För nästan exakt fem år sedan pratade jag med 45-åriga Annika, en före detta optiker som flyttat till Danmark och börjat blogga om hälsa. Nu hade hon upptäckt att man enligt internet kunde få cancer av mikrovågspopcorn, forskningsrön hon raskt delat med sig av på bloggen. Hon skrev att det fanns gift i påsen och klistret som håller ihop den och dessutom ett farligt medel i smöraromen, och ”detta medel är godkänt i Europa. :/”.
Blogginlägget hade fått nästan 200 000 läsare, och därför hamnat i min viralgranskande väg: jag redovisade de lugnande beskeden som både en professor i toxikologi och toxikologen på Livsmedelsverket gav att ämnena inte utgjorde något reellt hot. Jag minns så väl Annikas reaktion. Hon fnyste att hon inte litade på Livsmedelsverket. ”De stoppar inte alla de ämnen de borde stoppa”, sade hon. Nonchalant lutad mot de hundratusentals läsarna som redan, i hennes ögon, valt hennes sida var det som att hon betraktade mig och den research jag gjort som journalist med samma blick som den rökande snyggingen i åttan: jaha, du kan publicera dig. So what? Det kan jag också.
Det brukade vara journalistikens mest utmärkande drag, och nu är det motsatsen. De coola tonåringarnas Facebookprofiler ekar tomma, en tydlig mätpunkt för hur svennigt det blivit att publicera sig. Alla gör det. Vill journalistiken fortsätta utmärka sig som värd folks tid och pengar måste den hissa andra flaggor, förslagsvis genom att vara den process som producerar den mest pålitliga, värdefulla och lättillgängliga informationen. Dessutom måste den kunna motivera sitt kanske mest storvulna anspråk: att vara bäst på att hantera fri information utan att försätta någon i fara eller oförtjänt dålig dager.
Kort sagt: journalistiken måste både formas av, och kunna förklara, sin etik.
För att det är något särskilt med journalistiken, det tycker de flesta som arbetar med den. Den är viktig, essentiell, grundläggande. Därför är det viktigt att se till dess välbefinnande. Karin Olsson, kulturchef på Expressen, markerade tydligt var hon tyckte gränsen för oetisk journalistik gick när hon kritiserade Aftonbladet under den nyligen utkämpade Martin Kragh-striden: ”Det är naturligtvis en orimlig hållning att lögner och förtalsgrundande påståenden skulle kunna rymmas inom opinionsjournalistisk”.
Det är ett klart besked, och fint vore det om läsaren kunde räkna med dess hållbarhet. Men se, knappt hinner tidningen hamna i pappersinsamlingen förrän Olsson vänder sig om och publicerar författaren Lawen Mohtadis anklagelseakt mot den före detta samarbetspartnern Gellert Tamas. Mohtadis text, ursprungligen publicerad på Facebook, är en formidabel uppvisning i kall, återhållen vrede, men det är framför allt en partsinlaga som utmålar Tamas som en självupptagen och manipulativ förtryckare.
Själv namnpublicerade inte Mohtadi Tamas, men det gör frankt Expressen, och enligt Tamas gavs han inte chansen till genmäle förrän i ett SMS sex timmar senare. Aftonbladets biträdande redaktör Eric Rosén, som försvarat sin arbetsplats mot Expressens kritik, twittrar om publiceringen: ”Jag har tidigare sagt att kulturjournalistiken måste kunna ha mycket vida ramar, vilket jag fick kritik för. Men Expressen tycks trots allt dela den uppfattningen.”
För visst verkar det på Expressen som att det som gällde nu plötsligt inte gäller, annat än för de det gäller. Nu ska Tamas PO-anmäla Expressen, och Olsson svarar till Medievärlden som om hon utandades fräckhet istället för koldioxid: ”Jag kan bara beklaga att en ordens man som Gellert Tamas hälsar ‘see you in court’, i stället för att ge sin bild i Expressen”. Eller som de flinande brukade säga på skolgården med ett fast grepp om ens handled: varför slår du dig själv?
Den läsare som till äventyrs letar enhetlighet möts av godtycklighet. Det enda unika värdet med journalistiken, att det är publiceringar som tänkts igenom, kan motiveras och följer logiskt på tidigare fattade beslut, suddas effektivt ut. ”Med sådana resonemang behöver journalistiken inga fiender”, som jag skrev förra gången samma slumppublicistik utövades. Annikas axelryckning över den tid jag lagt på att undersöka om det hon sagt verkligen var sant framstår som helt motiverad, för varför skulle hon bry sig om mig?
Låt oss ta en gravöl över den tid då alla var journalister, för nu är tydligen ingen journalist längre. Journalistikens enda chans att utmärka sig flisas långsamt sönder, en obegriplig publicering i taget. :/
Bild: CC BY 2.0 David Hall på Flickr.
REKLAM: Missa inte att lyssna på podden RÄDSLAN, om skräck och psykologi. I dagens avsnitt: rädslan för de förlorade privilegierna som leder till klimatförnekande.
