Månad: mars 2019

Under fredagsförmiddagen har Expressens förstasidan toppats av en rörlig bild föreställande ett par händer som ur förstapersonsperspektiv plockar fram ett automatvapen ur en bilbaklucka. Detta bredvid en selfie föreställande en man med bestämt ansiktsuttryck och, under bilderna, tre varianter på en rubrik som avlöst varandra:

”Terroristen: Hämnd för Ebba Åkerlund”
”Terroristen: Hämnd för Drottninggatan”
”Terroristen hyllade svensk skolmördare”

Gemensamt för bilderna, rubrikerna och vinkelvalen är att terroristen själv valt dem. Enligt breivikskt snitt har han producerat ett presskit inklusive manifest, inspirationsbilder och rörligt material från själva terrorattentatet: det fruktansvärda utropstecken han sätter efter sitt politiska utspel som får det att eka världen över. Han har fått formge sitt eget genomslag till punkt och pricka.

När sådana här saker händer brukar jag få frågor om hur man som vanlig medborgare ska förhålla sig källkritiskt till uppgifter på sociala medier. Idag vill jag inte prata om det. De som har betalt för att kunna detta, de vi framhåller som goda exempel, de som man säger ska vara vår trygga hamn i en orolig och kaotisk storm på sociala medier, det är nämligen deras misslyckande som är det mest fundamentala.

Terroristens manifest är en djungel av högerextremism och nätkultureferenser, inbäddat i lager på lager på lager av ironi, en Penroses trappa som lurar den ovane betraktaren att den förstått men i själva verket leder runt sin egen axel och in i sig själv igen. Ebba Åkerlund, Drottninggatan och Anton Lundin Pettersson nämns alla i detta terroristens pressmeddelande.

Det är tre av de begrepp han bett om att få dela rubrik med. Lydigt publicerar Expressen.

Det var emellertid långt från de enda begreppen terroristen ville synas med. Hjärtat i hans strategi verkar ha varit att bygga ett kalejdoskop av polariserande triggers, en sökmotoroptimerad klusterbomb. Han har omsorgsfullt skrivit beundrande om stora opinionsbildare och kändisar som lutar åt höger för att på så sätt skapa en konfliktscen mellan dem och deras kritiker på vänstersidan – och redan lyckats.

Han har strösslat med synvillor i sitt manifest, för att ge alla en synbar anledning att sprida det.

Innan han genomförde sitt terrordåd publicerade han dess sista pusselbit på sajten 8chan, en samlingsplats för nätets mest nihilist-hatiska unga västerländska män. Där klargjorde han att det handlade om att inspirera sina likar. Det är dags att göra något på riktigt, skrev han och avslutade med en uppmaning till forumanvändarna: ”I have provided links to my writings below, please do your part by spreading my message, making memes and shitposting as you usually do”.

Att även stora medier lyssnat till denna uppmaning är inget annat än tragiskt.

Journalistiken har inte lärt sig. På sätt och vis är den fortfarande lika ute och cyklar som när den lät sig luras av clownhysterin 2016, falska pressmeddelanden från Flashback 2014, eller Anonymous 2012. ”Som värst är det att göra reklam för en ogenomtänkt mobb med planer på samhällsomstörtande verksamhet riktad mot oskyldiga syndabockar – som dessutom av sina nya medlemmar bara kräver basal datorkunskap och lite frustration. Det är att hälla bensin på elden”, skrev jag om journalistiken kring det sistnämnda exemplet.

Det är sju år sedan jag skrev de orden.

Den värst gnagande misstanken är att medierna faktiskt fattat detta. Att läxorna från IS-produktioner och Breivik varit oundvikliga att lära sig, men att de fortsätter enligt inkörda hjulspår, trots att så mycket kunskap om bättre sätt finns tillgänglig, för att det är lätt, lukrativt och det funkar. Att journalistiken faktiskt inte låter sig luras, utan är en del av problemet. Och fortsätter vara det.

Jag visar upp, men tänker inte länka till, Expressens rubriker ovan.

Jag länkar inte till terror-PR.

En varningspanik dör inte, den går i dvala. När vi minst anar det väcks den av någon liten katalysator, redo att slå till igen med full kraft. Ryktet att appen Talking Angela var hackad av pedofiler spreds varv efter varv runt jorden, till synes lika obekymrat av omvärldens faktagranskningar som de odödliga statusuppdateringarna om att man ska akta sig för vänförfrågningar från Fabrizio Brambilla. Och nu sitter vi här igen, mitt i en ny omgång av amerikansk och brittisk medial Momoskräck. Ska den förblinda oss även här i Sverige? Det är upp till dig, kära läsare.

Inte ens ett halvår har hunnit gå sedan Momo dök upp för första gången. Berättelsen då var att Momo var en hemlighetsfull och skrämmande sociala medier-användare som skickade hotfulla meddelanden och uppmaningar till våra barn. I själva verket var det ett luftslott, uppbyggt av föräldrars känsla av vanmakt och skräck inför ”Svarta Madame”-lekarna deras barn leker på internet. Inga bekräftade fall av självmord eller självskadebeteende kopplat till Momo gick att hitta, trots att poliser, medier och skolor besinningslöst varnade med braskande och ytterst tveksamma blogginläggslänkar.

Nu är Momo här igen, och hon har tagit ny form: som symbolen för de faror våra barn utsätts för i deras oövervakade internetkonsumtion. Denna gång började det i England, där en mamma i en lokal Facebookgrupp varnade efter att ha fått höra de skrämmande Momohistorier hennes son berättat för sina kompisar. Brittiska och amerikanska medier – allt från lokalpoliser och tabloider till BBC och lokala tevestationer – gjorde sedan sitt bästa för att blåsa liv i det, eftersom ingenting får klicken att hagla som en mustig varningspanik. Och idag såg jag det första tecknet på att Momo på sin världsturné tagit sikte även på Sverige.

”Mitt i ett klipp på ett barn som leker med lera kommer detta upp där ’Momo’ uppmanar barn att gå och hämta (…) något i pappas garage eller en kniv i mammas kökslådor för att sedan visa bildligt hur man skär sig i armarna”, skriver en svensk förälder på Facebook som fått ett tusental delningar i skrivande stund. Enligt föräldern hotar Momo, i det hypnotiska inslaget insmuget i ett harmlöst barnklipp på Youtube, med att komma och ta barnet i sömnen. ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”, skriver föräldern. Alla håller med.

Ja, visst är det elakt och lågt att smyga in läskigheter i Youtubeklipp för barn. Men Momo har ärligt talat rätt lite med den saken att göra. Givetvis är den kusliga dockan, som i höstas blev sinnebilden av allt på internet som var farligt för barnen, tacksam att placera i huvudrollen för det här problemet – men inklippta läskigheter i barnfilmer på Youtube förekom för ett år sedan. Och för två år sedan. Och tre år sedan. Och fyra. Och så vidare. Det torde överlag inte komma som någon nyhet eller något sensationellt forskningsrön att det inte är en bra idé att lämna sitt barn helt utan sällskap framför datorn, eller för den delen någonstans. Gott föräldraskap är närvaro och öppenhet: det gäller både på lekplatsen och på nätet.

Nej, jag vet inte om jag köper att föräldrars benägenhet att vråla varningar om Momo handlar primärt om att de insett att de bör vistas i närheten av sina barn. Jag tror snarare det handlar om att de fått möjligheten att uttrycka sin frustration och rädsla inför känslan av vanmakt, som sagt, och oförmågan att räcka till. I folkberättandet har det länge funnits en återkommande tendens att skuldbelägga, läxa upp och varna föräldrar som brister eller misslyckas med att lotsa sina barn rätt, och samma tendens kan riktas inåt och skildra fruktan att bli en av de otillräckliga föräldrarna själv (ett känt exempel är den ruggiga vandringssägnen om en nybliven mamma som får förlossningspsykos och tillreder sitt nyfödda barn som en maträtt). I fallet Momo ges vi möjligheten att bli arga på utomstående och okända men svartvitt elaka förövare istället för att behöva bära skulden för vår bristande närvaro själva. För att citera Facebookföräldern ovan igen: ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”.

Men grejen är att det än så länge finns få, om ens några, bevis för att Momo skulle utgöra något reellt hot mot våra barn. Inga kopplingar till självmord eller fall av självskadebeteende har, som sagt, kunnat beläggas. När seriösa reportrar letar efter barnfilmer på nätet med gömd, inklippt psykskräck hittar de få exempel, utöver de som föräldrar varnat varandra med. Av de klippens visningar torde många komma från de rädda föräldrarna, och inte från barnen. Den här tweeten om saken har till exempel 45 000 retweets, och det här Youtubeklippet 800 000 visningar.

Att barn skulle bli mer benägna till självskadebeteende bara av att uppmanas till det av någon okänd figur på nätet finns det inga belägg för. University of Bristol och den engelska stödorganisationen Samaritans undersökte för några år sedan sambandet mellan självskadebeteende och nätet, och fann att samtalet om sådant på nätet till minst lika stor del utgjorde en viktig ventil för de som mådde dåligt. Sunt förnuft säger att ett barn som mår bra inte kommer börja skära sig i armarna bara för att ett animerat ansikte sagt så på Youtube.

Problemet är att Momo verkar ha skrämt föräldrarna mer än deras barn, och en uppskrämd förälder är ofta betydligt läskigare för ett barn än vilket internetspöke som helst. När ditt barn säger att det är ett monster under sängen brukar du lugna barnet och berätta att det inte är något att vara rädd för, eller hur? Så varför, när monstret under sängen har förflyttat sig till internet, beter du dig plötsligt som om det fanns på riktigt? Nej, var istället den trygga, säkra, kunniga och lyssnande föräldern barnet behöver. Hota inte med att avinstallera Youtube, vilket bara kommer göra att barnet ändå tittar när du inte är med, utan sitt med och titta, skratta och förklara med ungen. Dela inte de braskande varningarna, för det stora problemet är inte hotet som monster på internet representerar – det är om du själv dras med i paniken.

Kanske kommer Momo springa ett ärevarv även i Sverige. Det beror delvis på om medierna väljer att skrämma upp och sprida panik, men också på hur du som förälder hanterar fenomenet. Och egentligen är det ju lätt. Hantera Momo som ett monster under sängen. Är det något att vara rädd för?

Det är jobbigt att vara systemkritiker. Om man har en samhällsvision som skiljer sig radikalt från hur det för tillfället ser ut får man kämpa länge i motvind innan man ser någon förändring, om den ens någonsin kommer.

Förutsatt att det är systemet i stort man kritiserar, naturligtvis. Det blir mycket lättare om man hårdhänt ger sig på dess mjukdelar: människorna som lever och verkar inom systemet. Vanliga människor som inte hör hemma i offentligheten, men släpas till dess arena och slås upp som representant för problemet. Då, plötsligt, kan man göra skillnad. Dinglar man en ensam och oförberedd människa framför sina följare kan det ge ett ofta komplext problem ett ansikte och dessutom fokusera en liten grupps löst definierade vrede till ett effektivt vapen och en kännbar kraftmätning.

Detta vet till exempel de extremare delarna av djurrättsrörelsen, vilket nyligen uppmärksammades av Göteborgs-Posten. De struntar i att kritisera, debattera och opinionsbilda, och slår direkt på mjukdelarna istället: hotar barn, anlägger bränder och uppmanar till våld mot bönder och uppfödare. Det fick resultat: ingen lantbrukare vågade ställa upp i debatt i SVT:s Opinion Live.

Det har också de extrema politiska nätrörelserna länge vetat, men på sistone har det känts mer systematiskt. Det är mycket oroande, framför allt för att samhället inte har något system för att fånga upp och ge stöd till dess offer.

Jag skrev ned en snabb tanke om detta på Twitter häromdagen, och någon sorts mörk stjärna måste ha stått rätt för responsen blev större än vanligt: en mängd mer eller mindre anonyma konton på Twitter svarade hätskt att det väl är något ”vänsterextremisterna” – med vilket de menar de redaktionella medierna – gjort hela tiden. Katerina Janouch, Joakim Lamotte och Kent Ekeroth nämndes som exempel på sådana som enligt deras perspektiv hängts ut.

En känd författare, debattör och kandidat till riksdagen som rört sig i offentligheten i decennier, en f.d journalist med hundratusentals följare och bakgrund på en av Sveriges mest kända redaktioner samt en folkvald riksdagspolitiker och höjdare inom sitt parti.

Ni får ursäkta, men jag håller inte med om att dessa är den blodtörstiga syndabocksjaktens största offer.

Jag tänker istället på den där handläggaren på myndigheten för radio, press och TV som råkade hamna i vägen för Samhällsnytts, f.d Avpixlats, vrede. En vanlig kille med ett tjänstemannajobb, som tog emot och var handläggare för en anmälan av en SVT-publicering. Inslaget friades, ett beslut som fattades av sju personer, bland andra ett justitieråd, en känd kommunikationskonsult, en psykolog och en journalist. Samhällsnytts reporter, som hade gjort anmälan, blev fly förbannad men verkade inte våga ge sig på de sju tunga namnen som fattat beslutet.

Istället fokuserade han på handläggaren.

Han nagelfor vad handläggaren gillade på Facebook och lyfte i en artikel fram det misshagliga: bloggen Inte Rasist Men, MP på Södermalm och en grupp som hjälper flyktingar. Han rapporterade lösa rykten om att handläggaren var fotbollshuligan och vänsterextremist, och drog fram ett flera år gammal och helt irrelevant narkotikabrott mannen fällts för. Handläggaren, en privatperson utan chefspost eller ansvarsposition, blev obönhörligt uthängd som brottslig och klandervärd för att han fattat ett i Samhällsnytts ögon misshagligt beslut.

Jag tänker också på SVT-journalisten i norra Sverige, som av samma sajt pekas ut som vänsterpropagandist för att hon är gift med en S-politiker. Eftersom Samhällsnytt inte vet – eller inte låtsas om – att lokaljournalistiken i alla tider hanterat problemen med att vara för nära den makt de granskar och därför utarbetat ett system där man låter bli att skriva om frågor i vilka man är jävig gör de en stor affär av detta, och att journalisten retweetat sådant som Samhällsnytt betraktar som ”vänsterpropaganda med SD-hat, migrantaktivism och Trump-hat”.

Exempelvis Finlands f.d statsminister, stiftelsen Expo och påven.

Men kanske framför allt tänker jag idag på den kvinna som var en av hundra att visas upp på en skylt utanför Gävle, som ett välkomnande ansikte för de på vägarna. Hon är en lärare som kämpat mot cancer och nominerats till att hamna på skylten av hennes elever som imponerats av hennes outsinliga styrka och glädje, trots sjukdomen. Hon delade plats på skylten med ytterligare 99 Gävlebor.

Men det var just hon som bar slöja.

Därför bars hon fram i Facebookgrupper och på Twitter som symbolen för en inbillad invasion, som en pappfigur för en dold krafts ondskefulla propaganda, och hängdes ut på Samhällsnytt för att hon som en av många muslimer gått i den enda moskén som finns att besöka i Gävle. Någon tog till våld och saboterade skylten där hon syntes, helt enkelt för att de inte stod ut med en människa som såg ut på ett sätt de inte själva accepterade.

Samtidigt präglas hela kampanjen mot kvinnan av den spöklika känslan att ingen som där ingår egentligen finns. Idag skriver GD om kampanjen mot kvinnan. En kristdemokrat som kandiderar till EU-parlamentet skrev i ett mycket spritt Facebookinlägg att hon blivit kontaktad av en Gävlebo som heter Zohre. Så här skulle Zohre skrivit till henne:

“Jag är muslim men går utan slöja. Min syster i Iran sitter i fängelse för att hon tagit av sig slöjan. Här gör kommunen reklam med slöjbärare. Varför inte använda oss vanliga?” Mvh Zohre”

Det finns en enda Zohre i Gävle, men när GD kontaktar henne säger hon att det inte var hon. Kristdemokraten kontaktar sin Zohre igen, och återkommer sedan till tidningen.

– Jag får inget svar från kontot. Det är borttaget. Det kanske var ett troll.

Därmed gick den enda Gävlebon vi känner till som velat ersätta kvinnan på skylten upp i rök. Men det gör naturligtvis detsamma för den vredgade mobben på nätet. För samtidigt fortsätter den cancersjuka lärarinnan med slöja hängas ut och förtalas på sociala medier som någonting mycket större än en privatperson, en människa som råkat hamna i offentligheten för ett ögonblick utan att själv ha sökt det, nämligen en symbol för vad de hatar.

Hon, lokaljournalisten, och myndighetshandläggaren.

De är inga riksdagskandidater som i den öppna debatt de själva tagit steget in i framfört sina åsikter och mött kritik för det. De har inga hundratusentals följare på sociala medier som ger dem blint stöd och swishpengar. De har aldrig blivit folkvalda och representerat riksdagspartier. Varifrån dessa makthavare fått idén att just deras åsikter aldrig ska behöva möta mothugg vet jag inte. Att de blir sura när de blir emotsagda, det är emellertid knappast demokratiproblemet här.

Demokratiproblemet är att sådana som är missnöjda med ett system, istället för att hederligt kritisera det i öppen debatt, siktar in sig på de oskyldiga människor de tror är sårbarast och målmedvetet försöker förstöra deras liv. Nackdelen med att propagandasajterna som ingår i dessa kampanjer generellt förbigås med tystnad av majoritetssamhället är att vi ofta missar lidandet dessa människor utsätts för, och att de i värsta fall helt tystnar och försvinner. Inte vågar göra sitt jobb korrekt, älska den de råkat börja älska eller leva som de vill. Sajternas relativt få men mycket aktiva kärntrupp av aktivistläsare kan bombardera dem utan att det uppmärksammas.

Jag tycker det är dags för någon sorts system för att ge dessa offer för hat och hot det stöd de förtjänar och behöver. Samhället kan inte lämna dem ensamma, när det är som representanter för just samhället de utsätts.

Bild: Jörgen Svendsen, Arbetarbladet, med tillstånd av Mittmedia/Arbetarbladet.