Är det för bra för att vara sant? Det är en gammal klyscha, en riktigt uttjatad trotjänare som alla hört, men ändå brukar jag tipsa om den under mina föreläsningar om källkritik på sociala medier. Och det är för att vi tyvärr brukar glömma bort den när den skulle behövts som allra mest.
Alex Schulman gjorde sig nyligen ovän med en del av nätets frankaste sanningssägare genom att kritisera TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson. Oscarsson hade i en “fempunktsplan” lagt fram egna politiska åsikter om vad som behövde hända framöver, bland annat att Europa måste ”säkra gränserna” och med ”maximal kraft stoppa all islamism”. Detta var nödvändigt för ”Europas överlevnad”, menade Oscarsson.
I ett avsnitt av podden “Alex & Sigges podcast” beskrev Alex Schulman denna retorik som “direkt från Sverigedemokraterna”, och påpekade att en förment objektiv politisk kommentator inte bör blanda sitt kommenterande med egna åsikter. “Han går från att vara en person som rapporterar om politik till att bli en person som uttrycker politiska åsikter”, sade Schulman. En konflikt uppstod som enligt kvällstidningarna ledde till såväl krismöten som ordkrig.
Marcus Oscarsson är sedan innan omtyckt bland sverigedemokrater. På Avpixlat kallas han “hedersknyffel” och “möjligen Sveriges enda riktigt objektive” politiska expert, man berömmer hans “direkta stil och objektivitet utan pekpinnar och förlamande politisk korrekthet”, och när Oscarsson på sin Facebooksida frågade följarna om Moderaterna skulle “gynnas 2018 av sin stramare flyktingpolitik” röstade 2 200 personer ja mot de bara 150 som röstade nej. Detta må vara anekdoter, men de är ganska tydliga.
När Alex Schulman gav sig på Marcus Oscarsson gjorde han sig därmed också till ovän med ganska många arga och anonyma internetanvändare. De började leta med ljus och lykta efter anledningar att svartmåla Schulman. Och detta fann de:
Ett klipp från 2009, inspelat i studion hos det saligen hädangångna radioprogrammet “Vakna! Med The Voice”. I programmet pratar Schulman om boken han nyss utkommit med, “Skynda att älska”, som handlar om relationen till hans pappa. Schulman blir märkbart berörd, får svårt med orden och sätter en hand över ögonen. Han räddas till slut av att programledarna utannonserar en reklampaus i radion. Men kameran fortsätter filma, och när reklaminslaget påannonserats spricker Schulman upp i ett hånflin. “Ka-ching! De går ju på den här grejen varenda gång”, hojtar han och flinar att han minsann “garvar hela vägen till banken”.
“Alex Schulman inser inte att kameran rullar och han visar sitt rätta och känslokalla jag“, skriver den främlingsfientliga och SD-vänliga bloggen Pettersons. “Empatilös Alex Schulman gråter krokodiltårar när han filmas“, skriver en annan blogg. Shit vilke jävla pajas! Använda sin döda farsa som PR för att sälja sin jävla bok! Fy fan alltså“, skriver en privatperson på Facebook. “Bland de mest fatala jag sett på nätet :-) Kan inte bli värre! Grattis Marcus Oskarsson“, skriver en annan. En Facebooksida som heter “Vi som hatar journalister & politiker för att dom alltid vinklar sanningen” publicerar klippet med kommentaren “Äcklig människa“, och de 20 000 följarna av sidan reagerar med vrede.
Klippet har fått över 60 000 visningar under de senaste dagarna, enligt Youtubes statistikverktyg.
Och här återkommer vi till min inledande klyscha. Är det för bra för att vara sant att Alex Schulman fångats på kameran när han flabbar åt godtrogna bokläsare? Vi kan ju börja med ett logiskt resonemang.
Antingen är klippet på riktigt, eller så är det en sketch. Vad talar för att det är på riktigt? Visste Alex Schulman att hans medverkan i radion spelades in av kameror? Ja, troligen – han hade medverkat flera gånger innan, bland annat bara ett halvår tidigare. Medverkade Alex Schulman i radiokanalen igen efter klippet där han påstods ha gjort bort sig? Ja, bara något år senare. Är Alex Schulman en sorts offentlig person som kan tänkas delta i en sketch? Ja. Det räcker med att veta det grundläggande om hans offentliga person för att tycka det låter sannolikt.
Detta är bara ett resonerande, ett försök att logiskt komma fram till om hans fadäs i radion var autentisk eller ett skämt. Vill man ha fakta kan man vända sig till ett klipp som spelades in under ett besök i “Vakna med NRJ” i februari 2013, då han själv kallar det en sketch. Medverkar gör också Jakob Öqvist, som kallar det ett “scam” och ett “prank”:
Själv har jag gått så långt som att fråga Alex Schulman.
– Har försökt svara att det är en sketch till alla, men sen märkte jag att det var det organiserade mörkret som höll på och då beslöt jag mig för att strunta i det, säger han.
En annan som intygar att klippet visar en teaterföreställning är Josefin Crafoord, som var med i studion den där gången.
– Som jag minns det var det en kul grej, ett planerat practical joke, säger hon.
Att fråga sig om saker man läser är för bra för att vara sanna är alltid viktigt. Det tragiska är som sagt att vi tenderar glömma bort det när det skulle behövas som mest. Vi människor är byggda som så att vi tenderar acceptera påståenden som passar med våra åsikter, och bortse från fakta som talar mot vad vi redan tror på. Just därför är det särskilt då du sitter med någonting framför dig som verkligen passar med din världsbild, en text, bild eller ett filmklipp som inte gör annat än att bekräfta dina åsikter, som du måste komma ihåg den där tråkiga frågan. Visst, Alex Schulman har gjort sig skyldig till sin beskärda del av elakhet under hans karriär i media. Visst finns det de som tycker illa om honom på grund av detta. Visst vore det skönt för de som ogillar honom att hitta en så här tydlig illustration av att han är en dålig människa. Men de tjänar ingenting på att komma dragande med teaterpjäser. Det de tjänar, såväl i trovärdighet som i att vi får ett bättre samhälle, är att alltid komma ihåg att hejda sig och ställa frågan: Är det här för bra för att vara sant?
I veckan har tusentals människor struntat i det, och i ett missriktat beskyddande av sin idol Marcus Oscarsson delat vidare ett klipp där de tycker Alex Schulman gör bort sig. Det tråkiga för dem är att alla med ögonen på plats, och som har förmågan att se sanningen även om deras egna åsikter är annorlunda, ser att klippet de delar vidare är en sketch. De framstår kort och gott som korkade.
Vill du framstå som korkad?