Den här Facebookstatusen – bekräftad som autentisk av en anonym Facebookkälla, men ännu inte hela vägen ut av polisen – säger så mycket, om man talar språket. Talar du inte språket? Gratulerar, det finns en hel värld av smärta och elände du har sluppit komma nära. Men om du nu är här så antar jag att du vill veta. Så låt mig bryta ner det.
Alek Minassian, 25 år gammal, presenterar sig. Han är åtalad för tio mord och 13 försök till mord, efter att i måndags i full fart ha kört en van upp på en trottoar full av människor i Toronto.
(Observera att det inte är Alex Minassian, som tydligen haft problem med sitt snarlika namn de senaste dagarna eftersom han på Facebook skriver “Not me. No connection”, och ber medier sluta kontakta hans familj.)
Alek Minassian är kanadensare, bor i Richmond Hill, född till Vahe och Sona Minassian. Han har en bror. Sona intervjuades av en lokaltidning 2009, med anledning av att hennes son riskerade gå miste om ett hjälpprogram som hjälpte honom till möjligheter hans Aspergers annars hade stått i vägen för. Det är inte känt vilken av hennes söner hon pratade om, för hon nämner inget förnamn. Människor med Aspergers är inte mer benägna till våld än andra.
Alek Minassian presenterar sig som “Private (Recruit)” eftersom han 2017 gick med i den kanadensiska armen. “00010” är den kanadensiska militära koden för infanterist. Han lämnade det militära livet efter att ha tränat som rekryt i 16 dagar.
(Observera att det inte hos Alek Minassian finns några kända kopplingar till religiös extremism eller till årsdagen av det armeniska folkmordet, trots de många spekulationer som med anledning av dådets metodik och Aleks armeniska efternamn velat antyda detta.)
Alek Minassian anropar “sergeant 4chan”, och anger det som tros vara hans militära identitetsnummer.
4chan.org är ett av världens största nätforum, ett så kallat bildbräde där användarna i regel är helt anonyma. 4chan har varit den kanske enskilt mest inflytelserika nätinstitutionen i vår tid, åtminstone vad gäller nordamerikanska unga män. Senaste gången ni läste om sajten här på bloggen var i fjol, då dess användare låg till grund för ryktesspridning om vem som låg bakom bildådet i Charlottesville.
Bland 4chans underforum finns /b/, där Anonymous föddes, /pol/, där man är som på Flashback fast kreativare, och /r9k/. /r9k/ har fått sitt namn från ett experiment som seriestrippssajten XKCD föreslog, en mötesplats på nätet som man blev utsparkad från om man publierade en formulering som en gång redan publicerats. Målet var att skapa en plats där användarna tvingades till mer genomtänkta och unika inlägg.
Användarna på /r9k/ anpassade sig efter omständigheterna. De började stava fel på ord avsiktligt för att lura systemet, eller lägga till nonsens på slutet av sina inlägg. Men de tog till vara på mötesplatsen genom att berätta om sig själva och sina liv. Ur experimentet steg istället en underlig miljö, där användarna började kalla sig robots och fokusera allt mer på att beklaga sig över hur ensamma, impopulära och fula de var. Här samlades de som inte mådde bra, och det märktes.
På /r9k/ publicerades en ökänd varning inför en skolskjutning 2015, som svenska användare av appen Jodel parodierade kort därefter. “Some of you guys are alright, don’t go to school tomorrow”, skrev skolskytten.
Man definierade sig själv genom att jämföra med de som verkade ha det lätt och soligt, och tyckte sig i sin egen tillvaro se en outhärdlig skärseld. Man lånade ett slanguttryck från 90-talets Chicago, Chad, för att beskriva sin kontrast: de lyckade killarna. Chad var den vältränade, populära, självsäkra och framgångsrika brudmagneten som mobbat robotarna under hela skolgången.
Man jämförde sig med Chad med ett närmast perverst självhat. Man gjorde det till en dygd.
Men martyrskapet var inte djupt nog: till och med helt vanliga människor framstod som ouppnåeliga mönster av stabilitet och bekymmerslöshet när /r9k/ jämförde sig med dem. Man började kalla dem normies. I den dystert skämtsamma berättelsen om sig själv började 4chans unga killar allt mer konstruera en världsbild där man var offer för en oförstående omvärld.
Framför allt hatade man kvinnorna, de som ständigt dumpade en till förmån för Chad. De som kanske tyckte man var en bra vän, men inte pojkvänsmaterial. De som inte ville ligga med en. De man trodde sig ha rätten till. Det är så märkligt och samtidigt så viktigt att komma ihåg: detta handlar bara om att inte få ligga.
Alek Minassian utnämner sig till en av härförarna i incelrevolten.
Incel: involuntary celibate. Ofrivilligt celibat. Inte helt nytt, som begrepp. Uppfunnet på 90-talet. Titta här, ett blogginlägg från 2009 där det presenteras igen. “INCEL support groups are everywhere—from MySpace to YouTube”, skriver skribenten. Här är ett foruminlägg från 2007 där en person beklagar sig över att vara en sådan. Sedan 2003 har sajten Love-Shy.com funnits på nätet, baserad på en bok där fenomenet kärleksblygsel föreslås: att vissa män helt enkelt inte vågar ta första steget. “Det riktigt svåra är just könsrollerna som säger att mannen ska ta initiativet. Kärleksblyga tjejer behöver bara vänta tills en ickeblyg man tar kontakt, (…) och enligt samhället så är det ok för en tjej att vara singel medan män ses som konstiga”, kan man läsa på en svensk, numera försvunnen blogg där en ung man skriver att han känner sig väldigt träffad av beskrivningen. På Love-Shy.com får man läsa boken gratis, och det finns ett forum, fast det är inte där de som känner sig träffade hänger.
Samtidigt växer något som kallar sig pua-rörelsen fram: pick-up artists. Raggarnas alkemi. Boken The Game av Neil Strauss presenterar dem, männen som brutit ner och skärskådat de sociala interaktionerna som leder fram till ett samlag i jakten på ett recept. En serie nyckelord, en ordbok i kroppspråk, en parlör för nedbrytning och anknytning, för män som ser sina interaktioner med det andra könet som i alla aspekter en sexuell maktkamp. Pojkarna och männen som är tillräckligt självsäkra och tävlingsinriktade kan ge sig på att bli pick-up artists, de andra söker sig till martyrrollen. De som snarare söker en livsfilosofi i linje med detta hittar Reddits underforum r/theredpill, där man diskuterar hur världen blivit kvinnans och mannen måste förbereda sig för strid.
Ett annat underforum, /r/incels, uppstår. Man skämtar under snaran om sin egen ensamhet, konceptualiserar den, renodlar den till en sexfixerad offerroll som inte behöver ta ansvar för sitt eget liv. Att människor i omgivningen har normala, sociala liv framstår för dem i bubblan som en personlig förolämpning. De hatar människor som har sex, och de hatar sig själva tillräckligt mycket för att inte bry sig om sin egen framtid. Jag antar att man kan kalla det en radikalisering.
Det finns ett uppmärksammat blogginlägg som heter Confessions of a Reformed InCel, där en person beskriver hur han gick från att vara sig själv och inte få ligga, till att bli egocentrisk och manipulativ och få ligga. Det är menat som en inspirerande solskenshistoria. Unga killar har läst det för igenkänningen och för instruktioner om vägen framåt. Om sin syn på kvinnor innan sin omvändning skriver personen så här:
these are the THINGS I FEEL (and yes, i know ‘feelings’ are the domain of a woman)
-
When i hear a woman tell me that she’s gone through a dry spell and not had sex in over X weeks/ months.. i feel like putting my fist through her face.
-
When i hear a woman tell me that she feels ugly or unloved or unwanted because her partner hasn’t touched her in over 6 months, i feel like laughing loudly 3 inches from her face.
-
When i hear a woman tell me that she just picked up a random guy for a night of fun because she was lonely, i feel like i’m glad i don’t own a gun.
-
When i hear a woman tell me that i shouldn’t feel bad about having gone without for so long, after all it’s only just sex, i feel like disfiguring her face with a scalpel.
Detta är vad han – de – känner när de lyssnar på kvinnor.
Någon skriver på /r/incels om när han står i en kö, och kassörskan börjar gråta. “A roastie and a cuck comes up to her and starts talking to her”, skriver han och använder därmed det etablerade begreppet roastie för att beskriva en kvinna som haft så mycket sex att hennes vagina börjat likna två skivor rostbiff och cuck för att beskriva en toffelhjälte. En annan kassörska kommer och ersätter den gråtande kvinnan, postaren hör hur roastien frågar vad som hade hänt och kassörskan svarade att kvinnans syskonbarn dött. Skribentens poäng är att han knappt kunde hålla sig för skratt när han hörde detta. “Such life fuel. Women crying makes me happy”, skriver en person i kommentarsfältet. Och ungefär sådan här är stämningen i /r/incels. “Today I spit in a woman’s drink”, skriver någon och fortsätter: “What other little things can we do to get back at women?” Underforumet får 40 000 medlemmar.
“The Incel Rebellion”? Tja, en snarlik revolt har diskuterats även tidigare – då för betamännen. De underlägsna. Även detta har ingått i varningarnas språk förut. Revolten finns bubblande i dessa platsers blod.
Alek Minassian förklarar krig mot Chads, som vi redan presenterat, och Stacys, som är Chads flickvän. Hatet som vuxit i dessa pojkar och män när de inte fått det sex – de kvinnor – de trott varit deras garanterade egendom har vänts först inåt, lagrats och byggts upp. På /r/incels börjar man prata om självmord, och uppmuntra varandra. Men hat som vänts inåt studsar lätt. Paren som håller hand på stan är lätta att hata, om man låter den inre filmrullen spela upp hur de går hem och hånskrattande över ens ensamhet knullar vilt. Samtalet på /r/incels övergår till att handla om våldtäkt, övergrepp och mord på de som har fungerande sociala liv. /r/incels stängs ner av Reddit.
Vem avslutar Alek Minassian sitt inlägg med att hylla? Jo, det här är inte första gången incels kräver omvärldens uppmärksamhet. 2014 mördar Elliot Rodger i Kalifornien sex människor och lämnar efter sig ett manifest där han erkänner sig till ungefär den ideologi jag skissat upp ovan. Det var han som gick i täten i den inbillade armé av missanpassade, ensamma och hatiska unga män som Alek Minassian anslöt sig till.
På nätet finns det många fler. “We cannot think about online violence as being cordoned off from physical violence that can take lives,” säger Whitney Phillips, som studerar nätkommunikation, till New Record.
Alek Minassians inlägg på Facebook har fått en like.
Mer läsning:
