Min krönika i Medierna i P1 15/8-15. Dra till 16.25 i klippet nedan för att lyssna på den.
På internet, vad är våra ord värda? Det är en fråga vi alla ställt oss sedan första kvällen vi stod bredvid våra fulla chipsskålar och uppradade bålglas i orolig väntan på de som med ett musklick på Facebook lovat att komma på vår fest. I de de nya vardagsrummen, kring våra nya immateriella köksbord, pratas förmodligen lika mycket strunt som någonsin förr i Sveriges historia. Men i dag är allt det pratet, som ni redan vet, offentligt, sökbart och tillgängligt på ett sätt som fullständigt revolutionerat dess betydelse.
I Facebookgrupper ser jag dagligen människor prata om samhällsproblem som de kanske hade gjort över en öl, med sina arbetskamrater eller familjemedlemmar. ”Tiggarna”, skriver de, ”är ett tjuvpack som saknar existensberättigande.” ”Stena dom jävlarna.” ”Nu dödar jag snart idioterna”. Alla dessa citat kommer från människor som skriver under med namn och bild på Facebook. Men vilka är det egentligen som skriver det här? Är det, som vissa vill få det att verka, ett utbrett svenskt folkligt fenomen att hata tiggare? Är svenskarna ett folk som vill skjuta fattiga som tigger på deras gator?
“Sovande tiggare beskjutna i Boden”: http://t.co/erhrwwpGDf och så här ser (det icke-anonyma): samtalsklimatet ut: pic.twitter.com/AKBPFu835b
— Marcin de Kaminski (@dekaminski) August 6, 2015
Eller är det tvärtom så att dessa åsikter bara finns hos ett fåtal svenskar, några som emellertid vet att effektivt blåsa upp sin internetnärvaro så de verkar månghövdade? I veckan twittrade journalisten Markus Jerräng om ett inlägg han hade hittat på Flashback, ett inlägg som pekar på det sistnämnda. I inlägget skriver en anonym person om hur hen agerar genom en handfull olika konton på Twitter. ”Jag tar initialt vänsterns sida, men håller mig saklig och låter högerns poänger få lysa med sin riktighet”, skrev personen om hur hen arbetar med ett av sina konton.
Det är anekdotiskt, men målar upp samma bild som vi tidigare fått av en främlingsfientlighet som gärna klär ut sig i mängder av olika Facebook- och Twitterkonton. 2013 presenterade Researchgruppen en kartläggning som visade att kommentatorer från högerextrema sajter utgjorde en minoritet av SVT Debatts kommentatorer – men stod för över hälften av sajtens samlade kommentarer. Här blir orden vi rör oss mellan på nätet plötsligt meningslösa, en sorts propagandistisk kanonmat. Buller i bakgrunden.
Samtidigt vet vi att brottslingar, terrorister som Peter Mangs och Anders Behring Breivik, suttit framför sina datorer och läst sina likasinnade innan de rest sig och handlat. Enligt Expo var Mangs en återkommande besökare på bloggen Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt, och Breivik en medlem av det nazistiska forumet nordisk.nu. Här marinerades de i hat, här såg de likartade utfall och vredesutbrott och våldsuppmaningar överallt och kunde till slut styrkta av känslan att inte vara ensam ladda upp inför sina mord. Och här blir orden något annat, här blir de skarp ammunition i ett osäkrat vapen.
Så, vad är våra ord på nätet värda i dessa tider? Är det fejkade sociala media-profilers tomma tunnor, eller är de mjuka puttar som en efter en faktiskt för någon närmare stupets kant? Och i så fall, vad betyder det att tonläget som lurade Mangs och Breivik att opinionen stödde deras mord nu har förflyttat sig från obskyra nazistforum till Facebook-grupper med tusentals medlemmar?
Det är en fråga man kanske borde ställa sig en vecka som denna.
LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan
