Gränsen som tydligen inte gick här

Två veckor efter valet fick Abdimajid Osman nog. Rasismen, som han hade märkt av ända sedan han kom som flykting från Somalia till Sverige 1986, hade accelererat. I nästan 40 år har han levt här, hunnit bli docent i medicinsk genetik, men nu var det nog. Han skrev i Aftonbladet att han inte längre såg någon framtid för sig själv och sina barn i “ett främlingsfientligt Sverige”. Han skulle emigrera. 

Journalisten Bilan Osman vittnade den tionde oktober på Twitter om ett hat på sociala medier som i yngre år hade fått henne att må dåligt, men som hon nu inte längre kunde förmås att bry sig om. Abdimajid är hennes far, men hon verkar inte följa med honom i flytten. Hon gav uttryck för en likgiltig stridslystnad. “Ni blir inte av med mig på ett bra tag”, skrev hon.

Hennes tweet fick många svar. Ett kom från en nyligen folkvald regionpolitiker i Stockholm. En sverigedemokrat, som också var partiets ansikte utåt i dess webbtevekanal Riks. 

“Vi har iallafall blivit av med din far, så alltid nått! :)”, skrev Rebecka Fallenkvist. 

Fallenkvist, hon har för tillfället någon sorts tjänstledighet. Fyra dagar efter tweeten om Abdimajid Osman publicerade hon en händelse på Instagram om förintelseoffret Anne Frank, där hon kallade henne sedeslös (“omoralisk i synnerhet i sexuellt avseende” enligt SAOB, i korsord ofta använt som ledtråd till ord som “syndig”, “liderlig” och “förtappad”). 

“Min story syftade till det goda och mänskliga hos Anne”, förklarade hon sig i ett SMS till DN, och trots att Jimmie Åkesson i Agenda beskrev det som “en rimlig förklaring kanske” ledde reaktionerna – rubrikerna i Jerusalem Post, tweeten från Israels Sverigeambassadör och avståndstagandet från Judiska centralrådet – till att Fallenkvists ord för första gången hade en negativ effekt på hennes karriär.

Förintelsen är förvisso ojämförlig. Inte vid något annat tillfälle i vår moderna historia har xenofobi haft så horribla konsekvenser. Det finns en särskild laddning i att vanhedra dess offer, samhället reagerar starkt på det, särskilt när hånets avsändare företräder ett parti vars grundare delade mördarnas ideologi. Det är som det ska att Fallenkvist inte kommer undan den här gången.

Samtidigt säger det något att hon fram till denna punkt faktiskt har kommit undan. Att revynumren i Riks, klipp efter klipp där skämtet alltid är att blatten får en enkelbiljett till Somalia, inte fått några följder alls. 

(Av de anmälda hatbrotten 2020 var hälften enligt Brå riktade mot muslimer.)

Det är i dagarna exakt tretton år sedan Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet utnämnde det växande antalet muslimer i Sverige i allmänhet till “vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, en trend han lovade göra allt i hans makt för att vända.

(Mer än var fjärde barn som var muslim hade enligt Rädda barnen 2021 upplevt diskriminering eller trakasserier på grund av sin tro.)

På presskonferensen då Tidöavtalet presenterades kallade Åkesson det “ett paradigmskifte” i svensk invandrings- och integrationspolitik. 

(I våras visade en undersökning av Expo att islamofobi och afrofobi var de vanligaste uttrycken för rasism i Sverige.)

Vår ryggmärgsreflex att stanna upp och dra efter andan inför öppen antisemitism är av godo. Men bara för att annan intolerans blivit vardaglig får den inte börja accepteras. Redan den tionde oktober, fyra dagar innan hennes story om Anne Frank, borde Rebecka Fallenkvists sätt att tala om människor som utsetts till samhällshot ha uppmärksammats. För de hon oftast pekat ut som fiender är de som Sverigedemokraterna haft i siktet i tretton år.

Och det kan inte vara Sverigedemokraternas känsla för var isen är tunnast som markerar gränsen för hur vi talar om människor.

Varningarna är vuxensamvetets smärtstillande

Larm. Än en gång, larm. “Svenska barn leker lekar från våldsamma Squid Game”, enligt Kulturnytt i P1. Kvällstidningarna fyller på: “Flera föräldrar har hört av sig till Aftonbladet och berättat att lärare och rektorer är oroliga för lekar på skolgården.” “Lekar och ageranden hämtade från serien blir allt vanligare”, intygar TV4.

Egentligen vill jag bara länka till det jag skrev om clownhysterin 2016, Momo challenge 2018 eller tafsardagen i våras. För till slut blir man trött på att skriva samma text varannat år.

Läser du det här så vet du vad Squid Game är. Som alla andra större kulturfenomen har Netflixserien, vad dess formella åldersgräns än varit satt till, runnit över sin egen tillbringare. Via contentproducenter på Youtube- och Tiktok har titeln och dess handling, eller åtminstone estetik och symboler, sipprat ner till unga och barn.

Då gör de som de alltid gjort, och bygger sina lekar kring det de inte förstår i världen vi skapat åt dem, för att på så vis kunna lägga det under sig.

Och sedan hamnar vi här igen, i den gamla godtyckliga moralpaniken. Det är en dans så invand att till och med jag själv, om än utan någon som helst entusiasm, kan mina steg. När ett kulturfenomen blir en snackis är varningarna för dess effekter det oundvikliga nästa steget, och när kritikern av varningarna träder fram hamnar hen själv i strålkastarljuset för några undflyende sekunder.

Men tydligen måste det sägas igen, för än en gång framställs nu alltså barns och ungdomars lekar – eller åtminstone vuxenvärldens dimmiga vision av hur de ser ut – som hot.

Visserligen är den mediala konstruktionen lättare att genomskåda än vanligt den här gången. Rektorn som intervjuas i Kulturnytt säger att lekarna inte är våldsamma, och till Aftonbladet säger en biträdande rektor att det hela egentligen inte är “ett stort problem”. Återstår gör bara de braskande rubrikerna, ekande tomma luftslott som hänger likt dåliga samveten ovanför brödtexternas medgivanden. Vad som egentligen hänt där på skolgårdarna vet väldigt få.

Men i vårt lilla, lilla titthål in i vad barn och ungdomar gör med varandra har vi tyckt oss se något illavarslande, och hur luddig och ofullständig vår bild än är känns tillfället att agera för lockande för att passera.

Sanningen är, nu såväl som då, att barns och ungdomars sociala samspel alltid har innehållit ett mått av gränstänjande provokationer. De prövar varandra, psykiskt och fysiskt, skrämmer, hotar och utmanar, och räcker med att jag beskriver ett par knogar tryckta mot ett mynt på betongen för att ni ska jag förstå hur jag menar.

I och med lånet av Squid Games namn kan detta än en gång konstrueras som en nyhet, och därmed tillåts en rådvill vuxenvärld fokusera på formen istället för innehållet. Mejl kan skickas till vårdnadshavare med varningar, och så går man vidare, trots att de elaka lekarna fortsätter ute på skolgården under sina gamla namn.

Och de lekar man varnat för kanske inte ens var problem till att börja med. För lek är också bearbetning och begripliggörande. Den som hör om Squid Game kanske skräms, men den som vinner det på lekplatsen vet att det bara är ännu en av utmaningarna som skymtar i ens allt mer utvidgande horisont, utmaningar som man faktiskt kan bemästra. Världar man kan övervinna.

Kvarstår gör våra varningar, som inget annat än våra patetiska försök att döva vårt dåliga samvete. Vi vet att barn och unga behandlar varandra illa, och vi har så förtvivlat svårt att hantera det. Vi fylls av så mycket brustet ansvar att det bara behövs en tillräckligt vass symbol för att vi ska punkteras, och allt ska välla ut över den. Varning! Förbjud! Stoppa! Sen är vi tömda och tror det betyder något.

Medierna, i vad som antingen är någon sorts debil tro på att de gör sig relevanta eller helt enkelt en extremt krass förväntan på klick att skörda, underblåser. Istället för att informera eller förklara hetsar man upp och skrämmer, och dessutom sprider man idén man låtsas varna för.

Samtidigt pågår vardagen, oadresserad, oförändrad.

Det blir allt svårare att låtsas som det handlar om enkla missförstånd, och inte egocentrist nonchalans satt i system.

Bild: CC BY 2.0 Marco Verch på Flickr.

En källkritisk coronamånad

Denna apriltorsdag spelade jag och Åsa, två tredjedelar av vår nystartade Källkritikbyrån, in den 14:e och sista delen av “Källkoll corona” på UR. Produktionens sista avsnitt gjordes som dess första, med lätt men precis hand, snabbt men kärleksfullt. Den första manusskissen var klar på onsdagseftermiddagen, och finslipades så en färdig version fanns på bordet när vi sågs vid åttatiden imorse. På morgonen improviserades de sista detaljerna fram, varpå vi drog igenom det hela i en repetition. Vid nio spelade vi in, och drygt tre timmar senare var avsnittet redigerat, klippt och färdigt att publicera.

24 timmar mellan skiss och publicering. Passande för en produktion som på en vecka gick från idé till första redaktionsmöte.

Idén kom från UR och var enkel. Inför infodemin har låg- och mellanstadieelever stort stöd av vuxna i närheten, och gymnasieelever har hunnit skaffa sig mer kunskap och verktyg. Högstadieelever, däremot, riskerar falla mellan stolarna. För dem ville projektledarna Fredrik Quistbergh och Nickoletta Jordö därför skapa ett snabbt och rörligt teveformat om källkritik inför coronaflödet. Om man dessutom på köpet råkade visa att det inte på något sätt var omöjligt för UR att på bara en vecka komma igång med en tidskritisk teveproduktion var det bara en bonus.

Vi kontaktades i slutet av mars, och dealen var färdig kort därpå. Tanken var egentligen att ett första avsnitt skulle publiceras på vår första arbetsdag, måndagen den 30 mars, men tack och lov övergavs den idén och första avsnittet kom istället onsdagen den första april. Det handlade om kedjebrev och ryktesspridning om dramatiska nedstängningar av Stockholm.

Det hela var lite trevande. Jag och Åsa var ensamma i rutan, och för att ge storyn någon sorts naturligt startskott fick den halvt motvillige producenten Sam Safinia agera tipsare om en story från sitt sociala medier-flöde.

Sam är en i alla avseenden utmärkt producent, men han älskar inte att kliva in som skådespelare. Lyckligtvis förskonades han från fler än ytterligare bara ett framträdande i serien. Redan i andra avsnittets första sekund klev nämligen, med karaktäristisk energi, programledaren Edwin Safari fram och blev seriens unga, icke-mästrande ansikte, i bjärt kontrast till dess två petimätrande faktagranskare. Med hans frågor kunde avsnitten få styrfart.

Jag och Åsa ansvarade för manus. Man kan överskådligt säga att jag stod för avsnittens form, medan hon stod för dess innehåll. Det vill säga, Åsa researchade fram saker som jag försökte hitta roliga sätt att säga. När mina sätt blev för roliga såg Åsa också till att föra dem tillbaka till det rättvisandes ramar.

Formlabbandet märktes redan i andra avsnittets ritande på vita tavlan och i avsnittet om huruvida coronaviruset förutspåtts, men slog inte igenom på riktigt förrän avsnittet om 5G-konspirationsteorier, där vi lekte med split screen för att göra något kul av mobiltelefonskopplingen i storyn. Där fick vår mästerliga kameraman och redigerare Joel Andersson sprinta runt ivrigt med B-fotot.

Även avsnittet om coronans världspolitiska aspekter, om hur länder blåser upp det ena och tystar ner det andra, var en formmässig lek: vi diskuterade fram sakerna över ett (i och för sig fullständigt regelvidrigt) parti Risk.

Dessutom hade det börjat kännas dumt att i manusarbetet reducera Edwins roll i serien till ett tomt kärl av dumma frågor som förde avsnitten framåt. Därför fick han här också ta större plats som jämbördig samtalspartner.

Ju mer avsnitten började bestå av klipp från nyhetsflödet och avfilmade datorskärmar där det söktes information, desto mer tacksamma var vi att Sofie Casserlöv kommit in i projektet. Hon var inte bara behjälplig med det och annat oundgängligt, utan också en guldklimp i arbetsdagen.

Kommunikation kring källkritik handlar att skapa förståelse av världen, vilket gör att ämnena snabbt växer och lämnar det vardagliga faktagooglandet till förmån för större samtal om allt från mekaniken som driver vår världsordning till den mänskliga psykologin. Vi gjorde ett avsnitt om rasism, ett om hur journalistiken fungerar i krissituationer och ett om vad vacciner egentligen är. Det är en påminnelse om att källkritik är omöjlig utan ett minimum av sakkunskaper, som jag är glad att ha fått med i serien.

Formmässigt skulle jag själv säga att “Källkoll corona” var som bäst när det gick mot slutet. I avsnittet där vi gjorde den svårsålda poängen att all obekväm samhällskritik inte är en rysk desinformationskampanj var det med en saftstöldsstoryline, där vi dessutom kunde driva med hur självupptagna jag och Åsa kan framstå i vårt pedagogiska förklarande och – i ett samtal om hur viktigt det är med kritiska röster – helt lyckas överrösta avsnittets enda kritiska röst, Edwin.

Avsnittet om hur man ska lyckas förstå alla grafer och all statistik som cirkulerar när vi försöker förstå coronans framväxt i realtid tog form av en intervention med Åsas tänkta kaffemissbruk (en liten frihet vi tog oss med sanningen, då Åsa faktiskt inte ens dricker kaffe), och avsnittet där vi diskuterade hur framtidens journalistik skulle kunna se ut blev en rolig historia om Edwins swishjournalistiksatsning.

Tyvärr sammanföll våra till slut riktigt uppvärmda kläder med att april månad gick mot sitt slut, och i dagens sista avsnitt av serien gick vi igenom våra lärdomar en smula. Givetvis fanns även här en bitterljuv ramberättelse:

Det vore lögn att påstå att vår serie blivit Youtubes hetaste klickis, men anekdotiska bevis finns för att den ändå visats i många skolors undervisning och faktiskt också konsumerats även utanför klassrummen runtom i Sverige. Det har vi delvis seriens kommunikationsstab, Solveig Brattström och Saskia Oljelund, att tacka för. Särskilt roligt var att de fick in den på såväl SR:s som SVT:s startsidor. Även seriens praktikant Nadja Rautiainen, Micaela Psilander som jobbade med seriens vidhängande pedagogiska material, frilansarna Anna Klockar och Mia Westman som gjorde själva arbetsbladen och vår oftast förekommande ljudmästare Jerry Silfver ska nämnas.

Ja, på en månad har vi alltså gjort 14 cirka sju minuter långa avsnitt som jag tycker i sina bästa stunder varit både roliga och överraskande, dykt rakt ner i vår oförutsägbara vardag och öppet kunnat diskutera svåra ämnen som annars lite för ofta reduceras till binärt svartvitt.

Det är inte dåligt, åtminstone för att vara en liten serie om källkritik gjord på några timmar åt gången.

Stockholms sjukvårdsdirektör råkar coronaväcka svenska konspirationsteoretiker

Det var kanske en lite olycklig formulering.

Men å andra sidan kunde inte Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, veta vad just “stormen är här” betyder för vissa av nätets allra mest världsfrånvända sammansvärjningsviskare. Långt från alla har koll på hela den omfattande referensvokabulären som är en del av konspirationsteorin QAnon.

Jag har varken tid, plats eller lust att förklara hela detta vanvettiga trossystem, men begriper att åtminstone en snabbrevy behövs.

I oktober 2017 stod Donald J. Trump i State Dining Room och såg osannolik ut bland en rad militärer och deras hustrur, samlade till en middag med USA:s president. Till synes i ett infall hade Trump kallat till sig Vita husets presskår för att föreviga ögonblicket, och under fotograferingen sade han något märkligt.

“Vet ni vad det här representerar?”, frågade Trump presskåren och gestikulerade mot sitt uniformerade sällskap. “Kanske är det lugnet före stormen”, fortsatte han med ett roat leende. Vilken storm, frågade presskåren. “Det kommer ni bli varse.”

Det är inte alldeles ovanligt att Donald “very stable genius” Trump säger omotiverade märkligheter, men denna fick konsekvenser. Man kan säga att den födde en kult.

Ett av nätanslagstavlan 4chans underforum heter /pol/, vilket står för “politically incorrect” och är så att säga 4chans ABF: den plats där användarna kan ges det underlag de behöver för att uppgå i och ta strid för nätanslagstavlans politiska världsbild. Det var där, ett par veckor efter Trumps kommentar, som någon under smeknamnet Q började publicera långa, meddelanden, uppdelade av dramatiska radbrytningar, kryptiska och vaga men samtidigt menande: fulla av referenser.

Q antydde att president Trump förberedde någon sorts stor insats mot det korrumperade och groteska etablissemanget, och att en landsomfattande operation för att stoppa dem låg i startblocken. Stormen var nära.

Att det var just på 4chan dessa uppgifter skulle läcka förvånade inte dess användare. En särskilt livskraftig del av mytologin 4chans användare upprätthåller om sin egen mötesplats är att dess inbyggda anonymitet ibland lockar oerhört kända och mäktiga människor.

Till exempel pratades det för några år sedan mycket om att Taylor Swift verkade posta på 4chan, vilket byggdes ut till en teori om att hon dessutom i hemlighet var en vit makt-sympatisör. Den teorin dog snabbt när Swift gav sitt politiska stöd till en demokrat, och tog avstånd från en anti-HBTQ-republikan.

Men hoppet lever ännu på 4chan om att andra makthavare i hemlighet hänger där, bland alla sexlösa förlorare. Därför föll tanken att en insatt källa i Vita huset skulle förbereda dem för presidentens topphemliga planer i god jord.

Två moderatorer på 4chan började vända sig till youtubers för att ge Q:s publiceringar större genomslag, och vips, så nådde idéerna en större publik på Reddit och därefter även Trumpväljare i övre medelåldern på Facebook. Q bytte plattform, från 4chan till det mer anarkistiskt högerextrema 8chan, och QAnon, som mytologin börjat kallas, började manifestera sig i verkligheten.

Allt sedan Trumps första, märkliga kommentarer om en “storm” i Vita huset i oktober 2017 har det varit en återkommande referens för QAnon-anhängare. Det står på t-shirts, ropas av oregerliga gubbar på Trumpmöten och omsätts i memes. Det är en av många vaga antydningar som i efterhand kan appliceras på det som händer i verkligheten, som om de varit förutspåelser.

(Ja, det där var mitt bästa försök att skriva en “snabbrevy”. Sudda ut det där flinet. Det är inte mitt fel att QAnon är så absurt udda att det tar halva texten att förklara det.)

Hur som helst, sedan kom corona. De stigande smittosiffrorna började utöva alltmer press på sjukvården världen över. Och så ställde sig Björn Eriksson framför svenska journalister i onsdags, och återvände till en metafor han redan planterat några dagar dessförinnan: stormen var på gång.

Ni kanske anar vart det här är på väg.

Blott Sverige svenska konspirationsteorier har. Medan de i USA lockas av konspirationsestetiken i slutscenen i Indiana Jones-filmen “Jakten på den försvunna skatten”, där Guds förbundsark göms i en hemligstämplad låda bland tusentals andra förmodligen likvärdigt explosiva statliga hemligheter och antyder att staten vet allt och vi är grundlurade, är vi i Sverige svagare för konspirationsteorier på mellanchefsnivå: det var en grupp poliser som sköt Palme, Estonia sänktes för att tullen släppte ombord en smuggellast och många public service-journalister är sådär lite vardagsvänster. I tråkiga Sverige blir QAnon ingen kioskvältare.

Men även här finns en liten grupp slumpanalytiker som är tillräckligt fantasirika för att se betydelsen i Björn Erikssons uttalande. En av dem är Sofie “Zoë” Geiryd.

Zoë deltog med den samtidsfärgade R&B-dängan “Hollywood-do” i en av Melodifestivalens deltävlingar 2002, men kom bara sexa och slogs ut. Elva år senare deklarerade hon att hon tagit sig ur sin långtidsarbetslöshet, långtidssjukskrivning och många år långa depression med hjälp av sitt koncept “Attractive Magnet™”, som hon nu tillgängliggjorde i form av kurser, föreläsningar och coachning mot facila priser. Idag livnär hon sig på att sälja inte bara det, utan även kraftkristaller och annat oundgängligt via sin hemsida zoeland.se. Zoëland AB omsatte 2018 2,8 miljoner kronor.

Det är emellertid inte bara attraktionsmagnetism och kraftkristaller som uppehåller Zoës intresse.

Igår sände hon iklädd ett mjukt leende live på Facebook, inför hennes 17 000 följare.

Igår fick vi ju ett väldigt speciellt meddelande under presskonferensen“, sade hon om när Björn Eriksson “sade de berömda orden: ‘stormen är här’. Och ‘stormen är här’ är ju de exakta kodorden som jag berättat om tidigare att Trump kommer att uttala till sitt folk, när det är dags att köra igång den slutgiltiga delen av den här operationen som kallas för storm. Det vill säga, den ljusa sidan som nu behöver arrestera kabalen.

Hur Zoës resa till QAnon ser ut är lite svårt att utröna, men hon har under en tid ägnat sig åt healing. Hon pratar om sina healingperioder på Youtube, men säljer också handledning inför dem för 2 500:-. Första gången hon nämner coronaviruset på Facebook är det i ett liveklipp, där hon beskriver det som “mörkrets agenda” som “hjälper ljuset att gå in i uppstigningen”.

Klippet är inte olikt de där hon beskriver sin healing, men med fokus på den för tillfället stora frågan. Corona påstås på något sätt ha med utrullningen av 5G att göra, och Zoë tipsar i klippet om Youtubekanalen WakeUpGlobe för mer information.

Vi ska inte rulla allt för långt ner i detta kaninhål, men WakeUpGlobe är ett projekt med nästan 12 000 prenumeranter signerat astrologen Michael Oddane, känd från det underliga äktenskapet mellan högerextremism och new age som kanske tydligast manifesterats i Mynttorgsdemonstrationerna. (“Kabalen”, som Zoë pratar om, är ett begrepp för Illuminati som låter lite mer judiskt, vilket antagligen inte är någon slump.) Gemensamt för alla de brokiga existenser som passerar revy i dessa sammanhang är vaccinskepsisen, och eftersom coronaviruset aktualiserar behovet av ett nytt vaccin fungerar det som röd flagga för dem alla.

Ett av klippen på WakeUpGlobe som Zoë tipsar om är en intervju med en långhårig “spårare” som heter Conny, som pratar om coronaviruset som en del av kampen mellan gott och ont, där Trump företräder det goda och “deep states” representerar det onda. Man behöver inte googla länge på sådana ord för att hitta QAnon.

Zoë tipsar också ofta om ett filmklipp som publicerats av den extremt märkliga rörelsen Prepare for Change, som lanserades 2012 och verkar ha en koppling till en new age-profil som heter Vidya Frazier.

Klippet publicerades 2016 och beskriver samma typ av uppvaknande och världsrevolution från de goda krafterna som QAnon-mytologin förutspått, och det är väl inte otänkbart att Zoë sömlöst fått ihop de två berättelserna till en.

Så det verkar som att vi har vår egen talesman här“, konstaterade Zoë nöjt om Björn Eriksson och hans olyckliga formulering om den annalkande stormen.

(Jag vill själv inte slösa på Björns säkert mycket dyrbara tid i dessa dagar genom att ringa honom och söka en kommentar till om han verkligen företräder QAnon i kampen mot den mörka sidan, men jag har själv mina aningar om vad han hade svarat.)

Allt sammantaget anser Zoë, säger hon till sina följare, att en dramatisk brytpunkt nu kommer allt närmare.

Sedan 2017 har Q, som är en ‘military intelligence operation’ (militär underrättelseoperation), avslöjat den mörka sidans kriminella handlingar. Samt förberett operation ‘Storm’ för att fälla hela den mörka sidan“, skriver Zoë i ett blogginlägg hon tipsat alla sina följare om. Hon fortsätter:

Det som nu pågår, bakom Coronavirusets fasad, är arresteringar av alla dessa kriminella mörka. För att denna operation ska gå så smidigt som det bara går behöver folket hålla sig inomhus – därav karantänen. Detta för att undvika upplopp osv.

(…)

Med all sannolikhet blir det nödvändigt med en period av total avstängning, för att genomföra den sista delen av operationen. Det innebär en kortare period av avstängning av internet och troligtvis all el. Vi ber er att hålla er inomhus och hålla er lugna!

Jag är helt övertygad om att Björn Eriksson, där han stod som sinnebilden av den bekymrade svenska tjänstemannen som ville kommunicera stundens allvar, inte trodde han skulle ge västvärldens mest rubbade konspirationsteori en svensk vinkel. Men det gjorde han. Och nu tror Zoë att stora hjul är i rullning. Åtminstone säger hon att hon tror det, till sina följare.

“Vad har healing och meditation att göra med dessa avslöjanden?”, frågar en av hennes följare i kommentarsfältet på hennes blogg.

“Genom meditation, healing och allt annat sk ljusarbete stöds hela denna process på ett energimässigt sätt”, svarar Zoë.

Himla tur att det råkar vara just sådant hon tjänar sina pengar på.

Till dig som flinar åt vintermustvreden

En debatt blir alltid störst när dess enda inträdesavgift är känslor.

Diskussionen som pågått i några dagar, om huruvida stora svenska företag smyger bort ordet ”jul” ur sitt sortiment till förmån för ”vinter”, är ett bra exempel. Sanningen, att vintermusten är en omstöpning av årgångsmusten som inte konkurrerar mot den evigt närvarande julmusten och att Ikea redan har använt ordet ”jul” i dussintals produkter och därför nu även sträcker sig efter förledet ”vinter” för att kunna sälja ännu mer prylar, attraherar ingen som upplever att svenska, kristna högtider och seder är hotade i ett land där kultur och traditioner är satta i globaliserad gränsupplösning.

Och det är själva poängen.

Det är som jag skrev i min överlevnadsguide till samhällsdebatten: händelsen som ligger till grund för debatten är egentligen inte viktig, utan bara en förevändning för att dess deltagare med allt större beslutsamhet ska kunna rida gamla käpphästar. Det här är bara 2019 års smak på glöggen, dagens version av “klipp i Kalle Anka på julafton” eller “pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåg“. Det handlar om att befästa sin ståndpunkt i sin egen grupp och försvara den inför andra, men minst lika mycket om att påminna om att den är akut, viktig och rimlig. Det vanliga misstaget är emellertid att tro att det bara är vinterkritikerna, de gamla vanliga kulturkonservativa Facebooklösdrivarna i övre medelåldern, som faller in i detta mönster.

För du kan också välja dina strider. Varför väljer du denna?

Idag såg jag en på Twitter som försvarade och aktualiserade sin position som orolig över klimatet genom att hänvisa till klimatförnekare. Den gruppen människor är i Sverige enligt opinionsmätningar ganska liten och maktlös. Mer makt har de som Ola Söderholm definierar som de verkliga klimatförnekarna, marknadsliberala toppolitiker som tror tillväxt löser problemet, men anklagelser mot dem är svåra att göra utan att i praktiken efterlysa en helt ny samhällsordning. Det är komplext, och ställer krav på en som debattör. Det som inte ställer några som helst krav är att positionera sig själv som motståndare till korkade anonyma twittrare som tror FN:s klimatpanel är smygkommunister. Det är lika simpelt som kosmetiskt snyggt.

På samma sätt utgör även vinterkritikerna en perfekt exponeringsyta för deras motståndares fina självbild. De är högljudda bakåtsträvare som inte förstår att de slåss mot väderkvarnar. Hur många är de egentligen? Hur mycket makt har de? Dessa frågor lämnas obesvarade, de är inte intressanta. Det intressanta är att med dem som motståndare kontrastverkar man effektivt, och framstår som sansad, logisk och rimlig. Det enda som krävs är ett enkelt litet skämt, för att till och med få skrattarna med sig. Men för varje gång man väljer en symboldebatt på en låtsasnivå, där känslorna är enda valutan, förstärker man normen att breda debatter bara är pajkastande kulturkrig. Man tror sig markera mot ett hot, men i själva verket är man den som förs i en utförssluttande tango.

Inte övertygar man heller någon i omvärlden om sin egen förträfflighet. De märker tvärtom sällan ens att man håller på. När jag gjorde mig själv till en del av problemet genom att diskutera saken i TV4:s ”Efter fem” igår försökte jag beskriva min kritik ovan för sminkösen innan sändningen, men hon verkade helt oförstående till debatten överhuvudtaget. ”Varför kollar folk inte upp fakta innan de blir arga?”, var hennes enda lakoniska kommentar till båda sidor. Rimligen talar hon för ganska många, som alltså inte blir så imponerade av de krumbukter någon gerilladebattör gör för att skaffa poänger på sin korkade motståndare.

Bemöt dumheter bara för hjärtefrågor”, skrev jag i min överlevnadsguide till samhällsdebatten och avslutade den: ”Håll blicken stadigt riktad framåt. Ditt fokus är det värdefullaste du har. Slösa inte på det.

Jag ser ingen anledning att inte påminna om dessa enkla idéer även nu.

Nu kommer “Källkritik”

För några år sedan var jag en av författarna i antologin Kritiskt tänkande: i teori och praktik (Studentlitteratur, 2016). En annan var Torsten Thurén, docent i journalistik och fil.lic. i historia, i många år verksam vid JMK. Thurén har i många decennier beskrivits som en av landets främsta experter på källkritik, så det var mycket hedrande när han senare hörde av sig med en fråga: ville jag medverka i en fjärde utgåva av hans Källkritik, en läromedelsbok vars upplaga kom ut 1997?

Det var ändå inte självklart att tacka ja. Bokens tredje utgåva slog mig som en i huvudsak redan utmärkt produkt, där alla centrala principer och hur de kunde omsättas i praktiken tydligt drogs upp. Att själv medverka till nyversioner av andras verk är att implicit säga att man kan bidra till att förbättra det, vilket jag inte var säker på att jag kunde, men Torsten och förlaget Liber trodde på min medverkan. Sålunda fick boken alltså plötsligt ännu en författare.

Källkritiks fjärde upplaga finns nu att köpa på Adlibris, Bokus och varhelst man hittar böcker. Den består två delar, en om principer och en med exempel på hur de kan yttra sig i praktiken. “De källkritiska reglerna är lika giltiga när vi studerar något som hänt under bronsåldern som när vi analyserar händelser under 2000-talet, lika användbart applicerade på Nordisk familjebok som på Facebook”, skriver vi i inledningen.

I principdelen skriver jag bland annat om hur begrepp som tiggare och fake news fått laddningar som gjort dem svåra att använda i vardagen, om hur man måste kvalificera vad publiceringar på sociala medier avsågs vara av avsändaren innan man skärskådar dem och om hur det kan komma sig att debattartiklar som tillskrivs människor som inte skrivit dem kan publiceras i tidningar. I exempeldelen berättar jag om hur en journalist avslöjade FBI-chefen James Comeys hemliga Instagramkonto, hur DN hanterade sin famösa Sandvikenrapport och hur en bluffmakare kunde få sommarprata.

Meningen med boken är att den ska vara läsbar och meningsfull för såväl studenter som en intresserad allmänhet. “Sanningen är att vi alla har benägenhet att ta fel. Vi ägnar oss åt önsketänkande och grupptänkande. Vi tänker slentrianmässigt. Vi tror på falska auktoriteter. Källkritikens första regel blir därför: Rikta först källkritiken mot dig själv”, skriver vi i sammanfattningen på slutet. Min fromma förhoppning är att jag kunnat förbättra boken med min medverkan, men om någon enda läsare tar med sig den läxan – att självkritiken är källkritikens fundament – är jag nöjd.

Fokusera eller dö: en överlevnadsguide i samhällsdebatten

Debatten är som sommarvädret: någon blir alltid besviken. Karin Pettersson jämför Twitter med att komma “nykter till sluttampen av en riktigt svinig efterfest”, och skriver att sociala medier gör oss till idiotiska karikatyrer av oss själva. Jag delar hennes känsla av debattrötthet, men inte analysen av dess ursprung: jag tror inte de sociala medierna skapar utan tillgängliggör de lättfattliga värdekonflikter som generellt alltid får flest deltagare.

Busschaufförsbråket som Pettersson nämner är ett exempel. Den springer upp ur en infekterad fråga i avgrunden mellan två av samtidens mest polariserade läger; inga förkunskaper krävs för att delta i debatten, bara känslor; alla skiter i källkritiken eftersom händelsen som sådan är egentligen inte viktig, utan bara en förevändning för att med allt större beslutsamhet rida gamla käpphästar. Sådana här konflikter vinner alltid debattens popularitetstävling, och om vi ska undvika dem måste vi disciplinera oss.

Min erfarenhet är att många urspårningar beror på ett ganska litet antal populära ovanor. Dess värsta effekt är egentligen inte att kvaliteten på det offentliga samtalet dalar, utan att var och en av oss blir mer disträa och mindre fokuserade. Jag tror vi kan bli betydligt bättre på att vakta på dessa ovanor, och har under en tid gått runt och funderat på hur. Resultatet av mina funderingar är sju tumregler, en överlevnadsguide i samhällsdebatten om man så vill. Jag försöker leva efter dem själv.

1. Bemöt dumheter bara för hjärtefrågor.
I större folksamlingar är dumheter statistiskt sett oundvikliga, och internet är världshistoriens största folksamling. Det betyder att det hela tiden finns någon som har fel, och poäng att tjäna på att dra ner brallorna på dem. Men hur oemotståndligt det än kan te sig att banka en idiot i huvudet så är och förblir det det i de allra flesta fallen en distraktion.

Välj dina strider och motståndare, för bara då har du energi att utkämpa dem och bara då spelar dina segrar roll.

2. Var öppen för att lämna walkover.
En gammal nätnaturlag är att för varje producent av innehåll går det nio konsumenter. Ett kommentarsfält med tio deltagare kan antas ha hundra tysta betraktare. När du argumenterar på nätet är det egentligen för de hundra läsarna du gör det, för de tio skribenterna är antagligen så övertygade att de inte kommer ändra åsikt.

För den som vill avbryta ett grupprunk i ett kommentarsfält, och påminna om att det finns en värld utanför deras konsensus, räcker det alltså med att lämna en enda kommentar: resten är felfokuserat slöseri med tid. Och även om det är lockande behöver inte varje öppet korkad dumhet motsägas. Din omgivning är smartare än du tror. Lita på dess förmåga att känna igen idioti utan att du pekar ut den.

3. Kom ihåg att allt glöms bort.
Alla våra bråk är dagsländor. Om du läser detta bara någon månad efter att jag skrev det kommer antagligen busschaufförsbråket jag nämnde ovan redan vara bortglömt. Till och med de tillfällen då du gjort bort dig eller hyst en impopulär åsikt skingras med vinden när tiden går. Anpassa ditt engagemang i de små, vardagliga konflikterna efter den insikten, och återigen: spara din energi till de frågor du verkligen brinner för.

4. Förväxla ingen med laget du tror den tillhör.
I dina egna ögon är du självständigt tänkande, men antagligen har du ändå erfarenhet av att bli ihopklumpad med en grupp du liknar: feministerna, högern, PK-marxisterna, svärjevännerna. Då vet du att ingenting sluter dig mer som lyssnare än när du avfärdas som en ideologis viljelösa tentakel. Likaså vet du att få saker öppnar dig för en motståndares tankar, som när den behandlar dig som autonom.

Att behandla människor som självständiga är i själva verket att som utgångspunkt upplösa deras lag, befria ert samtal från kollektiva hundhuvuden, bibehålla fokus och göra dem mottagligare för din poäng.

5. Undvik väntade fiender och sök upp oväntade vänner
Mångas sociala medier-flöden hade tystnat helt om de inte hade sina klassiska idioter att skärmdumpa. Men ingen blir imponerad av att du har mindre fel än en åsna. Tvärtom: du visar att du springer bara på lätta bollar, och att dina egna frågor är mindre viktiga än de ett pucko tar upp. Släpp dina favoritfiender. Låt tystnaden döda deras sprängkraft.

Odla istället relationer med dina rimligaste och smartaste motståndare. Hitta era gemensamma nämnare, stå upp för dem när det blåser. Kanske gör de en dag detsamma, och då har du fått det starkaste vapnet som finns: understöd från en flank dina motståndare tror är trygg.

6. Undvik debattroféer och hatdelningar
Debattroféer och hatdelningar är skärmdumpade eller vidarespridda korkade inlägg i en diskussion eller debatt. Människor gillar dem, eftersom de sammanfattar deras motståndare som dumma i huvudet. I själva verket lurar de dig att underskatta dem, och förflyttar ditt fokus från frågan du driver till ett dumhuvuds sämsta åsikt om saken. Dessutom invaggas du, för varje dumhet du ser, i en falsk förvissning om att dumheter alltid är lättigenkännliga, och att du själv inte kan falla för dem eftersom du ju alltid känner igen dem.

Men värst av allt är att man, om man ger dumheterna störst spridning, alltid låter dem diktera nivån. Ta för vana att alltid dela tio bra, smarta och viktiga bidrag till en debatt för varje dumt dito du delar.

7. Mot provokationer vinner inget annat än tystnad
Detta är lika sant nu som när den gamla klyschan myntades att troll aldrig ska matas. Hur lockande en provokation än är att visa upp som korkad och vidrig, lägga tid på att motbevisa, angripa och rasa över, så är det alltid en distraktion. Den stjäl din tid, din energi och ditt fokus. Den får dig att glömma det som spelar roll.

Det mest effektiva sättet att hantera den är lyckligtvis också det lättaste. Tig ihjäl den. Låt den inte få ditt syre. Visa att du är mycket större än den.

Och framför allt: Håll blicken stadigt riktad framåt. Ditt fokus är det värdefullaste du har. Slösa inte på det.

"Vandringssägnen är en myt omsatt i en berättelse"

I dagarna lanserade Västarvet och Institutet för språk och folkminnen sin nya digitala utställning Trollbunden – folktro, fakta och fiktion, om människans behov av berättelser. Ur utställningens presentation:

Människans behov av berättelser verkar vara oändligt. Aldrig förr har vi varit så vetenskapligt upplysta och aldrig förr har vi haft så stor tillgång till forskning och kunskap. Ändå gror en längtan efter berättelser om det okända, det oförklarliga och det bortglömda. Genom historien har vi skapat mytologiska världar i lågorna runt lägereldar till det blå skenet från vår tids skärmar. Men vilken roll har folktro, sägner och lokala myter i dagens samhälle? Vilka mekanismer är det som gör att vi delar, berättar och återberättar dessa historier i olika medier?

Till denna utställning har bland andra Bengt af Klintberg, Armita Golkar, Sara Bergmark Elfgren, Mattias Hagberg och jag bidragit med text och idéer. Jag tänkte beskriva mina egna delar lite närmare, men den som helt enkelt föredrar att besöka utställningen gör det här.

Mina texter handlar i stort om vandringssägnen i vår tid, och är tre till antalet:

  • En grundkurs i vandringssägnens mekanismer. Här beskriver jag vad en vandringssägen är och hur de kan uppstå och spridas. Jag adresserar också den vanligt förekommande missuppfattningen att en vandringssägen definitionsmässigt måste vara en falsk eller påhittad historia, och att det viktiga istället är att det är en berättelse som får avsevärd spridning.Jag skriver lite om det kända citatet av en gubbe på Facebook som jag kallade Mats:Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.

    “Det här citatet använde jag som titel på en bok jag skrev 2018, om myter på sociala medier och vikten av källkritik, eftersom jag tyckte det var så talande för varför dessa historier tilltalar oss. Mats menade inte att han struntar i sanningen, eller att han accepterar lögner, i högre grad än någon annan. Han menade att han inte brydde sig om just den här anekdoten var sann, för i sitt huvud vet han ju att den problematik den illustrerar är sann. Han tyckte det var viktigare än att vi pratar om ett samhällsproblem han tycker är akut, än att vi hakar upp oss på huruvida något enskilt exempel på problemet är sant eller ej. Det var bara att historien om Alva bättre fångade hans poäng än någon annan historia han hade hört: den var på ett sätt, för Mats, verkligare än verkligheten.

    Det finns massor av sätt att säga samma sak som Mats sade.

    Det hade faktiskt kunnat hända på riktigt.

    Det finns många liknande exempel i verkligheten.

    Jag hade inte blivit förvånad om det var sant.’

    Om du känner dig självkritisk kan du för all del fråga dig själv: vilken variant brukar du säga?”

  • En presentation av hur vandringssägner sprids på nätet. Här blir det lite mer specifikt för det som kanske är min spjutspetskompetens. Utifrån en krönika i GP nyligen, där frågan ställdes om internet skulle komma att innebära vandringssägnens död, diskuterar jag hur den i själva verket stormtrivs på nätet. Dessutom föreslår jag en ny term för en ny sorts folkloristisk projektionsyta:

    När autentiska händelser inträffar som slår an hos någonting hos oss sprider vi dessa med våra egna kommentarer, och diskussionen som uppstår kring händelserna blir ett sätt att ventilera våra känslor – vår rädsla, osäkerhet eller vrede – kring situationen. Att de inträffat på riktigt innebär inte att vi slutat använda dem som projektionsytor för våra fördomar eller illustrationer för våra värderingar, det vill säga precis vi använde vandringssägner. Därför kan man börja fundera på ett begrepp för autentiska händelser som får spridning som folkloristiska uttryck: kanske folk- eller vandringsnyhet vore något?

    Därutöver diskuterar jag hur man kan tolka vår tids vandringssägner och creepypasta, och avslutar med lite olika exempel på när spökhistorier, vandringssägner eller faktafel sprids och förändras.

  • Tre källkritiska tips. Kanske den minst överraskande delen av mitt bidrag. Tre tips som jag för all del kan återge i sin helhet även här:

    1. Den som är bäst i världen på att lura dig är din egen hjärna. Vi motiveras alla av suget att få vår redan befintliga världsbild bekräftad – att få det bevisat för oss själva att vi har haft rätt hela tiden. Försök därför vara allra mest kritisk mot dig, och om inte annat åtminstone så kritisk mot dig själv som du hade varit mot en meningsmotståndare. När du tänker ”jag visste väl det!”, låt det bli en varningsklocka istället för en startpistol.

    2. Fundera över vem som har ditt förtroende – och varför. Allt för ofta delar vi vidare påståenden på sociala medier bara för att de stämmer överens med våra åsikter, trots att vi aldrig förut sett eller ens hört talas om användaren som publicerat dem. Varför ger vi bort vårt förtroende så billigt? Fundera på vad din tillit är värd, och vad någon ska göra för att förtjäna den. Inte kan det väl bara vara att säga saker du håller med om?

    3. Lär dig använda alla de verktyg som står till buds. Internet är fullt av tillgängliga och lätthanterliga verktyg för att göra research själv. På Facebook kan du söka efter innehåll i statusar, via Google kan du undersöka om bilder du är nyfiken på har publicerats tidigare och med whois-tjänster kan du ibland ta reda på vem som ligger bakom en sajt. Bekanta dig med dessa möjligheter, och inse att det ofta inte ens är svårt att ta reda på sanningen på internet. Det kräver bara lite självförtroende.

Bild: Västarvet

En bisarr och helt logisk dag på Facebook

En fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jorden, brukar det sägas. Om det är sant vet jag inte, men autentiska motsvarigheter finns. En förvirrad, ensam tokfrans i Indonesien kan nämligen helt uppenbart orsaka en panikslagen hysteri i väst. Åtminstone så länge det är på Facebook dominobrickorna faller.

Den som är medlem i amerikanska Facebookgrupper vaknade på torsdagsmorgonen till en drös nya notifikationer. Hundratals metakommenterande skämtgrupper hade ställt om sin status från slutna till hemliga, och för varje grupp i vilken man var medlem fick man en notifikation. Det såg ut som om tusentals metaironiska millennials plötsligt bestämt sig för att gå under jorden.

Och, ja, det här är en alltså sådan text där man redan två stycken in måste pausa för att förklara.

De här grupperna har två funktioner, som båda växt fram ur nätets möjligheter till stor omsättning av hypernischad humor. Ta till exempel gruppen In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly. Dess funktion är för det första att låta sitt gruppnamn taggas i kommentarsfält till inlägg med runkiga snuskteckningar, som en sammanfattande kommentar till innehållet. Gruppen själv blir sedan följaktligen en samlingsplats för just den här sortens innehåll, för den som gillar att hatsurfa.

Case in point, från In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly:

Rätt okej ritat, ändå.

Det här är opolitisk shitposting i sin prydno, trådsmala och metarefererande skämt med stor publik. In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly har 15 000 medlemmar och är långt från den största.

En av de största grupperna heter Crossovers nobody asked for, gäller skämt om motbjudande genreöverskridande fanfiction, och har 450 000 medlemmar. Den försvann plötsligt i tisdags, och ingen visste varför. Dess medlemmar, utkastade och förvirrade, började spekulera i anledningen till att gruppen gått upp i rök och samsades snabbt – på outgrundliga vägar – om att utse Facebooksidan Indonesian Reporting Commission till skurk.

Indonesian Reporting Commission, eller IReC, framställde sig som en grupp människor som med rapporteringsknappen som vapen siktade på att städa Facebook på snusk. Know Your Meme har en artikel om händelsen som verkar så heltäckande det går i obegripliga händelser som dessa, och där pekas just Crossovers nobody asked for ut som IReC:s första offer. Enligt Know Your Meme utnyttjade IReC fejkkonton för att gå med i gruppen, spamma den med porr, och sedan anmäla den. Det funkade, vilket IReC skröt om enligt den här obekräftade skärmdumpen.

Allt är obekräftat i den här historien, ska sägas. Allt är rykten och andrahandsuppgifter, vilket i och för sig bara är marginellt sämre än den sortens förstahandsuppgifter som hade kunnat vara aktuella: obegripligt trippelironiska partsinlagor från Facebookkonton vars trovärdighet är outgrundlig. Ingen verkar ha lyckats slå fast någonting, utan allt är ett kollektivs bästa gissningar. Det enda vi vet är vad Facebook själva sagt i en kommentar till Vice:

We removed several Groups from Facebook after detecting content that violated our policies. We since discovered that this content was posted to sabotage legitimate, non-violating Groups. We’re working to restore any Groups affected and to prevent this from happening again.

IReC fick enligt ovanstående underlag i alla fall inte bara Crossovers nobody asked for stängd, eller ”zuccad” som det kallas, utan en hel rad grupper. En lista har cirkulerat:

Tom and Jerry Cheeseposting är min personliga favorittitel, om någon undrade. Ska vi kalla det Tom och Jerry-pOstande?

I förvirringen som låg som en dimma över händelseutvecklingen, där det enda som framstod som tydligt var att någon gick med i grupper och sedan fick dem stängda, reagerade hundratals grupper med panik och slöt sig. Man slutade godkänna nya medlemmar och inlägg, vilket stressade ytterligare andra grupper som gjorde detsamma. Människor vaknade till hundratals notifikationer. Förvirringen spred och fortplantade sig.

Samtidigt växte IReC:s följare i antal, även om det inte var beundrare utan snarare hatare som tillkom, och snart hade man tagit reda på (eller helt enkelt bara bestämt sig för) vem det var som låg bakom sidan. En ensam kille, Muhammad, pekades ut, och hans bild, personuppgifter, adress och intressen publicerades öppet – sig själv till skräck, androm till varnagel. Det påstods att man förgäves försökt uppsöka honom i hans hem och till och med misshandlat honom, vilket jag tror man ska ta med en hel vintersäsongsnypa vägsalt.

Även IReC försvann hur som helst så plötsligt från Facebook, kanske till följd av massanmälningar, och det började koka i en indonesisk Facebookgrupp om att Muhammad var på väg att utfärda ett uttalande. Till slut dök det upp.

Muhammad tog på sig den fulla skulden och bad förbehållslöst om ursäkt, alltså. Motivet ska ha varit att rensa Facebook på hädelser, ungefär. Men om jag inte gjort detta tillräckligt klart än så vill jag än en gång påpeka att detta är historien som den utspelat sig enligt ryktet. Det är fullt möjligt, ja, till och med sannolikt, att Muhammad satt och anmälde någon eller några grupper, men att andra drabbades av copycats eller troll som inspirerats i villervallan. Vad som egentligen hänt här förblir en gåta insvept i mystik dold i ett enigma.

Så är allt detta bara trams i kubik? Nja, här finns faktiskt något talande för Facebooks nya deal.

Anledningen att vi hört så mycket om Facebookgrupper på sistone är att sociala media-företaget lagt om sitt nyhetsflöde till att fokusera på dem, i ett drag menat att motarbeta de ständiga falska nyheterna och istället möjliggöra en närmare relation vänner och intressegemenskaper emellan. Tanken var att gruppfokuset skulle hämma den löpeldsliknande spridningen av felaktigheter.

Men tänk, den enda förändringen när man drog upp växeln på grupper var att ryktena decentraliserades och gjordes svårare att följa, samt slutade handla om nyheter och började handla om sig själva. Denna ytterst bisarra dag på Facebook är egentligen djupt logisk, och den påminner om sajtens ständiga och skvallrande, ljugande och godtrogna ständiga huvudvärk: dess användare.

(Och att det varit tråkigt att vara indonesier på Facebook på sistone, såklart.)

Med sådana resonemang behöver journalistiken inga fiender

För nästan exakt fem år sedan pratade jag med 45-åriga Annika, en före detta optiker som flyttat till Danmark och börjat blogga om hälsa. Nu hade hon upptäckt att man enligt internet kunde få cancer av mikrovågspopcorn, forskningsrön hon raskt delat med sig av på bloggen. Hon skrev att det fanns gift i påsen och klistret som håller ihop den och dessutom ett farligt medel i smöraromen, och ”detta medel är godkänt i Europa. :/”.

Blogginlägget hade fått nästan 200 000 läsare, och därför hamnat i min viralgranskande väg: jag redovisade de lugnande beskeden som både en professor i toxikologi och toxikologen på Livsmedelsverket gav att ämnena inte utgjorde något reellt hot. Jag minns så väl Annikas reaktion. Hon fnyste att hon inte litade på Livsmedelsverket. ”De stoppar inte alla de ämnen de borde stoppa”, sade hon. Nonchalant lutad mot de hundratusentals läsarna som redan, i hennes ögon, valt hennes sida var det som att hon betraktade mig och den research jag gjort som journalist med samma blick som den rökande snyggingen i åttan: jaha, du kan publicera dig. So what? Det kan jag också.

Det brukade vara journalistikens mest utmärkande drag, och nu är det motsatsen. De coola tonåringarnas Facebookprofiler ekar tomma, en tydlig mätpunkt för hur svennigt det blivit att publicera sig. Alla gör det. Vill journalistiken fortsätta utmärka sig som värd folks tid och pengar måste den hissa andra flaggor, förslagsvis genom att vara den process som producerar den mest pålitliga, värdefulla och lättillgängliga informationen. Dessutom måste den kunna motivera sitt kanske mest storvulna anspråk: att vara bäst på att hantera fri information utan att försätta någon i fara eller oförtjänt dålig dager.

Kort sagt: journalistiken måste både formas av, och kunna förklara, sin etik.

För att det är något särskilt med journalistiken, det tycker de flesta som arbetar med den. Den är viktig, essentiell, grundläggande. Därför är det viktigt att se till dess välbefinnande. Karin Olsson, kulturchef på Expressen, markerade tydligt var hon tyckte gränsen för oetisk journalistik gick när hon kritiserade Aftonbladet under den nyligen utkämpade Martin Kragh-striden: ”Det är naturligtvis en orimlig hållning att lögner och förtalsgrundande påståenden skulle kunna rymmas inom opinionsjournalistisk”.

Det är ett klart besked, och fint vore det om läsaren kunde räkna med dess hållbarhet. Men se, knappt hinner tidningen hamna i pappersinsamlingen förrän Olsson vänder sig om och publicerar författaren Lawen Mohtadis anklagelseakt mot den före detta samarbetspartnern Gellert Tamas. Mohtadis text, ursprungligen publicerad på Facebook, är en formidabel uppvisning i kall, återhållen vrede, men det är framför allt en partsinlaga som utmålar Tamas som en självupptagen och manipulativ förtryckare.

Själv namnpublicerade inte Mohtadi Tamas, men det gör frankt Expressen, och enligt Tamas gavs han inte chansen till genmäle förrän i ett SMS sex timmar senare. Aftonbladets biträdande redaktör Eric Rosén, som försvarat sin arbetsplats mot Expressens kritik, twittrar om publiceringen: ”Jag har tidigare sagt att kulturjournalistiken måste kunna ha mycket vida ramar, vilket jag fick kritik för. Men Expressen tycks trots allt dela den uppfattningen.”

För visst verkar det på Expressen som att det som gällde nu plötsligt inte gäller, annat än för de det gäller. Nu ska Tamas PO-anmäla Expressen, och Olsson svarar till Medievärlden som om hon utandades fräckhet istället för koldioxid: ”Jag kan bara beklaga att en ordens man som Gellert Tamas hälsar ‘see you in court’, i stället för att ge sin bild i Expressen”. Eller som de flinande brukade säga på skolgården med ett fast grepp om ens handled: varför slår du dig själv?

Den läsare som till äventyrs letar enhetlighet möts av godtycklighet. Det enda unika värdet med journalistiken, att det är publiceringar som tänkts igenom, kan motiveras och följer logiskt på tidigare fattade beslut, suddas effektivt ut. ”Med sådana resonemang behöver journalistiken inga fiender”, som jag skrev förra gången samma slumppublicistik utövades. Annikas axelryckning över den tid jag lagt på att undersöka om det hon sagt verkligen var sant framstår som helt motiverad, för varför skulle hon bry sig om mig?

Låt oss ta en gravöl över den tid då alla var journalister, för nu är tydligen ingen journalist längre. Journalistikens enda chans att utmärka sig flisas långsamt sönder, en obegriplig publicering i taget. :/

Bild: CC BY 2.0 David Hall på Flickr.

REKLAMMissa inte att lyssna på podden RÄDSLAN, om skräck och psykologi. I dagens avsnitt: rädslan för de förlorade privilegierna som leder till klimatförnekande.