Månad: oktober 2018

Mina veckor 36, 37, 38, 39, 40 och 41: En sammanfattning

Ja, jag har varit lite dålig på detta på sistone… Men nu känner jag å andra sidan igen mig i bloggandet igen! Ingenting är lika typiskt blogg som inlägg där det pliktskyldigt beskrivs varför den blivit så eftersatt. Den här gången är det content- och tidsbrist som varit skurken. Efter att ha åkt på en liten höstsemester till min frus familj i USA tappade jag hastigheten i bloggandet, och helgerna som följt har generellt helt enkelt inte erbjudit den tid som behövts för att fånga upp veckoinläggen igen. Nu har det gått jättemånga veckor, och därför får det här bli en mer översiktligt genomgång av dagarna sedan dess. Generellt har det mest energikrävande på sistone varit föreläsningarna och arbetet med Stora journalistpriset, i vars jury jag för första året nu sitter. Nå, över till veckodagarna som gått i urval.

Vecka 36 var förhållandevis lugn, med bara två föreläsningar – nummer 67 och 68 – på Borås stadsbibliotek och i Jordbro, i regi av kulturförvaltningen i Haninge och ABF. Det senare var på deras trevliga kultur- och demokratidag där jag var en av föreläsarna. Föreläsningen i Borås var en sådan där som från början till slut kändes toppen och utmärkt, och det jag hört från beställare och publik var att även de var nöjda.

Och rubriken blev den vanliga:

Därutöver återvände Jönköpingsposten roligt nog i ett helt paket artiklar till historien Marcia Karlsson, som ju var den som inspirerade till Viralgranskaren. Dessutom kom beskedet att @sweden, som jag var först med att twittra på, skulle läggas ner och så kom det nya Kantar Sifo-siffror om svenskt poddlyssnande, och där bekräftades väl i stort sett Poddindex statistik för Creepypodden: 125 000 lyssnare i veckan, bara kring 10 000 färre än de som varannan vecka lyssnar enligt våra egna siffror. Veckans Creepypodden-avsnitt? Jo, för första gången återvände vi till ett ämne i ett tredje avsnitt: getmannen.

(Valet var ju också den här veckan, ja, men det har vi redan läst och skrivit tillräckligt om va?)

Vecka 37 var jag på en pytteturné i Finland, om nu två stopp räknas som turné vill säga. I Vaasa landade jag på tisdagsmorgonen och kördes till svenska Yles redaktion, pratade i en dryg timme, åkte sedan vidare till stadsbiblioteket och körde sedan för gymnasieelever. Sedan satte jag mig på ett tåg och åkte ner genom ett landskap som var väldigt likt det sörmländska till Helsingfors, där jag käkade på en fantastisk restaurang medan jag läste om Kapuścińskis På resa med Herodotos. Dagen efter var det dags för uppdrag tre och föreläsning 71, nämligen på Yles redaktion i Helsingfors, vilket var ett nöje och slutade med en liten intervju. When in Rome, liksom.

Skojade lite om kaffe också, för man vill ju göra en Macron om man kan.

Dagen efter att jag kom hem från Finland var det upp i ottan igen och resa till Örnsköldsvik, där hundratals elever i gymnasiet Nolaskolan väntade. Där hände en sak som jag ångrar men lärt mig lite av. Jag brukar i mina föreläsningar göra ner mig själv ganska mycket, för det är kul brukar uppskattas av publiken. Vanligen brukar det följa mönstret att jag beskriver något fall av nitiskt källkritiserande av undertecknad som bara resulterar i att jag blir ännu mer impopulär och illa omtyckt, och då brukar jag ta i och beskriva det som att jag uppfattas som en tråkig fåntratt, besserwisser och idiot. Men den här gången, inför en fullsatt sal av gymnasiestudenter, kallade jag mig själv “fitta”.

Det överraskade mig själv i samma ögonblick som jag sade det. Jag brukar i princip aldrig i vardagligt tal använda sexanstrukna nedsättande begrepp som förstärkningsord, annat än i de kretsar jag har där det antagit någon sorts dubbelironisk metanivå, och vet inte riktigt var det plötsligt kom ifrån. Jag tror att det kan ha varit ett försök att beskriva det med ett språk som låg publiken så nära som möjligt, som ju helt uppenbart blev helt fel: om publiken använder bög som skällsord betyder ju knappast det att jag också borde göra det. I ögonblicket visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det, varför resultatet där på scenen blev att jag inte hanterade det utan bara gick vidare. När föreläsningen var slut gnagde det i mig, samtidigt som ingen av de jag pratade med efteråt – varken elever och lärare – tog upp det. Först i efterhand kom det några mejl och instagram-DM från lärare, som reagerade helt rimligt: vi försöker i vardagen få bort sexismen ur vardagsvokabulären, så varför förstärker du den?

Jag har bett alla som kontaktat om ursäkt eftersom jag verkligen tycker det är helt fel av mig som inhyrd föreläsare att framför gymnasieelever slänga termer omkring mig som används i en sexistisk jargong, men det både oroar mig och fascinerar mig att jag inte riktigt vet var i mig det kom ifrån. Men det jag också skrivit till de som kontaktat mig har varit att se det som ett tillfälle att inskärpa just den kritiska blicken. Jag må föreläsa om källkritik, men det betyder inte att jag ska lyssnas på, läsas eller ses med okritiska ögon. Det kan i bästa fall göra min fadäs till en läxa för alla inblandade, på min egen bekostnad.

Hur som helst, veckan fortsatte. I DN skrev jag att vi borde sluta dela “skrämdumpar”, en av resultaten av en längre tids funderingar om hur vår dialog på internet ser ut, och på bloggen skrev jag lite eftervalsanalys ur mitt eget perspektiv. Sedan åkte jag och Linnea till Kalifornien!

Vecka 38 kom ett Creepypoddenavsnitt om anomalier ut och en intervju med mig om Herobrine publicerades i en av P3 Spels underbara små speldokumentärer, men annars gick den pretty much åt till att semestra. Vi sköt med pistoler, besökte ett museihangarfartyg, gick på zoo och tillbringade en dag i Mexiko.

Men så hände också en sådan där grej som för mig är helt omöjlig att inte skriva något om. Momo Challenge hade förekommit bland lyssnarmejlen som skickats in till Creepypodden i flera veckor, men en varning började cirkulera bland folk på Facebook och det var tydligt att grejen var på väg att brisera i en större offentlighet. Inte minst för att rektorer började skicka ut helt huvudlösa länkar om saken till vårdnadshavare. Därför skrev jag först ett blogginlägg om fenomenet i stort, och sedan en uppföljande mer specifik text om en särskild varning för Momo.

Det var nog en bra idé, för det blev rätt mycket snack om Momo sedan.

Vecka 39 skrev jag i DN om Reddits underforum r/changemyview, en plats att inspireras av för alla som tycker oförsonligheten på nätet är tröttsam. Dessutom publicerades min första bokrecension någonsin, nämligen av Kent Wernes finfina Allt är en konspiration.

Vi åkte hem från USA mitt i veckan, och dagen efter åkte jag på en gång ner till Danmark där jag medverkade som föreläsare på en konferens för lärare i journalistik från hela Skandinavien. Det var en underbar plats, på en udde utanför Århus, bland böljande gröna dalar och kullar och med Kattegatt ständigt närvarande, men jag hann tyvärr inte se mycket av det eftersom jag kom fram bokstavligt talat fem minuter innan jag skulle upp på scen.

Sedan åkte jag därifrån, mot Göteborg, för årets bokmässa. Och det var ingen dålig bokmässa heller! Min egen mest uppbokade hittills, med tre-fyra programpunkter varje dag. Allt från panelsamtal till filmade föreläsningar. Extra roligt var att prata om moderna vandringssägner inför UR:s kameror, även om det krockade olyckligt med en jobbig förmiddag dagen efter en lång och blöt kväll… Vi får se om det syns på mig när föreläsningen dyker upp på någon playtjänst endera dagen.

Där hände också en himla fin grej, som jag redan berättat om på internet.

Hur ska man då räkna föreläsningarna på bokmässan, om man nu har börjat hålla räkningen? Många av dem var ju bara tjugo-tjugofem minuter långa, räknas det? Samtidigt var det för en ny publik varje gång, och det är ju det jag vill konkretisera med min uppräkning: hur många jag når med budskapet om källkritik. För att faktiskt ha känslan av att ha uppnått någonting i år. Alltså har jag bestämt mig för att räkna de programpunkter som var rena föreläsningar, men inte det övriga. De var tre stycken, och det tar nettosumman till 76 stycken.

Vecka 40 började arbetet med Stora journalistpriset. Jag sitter i juryutskottet för “Årets nyskapare”, och har därför gått igenom massa nyskapande journalistik i jakt på det allra bästa. Det är roligt och inspirerande, inte minst för att jag i min jurygrupp har så mycket kompetens – Östgöta Medias publisher Anna Lindberg, programdirektören för nyheter och samhälle på TV4 Viveka Hansson och P3-chefen Şîlan Diljen.

Därutöver? Jo, Göteborgsvistelsen tog inte slut bara för att bokmässan gjorde det – på måndagen tog jag en tur ut till Mölndal och pratade för först ett gäng högstadieelever och sedan deras lärare och pedagoger. Därmed 78 föreläsningar. På torsdagen blev det 79, i och med att en länsstudiedag i Norrköping kallade. Och från Örebro kom en himla rolig bild!

Annars handlade Creepypodden om när det är för sent, här på bloggen skrev jag om en story vi aldrig borde ha fått kännedom om, och så tog Twitterexperimentet @sweden slut denna vecka. Den sista kuratorn hade fått den fina idén att träffa mig på bokmässan för att spela in en liten avskedsfilm tillsammans med mig.

Vecka 41, slutligen, skrev jag om Lucia Cole och en ny studie i hur vår källkritik på nätet fungerar i DN, och i Hallandsposten publicerades en intresserad och välskriven intervju med mig.

Det var en föreläsningstät vecka: på måndagen föreläste jag två gånger för olika grupper av lärare och pedagoger i Umeå, på tisdagen för 200 analytiker och spaningsledare under en konferens polisen hade och på torsdagen för gymnasieelever och lite övriga i Nyköping. Så blev de 79 föreläsningarna till 83.

Vad hände mer? Vi bandade en jävla massa Creepypodden och jobbet med Stora journalistpriset fortsatte.

Nya tag imorgon, med nya föreläsningar!

En historia vi aldrig borde ha fått höra

”Under fredagen den 28 september inkom en anmälan om misstänkt försök till rån i Kiruna. Efter förhör och teknisk undersökning har utredarna kommit fram till att brott ej är begången. Polisen lägger därmed ner förundersökningen. Det finns ingen misstanke om brott.”

Så slutar en tragisk, kort berättelse som vi av allt att döma inte borde ha fått kännedom om. Vad exakt den handlar om kommer vi aldrig få veta, och det har vi heller inte rätt till.

Alla som jobbat som journalist vet att ett sorts tips som ofta dyker upp är det om rättsröta i en skilsmässa eller vårdnadstvist. Det brukar komma från en av de inblandade föräldrarna, och vara mycket långt, upprört och detaljerat. Den som tipsar yrkar alltid på att det är en rättsskandal som begåtts. Och journalisten vet alltid att inte ens ta i tipset. En desperat människas partsinlaga är notoriskt opålitlig, särskilt när den kommer ur de infekterade resterna av en ruinerad relation. Det går nästan aldrig att reda ut någonting säkert, utom att det finns ett barn där, i kläm mellan mamma och pappa, som redan mår dåligt och som sällan hjälps av mer uppmärksamhet.

Förut utgjorde denna urskillning av vad som hör hemma i offentligheten ett av de bästa skydden för människor som i desperat jakt på upprättelse själva förlorade omdömet. I efterhand tror jag många av dem var glada att deras mörkaste stund inte utspelade sig framför öppna ridåer, som den hade gjort om grindvakten inte funnits där. Det handlar inte om att journalister vet bättre än vanligt folk vad som är bra för dem, utan bara att det ingår i deras arbetsbeskrivning att tänka igenom den etiska aspekten av varje publicering. Att på förhand ta hänsyn till huruvida en publicering kan skada den personliga integriteten, inte minst när det gäller människor som inte lever i offentligheten. Att ha ett kallt huvud å den upprördes vägnar.

För allmänheten på sociala medier är dock etiken inte lika självklar att ta hänsyn till innan publicering.

En kvinna publicerade häromdagen en varning på Facebook. Hennes dotter hade vid elvatiden på fredagskvällen attackerats av två män i ett rånförsök i Kiruna, skrev kvinnan. Med inlägget publicerades en bild av en arm, illa sargad av två djupa, långa sår som sytts ihop. Kvinnan var förtvivlad, angav hon via Facebooks system för känsloangivelser. Människor som spred vidare hennes varning också: den bekräftade deras känsla av ett land som blivit allt otryggare.

Det dröjde en stund för lokaltidningarna att skriva om fallet, vilket hon och hennes närstående verkade uppfatta som skumt: ville de tysta ner fallet? Till slut dök i alla fall en artikel upp, där det stod att polisen inlett förundersökning. Den stora spridningen på sociala medier hade gjort det omöjligt att inte skriva om fallet, då det hade uppfattats som ett försök att tysta ner fallet. Kvinnans varning hade fått 1 800 delningar, och ytterligare 1 200 delningar på där den återpublicerats hos någon annan. Många var förbannade – vad är det som är på väg att hända med Sverige? Man ser ju sådana här varningar överallt nu för tiden, tycker man. Några andra hade emellertid i samma kommentarsfält börjat uttrycka skepsis. Såg inte ärren lite märkliga ut?

Och så kom det nya bud från polisen. Efter förhör och teknisk undersökning hade utredarna kommit fram till att inget brott begåtts, skrev tidningen. Förundersökningen lades ner.

”Det finns ingen misstanke om brott.”

På sin Facebooksida fortsätter kvinnan som skrev varningen slåss för sin sak. Att förundersökningen lagts ner är en rättsskandal, skriver hon. De öppna spekulationerna från andra kommentarsfält når henne via vänners försiktiga antydningar och taktfulla försök att överväga en svår tanke. Hon slår den ifrån sig. ”Jag ser min dotter flera ggr om dagen vi har en öppen relation och det här är skamligt att nån vill påföra att detta skulle vara ett själv självskade beteende SKÄMS PÅ ER”. Dottern själv har inte kommenterat eller skrivit om händelsen någonstans. Det är bara hennes mamma som hörs.

Journalistiken styrs av etik, men på de sociala medierna saknas den bromsen när upprörda, rädda och förbannade människor på eget bevåg publicerar vad de vill. När en händelse som annars hanterats med silkeshandskar får stor spridning på sociala medier förvandlas de redaktionella mediernas tystnad så till någonting suspekt, och de tvingas uppmärksamma den. Just etiken är bland annat till för att parera de destruktiva krafter stora grupper av upprörda människor kan innebära. Ovana vid den nya offentligheten har vi paradoxalt nog nu låtit etikens riktlinjer utmanas – av stora grupper med upprörda människor. Rätt som det är allas ögon på en människa som i det ögonblicket kanske mått bäst av det motsatta.

I en tid då alla kan publicera sig pratas det mycket om källkritik, och väl är väl det. Men det är inte det enda som är centralt att tänka på inför en publicering. Jag själv ser fram mot den tid då en lika högröstad enighet råder om behovet av en allmänbildning i etik. Till dess kommer vi fortsätta snubbla över dem då och då: historierna vi inte borde fått läsa.