Skärmavbild 2018-04-25 kl. 18.31.54

En kort introduktion till ett absolut mörker

Skärmavbild 2018-04-25 kl. 18.31.54
Alek Minassians Facebookpost.

Den här Facebookstatusen – bekräftad som autentisk av en anonym Facebookkälla, men ännu inte hela vägen ut av polisen – säger så mycket, om man talar språket. Talar du inte språket? Gratulerar, det finns en hel värld av smärta och elände du har sluppit komma nära. Men om du nu är här så antar jag att du vill veta. Så låt mig bryta ner det.

bild11Alek Minassian, 25 år gammal, presenterar sig. Han är åtalad för tio mord och 13 försök till mord, efter att i måndags i full fart ha kört en van upp på en trottoar full av människor i Toronto.

(Observera att det inte är Alex Minassian, som tydligen haft problem med sitt snarlika namn de senaste dagarna eftersom han på Facebook skriver ”Not me. No connection”, och ber medier sluta kontakta hans familj.)

alek-minassian

Alek Minassian är kanadensare, bor i Richmond Hill, född till Vahe och Sona Minassian. Han har en bror. Sona intervjuades av en lokaltidning 2009, med anledning av att hennes son riskerade gå miste om ett hjälpprogram som hjälpte honom till möjligheter hans Aspergers annars hade stått i vägen för. Det är inte känt vilken av hennes söner hon pratade om, för hon nämner inget förnamn. Människor med Aspergers är inte mer benägna till våld än andra.

Alek Minassian presenterar sig som ”Private (Recruit)” eftersom han 2017 gick med i den kanadensiska armen. ”00010” är den kanadensiska militära koden för infanterist. Han lämnade det militära livet efter att ha tränat som rekryt i 16 dagar.

(Observera att det inte hos Alek Minassian finns några kända kopplingar till religiös extremism eller till årsdagen av det armeniska folkmordet, trots de många spekulationer som med anledning av dådets metodik och Aleks armeniska efternamn velat antyda detta.)

bild2

Alek Minassian anropar ”sergeant 4chan”, och anger det som tros vara hans militära identitetsnummer.

4chan.org är ett av världens största nätforum, ett så kallat bildbräde där användarna i regel är helt anonyma. 4chan har varit den kanske enskilt mest inflytelserika nätinstitutionen i vår tid, åtminstone vad gäller nordamerikanska unga män. Senaste gången ni läste om sajten här på bloggen var i fjol, då dess användare låg till grund för ryktesspridning om vem som låg bakom bildådet i Charlottesville.

Bland 4chans underforum finns /b/, där Anonymous föddes, /pol/, där man är som på Flashback fast kreativare, och /r9k/. /r9k/ har fått sitt namn från ett experiment som seriestrippssajten XKCD föreslog, en mötesplats på nätet som man blev utsparkad från om man publierade en formulering som en gång redan publicerats. Målet var att skapa en plats där användarna tvingades till mer genomtänkta och unika inlägg.

Användarna på /r9k/ anpassade sig efter omständigheterna. De började stava fel på ord avsiktligt för att lura systemet, eller lägga till nonsens på slutet av sina inlägg. Men de tog till vara på mötesplatsen genom att berätta om sig själva och sina liv. Ur experimentet steg istället en underlig miljö, där användarna började kalla sig robots och fokusera allt mer på att beklaga sig över hur ensamma, impopulära och fula de var. Här samlades de som inte mådde bra, och det märktes.

På /r9k/ publicerades en ökänd varning inför en skolskjutning 2015, som svenska användare av appen Jodel parodierade kort därefter. ”Some of you guys are alright, don’t go to school tomorrow”, skrev skolskytten.

Man definierade sig själv genom att jämföra med de som verkade ha det lätt och soligt, och tyckte sig i sin egen tillvaro se en outhärdlig skärseld. Man lånade ett slanguttryck från 90-talets Chicago, Chad, för att beskriva sin kontrast: de lyckade killarna. Chad var den vältränade, populära, självsäkra och framgångsrika brudmagneten som mobbat robotarna under hela skolgången.

Man jämförde sig med Chad med ett närmast perverst självhat. Man gjorde det till en dygd.

e83

Men martyrskapet var inte djupt nog: till och med helt vanliga människor framstod som ouppnåeliga mönster av stabilitet och bekymmerslöshet när /r9k/  jämförde sig med dem. Man började kalla dem normies. I den dystert skämtsamma berättelsen om sig själv började 4chans unga killar allt mer konstruera en världsbild där man var offer för en oförstående omvärld.

Framför allt hatade man kvinnorna, de som ständigt dumpade en till förmån för Chad. De som kanske tyckte man var en bra vän, men inte pojkvänsmaterial. De som inte ville ligga med en. De man trodde sig ha rätten till. Det är så märkligt och samtidigt så viktigt att komma ihåg: detta handlar bara om att inte få ligga.

bild3

Alek Minassian utnämner sig till en av härförarna i incelrevolten.

Incel: involuntary celibate. Ofrivilligt celibat. Inte helt nytt, som begrepp. Uppfunnet på 90-talet. Titta här, ett blogginlägg från 2009 där det presenteras igen. ”INCEL support groups are everywhere—from MySpace to YouTube”, skriver skribenten. Här är ett foruminlägg från 2007 där en person beklagar sig över att vara en sådan. Sedan 2003 har sajten Love-Shy.com funnits på nätet, baserad på en bok där fenomenet kärleksblygsel föreslås: att vissa män helt enkelt inte vågar ta första steget. ”Det riktigt svåra är just könsrollerna som säger att mannen ska ta initiativet. Kärleksblyga tjejer behöver bara vänta tills en ickeblyg man tar kontakt, (…) och enligt samhället så är det ok för en tjej att vara singel medan män ses som konstiga”, kan man läsa på en svensk, numera försvunnen blogg där en ung man skriver att han känner sig väldigt träffad av beskrivningen. På Love-Shy.com får man läsa boken gratis, och det finns ett forum, fast det är inte där de som känner sig träffade hänger.

Samtidigt växer något som kallar sig pua-rörelsen fram: pick-up artists. Raggarnas alkemi. Boken The Game av Neil Strauss presenterar dem, männen som brutit ner och skärskådat de sociala interaktionerna som leder fram till ett samlag i jakten på ett recept. En serie nyckelord, en ordbok i kroppspråk, en parlör för nedbrytning och anknytning, för män som ser sina interaktioner med det andra könet som i alla aspekter en sexuell maktkamp. Pojkarna och männen som är tillräckligt självsäkra och tävlingsinriktade kan ge sig på att bli pick-up artists, de andra söker sig till martyrrollen. De som snarare söker en livsfilosofi i linje med detta hittar Reddits underforum r/theredpill, där man diskuterar hur världen blivit kvinnans och mannen måste förbereda sig för strid.

Ett annat underforum, /r/incels, uppstår. Man skämtar under snaran om sin egen ensamhet, konceptualiserar den, renodlar den till en sexfixerad offerroll som inte behöver ta ansvar för sitt eget liv. Att människor i omgivningen har normala, sociala liv framstår för dem i bubblan som en personlig förolämpning. De hatar människor som har sex, och de hatar sig själva tillräckligt mycket för att inte bry sig om sin egen framtid. Jag antar att man kan kalla det en radikalisering.

Det finns ett uppmärksammat blogginlägg som heter Confessions of a Reformed InCel, där en person beskriver hur han gick från att vara sig själv och inte få ligga, till att bli egocentrisk och manipulativ och få ligga. Det är menat som en inspirerande solskenshistoria. Unga killar har läst det för igenkänningen och för instruktioner om vägen framåt. Om sin syn på kvinnor innan sin omvändning skriver personen så här:

 these are the THINGS I FEEL (and yes, i know ‘feelings’ are the domain of a woman)

  • When i hear a woman tell me that she’s gone through a dry spell and not had sex in over X weeks/ months.. i feel like putting my fist through her face.

  • When i hear a woman tell me that she feels ugly or unloved or unwanted because her partner hasn’t touched her in over 6 months, i feel like laughing loudly 3 inches from her face.

  • When i hear a woman tell me that she just picked up a random guy for a night of fun because she was lonely, i feel like i’m glad i don’t own a gun.

  • When i hear a woman tell me that i shouldn’t feel bad about having gone without for so long, after all it’s only just sex, i feel like disfiguring her face with a scalpel.

Detta är vad han – de – känner när de lyssnar på kvinnor.

Någon skriver på /r/incels om när han står i en kö, och kassörskan börjar gråta. ”A roastie and a cuck comes up to her and starts talking to her”, skriver han och använder därmed det etablerade begreppet roastie för att beskriva en kvinna som haft så mycket sex att hennes vagina börjat likna två skivor rostbiff och cuck för att beskriva en toffelhjälte. En annan kassörska kommer och ersätter den gråtande kvinnan, postaren hör hur roastien frågar vad som hade hänt och kassörskan svarade att kvinnans syskonbarn dött. Skribentens poäng är att han knappt kunde hålla sig för skratt när han hörde detta. ”Such life fuel. Women crying makes me happy”, skriver en person i kommentarsfältet. Och ungefär sådan här är stämningen i /r/incels. ”Today I spit in a woman’s drink”, skriver någon och fortsätter: ”What other little things can we do to get back at women?” Underforumet får 40 000 medlemmar.

”The Incel Rebellion”? Tja, en snarlik revolt har diskuterats även tidigare – då för betamännen. De underlägsna. Även detta har ingått i varningarnas språk förut. Revolten finns bubblande i dessa platsers blod.

bild4

Alek Minassian förklarar krig mot Chads, som vi redan presenterat, och Stacys, som är Chads flickvän. Hatet som vuxit i dessa pojkar och män när de inte fått det sex – de kvinnor – de trott varit deras garanterade egendom har vänts först inåt, lagrats och byggts upp. På /r/incels börjar man prata om självmord, och uppmuntra varandra. Men hat som vänts inåt studsar lätt. Paren som håller hand på stan är lätta att hata, om man låter den inre filmrullen spela upp hur de går hem och hånskrattande över ens ensamhet knullar vilt. Samtalet på /r/incels övergår till att handla om våldtäkt, övergrepp och mord på de som har fungerande sociala liv. /r/incels stängs ner av Reddit.

Vem avslutar Alek Minassian sitt inlägg med att hylla? Jo, det här är inte första gången incels kräver omvärldens uppmärksamhet. 2014 mördar Elliot Rodger i Kalifornien sex människor och lämnar efter sig ett manifest där han erkänner sig till ungefär den ideologi jag skissat upp ovan. Det var han som gick i täten i den inbillade armé av missanpassade, ensamma och hatiska unga män som Alek Minassian anslöt sig till.

På nätet finns det många fler. ”We cannot think about online violence as being cordoned off from physical violence that can take lives,” säger Whitney Phillips, som studerar nätkommunikation, till New Record.

Alek Minassians inlägg på Facebook har fått en like.

Mer läsning:

hej

Min vecka 16: Dystopia och Stavanger

Klockan är 23:20 på söndagskvällen, imorgon bitti åker jag till Göteborg vid halv åtta, så därför blir detta veckoboksinlägg kortare än vanligt. Men av blir det!

Måndag. Äntligen offentliggjordes projekt 3 – P3 Dystopia har sett dagens ljus.

Första avsnittet i denna serie handlar om övervakning, och manusarbetet är till största delen gjort av min kollega Viktor Hariz. Vi är i princip färdiga med avsnitt två, om klimatet, vars manusarbete till större del är gjort av mig, men eftersom Viktor precis blivit tvåbarnsfar – grattis! – kanske det dröjer lite ändå. Det blir en serie vars avsnitt kommer ut med viss oregelbundenhet, men som vi ändå ville släppa nu eftersom det gick finfint hand i hand med diskussionen om Cambridge Analytica. För att citera en fin formulering i en DN-kortis om podden: ”Den var egentligen tänkt att lanseras först i sommar, men sedan slog dystopin in tidigare än väntat.” Vill man höra mer om P3 Dystopia kan man t.ex. lyssna på programmet Feeden i P3, där jag i måndags pratade om det hela.

I måndags kom också avsnitt 86 av Creepypodden ut, en lång historia av uppskattade poddfavoriten Mikael Strömberg.

Tisdag. En fullpackad dag! Den började i SR P5 på morgonen, följdes upp av en föreläsning för seniorer i Huddinge (nr 34), och sedan en fotografering vid Slussen för min lilla skräckhistoria ”Under Slussen”. Därefter cyklade jag till Sveavägen för vid 16 var det dags för releasefest för ”Ja skiter i att de är fejk…” (som för övrigt recenserades i HD, Eskilstuna-Kuriren och Aftonbladet i veckan) Kvällen blev jättetrevlig.

Onsdag. Lite lugnare, men det kunde sägas vara inför stormen: här tog nämligen den hälft av veckan då jag kunde sägas ha tid över till annat slut. Vid lunch poddade jag med de trevliga vännerna på 99.se, i ett avsnitt man kan lyssna på här.

66554

Torsdag. På morgonen möttes jag och några kollegor för vad vi nog helt enkelt får börja kalla projekt 5, nu när det börjat ta form i faktiska möten utanför dess kärna. Vi får se vad det blir av det. Sedan åkte jag till Riksarkivet vid Västerbroplan, för nu var det dags för det jag gått runt och förberett mig för ganska länge: talet vid dess 400-årsfirande!

Ett inlägg delat av Jack Werner (@kwasbeb)

Talet gick bra, även om man alltid i sådana ögonblick fokuserar på det som känns konstigt och det i det här fallet var mikrofonen jag hade fäst vid örat, och kvällen fortsatte med en middag som var väldigt rolig. Detta var också tillfället som äntligen fick mig att hamna på den eftertraktansvärda hemsidan kungahuset.se. Tack, Evelina @gokidgo Boberg för att jag fick göra detta i ditt sällskap!

Fredag. Tidigt på morgonen åkte jag till Arlanda och därefter flög jag till Stavanger. väl framme höll jag en föreläsning (nr. 35) för 380 högstadieelever som man kan läsa mer (på norska) om här, och kulturhusets motiv att bjuda in mig kan man förkovra sig i här. Eftermiddagen lade jag på att besvara mejl som skickats till Creepypodden, och på kvällen åt jag på en grym restaurang.

Lördag. Jag joggade, gick på Stavangers fantastiska oljemuseum på rekommendation av Andreas Ekström (tack!) och höll en öppen föreläsning (nr. 36) för nyfikna Stavangerbor. Sedan flög jag hem!

Och det var den veckan.

dnrec

Min vecka 15: Recensionsdag och helgjobb

Varje långsiktig arbetsprocess har en kulmen, en punkt där – enklast uttryckt – jobbet känns gjort. Resultatet av ens ansträngningar, frukten man tänkt att de ska bära, slutar framstå som en höjdpunkt som hägrar framför en och börjar istället inlemmas i ens ”karriär”, i den kronologi man vänjer sig vid att redovisa för sig själv och andra när frågan uppstår. Oavsett om det man jobbat med ska pytsas ut stegvis, som till exempel en serie eller följetong av något slag, eller om det möter omvärlden vid ett upphöjt tillfälle, som till exempel en bok, kommer man uppleva denna punkt.

I veckan passerade jag den vad gäller min bok. Det kändes konkretare än det brukar: en sorts punkterad ballong, axlar som sjönk ner, en blick som höjs och börjar söka nya spår framåt. Det var i tisdags, på recensionsdagen. Jag vet att det finns människor som skriver framför allt för sig själva (som Flannery O’Connor sagt, till exempel – “I write because I don’t know what I think until I read what I say” – eller med Harper Lees ord: ”It’s a self-exploratory operation that is endless. An exorcism of not necessarily his demon, but of his divine discontent.”) men jag skriver alltid till någon annan än mig själv i första hand. Ingenting jag gör är fullständigt förrän det mött en läsare, lyssnare eller tittare. Verket må säga A, men det står och faller med att någon svarar B. I veckan hände det så, vilket på sätt och vis innebar arbetets slutpunkt. Inte egentligen – det kommer förhoppningsvis pratas mer om boken framöver, den kommer dyka upp i världen i nya former och nog kommer jag jobba en del med utgångspunkt i den – men i någon djup mening är jag färdig med den. Det känns varken sorgligt eller spännande, det bara är. Det märker jag inte minst på att jag börjar se mig om efter vad min nästa stora grej ska bli.

Jaha, så är det väl med det. I övrigt har veckan på ett mer konkret plan sett ut så här.

Måndag. På fredagen skrev jag en fundersam text om huruvida vi verkligen borde göra en stor affär av att det finns vanligt folk som gör eller säger dumma saker, och på måndagen kom den ut i DN. Det känns som att den träffade ganska rätt, i den mening att många verkade dela mina känslor. Den gav också en öppning för ett lite kul skämt med en som (tämligen rimligt) tyckte jag var en glädjedödare.

Utöver det gick måndagen i mångt och mycket ut på att banda Creepypoddens nya avsnitt, och skriva på mitt tal som jag ska hålla när Riksarkivet fyller 400 år. Eller skriva och skriva – jag satt länge och funderade på vad jag egentligen ville säga. Själva skrivandet kom loss senare.

Tisdag. Recensiondagen.

Vid sidan av att Horace Engdahl gick och snodde all luft i rummet genom att skriva en huvudlös text i Expressen blev detta bokens födelsedag. Jag har uppdaterat sidan för boken här på bloggen med lite urklipp ur några av recensionerna, men vill också sammanfatta mediemottagandet bredare här. På måndagen hade Borås Tidning och 15 av Mittmedias tidningar  med en recension av boken, och på tisdagen följde recensioner i DN, GP, Värmlands folkblad och Expressen.

Själv satt jag på ett tåg till Malmö, där jag hade en föreläsning för stadens anställda efter lunch. På tåget jobbade jag vidare med talet.

Onsdag. Intervju om boken med Nordegren & Epstein (fast med vikarie Thella Johnson istället för Epstein), som går att höra 09.45 in i detta klipp. På eftermiddagen en intervju med en UR-produktion i en lokal nära där jag bor, som förut brukade vara en konstig övergiven lokal för offer för amalgamförgiftning. Och så blev jag till slut mer eller mindre klar med Riksarkivet-talet, som jag ska hålla nästa torsdag.

Torsdag. Dagen började med en föreläsning för Folkbildningsrådet, vid Södra station, och fortsatte med en arbetsinsats i projekt 3 – som släpps nu på måndag! Ska bli roligt att visa vad det är jag jobbat med. På eftermiddagen skickade jag en massa mejl jag segat med att få iväg, och sedan på kvällen bandade jag en medverkan i podden Rollspelsklubben vilket var väldigt roligt.

Fredag. Inhopp i Morgonpasset i P3 på morgonen, om fredagen den 13 och dess kulturhistoriska bakgrund, och sedan jobbade jag med projekt 3 och annat smått och gott. Dagens mest irriterande var den italienska tråkmånsen som skapade (ännu) ett fejkat Sara Danius-twitterkonto.

Dessutom nämndes boken i ett gäng nya tidningar, bland annat Östra Småland där den kallades ”årets viktigaste bok”. Kul!

Nu är det helg, och jag jobbar ändå – jag sitter på tåget hem från Växjö där jag har föreläst för designavdelningen på SVT. Också roligt! (Och det innebär att mitt föreläsningsnetto är 33 föreläsningar nu, 105 dagar in på året.)

IMG_0202

Min vecka 14: Ledarsidor? Ledarsidor!

Jag hoppades på recensioner, men vad jag inte hade förväntat mig var artiklar på ledarsidor! I veckan har ”Ja skiter i att det är fejk…” avhandlats eller kommenterats på tre ledarsidor, vilket har varit en njutning att följa. Inte minst känner jag att de läsningar som hittills gjorts alla faktiskt varit sådana jag önskat mig – att de viktigaste poängerna tycks ha kommit fram. Recensionerna lär blir mer kritiska, förväntar jag mig om inte annat så för att ledartexter generellt inte handlar om böcker man inte tycker om, men det har börjat bra. I övrigt har denna vecka varit präglad av postpåsklugn – den enda planerade resan ställdes in och ersattes av ett märkligt hemmagig. Under helgen hade jag fått veta att Bok- och bibliotekstjänst satt betyget 5 – ”Briljant” – på min ”utmärkta” bok, och på måndag släpptes Creepypoddens 85:e avsnitt, men utöver det var helgen ledig och jag var hos min pappa och firade påsk…

…så veckan började på…

Tisdag. Vid sidan av arbete med projekt 3 så levererade jag här en Twitterharang om kvällstidningarna och deras hopplösa idisslande av dumheter, kort sammanfattat. Man kan läsa den genom att klicka här. Dessutom kom den första ledartexten om boken! Sofia Mirjamsdotter, gammal vän och medgrundare av den gamla bloggen Ajour.se, skrev om boken i Sundsvalls tidning och gjorde så i en form som var mycket glädjande. Några utvalda citat:

Den som väntar sig att boken ska vara full att exempel på faktaresistens och fejkade nyheter kommer att bli tillfreds. Men den som väntar sig att dessa exempel ska få en att känna sig som en lite bättre, smartare och mindre faktaresistent människa än andra kommer att bli sittande med en liten klump i magen, och kanske några skratt fastnade i halsen. För Jack Werner berättar elegant, även om mannen som står för citatet i titeln, utan att hänga ut någon, utan att håna någon, och utan att döma den lilla människan som går på bluffar eller vägrar ta till sig fakta. Desto skarpare är boken i sin kritik av de etablerade medierna. Tidningar som själva slår sig för bröstet och hävdar att de är sanna och trovärdiga i en tid av ryktesspridning och klickjakt, men som så ofta handlar fel.

(…)

Men boken som helhet är inte någon uppläxning, vare sig av journalister som har för bråttom att klicka på publicera-knappen eller av privatpersoner som struntar i källkritiken. Däremot är den en berättelse om internet. Om hur internet förändrat vårt sätt att konsumera och förhålla oss till nyheter, om hur alla blivit publicister, om hur det påverkat etablerade medier och om det nya nyhetslandskapet. Han gör det dessutom krasst konstaterande att det mesta inte är nytt, bara annorlunda.

Onsdag. Klockan halv åtta på morgonen satt jag friskt på cykeln på väg till T-centralen för att åka till Göteborg, och föreläsa för allmänheten i Lundby. Vad jag inte visste då var att ett arbetsfordon samma natt hade spårat ur norr om Skövde, och att spåren var obrukbara och tågen behövde styras om. En timme innan jag själv skulle åkt var en vän på sitt tåg mot Göteborg, och hon blev sittande på det i åtta timmar. Så gick det inte för mig. Några minuter över åtta var jag på tåget, och hörde genom mina hörlurar något i högtalarna som lät som ”två-tre timmars försening”. Jag kan inte ha hört rätt, tänkte jag, tog ut hörlurarna och mötte en kvinnas blick. ”Förlåt, hörde du om de sade… två-tre timmar?”, frågade hon och jag sade ”Nej, så mycket kan det ju inte vara.” Vi log osäkert mot varandra men avbröts av högtalarna igen. ”Vi upprepar att det här tåget alltså är två-tre timmar försenat…”

Det slutade med att jag i samråd med mina uppdragsgivare i Göteborg klev av tåget sekunderna innan det åkte, och cyklade hem igen. Vid klockan 13 ställde jag mig istället framför min dator, uppallad på en bänk på matbordet i vardagsrummet, och hojtade fram min föreläsning i ensamhet för de 90 personer som samlats på andra sidan landet.

När eftermiddagen gått mot middagstid kom dagens andra överraskning: ytterligare en artikel på en ledarsida! Den här gången var det Erik Helmerson i Dagens Nyheter som upplät sitt utrymme till reflektioner med utgångspunkt i min bok, och de var minst lika intressanta och glädjande. Citat:

Werner är medgrundare till tidningen Metros satsning Viralgranskaren som faktakollar nyheter som fått stor spridning. Hans bok är en sorts datorisering av Bengt af Klintbergs klassiska ”Råttan i pizzan”-serie; Werner går igenom en lång rad nyheter, skrönor, rykten och renodlade desinformationskampanjer som gjort avtryck i 2000-talets offentlighet.

(…)

En av bokens styrkor är att den inte raljerar över ett läger, inte delar upp internetanvändarna i godtrogna bonnläppar och en källkritisk nätöverklass. Vi kan alla råka ut för att vår övertygelse leder oss vilse och att vi tror på något för att vi redan vet att det är så. ”Confirmation bias” är termen på engelska och Jack Werner översätter det bra, till ”bekräftelsejäv”.

Torsdag. Efter en trevlig lunch med två studenter på KTH som skriver en uppsats om deep fakes, och var intresserade av min syn på hur det påverkar journalistiken, cyklade jag hem i den friska kylan och satte ihop ett manus till nästa avsnitt av Creepypodden. Därutöver skrev jag på det tal jag ska hålla på Riksarkivets 400-årsdag, och lite annat småpyssel.

Fredag. Veckans tredje ledarsideskommentar var också den kortaste, då en osignerat liten marginalanteckning i Sydsvenskan/HD skrev det följande om boken:

När nyheten i flödet verkar för bra för att vara sann så är den knappast sann. Enkelt. Fast hur många hinner tänka så innan den delats vidare? Dagens vandringssägner, klintbergare, sprids blixtsnabbt – både de oförargliga och de med syfte att skapa oro och oreda. Jack Werners roliga bok om ansvar för det som sägs på nätet har ett äkta citat som titel: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”. Läs. Och rodna?

Rimligt i sin enkelhet! En annan rolig sak var att läsa en ny läsarrecension som inkommit på Goodreads.com, där aktiviteten kring böcker alltid är berömvärd och inspirerande. ”En mycket läsvärd bok för dig som vill förstå hur vi berättar saker för varandra”, skriver läsaren Joakim och det gläder mig att han känner så.

På morgonen var jag med i Morgonstudion om boken (en timme och 20 minuter in i detta klipp), och sedan cyklade jag till Mediernas kontor bara för att upptäcka att det var stängt och låst. Dagen tillbringade jag med att verkligen kämpa fram en krönika till DN, som ännu inte gått i tryck. Den var särdeles svår att skriva, då jag i början inte riktigt var säker på vad jag ville säga och var tvungen att först definiera det för mig själv. Krönikan kommer någon gång i helgen – men inte just nu för just nu finns det redan en artikel om mig på DN.se apropå min bok:

Och det var ungefär det!