När allmänheten i och med internet och sociala medier fick tillgång till egna publiceringskanaler utan gatekeepers resulterade det i en explosion av folkligt berättande. Vandringssägner, rykten, anekdoter och myter sprids om det vi för tillfället bekymrar eller oroar oss mest över, och genom att jämföra vår tids berättande med det för bara några decennier sedan kan vi dra viktiga slutsatser om 2000-talets människa och hennes omvärld. Trots det är det först nu som folklorister börjat upptäcka och utforska dessa nya plattformar som scener för det folkliga berättandet. Frågan är när samhället i övrigt ska börja tillvarata det.
I det senaste numret av Nordicom-Information, en tidskrift om medie- och kommunikationsforskning utgiven av Göteborgs universitet med bl.a Ingela Wadbring som redaktör, medverkar jag med texten som följer. För den som läst och haft utbyte av mina texter om clownskräcken som ett folkloristiskt fenomen kanske den kan vara intressant.
År 1954 sjöng Alice Babs och Charlie Norman in sången ”Käre John”. Det är en svensk version av en amerikansk countrysång från 1953, som handlar om en inkallad ung man. Soldaten får ett brev från sin trolovade, där flickan ber soldaten skicka hem bilden han har på henne. ”Min blivande man vill ha det”, skriver hon. (Den svenska texten är ändå nådig mot soldaten, jämfört med den engelska. Här fick vi inte veta vem flickan skulle gifta sig med. På engelska avslöjades det att det var soldatens bror.)
Soldaten gråter ut på sina vänners axlar, varefter Charlie Norman suckar ”ni vet hurdana grabbar är”. De har en plan på hämnd. Sången slutar med att killarna på luckan samlar in alla foton på flickor de har, och får huvudpersonen att skriva tillbaka till sin före detta: ”Jag kommer inte ihåg hur du såg ut. Var god välj ut din bild, och skicka tillbaka övriga. Undertecknat, din käre John.”
Sången bygger på berättelser som började spridas under andra världskriget, och som tar fäste i de artigt formulerade farvälbrev hemifrån som då och då faktiskt hamnade i amerikanska soldaters händer. Det är lätt att föreställa sig sångens klangbotten i ett svenskt 1950-tal, då Sverige hade 40 000 inkallade. Man hade en anhörig i militären och kunde lätt föreställa sig tragedin det innebar att få ett sådant brev hemifrån – ”eftersom jag alltid bara levat för henne”, som en allvarsam Norman mässar i ”Käre John”. I dag, med tunt försvar och lös koppling mellan det militära och det civila samhället, skulle samma berättelse troligen inte bli lika populär.
Men USA har fortfarande soldater posterade utomlands. Och sedan åtminstone 2012 har berättelsen om brevet till John där åter börjat berättas. Under mitt arbete med boken Creepypasta – spökhistorier på internet (2014) snubblade jag över berättelsen i form av en bildfil. I överkanten av bilden syns en amerikansk soldat hukad över ett brev, som bildtext är själva historien återgiven, och längst ner står det ett muntert ”LIKE A BOSS” – 2010-talets nätmotsvarighet till det ”Chuckert, kisen!” som 1950-talets lyssnare kan tänkas ha utbrustit. Bilden inrymmer nästan ordagrant samma berättelse, fast den här gången om en amerikansk marinsoldat posterad i Afghanistan. Och så skiljer den sig på en till detalj. I bildens berättelse ska flickan där hemma inte längre gifta sig med en annan man. Istället har hon legat med två andra killar. Förutom detta har historien bibehållits intakt i sextio år. Vad beror förändringen på?
Folklore på nätet – en oupptäckt pärla
För att förstå det måste man förstå att vi pratar om folklore, de symboler, motiv, föreställningar och berättelser vi berättar för att förstå varandra eller oss själva. Bland akademiska ämnen är folkloristiken, rent historisk, kanske det som ivrigast dödförklarat sig själv.
Med varje tekniskt skifte har nya mörka moln dragit in över folkloristerna: det här, har de tänkt, är folklorens död. Och varje gång har domedagsprofetiorna kommit på skam. Som Richard Bauman och Charles L. Briggs noterar i Voices of Modernity: Language Ideologies and the Politics of Inequality (2003) har folkloristiken “been reportedly on the verge of dying for more than three centuries, [men ändå fortsätter den att] … provide useful means of producing and legitimizing new modernist projects, sets of legislators, and schemes of social inequality”. Och även nätet har sent omsider utforskats.
De sista fem till tio åren har amerikanska folklorister upptäckt och kommit igång med att betrakta och beskriva nätet som en folkloristisk scen, som den yta, uppsamlingsplats och det arkiv för kommunikation och berättelser det naturligtvis alltid varit. Robert Glenn Howard har myntat begreppet vernacular web, den folkliga webben, för att beskriva de icke-institutionella mötesplatserna där vandringssägner sprids och berättas, Trevor J. Blank pratar om hybridization, hybridiseringen mellan analogt och digitalt berättande som utmynnar i markörer som LOL, och Jeff Tolbert menar att myterna på nätet innebär omvänd ostension, att vi istället för att utagera befintliga vandringssägner och myter uppfinner nya där vi tycker de borde finnas. I Sverige ligger vi fortfarande lite efter, men även här skrivs nyfikna artiklar och uppsatser och runt om i landet ligger olika projektidéer i startgroparna.
Det är på tiden. Redan 1984 utvecklades ett aprilskämt till ett av det gryende nätets första vandringssägner. Det var den holländska internetgudfadern Piet Beertema som, i en epok då frosten vägde tung över den amerikansksovjetiska relationen, loggade in på en Usenetgrupp och låtsades vara ryska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Konstantin Tjernenko. ”Well, today, 840401, this is at last the Socialist Union of Soviet Republics joining the Usenet network and saying hallo [sic] to everybody”, skrev han, och de följande veckorna skapade ryktet att sovjeterna kommit svallvågor över nätet.
Några veckor senare avslöjade Beertema att det var ett skämt. Först flera år senare fick han veta att ryktet oroat Pentagon så till den grad att de övervägde att kapa den helt centrala kabeln i Atlanten som kopplade ihop USA med Europa, allt för att förhindra sovjetisk insyn i amerikanska affärer.
I början av 1990-talet återuppväcktes en gammal vandringssägen om en kvinna som bett om receptet på en kaka på kedjan Neiman-Marcus kafé i Dallas. Med notan i handen insåg hon sedan att servitrisen lagt på 250 dollar för receptet. Historien fick stor spridning i mejl och i primitiva forum, och tvingade företaget att utfärda en offentlig dementi. Just den här ryktesspridningen fick 1995 Barbara och David Mikkelson, ett äkta par som träffats genom Usenet-gruppen alt. folklore.urban, att lansera sajten Snopes.com – ett uppslagsverk över vandringssägner och bluffar på nätet som i dag troligen är världens mest inflytelserika sajt på området. Och 1994 fick en fejkad nyhetsartikel gigantiskt genomslag, med sitt anmärkningsvärda påstående att Microsoft skulle köpa katolska kyrkan. ”Programvarujätten Microsoft har de senaste dagarna haft visst besvär med att dementera påståendet om att koncernen överväger att köpa katolska kyrkan”, skrev TT i en notis om ryktet i december 1994 och fortsatte: ”Jo, du läste rätt. Det stod nämligen i tidningen och då måste det ju vara sant. Visserligen var det en elektronisk tidning på det omsusade datornätverket Internet, men i alla fall”.
Vårt berättandes motiv
Bengt af Klintberg definierar vandringssägner som berättelser med stildrag som ska göra innehållet trovärdigt. För att överleva tidens tand har dessa vandringssägner alltid flirtat med sin samtids föreställningar och våndor. Det var inte otänkbart att det hemlighetsfulla Sovjet skulle ansluta sig till internet i mitten av 80-talet, men det framstod som hotfullt och skrämmande för en omvärld som inte litade på ryssarna. Kakreceptshistorien är en klassiker som anspelar på vår rädsla att bli blåsta och på bilden av storföretag som i botten onda och giriga, och berättelsen om Microsoft fungerade i sin tid eftersom Microsoft var sin tids Facebook, Apple eller Google: en enorm IT-makthavare som verkligen tycktes köpa upp halva världen.
Historierna har varit ömsint utformade för att fungera med sin publik, kroka i deras föreställning och åka ruschkana utmed deras fördomar. Utformningen har skett i utbytet av berättelserna, allt eftersom de förts vidare. En berättelse som inte tilltalar sin samtid kommer antingen förändras eller dö.
Och här återkommer vi till John och hans brev. Varför hade Johns flickvän, som på 1950-talet bara ville gifta sig med en annan man, plötsligt på 10-talet legat med två andra killar? Jo, sannolikt för att den har anpassats efter sin målgrupp. För att uppskatta berättelsen ska vi som hör den tycka illa om flickan, och känna sympati för soldaten. Ett knep för att få en publik att tycka illa om kvinnor har i åtskilliga tusen år varit att framställa henne som en slampa. För att uppnå detta mål räckte det på 1950-talet att en kvinnlig karaktär skulle vilja skilja sig eller bryta en förlovning.
Men tiderna har förändrats, och i dag måste samma kvinna vara otrogen med två andra killar för att vi ska se henne som lösaktig. Genom att jämföra dessa två vandringssägner har vi inte bara identifierat berättelsens bevekelsegrunder – vi har också sett en skymt av oss själva, tecknat en graf över samhällets syn på kvinnan över tid. Jag kallar det ett slampindex.
Många av de klassiska vandringssägnerna, de som Bengt af Klintberg samlat i sina tre böcker Råttan i pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005), dyker då och då fortfarande upp, och på samma sätt anknyter de alla till sin tid och sin publik. Förutom ”Käre John” har jag sett hånfulla gliringar om att jeans med häng uppstod i amerikanska fängelser hos fångar som signalerade att de var homosexuella, och varningar om att importerade frukter skulle ha injicerats med HIVsmittat blod.
Detta är historier som cirkulerat i årtionden. Men de har fått sällskap av nya berättelser, framprovocerade av sin samtid. Under de yttre och inre poliskontroller som gjordes i Sverige 2014, brett uppmärksammade under namnet ”super-Reva”, florerade till exempel flera rykten om mer eller mindre gränsöverskridande tillslag och övergrepp. Ett av dessa rykten, som tog vandringssägnens mer narrativa form, var uppgiften att ett helt t-banetåg skulle ha stoppats av polisen. Polisen skulle sedan ha utrymt tåget, delat upp dess passagerare efter hudfärg och begärt att få se identifikationshandlingar hos de som såg icke-svenska ut. Historien skvallrar om den oro många svenskar med utländskt påbrå kände under passkontrollerna.
En motsvarande historia för gruppen svenskar som fruktar att flyktinginvandringen ska gömma terrorister spreds under hösten 2015, strax efter terrorattentatet mot en klubb i Paris. I ett SMS som cirkulerade såväl bland ungdomars telefoner som på Facebook berättade en person att hen hade en släkting inom kriminalvården, och att denna släkting nyss hanterat utvisningen av en ”misstänkt IS-medlem”. Denna IS-medlem skulle innan utvisningen verkställdes ha bett att få prata med släktingen, och då tackat för den vänliga behandlingen. Som tack ville IS-medlemmen varna släktingen: ”Du bör inte röra dig i centrala Göteborg under jul och nyår.”
När jag föreläst för gymnasieelever i Göteborg har de efteråt kommit fram och berättat att de trott på historien eftersom Göteborg i rubriker ofta utpekats som en av de städer i Europa där flest anslutit sig till IS. Men nästan ordagrant samma historia berättar Bengt af Klintberg i Glitterspray (2005), och i boken passar han också på att spåra dess olika former tillbaka till 1800-talets slut. Trots dess osannolika innehåll (att gå runt och varna vem som helst om sina planer låter inte särskilt slugt för någon som jobbar med överraskningar) har historien berättats med allehanda terrorgrupper som huvudpersoner, kanske för att vi människor gärna vill försöka hitta åtminstone ett försonande, mänskligt drag i terrorns obegripligt kalla ansikte.
Barnappar som projektionsytor
Ett tredje exempel på vilka bakomliggande orsaker samtida vandringssägner kan ha är berättelserna om Talking Angela. Talking Angela är en app riktad till barn, en datoranimerad katt som sittande på ett pittoreskt café i Paris chattar och spelar små triviaspel med användaren. Den bygger på en så kallad chatbot, ett datorprogram som simulerar en intelligent konversation, som levererar mer eller mindre rimliga svar på sådant användaren skriver. Katten är söt och charmig och helt uppenbart konstruerad efter ett gulligt Disney-ideal.
Icke desto mindre började sinistra varningar för appen dyka upp bland de unga användarna under 2013. ”Det finns en app som heter ’Talking Angela’ där en pedofil är inhackad”, stod det till exempel i en version av varningen som spreds på Instagram. Den innehöll en bild på Talking Angela med vad som liknade en gestalt inringat i kattens vänstra öga, vilket skulle antyda att pedofilens avbild ibland skymtade inuti appen, och den fortsatte med att konstatera att pedofilen ”har lurat och kidnappat ungar och ser dig automatiskt genom din kamera. (…) Det sägs att han befinner sig i Paris men sprid detta och kolla era småsyskons telefoner och ta genast bort denna appen om ni redan har den. Han söker upp barn både hemma och på skolan.”
I februari 2014 skrev jag i en krönika om hur min lillasyster frågat mig om detta rykte, och i en TT-notis från mars samma år berättade en nioåring om appen. ”Jag har hört att en gubbe hackat sig in i mobilen och kan se en genom kameran och ögat på katten. Ger man den paket, trycker på hjärtat eller smileyn tar gubben ett kort”, sade hon.
Återigen ett motiv som är så ologiskt att det borde falla i bitar redan vid en första ögonkastet. Att en enda pedofil skulle turnera världen över för att kidnappa barn faller på sin egen orimlighet, och påståendet att han inte bara såg användarna genom webbkameran utan användarna då och då också såg honom i Talking Angelas öga låter mer som en skräckfilm än som verkligheten. Appens utvecklare, studion Outfit7, och oräkneliga experter har också avfärdat möjligheten att det skulle fungera. Ändå tycks historien slå an till någonting djup liggande hos många. Tillåt mig presentera en teori om varför.
Den kanske mest ofta återkommande varningar som föräldrar skickar med sina barn när det kommer till webben är att de ska låta bli att berätta för okända vad de heter och var de bor. Talking Angelas första fråga till användaren är, olyckligtvis, ”vad heter du?”. Denna fråga kan troligen aktivera en varningsklocka hos barnen: det är något skumt här. Men vad är det som är skumt? Barnen söker ett igenkännbart ansikte, en gestalt, som hör ihop med hotet de uppfattar, och vad de hittar är hackare och pedofiler. Få barn vet lyckligtvis exakt vad en hackare eller en pedofil är eller gör, utan de uppfattas troligen generellt som nätets fula gubbar.
Och just de här figurerna har vi använt förr, för att varna för hot och faror. I sin text ”Trollen i nätskogen” (Nordicom-Information 37, 2015, 3-4: 65-68) går Ingela Wadbring, trots rubriken, inte närmare in på skogens betydelse för nätet, vilket är förståeligt eftersom hennes text huvudsakligen avhandlar trollen och omnämnandet av skogen mest ska förstås som en rubrikformulering. Men som jag ser det är det relevant att prata om skogen när det kommer till nätet och trollen. Skogen var för några generationer sedan en central plats i våra liv, med ved och virke, föda till våra djur och ibland till oss själva. Samtidigt var det bortaplan, en plats där vi visste att hot gömde sig, en plats vi inte helt förstod. Människor kunde gå in i skogen för att aldrig komma ut igen. För att formulera effektiva varningar för att gå vilse, drunkna och andra risker användes mytologiska varelser: skogsrået, näcken, troll och så vidare.
Jämför nu detta med internet, där vi gör bankärenden, sköter vårt sociala liv och har relationer och förhållanden. Hur många av oss vet samtidigt exakt hur nätet fungerar? Hur många av oss kan beskriva tekniskt hur det går till mellan det att ett mejl skickas iväg och att det landar i mottagarens inkorg? Just här blir det klart och tydligt: nätet är på sätt och vis vår nya skog, och hackarna och pedofilerna som tagit över Talking Angela är i barnens ögon våra nya troll och skogsrån.
Delningssägnen den nya vandringssägnen
Sociala medier handlar om subjektivt berättande av historier. Tack vare den nya, möjliga genomslagskraften för vanliga människor kan de få större spridning idag än någonsin, och eftersom vi vant oss vid den sortens berättande har även politiker i vissa läger börjat ta efter. Bäst exempel under 2016 finns troligen hos republikanernas presidentkandidat, affärsmannen Donald Trump, som trots envisa tillbakavisanden från journalister, faktakontrollanter och poliser fortfarande menar att han såg muslimer i New Jersey hurra efter attacken mot World Trade Center 2001. Hans framgång har delvis legat till grund för att begreppet ”faktaresistens” börjat diskuteras, som en sorts ignorant, ekokammarsjukdom.
Men kanske handlar det inte om faktaresistens, utan om ett sug efter sagor i det personliga, subjektiva berättandets tid. Vissa folklorister menar att vi nyligen kommit ut ur en för mänskligheten otypisk period av att kommunikation skett uppifrån och ner, från böcker, teve- och radioprogram, och åter befinner oss i en global by – en informationsmiljö där alla pratar med alla och auktoriteter inte finns eller åtminstone spelar någon större roll. I en sådan tid kan en vandringssägen spela samma roll för hela den uppkopplade världen som den förr i tiden gjorde för ett litet samhälle där alla kände varandra.
Den avgörande skillnaden mellan vandringssägner före de sociala medierna och vandringssägner i dag är egentligen delningen som distributionsverktyg. Istället för att berätta historien från person till person, vilket möjliggjorde en förändring för varje upprepning, delas nu vandringssägner ofta vidare i en ursprunglig publicerad form. Sägnerna kan därmed potentiellt få mycket större spridning som statiska berättelser. Med utgångspunkt i detta föreslår jag det nya begreppet delningssägen, definierad som en berättelse som delas utifrån en central publicering på internet, i tron att den i någon grad är sanningsenlig.
Ett nytt ”Folkminnen”?
För Sveriges Radio P3 programleder jag sedan ett år en podcast som heter Creepypodden, som går ut på att jag och några andra röster läser upp spökhistorier från sociala medier och poddens lyssnare. En av de tydligaste insikterna arbetet med podden gett mig är att det folkliga berättandet i allra högsta grad fortfarande existerar.
I november 2015 publicerade folkloristerna Michael Dylan Foster och Jeffrey A. Tolbert antologin The Folkloresque: Reframing Folklore in a Popular Culture World (2015). Där lanserar de begreppet folkloresque, för att beskriva när popkultur och fiktion använder sig av folkloristiska stilgrepp och motiv för att skapa nya berättelser. I Sverige såg vi nyligen exemplet ”De dödas röster” (där jag spelar en biroll), en podcast från Sveriges Radio som uppfann en ny vandringssägen från Täby utanför Stockholm för att underbygga sin story.
Mellan 1990 och 2005 sände Bengt af Klintberg radioprogrammet ”Folkminnen”, dit frågor och berättelser skickades av lyssnarna. Det folkloresqua berättandet, och de i skrivande stund 40-50 mejl jag får i veckan med spökhistorier och vandringssägner, visar tydligt hur förbigånget det folkliga berättandet är idag. Det visar att 2010-talet skriker efter ett nytt ”Folkminnen”.
Bild: CC BY-NC-ND 2.0 mdl70 på Flickr.