIA.

”Trump vinner valet”. Sådan är Dagens Medias avsiktligt provokativa rubrik på en nyhet om ett artificiellt intelligens-program som ska ha förutspått valresultatet till Trumps fördel. Det handlar om den indiske entreprenören Sanjiv Rais AI-program MogIA (som Dagens Media två gånger felaktigt kallar MogAI), som ”använder enorma mängder data från online-plattformar som Google, Youtube och Twitter för att förutspå framtiden”.

Varför ska vi bry oss? Jo, för att ”MogAi [sic] har tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval.” Låt oss återkomma till det.

Dagens Media och sajten Nyheter24, som förvirrat skriver om “superdatorn MogIA”, är de enda svenska tidningarna som lyft MogIA:s förutspåelse. I övrigt är det bara bloggen Feber, nazistsajten Nordfront och en avhoppad före detta sverigedemokrat i Mönsterås som uppmärksammat den. I engelsktalande länder är nyheten desto större. Daily Mail, New York Post, International Business Times, Business Insider (där den fått stor spridning på Facebook), Yahoo! Sports, brittiska The Independent och Express, Toronto Sun, Daily Dot och, naturligtvis, Breitbart News har uppmärksammat AI-förutspåelsen.

trumptva
Nyheter24 om MogIA.

Och här börjar det intressanta: deras rapportering, liksom Dagens Medias, bottnar alla – alla! – i en artikel som CNBC publicerade den 28 oktober. I CNBC:s artikel intervjuas Sanjiv Rai om hans program, och det är därifrån alla fakta och citat i alla andra artiklar kommer. CNBC tycks vara det enda mediet som fått tillgång till Rais dokumentation, till en intervju med honom själv, och till MogIA:s resultat. Detta spelar en viktig roll.

Men först: det har varit mycket snack om förutspåelser detta valår. Mer än vanligt, till och med. Alla är förbluffade över hur långt Donald Trump, som i början inte ens togs på allvar, har kommit. Experterna och analytikerna som inte gav honom en chans att vinna primärvalen har fått smäll på fingrarna. ”De hade fel då, varför skulle de ha rätt nu?”, frågar sig entusiastiska Trump-fans inför opinionsmätningarna som konsekvent visat Clinton i ledning. Istället vänder de blickarna mot förutspåelser som talar till Trumps fördel.

En professor som haft rätt i sina prognoser i 30 år och som nu utropat Trump som vinnare har fått stort genomslag. Michael Moore, som inte stödjer Trump, har icke desto mindre förutsagt att han ska vinna. Båda dessa herrar har fått frikostigt utrymme i såväl Trumppropagandan som i traditionella medier. Att en tredje förutspåelse, denna gång en artificiell intelligens, säger samma sak glider helt enkelt snabbt genom matsmältningssystemet – paradoxalt nog eftersom det säger motsatsen till vad siffrorna visar. Det är spännande, dramatiskt och perfekt medialt.

Men förutspåelser handlar om trovärdighet, och trovärdighet handlar om meriter. Professorn som haft rätt i 30 år väger tyngre än Michael Moore, eftersom Michael Moore under valet mellan Barack Obama och Mitt Romney felaktigt påstod att Romney skulle vinna. Just därför är det centralt i nyheten om MogIA att systemet ”tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval”, som Dagens Media skriver.

Här dyker mina stora frågetecken kring nyheten upp. Var någonstans finns dessa lyckade förutspåelser historiskt belagda? En Google-sökning på Sanjiv Rai och MogIA visar att programmet aldrig tidigare nämnts på internet, innan CNBC uppmärksammade det. Sökningar på MogIA tillsammans med nyckelorden Obama, Romney och McCain är också resultatslösa, trots att verktyget alltså ska ha förutspått även deras valresultat. Sanjiv Rai själv har själv aldrig nämnt programmet, varken på hans Twitterkonto eller på hans LinkedIn. Så, har Sanjiv Rai skickat historiska belägg för hans förutspåelser till CNBC? Det vet vi inte – all information CNBC, som alltså är hela storyns enda källa, delar med sig av är citat ur en ”rapport” av, och en telefonintervju med, Rai själv.

Jag fick tag i reportern som skrev artikeln på CNBC, och skickade honom ett mejl där jag frågade vilka bevis han fått för att MogIA:s förutspåelser faktiskt funnits. Han har inte återkommit.

En förutspåelse som levereras i efterhand är inte värd mer än en försäkring tecknad dagen efter en bilolycka. Frågan är om det är att definiera som en förutspåelse alls, om den inte högt och tydligt offentliggjorts innan det förutspådda inträffat. Att denna analys ändå tillmäts nyhetsvärde är resultatet av att medielogiken just nu kräver nyheter om en Trump i otippad ledning. Att analysen och dess förutspåelser verkligen existerar har vi inga bevis på, och även om den finns och fungerar enligt beskrivningen Sanjiv Rai levererat så är dess metodologi högst tveksam. Kevin Murnane på Forbes berättar varför, men i korta ordalag är det för att den verkar räkna omnämnanden på sociala medier och de säger lite om popularitet men mycket om kändisskap.

Vad har Sanjiv Rai att tjäna på uppmärksamheten? Tja, den som läser nyheterna om hans AI-program noterar att han återkommande beskrivs som ”grundare av den indiska startupen Genic.ai”, en AI-baserad hälsotjänst. Genic.ai verkar i sin tur, enligt Internet Archives arkiverade skärmdumpar av sajten, inte ha registrerats förrän helt nyligen (på grund av den märkliga toppdomänen .ai går inte registreringsdatumet att hitta i en whois-sökning). Det gör inte ont att med hjälp av ett AI-dragplåster få sin nya AI-startup omnämnd i massa amerikanska medier. Sanjiv Rai verkar vara en hygglig snubbe, som startat massa företag och som 2008 fick ett arbetsstipendie på $100 000 av NASA, men samtidigt verkar han mycket angelägen om att putsa på sitt eget varumärke. Hans Wikipediasida är lång och utförlig, men mestadels tack vare användaren Exist2015:s hårda arbete med att uppdatera och fylla ut den. Exist2015 har publicerat flera bilder av Sanjiv Rai på Wikipedia, och alla betecknas som ”egna arbeten”, det vill säga att det är användaren själv som tagit dem.

Ja, jag kan lika gärna säga rakt ut vad det är jag antyder: Att Sanjiv Rai själv fixat till sin Wikipediasida. Inget fel i det, men det ger bilden av någon som gärna tar chansen att synas. Och storyn om MogIA har helt klart även den erbjudit samma möjlighet.

Varför denna långa utläggning om någonting som knappt resulterat i mer än en notis i Sverige? För er som läst så här långt så är det ju uppenbart att jag fallit in i ett kaninhål. Ju mer man gräver i saker och ting, desto mer tenderar man att hitta. Och det intressanta som kvarstår är egentligen att alla dessa tveksamheter bara kommer ur en enda story, en enda artikel på CNBC, som snart kommer vara glömd. En spännande nyhet om AI och politik, en story som doftar framtid såväl som ett hoppfullt löfte att hålla i för Trumpfans. Ett tomtebloss i stjärnhimlen som troligen aldrig mer kommer märkas. Kanske får den någon att gå och rösta på antingen Trump eller Clinton, kanske inte.

Sannolikt är hela storyn en tom tunna. Men tänk så många sådana som tumlar nerför branten dessa dagar. Och tänk så många som ingen faktiskt tittar in i.