Under förmiddagen onsdagen den 19 oktober blev jag uppringd av en polis.
Jag hade jagat honom ganska länge, och nu ursäktade han sig för att det tagit en stund att återkomma. Om jag hade några frågor kvar att ställa kunde han göra sitt bästa för att besvara dem, meddelade han, men han lät samtidigt tveksam. “Det mesta har vi redan adresserat”, sade han, och påpekade att antalet oroliga telefonsamtal som inkom till polisen hade blivit mycket färre bara över natten. Jag instämde i känslan han uttryckte. Medierapporterna om skrämmande vittnesmål och märkliga möten hade börjat komma med längre och längre mellanrum. Det verkade som att hösten 2016 års stora clownhysteri började falna.
Och därför vill jag sätta punkt för, och samtidigt sammanfatta, mitt tankearbete om härvan.
De har framför allt publicerats i fyra delar – en väldigt praktisk debunking av en falsk nyhet,en kortfattad och introducerande historik över clownhysterin, en väldigt teoretisk text där jag försöker förstå de djupast liggande skälen till hysterin och slutligen en magsur kritik av medierapporteringen om hela saken. Här vill jag paketera dem, framför allt för min egen skull men också för att någon kanske finner nöje i att läsa dem i min föreslagna ordning.
Som ser ut ungefär så här.
- Nej, clowner planerar ingen ”stor attack” i november
En tydlig och rak nyhetstext om att en av de mest spridda clownryktena var falskt. Denna artikel har lärare och föräldrar hört av sig om, och sagt att de har fått användning för i klassrummen eller runt köksbordet, i samtal med oroliga och skrämda elever, söner och döttrar. Det är mycket hedrande.
- Läskiga clowner, vandringssägner och masshysteri
Ja, clownhysterin som just nu pågår bland annat i Sverige – med bland annat rapporter om skrämmande clowner vid en skolgård i Svedala, ett anonymt vittnesmål om en clown i Nybro, beväpnade clowner som ska ha hotat en kvinna i Skänninge och, i det troligen värsta fallet, en ung man som ska ha knivskurits av en clown i Varberg – är inte ny. I själva verket dyker den upp några gånger i decenniet. 1981 drabbade en clownpanik i Boston, som sedan spreds till Kansas. Sedan dess har det, enligt en överskådlig lista i Slate, inträffat liknande masshysterier minst tio gånger. Senast 2013 var rapporter om en mystisk clown i Northampton ämne för nyhetsartiklar även i Sverige.
En kortfattad redogörelse över clownhysterins historia, som visar att de dykt upp gång på gång ända sedan slutet av 1800-talet och att de har mycket gemensamt med andra, samtida masshysterier. I slutet av texten hinner jag med en kort folkloristisk kommentar, men det är ingenting emot nörddjupet jag nådde i…
- Clownerna och folkloren – varför här, varför nu?
Under våren har vi hört rapporter om Soldiers of Odin. Förra veckan skakades Gotland av ett rasistiskt medborgargarde. Den upplevda otryggheten i vårt samhälle är hos vissa hög, särskilt hos de som anser att invandrare är skrämmande, tickande IS-bomber. Det finns nog en del svenskar där ute som länge velat deklarera sin avsikt att försvara sig mot hoten, men kanske avstått, tystade av det stigma som fortfarande vilar över öga-mot-öga-tand-mot-tand-rättskipning och främlingsfientlighet.
Vi har alltid varit rädda för skrämmande clowner, och som jag varit inne på i min mediekritik har medierna gjort ett utmärkt jobb med att blåsa upp hotet i filmiska proportioner. Men för vissa kom kanske clownerna också som en ventil – ett välkommet tillfälle att utan risk för att uppfattas som våldsamma rasister få understryka sin vilja att med våld skydda det som är deras.
Den ordentliga genomgången av clownhysterins hur och varför. För den som är intresserad av en lite mer djupgående analys, där jag är så teoretisk som mitt outbildade jag bara kan.
- Med sådana clowner behövs inga journalister
Hur liten, svävande eller obekräftad varje clownberättelse än varit, så har de ändå illustrerats av värsta tänkbara mördarclownerna. Antingen har det varit genrebilder av blodiga Halloweenmasker eller så har man bara helt enkelt kört bilden av Pennywise från 90-talsfilmatiseringen av Stephen King-boken ”Det”. Detta sammantaget med rubriker och vinjetter enligt ovan har gjort ett utmärkt jobb med att skapa bilden av en skräckfilm på riktigt, och att du lever mitt i den. Tro fan folk börjar agera utefter den serverade förutsättningen.
När samtliga svenska medier som en man slänger sig huvudstupa in i ett halvfejkdrev om sociala medier är det för mig mer eller mindre obligatoriskt att komma efter med pösig mediekritik. Här är denna omgångs upplaga.
