”Under fredagen den 28 september inkom en anmälan om misstänkt försök till rån i Kiruna. Efter förhör och teknisk undersökning har utredarna kommit fram till att brott ej är begången. Polisen lägger därmed ner förundersökningen. Det finns ingen misstanke om brott.”
Så slutar en tragisk, kort berättelse som vi av allt att döma inte borde ha fått kännedom om. Vad exakt den handlar om kommer vi aldrig få veta, och det har vi heller inte rätt till.
Alla som jobbat som journalist vet att ett sorts tips som ofta dyker upp är det om rättsröta i en skilsmässa eller vårdnadstvist. Det brukar komma från en av de inblandade föräldrarna, och vara mycket långt, upprört och detaljerat. Den som tipsar yrkar alltid på att det är en rättsskandal som begåtts. Och journalisten vet alltid att inte ens ta i tipset. En desperat människas partsinlaga är notoriskt opålitlig, särskilt när den kommer ur de infekterade resterna av en ruinerad relation. Det går nästan aldrig att reda ut någonting säkert, utom att det finns ett barn där, i kläm mellan mamma och pappa, som redan mår dåligt och som sällan hjälps av mer uppmärksamhet.
Förut utgjorde denna urskillning av vad som hör hemma i offentligheten ett av de bästa skydden för människor som i desperat jakt på upprättelse själva förlorade omdömet. I efterhand tror jag många av dem var glada att deras mörkaste stund inte utspelade sig framför öppna ridåer, som den hade gjort om grindvakten inte funnits där. Det handlar inte om att journalister vet bättre än vanligt folk vad som är bra för dem, utan bara att det ingår i deras arbetsbeskrivning att tänka igenom den etiska aspekten av varje publicering. Att på förhand ta hänsyn till huruvida en publicering kan skada den personliga integriteten, inte minst när det gäller människor som inte lever i offentligheten. Att ha ett kallt huvud å den upprördes vägnar.
För allmänheten på sociala medier är dock etiken inte lika självklar att ta hänsyn till innan publicering.
En kvinna publicerade häromdagen en varning på Facebook. Hennes dotter hade vid elvatiden på fredagskvällen attackerats av två män i ett rånförsök i Kiruna, skrev kvinnan. Med inlägget publicerades en bild av en arm, illa sargad av två djupa, långa sår som sytts ihop. Kvinnan var förtvivlad, angav hon via Facebooks system för känsloangivelser. Människor som spred vidare hennes varning också: den bekräftade deras känsla av ett land som blivit allt otryggare.
Det dröjde en stund för lokaltidningarna att skriva om fallet, vilket hon och hennes närstående verkade uppfatta som skumt: ville de tysta ner fallet? Till slut dök i alla fall en artikel upp, där det stod att polisen inlett förundersökning. Den stora spridningen på sociala medier hade gjort det omöjligt att inte skriva om fallet, då det hade uppfattats som ett försök att tysta ner fallet. Kvinnans varning hade fått 1 800 delningar, och ytterligare 1 200 delningar på där den återpublicerats hos någon annan. Många var förbannade – vad är det som är på väg att hända med Sverige? Man ser ju sådana här varningar överallt nu för tiden, tycker man. Några andra hade emellertid i samma kommentarsfält börjat uttrycka skepsis. Såg inte ärren lite märkliga ut?
Och så kom det nya bud från polisen. Efter förhör och teknisk undersökning hade utredarna kommit fram till att inget brott begåtts, skrev tidningen. Förundersökningen lades ner.
”Det finns ingen misstanke om brott.”
På sin Facebooksida fortsätter kvinnan som skrev varningen slåss för sin sak. Att förundersökningen lagts ner är en rättsskandal, skriver hon. De öppna spekulationerna från andra kommentarsfält når henne via vänners försiktiga antydningar och taktfulla försök att överväga en svår tanke. Hon slår den ifrån sig. ”Jag ser min dotter flera ggr om dagen vi har en öppen relation och det här är skamligt att nån vill påföra att detta skulle vara ett själv självskade beteende SKÄMS PÅ ER”. Dottern själv har inte kommenterat eller skrivit om händelsen någonstans. Det är bara hennes mamma som hörs.
Journalistiken styrs av etik, men på de sociala medierna saknas den bromsen när upprörda, rädda och förbannade människor på eget bevåg publicerar vad de vill. När en händelse som annars hanterats med silkeshandskar får stor spridning på sociala medier förvandlas de redaktionella mediernas tystnad så till någonting suspekt, och de tvingas uppmärksamma den. Just etiken är bland annat till för att parera de destruktiva krafter stora grupper av upprörda människor kan innebära. Ovana vid den nya offentligheten har vi paradoxalt nog nu låtit etikens riktlinjer utmanas – av stora grupper med upprörda människor. Rätt som det är allas ögon på en människa som i det ögonblicket kanske mått bäst av det motsatta.
I en tid då alla kan publicera sig pratas det mycket om källkritik, och väl är väl det. Men det är inte det enda som är centralt att tänka på inför en publicering. Jag själv ser fram mot den tid då en lika högröstad enighet råder om behovet av en allmänbildning i etik. Till dess kommer vi fortsätta snubbla över dem då och då: historierna vi inte borde fått läsa.
En kommentar till “En historia vi aldrig borde ha fått höra”