Månad: februari 2018

För första gången på många veckor lämnade jag denna vecka inte Stockholm. Skönt, särskilt med tanke på att respiten är kort: redan nu på onsdag bär det av igen, då till Örnsköldsvik. Jag hann såklart ändå med lite jobb, även om jag tyvärr alltid verkar bli mindre effektiv då jag har mer tid. Mer stressad också, som jag ju redan tidigare varit inne på. Jag tror det är något som förändras när man blir förälder: då kräver omständigheterna helt enkelt att man får sitt gjort innan diverse omyndiga måste få ens uppmärksamhet. En vacker dag får jag säkert se om den hypotesen stämmer.

Måndag. Creepypodden avsnitt 82 släpptes, och för första gången innehöll den en historia som jag öppet medgav var skriven av mig själv. Ni hör “Under Slussen”, i min egen uppläsning, här:

“Under Slussen” kom till eftersom LL-förlagets redaktör Jenny Larsson mejlade mig en förfrågan i april 2017, om jag inte ville skriva en lättläst skräckhistoria för utgivning våren 2018. Vi tog en lunch och pratade om hur en sådan skulle kunna se ut, och när den skulle behöva vara klar, och Jenny sade att det räckte om jag hade en idé till sensommaren och en någorlunda färdig text till hösten. Jag gick runt ett tag och grunnade på hur en egen skräckis skulle kunna se ut, och landade vid något tillfälle i det underjordiska Slussen som skådeplats: det är ju oemotståndligt att placera en varelse där under denna Slussens dramatiska brytpunkt där gammalt försvinner och nytt byggs upp. Monstret i historien är, illa dolt, inspirerat av varelserna som tagit över världen i det fantastiska spelet The Last of Us, och alla smeknamn på platser som nämns kommer från verkliga diskussioner om urban exploration i Stockholm på bland annat Flashback.

“Under Slussen” kommer ut i april som lättläst bok tillsammans med tre andra titlar av bland andra John Ajvide Lindqvist. Böckerna har alla riktigt fina omslag, formgivna av Moa Schulman.

Måndagen innebar på förmiddagen ett möte med Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp, som jag suttit i sedan nu tre år. På eftermiddagen åkte jag till SVT och medverkade sedan i den mysiga produktionen Random Mix, ett webbsänt program för tio-tolvåringar. Som gäst chattar man först med tittarna i en halvtimme-40 minuter, och sedan är man med i en halvtimmeslång sändning. Tipsa gärna en tio-tolvåring i din närhet.

Sist men inte minst kunde jag för första gången på måndagen visa upp hur min bok “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” kommer se ut!

Titta vad fin min bok blir! pic.twitter.com/ejwiiZ3QMt

— Jack Werner (@kwasbeb) February 19, 2018

Tisdag. Jobb med projekt 3 och lite annat smått och gott under dagen utan några större framsteg att rapportera om, och vid femtiden åkte jag till T-centralen för att ta en buss ner till Tyresö C. På biblioteket i Tyresö dök det upp en kanske 35-40 glada medborgare för att se min föreläsning om källkritik och vandringssägner på sociala medier, och det betydde att den lilla lokalen var tämligen full. Föreläsningen var mycket rolig och jag hoppas även besökarna fick ut något av den!

Onsdag. På morgonen vaknade jag tidigt nog för att klockan halv åtta sitta proper framför min telefon, så tittarna av Aftonbladet Morgon inte skulle behöva konfronteras med en trött slarver. Tyvärr funkade inte Facetime, så det fick bli ett vanligt telefonsamtal med morgonprogrammet och tittarna fick se den vanliga, förhållandevis propra versionen av mig som pressbilderna kommunicerar:

Vad gäller själva spelet vi pratade om, Bad News, så var det faktiskt inte så illa som det låter i sändningen: prova det gärna själva. Det är en liten klackspark.

På eftermiddagen åkte jag till Medierna i P1 för att banda två nya delar av vår serie Mediebudorden, som jag kommer komma in närmare på senare i blogginlägget. I övrigt gick onsdagen i mångt och mycket ut på att besvara mejl som kommit in till Creepypodden de senaste veckorna – allt som allt 90 stycken, varav flera med historier som jag gladeligen ska kunna använda i framtida avsnitt.

Torsdag. Det är inte helt vanligt, men så här såg torsdagen den 22 februari 2018 ut i min kalender.

Följaktligen blev det givetvis veckans minst produktiva dag. Allt jag fick till var lite arbete med projekt 4, som redan är försenat och säkert kommer bli så än mer. Nåja, ibland får man vara ineffektiv.

Fredag. På morgonen åkte jag till Radiohuset, för där ägde det nämligen rum ett panelsamtal om de unga lyssnarna. Fullpackad sal och trevlig tillställning, med det enda undantaget att jag precis innan jag gav mig av hemifrån lyckades tappa min mobiltelefon så illa att skärmen – som inte sprack – slutade fungera. Telefonen var officiellt omkommen. Här kan ni se panelsamtalet, och notera att jag ändå inte verkar särskilt bitter, va?

Jag tänkte först att jag skulle försöka vara utan telefon en stund, men när den idén i praktiken visade sig skrattretande efter cirka två timmars sysslolösa resor mellan intervjuer och möten genom Stockholm gav jag upp och köpte en ny telefon i en sådan där affär som ser ut som en kiosk men säljer Iphones. Sedan var jag hos Medierna i P1 en stund igen, och lyssnade med ena örat på när de klippte slutet på helgens program. Min egen irriterande röst är med litegrann eftersom det som sagt innehåller del tre av vår serie Mediebudorden – det som handlar om hur man kan förstå mediernas rapportering om brottslighet. Här kan ni lyssna, och här finns tipsen:

Klipp ut och spara. På kvällen drack jag öl med en radiohuslegend och sedan gick jag på hemmafest. Nu är jag lite bakfull. Och det var den veckan.

Denna vecka innebar en peak av ett par rätt hektiska föreläsningsveckor. På en månad har jag nu gjort 16 föreläsningar, samtidigt som jag lagt sista handen vid boken, arbetat åtminstone deltid med tre-fyra andra projekt, drivit Creepypodden och skrivit krönikor. Det här var den sortens arbetsbelastning jag var stressad inför i januari, och jag kan med viss lättnad konstatera att jag klarat av den första omgången. Nu ska jag inte resa iväg från Stockholm förrän den 28 februari igen, vilket ska bli lite skönt. Men föreläsningarna är det dock inte helt slut på. Mer om det framöver.

Måndag. Under helgen blev jag hesare och hesare för att på måndag konstatera att jag lät som en whiskeydrickande singer-songwriter (jag underhöll mig själv genom att med autentisk röst citera “den store maxarn i det blå” från Alinge & Forsell), och att det inte kunde komma på tal att göra någon springtur. Nå, istället kunde jag hålla möte med övriga inblandade i projekt 3, och agera på diverse feedback som kommit i och med korrläsarens genomgång av min bok. Vid lunchtid gick tåget till Halmstad, och det hoppade jag på och var framme vid femtiden.

I Halmstad promenerade jag till deras fina stadsbibliotek, och fick sedan sätta mig i en liten studio för att medverka i den lokalproducerade Bibliotekspodden. Det var min andra medverkan, och programledarna erkände att de den första gången – när vi stötte på varandra på en konferens – inte hade vetat vem jag var, utan bara valt mig på grund av mitt häftiga namn. Jag tackar och tar emot. På kvällen föreläste jag därefter på bibblan, för ungefär 120 frivilligt ditvandrade invånare, och trots min extremt darriga röst tycker jag det gick okej.

Tisdag. Över gröten på Scandic Hallandia fick jag se min egen dumma nuna i Hallandsposten tillsammans med en rubrik så frikyrklig att jag nästan brast ut i ett halleluja. Men det är ju trots allt ungefär det som är mina föreläsningars poäng – det kan va’ kul me’ källkritik! – så rättvisande är den iallafall. Tåget gick på morgonen till Malmö, och väl där gick jag till Scandic Triangeln (det kändes som att åka i en vid båge tillbaka samma hotell) och försökte checka in utan att lyckas för rummet var inte klart än. Resten av dagen lade jag på att skissa på projekt 3, och sedan tog jag en öl med min lillasyster och åt middag med en kompis.

De på Halmstads stadbibliotek lärde mig om något de kallade “dansbandsblandning”, som ska hjälpa till när man är hes. Det låter fruktansvärt festligt men är i själva verket en blandning av kokt och kolsyrat vatten. Kanske inte på någon vidare narkotikaklassad nivå. Det drack jag hur som helst mängder av under veckan, med en massa honung, och kanske hjälpte det mig klara av det hela. Så även på kvällen på tisdagen, i mitt hotellrum på tolfte våningen. Life as a global jetsetter.

Onsdag. Morgonen inleddes hyfsat tidigt med snabb frukost, och sedan en promenad till gymnasieskolan Rytmus som hade bokat mig för en föreläsning och ett panelsamtal tillsammans med Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan. Bådadera gick bra, det var framför allt kul att prata journalistik och felfinneri med Heidi för en nyfiken och ung publik. Rytmus satte ihop en liten text om tillfället som man nog får beteckna som smickrande – två gånger beskrevs jag som en föreläsare “som inte smeker sin publik medhårs”.

Raskt därefter hoppade jag in i en taxi och åkte iväg till Kristianstad, en tur som tog en timme ungefär och därför gav mig tid att medverka i en kort intervju med SVT om Moderaternas kampanjfilm om Göteborg. I Kristianstad letade jag mig fram till Regionmuseet, åt en god lunch och förberedde mig sedan för två föreläsningar – en för en samling åttor och en för deras lärare. Den för åttorna fick jag arbeta hårdast under, åttor är ju en kräsen publik. På plats fanns en reporter från Kristianstadsbladet, som jag pratade en stund med vilket resulterade i en artikel idag, lördag. Även där får man säga att rubriken blev ganska kärnfull.

Vid fyratiden gick så tåget hem, slutligen. Jag vet inte om jag fick så värst mycket gjort på den tågresan, jag var ganska trött.

Torsdag. Äntligen en dag hemma, vars enda resa hemifrån gick ut på att banda creepypodd med Ludvig på förmiddagen. Ett avsnitt där jag för första gången presenterar en historia skriven av mig själv, “Under Slussen” som jag skrev i höstas för att ges ut som lättläst bok av LL-Förlaget.

Det finns en parentetisk intressant grej att nämna där. Ni vet hur en och samma idé tenderar slå till på flera olika håll samtidigt när den väl kommer? För det verkar just nu ligga någonting kring urban exploration i luften. Att min egen historia skulle matchas av en annan som slumpmässigt också utspelade sig kring utforskare av underjorden i trakterna kring Slussen visste jag sedan jag jobbade lite med Linda Skugge, och hon nämnde att hon skrivit en följetång för Storytel om några som blir “bergtagna” under Slussen. Våra historier var inte så värst lika, sade hon själv, men det är ändå anmärkningsvärt att de dök upp samtidigt. Och som lök på laxen damp P3 Series senaste upplaga ner i telefonerna i veckan – “Tunnlarna” av Jerker Virdborg, som utspelar sig i “de underjordiska tunnelsystemen under Stockholm”. Detta alltså samma vecka som jag ovetande satte ihop ett avsnitt av Creepypodden som till stor del utspelar sig på samma plats. En märklig slump!

Under torsdag eftermiddag försökte jag få något gjort i projekt 3 men det gick trögt. Nå, det löste sig dagen efter:

Fredag. Då jag nämligen lade i stort sett hela dagen på just det och i slutet satt med en konkret produkt jag kunde presentera för övriga medlemmar i gruppen. Och dessutom tog en springtur, för nu är jag inte krasslig längre! Dansbandsblandningen gjorde sitt.

Dessutom förhandssläppte Medierna i P1 del två av vår serie Mediebudorden, som denna vecka handlar om så kallade hatstormar – när medierna vill illustrera en konflikt de själva tycker sig se i samhället och därför hoppar på typ vilket kommentarsfält som helst och skärmdumpar det för hela Sverige att se, bara om det är argt på rätt sak. Ni kan lyssna på inslaget här, och bilden vi tagit fram med tips finns här att klippa ut och spara:

Och därmed var den veckan över.

Den här veckan har ett av de hittills fyra projekt jag hållit lite hemligt presenterats. Hemlighetsmakeriet känns lite fånigt, för det är ju inte någon kioskvältare, men man vill låta saker man jobbar med gå i uppdragsgivarens gilla gång. Det är alltså projekt 1 som i lördags publicerades av Medierna i P1, nämligen våra Mediebudord. Det är en sex delar lång serie om hur man som nyhetskonsument alls ska kunna förstå medierna, i en tid då de lider av en såväl ekonomisk som existensiell kris. Johan Cedersjö på Medierna intervjuar personer som hamnat i centrum av dessa krisers resultat i både det stora och det lilla, och i studiosamtal pratar vi sedan om de tips jag tagit fram. Serien är, ska nämnas, inte så lite inspirerad av On the Medias Breaking News Consumers Handbook. Den första delen, som gick i helgen, handlar om hur man ska kunna förstå nyheterna i skarpa nyhetslägen och här finns tipslistan jag gjort:

Kom ihåg denna lista, spara den någonstans, och plocka fram den nästa gång det händer något stort och du försöker förstå vad det är. Min förhoppning är att det ska kunna göra situationen lite klarare.

Därutöver har veckan varit präglad av resande och föreläsningar, ungefär enligt följande:

Måndag. På morgonen hade vi ett möte på Skype om projekt 3, där det hade visat sig att vi behövt tänka om lite i hur vi jobbat hittills. Resultatet blev lite tydligare riktlinjer och en ny plan inför veckans arbete, som sedan skulle komma att beröra mig själv ganska lite (mycket på grund av att jag helt enkelt inte riktigt haft tid att tillföra något på den fronten). Samma natt kom avsnitt 81 av Creepypodden ut, och det var äntligen dags för mig att viga ett helt avsnitt åt vandringssägnerna. Lyssnarresponsen har varit lite delad – det blir tydligare och tydligare att poddens lyssnare antingen gillar längre, ambitiösare och mer traditionellt skönlitterära skräckhistorier, eller så gillar de de kortare, mer vardagliga och realistiska berättelserna. Det betyder att det i varje avsnitt är väldigt svårt att tillfredsställa båda grupperna. Men jag fortsätter försöka.

Jag tog en springtur på förmiddagen, och sedan satte jag mig på en buss till Norrtälje där jag hade en föreläsning för drygt 500 gymnasieelever. Den gick bra, tycker jag, och en person från kommunen var där och gjorde en liten intervju i samband med det hela.

På kvällen åkte jag och Linnea och tittade på en tavla vi ville köpa, och sedan lade vi upp en liten bild på våra nyköpta ringar för att förkunna det roliga faktum att vi förlovat oss.

Efter åtta år (nästa onsdag är vår årsdag, ja, det är på alla hjärtans dag, blähä blähä) fick det vara slut på otukten. Vi gjorde slag i saken och det var väl inte en sekund för tidigt om man nu ändå hittat den bästa människan i världen. Jag älskar dig, Linnea.

Ett inlägg delat av Jack Werner (@kwasbeb) 5 Feb 2018 kl. 10:23 PST

Tisdag. Morgonen innebar ännu ett möte om projekt 3, och sedan en tur till Medierna för att banda det samtal ni hörde i lördags. På kvällen åkte jag till Arlanda och flög sedan upp till Kallax för att vara redo för jobbet onsdagen innebar. Under dagen hann jag svara på lite mejl och skriva en text som jag tillfrågats om, bara för att senare i veckan få besked att det inte var vad uppdragsgivaren hade väntat sig. Nå, så kan det gå.

På kvällen, när jag landat på Kallax, hämtades jag upp av en trevlig tjej som jobbade för min uppdragsgivare och hon körde mig sedan från flygplatsen till Piteå. Bilturen var på sätt och vis fantastisk: vi åkte genom den norrländska natten med vita, tunga träd vid kanterna i -16 grader och såg snön avteckna sig mot mörkret som vita flagor i rymden. Förbi oss på landsväggen sprang vid ett tillfälle en joggare.

Onsdag. Hektisk dag! Vaknade i Piteå och gjorde en föreläsning på Kaleido, för att sedan hälsa på hos lokala P4 och prata lite om en egen liten Mandelaeffekt de har där uppe. I bilen mellan Piteå och Luleå gjorde jag en intervju med NSD, och sedan efter lunch föreläste och panelsamtalade jag på NMW – ett roligt evenemang om medieutveckling som verkade ha dragit många intresserade.

Bra dag på NMW avslutas med paneldebatt om “fejk news” och källkritik med Jack Werner, Patrik Boström, Mats Ehnbom och Martin Schori i panelen. #teknikenshus #nmw2018 #omvärldsbevakning

Ett inlägg delat av Teknikens Hus (@teknikenshus) 7 Feb 2018 kl. 6:52 PST

Efter att ha återvänt hem på kvällen hann jag ansluta mig till middag för födelsedagsbarnet Daniel Sandström, som utöver att vara nybliven 50-åring också råkar vara min förläggare. Det var en överraskningsmiddag som två av hans författare, Lotta Olsson och Peter Kihlgård, hade arrangerat och enligt uppgift blev Daniel mycket överraskad. Själv tillkom jag först efter själva överraskningsmomentet men det förhindrade inte att kvällen blev mycket trevlig.

Vid sidan kan det nämnas att en DN-artikel om “deep fakes”, där bland andra jag intervjuats, publicerades på onsdagen.

Torsdag. Springtur och mejlskickande på förmiddagen, och tåg till Växjö på eftermiddagen. På tåget såg jag att Viralgranskaren hade släppt det lilla filmklipp jag spelat in till dem, för att marknadsföra källkritik i allmänhet och Källkritikens dag den 13 mars i synnerhet.

I Växjö deltog jag på kvällen i något som heter För-Amår, ett studentarrangerat evenemang inför Arbetsmarknadsdagen för Linnéuniversitetets studenter. Det var roligt men av någon anledning mer utmattande än vanligt: efteråt åkte jag hem trött som ett djur.

Fredag. Veckan avslutades i och med en ganska mycket lugnare dag än de övriga. Intervju på Stadsbiblioteket på förmiddagen med Selma Stories, Bonniers redaktionella sajt där de bevakar den egna bokutgivningen. De har redan hunnit tipsa om min bok två gånger, men ville ha en lite fullödigare publicering om boken att erbjuda så vi spelade in ett litet samtal och mängder av klippbilder där jag travar upp och ner för trapporna på Stadsbiblioteket.

Åt lunch med en kille som vill göra ett projekt inspirerat av Creepypodden, och utan att säga för mycket vågar jag lova att det kan bli väldigt häftigt om det blir av som han beskriver det. Vi får hålla utkik efter det. På fredagseftermiddagen städade jag en del, och sedan skrev jag klart veckans DN-krönika som publicerades i lördags: om frågan varje journalist bör ställa sig, baserat på den spännande forskning Emily A. Thorson presenterar i den nyutkomna boken “Misinformation and Mass Audiences”.

Och det var den veckan.

Bild: min utsikt från hotellrummet i Piteå.

 

En vecka är inte ordentlig om den inte innehåller en first: något tillfälle då man presenteras för en situation man inte upplevt förut. Denna vecka erbjöd en sådan, plus en riktigt bra norsk restaurangupplevelse. Vid sidan av det är jag inte längre alls lika stressad som jag var i slutet av januari, vilket tyder på att jag nog kommer överleva även detta halvår. Visst, det kan bero på att jag bara åkte iväg hemifrån en gång i veckan som gick. Men jag tror också det handlar om att landa i ett arbetssätt, för jag hade ändå bra mycket att göra. Vi får se.

Måndag. Merparten av dagen gick åt att läsa och besvara mejl inskickade till Creepypodden, precis som jag gör ungefär varannan vecka då ett nytt avsnitt ska produceras. 40 mejl, de flesta innehållande lyssnarhistorier av längre eller kortare snitt, betades av och tillsammans med det tiotal jag hade hunnit fixa på söndagen var jag därmed klar med skörden. På eftermiddagen åkte jag till mina gamla kollegor på Metro för att spela in ett kort klipp där jag talar mig varm för källkritiken, som ska publiceras som reklam för källkritikens dag den 13 mars. Sedan återvände jag hem, och satt långt in på natten med manus för veckans avsnitt av Creepypodden. Klockan 02.25 skickade jag det till producenten Ludvig Josephson, och därmed var måndagen över.

Tisdag. På förmiddagen, innan jag sprang en liten runda i vintersolen, såg jag i min kalender att jag hade ett möte om Creepypodden inplanerat med Sveriges Radio vid 10. Det stod emellertid inte vem mötet var avtalat med. Jag mejlade en jag brukar ha sådana möten med, men hon svarade att hon inte hade något inbokat. Klockan 10 kom och gick, och ingen ringde argt och frågade var jag var. Alltså hade de glömt det, de också. Ingen skada skedd – jag kunde ägna eftermiddagen åt att besvara lite styvmoderligt behandlade jobbmejl och lägga lite viktig tid på projekt 3.

Onsdag. Fullpackad dag, som framför allt utgjordes av två föreläsningar. Jag hade haft lite ångest för den ena, eftersom det var en omplanerad föreläsning efter att jag med kort varsel meddelat uppdragsgivarna att jag dubbelbokat mig. De var mycket generösa med mig trots mitt strul, och vi hittade ett annat datum, men man känner sig ändå lite lumpen som kommer glidande en vecka senare som någon sorts pascha. Den föreläsningen gick emellertid under omständigheterna fint. Det var för en gymnasieskola, och gymnasieelever kan ju mot slutet vara rätt rastlösa, men de var intresserade och glada och jag var glad att jag fick komma.

Sedan skulle jag ha en föreläsning på en folkhögskola i närheten av gymnasiet, och det var där det lite överrumplande hände. Jag hade, som jag brukar i mina föreläsningar, använt en gammal berättelse för att illustrera hur vandringssägner visar attitydförändringar över tid. Det är den första historien jag berättar här – titta på klippet för att förstå, fram till ungefär 7 minuter och 30 sekunder.

När jag hade berättat klart, och ritat upp mitt så kallade slampindex i luften, hörde jag ett högt “BUUU!” från publiken, och såg en kvinna som satt långt fram titta argt på mig. Jag log lite och sade någonting om att hon inte skulle “kill the messenger”, för det var ju bara samhällets snålhel inför den kvinnliga sexualiteten jag försökte beskriva och inte alls min egen åsikt. Hon verkade köpa det men viskade lite med sin bänkgranne en stund, något jag inte lade någon större vikt vid.

Men rätt som det är ser jag synfältet fyllas upp av bruna fläckar, och känner något vått landa i min panna. Nästa sekund ser jag att det är samma kvinna som ställt sig upp i sin stol, resolut slängt sitt kaffe på mig, och vänt sig om och börjat gå. Spridda röster i rummet säger “men..” och “va?”, någon försöker stoppa henne, men hon vänder sig om igen och säger åt mig att jag “inte ska stå där och kalla kvinnor slampor”. Rummet förstår kollektivt att ett missförstånd ägt rum, men det finns inte mycket att göra. Kaffet är kastat, så att säga, och jag kan inte gärna börja förklara för henne då. Hon går därifrån, jag försöker fråga rummet om jag ska följa efter henne och prata eller om vi ska ta en paus, men någon säger “fortsätt!” och jag ser inte många alternativ. Så jag kör klart, om än med andan i halsen och lite spänd stämning i rummet de första tio minuterna.

Efteråt är det många som vill komma fram och uttrycka sympati efter händelsen, och då får jag också höra lite uppgifter som antyder att det kanske inte var jag som stod i centrum för missförståndet, utan att kvinnan i fråga trott att jag representerade något jag inte representerade, för att uttrycka mig försiktigt. Men det var en läxa: ibland, när någon i publiken tycker man är ute och cyklar, kommer de handgripligen tala om det för en.

På onsdagens sena eftermiddag åkte jag till Ludvig och bandade veckans avsnitt av Creepypodden, som jag hoppas lyssnarna ska gilla eftersom det handlar om en av mina favoritämnen: vandringssägner. En rolig sidnot är att podden hade 97 000 lyssnare förra veckan då det kom ut ett nytt avsnitt, och det är ju lika sjukt varje gång jag tänker på det att jag berättar spökhistorier för nästan 100 00 personer – som jobb.

Torsdag. Jag sprang en runda, och sedan satte jag mig på flygbussen till Arlanda för att ta mig till Bergen där jag hade en föreläsning på Bergen Offentlige Bibliotek samma kväll. I samma ögonblick som jag satte på flyget till Oslo fick jag besked om att flyget från Oslo till Bergen blivit inställt på grund av snö på Gardemoen, så jag ringde panikslaget min uppdragsgivare i Bergen och i realtid hörde jag henne kontakta resebyrån och ta reda på om det fanns ett ersättande flyg som skulle ta mig till dem i tid. Det visade sig finnas det, och situationen löste sig tills vidare. Men det flyget var rejält försenat, så jag fick sitta en stund och vänta på Gardemoen – vilket i och för sig inte var något problem, för då kunde jag färdigställa det sista till min bok som kommer ut i vår. Nu är den hos en korrläsare, och jag fokuserar på att vara glad över att Bengt af Klintberg – som är rätt ymnigt refererad i boken och som därför fick den i PDF-format i förra veckan – svarade att han var “imponerad!” av den och förutspådde att den skulle få stor uppmärksamhet.

På kvällen hade jag min föreläsning och den gick finfint. Sedan gick jag och åt en fin middag för mig själv på Bare Vestland efter rekommendation av min uppdragsgivare. Det var exceptionellt gott – inte minst rödbetssmöret man fick med brödet som jag kunde ätit ett hekto av bara det.

Fredag. På morgonen klockan sju tog jag taxi till flyget, och sedan flög jag hem lagom till en lunch på Radiohuset och därefter två timmars jobb med projekt 3. Sedan tog jag helg!

Bergen från flyget hem.

En fin fjord någonstans i Norge.