Kategori: Allmänt flum

“Förslaget om 18-årsgräns på sociala medier är sanslöst illa underbyggt och orealistiskt så klockorna stannar, skriver Internetworlds krönikör Jack Werner.”

Så lät ingressen på en text jag skrev den 24 okober 2013, och som publicerades på numera saligen hädangångna InternetWorld. Som alla andra tio år gamla texter har den åldrats, delvis på ett intressant sätt eftersom det påminner oss om vilka problemen vi ansåg fanns på sociala medier för ett decennium sedan var av helt andra slag, och kanske hade jag inte skrivit den exakt likadant idag. Men eftersom ämnet nu kommit upp på den politiska agendan och det förslag jag kritiserade då numera framförs av riksdagspartier tycker jag den kan förtjäna att återpubliceras.

Så här kommer den:

Det är viktigt att vara positiv. Därför har jag sökt fördelarna med förslaget som Linda Bohlin, jur.kand och och ansvarig affärsutvecklare på Juristpunkten, framförde i Dagens Juridik den tionde oktober: En 18-årsgräns på sociala medier. Dessutom ska de sociala medierna, tycker Bohlin, registrera sina användare ”med fullständiga personnummer som enkelt går att spåra”.

Och det är med stor stolthet jag kan meddela att om Bohlins förslag genomförs kommer den svenska arbetslösheten snart vara ett obehagligt minne blott – den förstärkning som polisen kommer kräva för att följa detta förbud lär räknas i hundratusentalsklassen. För att säkra att landets nästan två miljoner barn och ungdomar inte öppnar ett nätfönster där kommunikation mellan två eller fler personer möjliggörs kommer vi behöva en cyberarmé som får Kinas dito att blekna.

Hon försöker visa hur Instagrammålet, där unga förtalade och kränkte andra på Instagram, bara skulle kunna inträffa på nätet genom att skriva att ingen skulle starta ”en klubb på skolan och samla in bilder och hänga upp i korridorerna med kommentarplats för andra att skriva kränkande kommentarer”. Jag antar att det var länge sedan Bohlin studerade väggarna på valfri högstadieskolas toaletter.

Fler exempel på det öppna nätets risker anser hon är den göteborgska 45-åring som åtalats för sexuell webcamutpressning mot ett tjugotal ungdomar, och det egna mötet med en medelålders sexchattare när hon som ung tonåring spelade spel på nätet. ”Vi vuxna har ett ansvar gentemot de unga att förhindra att saker som [dessa] inte upprepas”, skriver hon och skrider raskt till handling – med att vilja bannlysa offren snarare än förövarna från det fria samtalet på nätet. Perfekt, rensa bort tonåringarna så kommer internet äntligen uteslutande befolkas av 40-åriga Toppkommentatorer med kvinnosynsproblem. Som vi alltid velat ha det.

Jag ska tala klarspråk. Bohlins förslag är sanslöst illa underbyggt, orealistiskt så klockorna stannar och ovärdigt debatten i en samtid då nätets infrastruktur blir allt viktigare i våra vardagsliv. Men det kommer inte från ingenstans.

Sexövergrepp och Instagram-förtal är brott som får oss att maktlöst slå ut med händerna. Ingetdera är dock nytt, bara nu möjligt att genomföra i en större skala och högre hastighet. Somligas reaktion blir då att ropa på lagstiftning, en idé som bottnar i den anrika traditionen att försöka förbjuda bort dåliga saker. Detta inträffar på alla nivåer, på alla plattformar, och är nästan lika tandlöst överallt. En vän brukar roa sig med att se sin tioårige son överlista de ordblockerande säkerhetssystemen på MovieStarPlanet, avsedda att hindra användarna från att fråga om varandras Skype-konton. Barn är ju inte dummare än att de förstår att synonymer till eller omskrivningar av ”Skype” glider igenom utan problem.

När en äldre generation försöker förstå en yngre generations misstag på nätet sker det ofta utan att de förstnämnda tittar sig i spegeln. Gjorde de det hade de känt igen de attityder som visas upp – allt från sexism, rasism och hat mot avvikelser från normen till upproriskt tonårsbus – från sina egna uppväxter. Instagramkonton var polaroidbilder. Hackade sajter var tjuvrökning. Facebook var skolgården. Det mänskliga beteendet har visserligen fått en boost av hastigheten och gränslösheten i nätet, men vill man åt problematik i människans syn på omvärlden måste man börja där, inte i forumet den visar sitt fula tryne.

I en minnesvärd standup kommenterar Louis C.K gnället om homoäktenskap. “Folk försöker få det till ett samhällsproblem. Som när någon ställer sig upp på en talkshow och säger ‘Hur ska jag kunna förklara för mitt barn att två män gifter sig?’ Inte fan vet jag, det är ditt barn, det är din jävla uppgift. Två killar älskar varandra, men får inte gifta sig eftersom du inte vill prata med din fula unge i fem jävla minuter?” Jag är lockad att ge samma råd till människor som istället för att greppa sina ungdomar och prata allvar om samhällsproblem håller för öronen och ropar på förbud. Prata med din fula unge i fem jävla minuter.

För nästan exakt fem år sedan pratade jag med 45-åriga Annika, en före detta optiker som flyttat till Danmark och börjat blogga om hälsa. Nu hade hon upptäckt att man enligt internet kunde få cancer av mikrovågspopcorn, forskningsrön hon raskt delat med sig av på bloggen. Hon skrev att det fanns gift i påsen och klistret som håller ihop den och dessutom ett farligt medel i smöraromen, och ”detta medel är godkänt i Europa. :/”.

Blogginlägget hade fått nästan 200 000 läsare, och därför hamnat i min viralgranskande väg: jag redovisade de lugnande beskeden som både en professor i toxikologi och toxikologen på Livsmedelsverket gav att ämnena inte utgjorde något reellt hot. Jag minns så väl Annikas reaktion. Hon fnyste att hon inte litade på Livsmedelsverket. ”De stoppar inte alla de ämnen de borde stoppa”, sade hon. Nonchalant lutad mot de hundratusentals läsarna som redan, i hennes ögon, valt hennes sida var det som att hon betraktade mig och den research jag gjort som journalist med samma blick som den rökande snyggingen i åttan: jaha, du kan publicera dig. So what? Det kan jag också.

Det brukade vara journalistikens mest utmärkande drag, och nu är det motsatsen. De coola tonåringarnas Facebookprofiler ekar tomma, en tydlig mätpunkt för hur svennigt det blivit att publicera sig. Alla gör det. Vill journalistiken fortsätta utmärka sig som värd folks tid och pengar måste den hissa andra flaggor, förslagsvis genom att vara den process som producerar den mest pålitliga, värdefulla och lättillgängliga informationen. Dessutom måste den kunna motivera sitt kanske mest storvulna anspråk: att vara bäst på att hantera fri information utan att försätta någon i fara eller oförtjänt dålig dager.

Kort sagt: journalistiken måste både formas av, och kunna förklara, sin etik.

För att det är något särskilt med journalistiken, det tycker de flesta som arbetar med den. Den är viktig, essentiell, grundläggande. Därför är det viktigt att se till dess välbefinnande. Karin Olsson, kulturchef på Expressen, markerade tydligt var hon tyckte gränsen för oetisk journalistik gick när hon kritiserade Aftonbladet under den nyligen utkämpade Martin Kragh-striden: ”Det är naturligtvis en orimlig hållning att lögner och förtalsgrundande påståenden skulle kunna rymmas inom opinionsjournalistisk”.

Det är ett klart besked, och fint vore det om läsaren kunde räkna med dess hållbarhet. Men se, knappt hinner tidningen hamna i pappersinsamlingen förrän Olsson vänder sig om och publicerar författaren Lawen Mohtadis anklagelseakt mot den före detta samarbetspartnern Gellert Tamas. Mohtadis text, ursprungligen publicerad på Facebook, är en formidabel uppvisning i kall, återhållen vrede, men det är framför allt en partsinlaga som utmålar Tamas som en självupptagen och manipulativ förtryckare.

Själv namnpublicerade inte Mohtadi Tamas, men det gör frankt Expressen, och enligt Tamas gavs han inte chansen till genmäle förrän i ett SMS sex timmar senare. Aftonbladets biträdande redaktör Eric Rosén, som försvarat sin arbetsplats mot Expressens kritik, twittrar om publiceringen: ”Jag har tidigare sagt att kulturjournalistiken måste kunna ha mycket vida ramar, vilket jag fick kritik för. Men Expressen tycks trots allt dela den uppfattningen.”

För visst verkar det på Expressen som att det som gällde nu plötsligt inte gäller, annat än för de det gäller. Nu ska Tamas PO-anmäla Expressen, och Olsson svarar till Medievärlden som om hon utandades fräckhet istället för koldioxid: ”Jag kan bara beklaga att en ordens man som Gellert Tamas hälsar ‘see you in court’, i stället för att ge sin bild i Expressen”. Eller som de flinande brukade säga på skolgården med ett fast grepp om ens handled: varför slår du dig själv?

Den läsare som till äventyrs letar enhetlighet möts av godtycklighet. Det enda unika värdet med journalistiken, att det är publiceringar som tänkts igenom, kan motiveras och följer logiskt på tidigare fattade beslut, suddas effektivt ut. ”Med sådana resonemang behöver journalistiken inga fiender”, som jag skrev förra gången samma slumppublicistik utövades. Annikas axelryckning över den tid jag lagt på att undersöka om det hon sagt verkligen var sant framstår som helt motiverad, för varför skulle hon bry sig om mig?

Låt oss ta en gravöl över den tid då alla var journalister, för nu är tydligen ingen journalist längre. Journalistikens enda chans att utmärka sig flisas långsamt sönder, en obegriplig publicering i taget. :/

Bild: CC BY 2.0 David Hall på Flickr.

REKLAM: Missa inte att lyssna på podden RÄDSLAN, om skräck och psykologi. I dagens avsnitt: rädslan för de förlorade privilegierna som leder till klimatförnekande.

Det är en händelse som ser ut som en tanke.

I helgens Medierna i P1 uppmärksammades den blodiga kamp som stått mellan ett par vinkrängande superkändisar på sistone. Framför allt i Expressen har fejden följts i detalj, och där har den ena kombattanten, tidningens egna krönikör och sedan något år vinförsäljare Leif GW Persson, fått särskilt stort utrymme. Expressen har punktmarkerat GW. Tidningen har skrivit om först om hur han plattar till både den ena och den andra vinproducerande kändiskollegan, och sedan gång på gång om rapporterat hur bra hans viner säljer. I Medierna ställer reportern Jonna Westin saken på sin spets i en intervju med Expressens redaktionschef Magnus Alselind:

“Hos er får ju GW helt okritiskt lovprisa sina egna viner. Hur kommer det sig att ni publicerar ren och skär reklam på redaktionell plats?”

Alselinds svar går att höra i Medierna i P1, men kortfattat är strategin precis som vanligt vad gäller Expressen: att med så självsäker ton som möjligt låta bli att adressera den faktiska kritiken. Det hade väl bara varit ett Mediernaavsnitt bland alla andra, om det inte var för den andra nyheten som också kom i veckan.

“Bara en av tio kan skilja annonser från nyheter”, skriver SVT med utgångspunkt i den forskning som Thomas Nygren bedriver på Uppsala universitet. Nygren har i projektet Nyhetsvärderaren i ett par år undersökt hur god källkritisk förmåga dagens unga nätanvändare har. Dessa senaste uppgifter är, enligt Nygren i ett mejl till mig, “preliminära resultat från två studier där vi undersökt ca 500 ungas och 1000 vuxnas självuppfattningar och förmåga att avgöra mer och mindre komplicerade uppgifter vad gäller digital källkritik”. I korthet säger de att många – unga, men kanske framför allt äldre – har svårt att skilja mellan redaktionella nyhetstexter och det som kallas textreklam på nyhetssajter.

Här är ett exempel, från en Powerpoint som Nygren skickade mig:

Lite mer utförligt får jag resultaten beskrivna i ett papper som Nygren skrivit tillsammans med kollegan Mona Guath. Där konstaterar de att det verkar finnas ett samband mellan att tycka att det för mediekonsumenter är viktigt att ta hänsyn till trovärdighet och att ha utbildats i MIK och att svara rätt på deras frågor, och att det likaledes finns ett samband mellan att tro att man är bra på faktagranskning och källkritik och att svara fel. Dunning-Kruger-effekten ligger som ett täcke över resultaten, där en grupp som är bättre på källkritik och en grupp som är sämre utkristalliserar sig. Så här skriver Nygren och Guth om de två olika grupperna:

In one group we find people who rate credibility as very important who do not claim to be vary skilled at fact-checking and finding information online. In the opposite group we find people who do not find it very important with reliable information and see themselves as good critical readers.

Allt detta vet vi ju egentligen redan. Kids som utbildas i MIK är bättre på internet än självtillräckliga gubbar i Facebookgrupper.

Nu undrar den uppmärksamme läsaren vars tålamod med mina långa utläggningar börjar tryta: svar kommer kopplingen mellan reportaget om vinfejden i Medierna i P1 in? Jo, i sitt papper skriver Nygren och Guath att digital journalistik är bra och viktig för demokratin och allt sådant, men:

However, digital media and modern journalism can also in many ways facilitate the spread of exaggerations, rumours and lies. Today mainstream and non-mainstream news are mixed in digital environments making it difficult to assess credibility. This implies new requirements for both readers and society. Scholars argue that teaching and learning what we label digital civic literacy is absolutely essential to informed and engaged citizenship

Utgångspunkten är alltså att digitala medier och journalistik i dess nuvarande form kan underminera inte bara sin egen trovärdighet utan också grumla förståelsen av vad som faktiskt händer.

Och av det drar man slutsatsen att människor måste bli bättre på att kritiskt granska det de läser.

Jag känner igen inställningen – det är samma resignerade mediekritik som underbyggde programserien Mediebudorden jag gjorde tillsammans med just Medierna i P1. Samtidigt är det absurt på något sätt. Det är som att konstatera att en gata är så illa byggd att den är omöjlig att ta sig fram på, och att staden därför nu måste lära människor parkour.

Anledningen att man reagerar på hur Magnus Alselind i Medierna i P1 pratar om hur naturligt det är att skriva massor om GW:s vin eftersom alla ju vill läsa det är att man ju hör hur resonemanget långsamt eroderar inte bara den essentiella utan till och med den kosmetiska skillnaden mellan journalistik och reklam. Har nu journalistiken segnat ner så fruktansvärt långt i annonsgröten att det blivit skolans ansvar att se till att folk överhuvudtaget ska kunna dekryptera den?

Jag har varit inne på detta förut, senast bara häromveckan, men detta bör skrämma alla som är intresserade av att bibehålla värdet i journalistikens enda egentliga valuta: dess trovärdighet. Vi vet ju redan att många av våra användare har svårt att skilja mellan till exempel nyhetstexter och krönikor eller ledartexter och analyser sedan de lämnade sina trygga inmutade papperssidor och flöt ut på nätet. Vi vet redan att kännedomen i allmänhet om vad journalistik är – hur dess arbetsprocesser, regler, rutiner och kultur ser ut – är låg. Vi vet att förtroendet för oss är lågt. Den största utmaningen vi har framför oss – större än de ekonomiska och tekniska frågor, garanterat – är att förklara, bevisa och motivera vårt eget värde inför en kall, ointresserad och avtrubbad publik.

Om medierna i det läget inte bara aktivt gör sina annonser mer och mer lika sina nyheter, utan även sina nyheter mer och mer lika sina annonser… Ja, då är allmänhetens oförmåga att skilja mellan de tu inte en bugg, utan en feature. Då är Expressens oförstående attityd till frågor om okritiskt vinhajpande helt logisk: just de artiklarna är ju kärnprodukten. Då är detta inget annat än den undergång vi själva valt.

Och till sådan journalistik finns det egentligen bara en sak att säga:

Good riddance.

Allt fler eftervalsanalyser (inklusive min egen) påpekar nu att bra Facebooksiffror inte, som det låtit under hela upptakten till valet, är synonyma med många röster. ”Vi tog intryck av experter på sociala medier som med allvarliga röster förklarade att partiledartalen på städernas torg, dörrknackningarna och gräsrösternas arbete i valstugorna är på väg att spela ut sin roll”, skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet. ”Valet 2018 blir en påminnelse till oss alla att inte dra för stora växlar utifrån de sociala mediernas kokande myller”, skriver en något självkritisk Erik Wisterberg på Breakit. ”Gillamarkeringar vinner inga val. Trollkonton har inte rösträtt”, skriver Erik Helmerson och ”Så, vad betyder bra siffror på sociala medier? Kanske bara just det. Engagemang på sociala medier drivs av vrede och passion i små grupper. Val avgörs av långsamma förändringar i stora grupper” skriver jag i DN.

Det är en tillnyktrande insikt, men den bör inte leda till en överreaktion. Vi ska inte sluta titta på Facebook, vi ska fundera mer på vad det är vi ser. Facebooksiffror är nämligen varken folkrörelser i vardande eller luftslott, det är något betydligt mer nyanserat och intressant. Det är skitsnack.

Att journalistiken till dels låtit sig förledas av engagemanget på sociala medier är inte konstigt. Vrede och passion är inte bara nyckeln till popularitet på nätet, utan också två av de bärande elementen i en lockande nyhetsstory. Lägg till möjligheten att hålla fram stora, imponerande siffror, och det blir oemotståndligt. Överlag är journalister förälskade i de sociala mediernas erbjudande om kvantitativ exakthet. Om si och så många tusen delat någonting skapar det ett nyhetsvärde i sig, och storyn går snabbt att göra och är lättskriven. Det här är skälet till att jag återkommer till den illustrativa sökningen “som en löpeld” i Mediearkivet. Den säger något om hur många publiceringar vi idag gör bara på grund av att något sprids på sociala medier.

intressant minitrend: såhär ofta har termen "som en löpeld" använts i svensk press sedan 1993. pic.twitter.com/1mTkdpwSyG

— Jack Werner (@kwasbeb) May 4, 2014

När vi sedan precis sett Brexit och Trump braka fram, och köpt den allra simplaste förklaringen av deras framgångar som ett resultat av ”fake news” och sociala medier (trots att de båda politiska händelserna går att spåra tillbaka i flera decennier av komplex politisk utveckling), blir SD:s siffror i sociala medier ett varsel om att detsamma kommer hända här. Någonstans där tror jag vi ser förklaringen till varför de fått så oproportionerligt mycket fokus.

Men som redan påpekats går det alltså inte att betrakta en toppranking av partiernas sociala medier-siffror som en mandatfördelning i förtid. Bör vi då helt förkasta dem som politiskt mätverktyg? Nej, men vår förståelse av dem måste problematiseras och kompliceras. På samma sätt som väljare är komplexa i kroppen är de nämligen givetvis också det på sociala medier. Det vi gör där är inte vad man skulle kunna kalla för representativa publiceringar.

I en nyss försvunnen tid var de flesta publiceringarna representativa. Vare sig vi skrev en ledarsida eller en insändare var publiceringstillfället ett av få, och därför ett vi noggrant utformade som representativt för vår världsbild. Idag är publiceringarna oändliga, och därför mer luststyrda och mindre genomtänkta. I högre grad än något annat, tror jag, är det skitsnack vi ägnar oss åt på Facebook. Dagligt samtal, med allt vad det innebär av infall, provprat och idéer under förändring. Tänk på saken: vilken är den senaste kommentarsfältsdiskussion du sett som inte lika gärna hade kunnat äga rum över en öl eller en kaffe? Vilka krav på kvalitet och källhänvisningar brukar man ha på sådana samtal? Inte så höga. Med andra ord är det vi publicerar på Facebook prat, som hällts ner genom fingrarna och blivit text.

Det är när denna text läses som feltolkningen inträffar. På den publicerade texten som format har vi en föråldrad förväntan på kvalitét eller åtminstone representativitet. En kommentar på Facebook kan tolkas på lika många sätt som en förflugen kommentar ur en människas mun, men ändå betraktade vi dem som representationer av en statisk övertygelse. En och samma person kan åstadkomma tusentals sådana kommentarer, visningar av olika filmklipp, gillamarkeringar och delningar under en enda vecka, och de flesta av dessa interaktioner har enligt de sociala mediernas logik skett kring Sverigedemokraternas kontroversiella och provokativa innehåll, men ändå valde vi att betrakta dem alla som unika uttryck för stöd.

”Igår träffade jag en väljare som röstade S förra valet, tyckte SD hade vissa poänger gällande invandring och var klart kritisk till MP:s språkrör och migrationspolitik”, skrev Viktor Tullgren i en tweet på valdagen och fortsatte: ”Han gjorde klart att han tänkte stödrösta på MP på grund av miljön och för att stoppa SD”. Tänk dig den här personen på Facebook. Jag gissar att hans gillamarkeringar av någon sverigedemokratisk status om Miljöpartiets migrationspolitik i sifferexercisen tolkats som ännu en övertygad väljare. Men varför skulle han vara så enkelspårig att han lät sig begränsas av en enda av hans många olika åsikter? När glömde vi bort att det ryms fler åsikter än en i en väljares huvud?

Vi tar oss framåt genom reaktioner och motreaktioner. Nästa val lär politikerna ha en annan attityd till framgångar på sociala medier. ”Jag tror att partierna förr tyckte att sociala medier var oviktiga i valrörelsen, för att därefter ha en övertro till dem. Nu börjar de inse att det är en del av kampanjen men inte hela”, säger medieprofessorn Jesper Enbom till SvD. ”Det som skiljer de som lyckas och de som inte gör det är om partiet kan omvandla sitt engagemang på sociala medier till synlighet i traditionella medier”, säger Kajsa Falasca, dito på Mittuniversitetet. Vi får se hur det blir med den saken 2022.

Det dummaste vi kan göra i detta nu är dock att avfärda politiskt engagemang på sociala medier som ett luftslott. Den stora utmaningen – men också potentialen – ligger i att verkligen inse att skitsnacket på Facebook är precis samma köksbordssamtal där vi komplexa väljare alltid stött och blött vår världsbild.

Bild: CC BY 2.0 shopcatalog.com på Flickr.

”Om jag fick bestämma skulle varje dag vara första april”, har en faktagranskarkollega en gång skrivit. Han är inte ensam om det. Vi är många inom journalistiken som trivs lite extra den där dagen varje år då våra läsare, lyssnare och tittare tar på sig sina mest källkritiska glasögon och tänker två gånger inför informationen framför dem. Det lyser upp deras intellektuella kapacitet inifrån, den noggranna hederlighet som vi ju vet finns hos de allra flesta, och påminner oss om att de allra flesta tabbarna vi gör är ärliga. Ingen, eller åtminstone väldigt få, vill sprida lögner.

Men källkritik handlar inte bara om den noggranna blicken, utan i kanske ännu högre grad om hjärnan bakom. Det handlar om att ha tillräckligt goda förkunskaper för att kunna känna igen något som osannolikt. Det handlar om att förstå sin mediala miljö tillräckligt för att kunna identifiera något som irrelevant. Det handlar om att vara tillräckligt ärlig för att kunna erkänna något som tvivelaktigt eller trovärdigt, oavsett om det passar med våra redan befintliga världsbilder eller ej. Och det handlar om att veta att tillvaron är en annan idag, än då många av oss grundlade vårt politiska fundament.

Diskussionen om källkritik, sanningen och propagandan som dominerat samtalet sedan några år har ofta inletts med att det nu är extra viktigt, ”inför valet”, vilket skulle innebära att det på måndag morgon inte längre är lika akut. När vi gått och röstat på söndag är det kanske med känslan av att ha tagit oss igenom en tunnel och äntligen kommit ut i ljuset på andra sidan. Men om partipolitik är att flirta är en valrörelse att ragga, och det enda som skiljer de tu åt är att man i det sistnämnda fallet är ärlig med sina intentioner. Aktörer inom det politiska systemet bygger sin styrka på sina väljare. Det är dina sympatier och din röst de vill ha, på söndag såväl som alla andra dagar.

”Valfläsk”, brukar det kallas. ”Röstfiske”. Vi känner igen det vart fjärde år, för då är kopplingen till vår egen demokratiska agens tydlig. Den attityd vi då iklär oss är en av teflon och järn, som skyddar mot överdrifter och tomma löften och tillåter oss se den tunna, röda sträckan av realistiskt genomförbar väg framåt i mitten, och det är den vår ideologiska kompass styr oss fram mot. När prövningen är över lägger vi ofta ifrån oss rustningen med en suck, och lämnar de politiska funderingarna till en annan dag, om ytterligare fyra år. Det kanske fungerade förut, när en politiskt vald representant åkte iväg och företrädde oss som inte själva kunde eller ville. Det var först nästa valår det överhuvudtaget var relevant att börja titta på facit.

Idag är det inte så. Den politiska kommunikationen sker varje dag, åt båda hållen. Avstånden mellan väljare och politiker är i många fall helt försvunnet, i andra fall större än någonsin. Hur som helst är politiken – viljan att förändra, suget efter en annan värld och berättelserna som illustrerar den – oavbrutet närvarande. Vi har inte längre lyxen att lägga ifrån oss rustningen. Din upprördhet, din vrede, ditt hat och ditt förakt betyder lika mycket som din röst. Idag, på måndag och alla andra dagar.

På söndag har det bara börjat. Den som inte behåller sin kritiska blick, sin medvetenhet om att bilder och berättelser på sociala medier kan vara så mycket mer än bara anekdoter, sin förståelse om att människor vill åt din röst, på ett eller annat sätt, 365 dagar om året varje år, kommer riskera bli lurad eller utnyttjad.

”Om jag fick bestämma skulle varje dag vara första april”, skrev min faktagranskarkollega. Jag håller med. Men jag skulle vilja tillägga en önskan.

Om jag fick bestämma skulle varje år vara ett valår.

Bild: CC BY 2.0 Blondinrikard Fröberg på Flickr.

Journalistik och massmedier ska kritiseras. Den som gör anspråk på att beskriva verkligheten kommer och bör alltid få mothugg, eftersom en verklighetsbeskrivning – hur nyanserad och inkännande den än är – aldrig kan representera alla. I berättandet finns också ett maktanspråk, som måste hållas i schack av en skeptisk läsare. På ett mer konkret plan dras journalistiken med en hel rad problem, mer eller mindre systematiska, mer eller mindre kopplade till vår tid, våra journalister, våra arbetssätt och våra affärsmodeller. Allt detta ger mediekritiken en fundamental betydelse, och det är bra att så många ägnar sig åt den. Men en sak måste klargöras.

Det har redan sagts av andra. Det har sagts av kloka amerikaner, kloka norrmän och kloka svenskar. Till och med jag själv har sagt det förut. Men eftersom begreppet fortsätter dyka upp måste jag fortsätta att hoppa efter det med min käpphäst, och därför skriver jag nu ett blogginlägg med fyra skäl till varför begreppet “fake news” – och dess svenska motsvarighet “falska nyheter” – måste dö.

1. Det är urusel mediekritik

Det finns antidemokratiska krafter som gärna klär ut sig till mediekritik för att få ökad legitimitet. Makthavare och aktivister som vill tysta obekväma granskningar och människor som kallar god nyhetsrapportering osaklig för att den inte stödjer just deras åsikter försöker påskina att de verkar för god journalistik, men i själva verket är det propaganda de är ute efter. Även om begreppet “fake news” har en historia som sträcker sig långt innan Donald Trump valdes till president så är det ett ovedersägligt faktum att det är han som fyllt det med just denna stunds politiska laddning, och han kunde inte vara tydligare med vad han vill att journalistiken ska vara: vänligt inställd propaganda. Den politiker som använder begreppet “fake news” kopplar i samma sekund sin kritik till Trumps.

Det göder en allmän populistisk misstro mot journalistiken, men vad värre är att det inte ens erbjuder någon konstruktiv kritik. Det enda den journalist som anklagas för “fake news” vet är att en politiker eller någon av hennes sympatisörer är missnöjda med rapporteringen. Och ärligt talat: vem fan har nytta av samhällsrapportering som inte gör enda enda politiskt engagerad person missnöjd? Det är inte så man får en journalist att förstå att hon har gjort fel.

2. Det polariserar debatten

En av den senaste tidens mest återkommande fromma förhoppningar, som iakttagits över hela den politiska skalan, är att debatten ska bli mindre hätsk, mer lyhörd och mindre präglad av illvilliga tolkningar. Den som viftar med begreppet “fake news” bidrar inte bara aktivt till motsatsen utan blockerar också effektivt all form av samförstånd över blockgränserna, med tanke på att det för många helt enkelt bara betyder “lögn”. Om du anser att Sverige skulle må bättre mer politisk generositet är varje “fake news” ett steg i motsatt riktning.

3. Det är ett modeord

Att alla kan publicera sig är en fantastisk möjlighet för röster att höras, inte minst de som aldrig tidigare släppts fram, men det innebär också att kunskaper om källkritik och etik blir nödvändiga för att förhindra de risker vårdslösa publiceringar för med sig: att enskilda människor tar skada, felaktiga uppfattningar får fäste och aggressivitet piskas upp. Det finns mycket att göra här, men den som pratar om “fake news” pratar inte om det.

När någonting blir en snackis riskerar det också bli urvattnat. Den som pratar om “fake news” har inte ens gjort ansträngningen att definiera vad problemet är, utan försöker använda ett lösenord till stundens löpsedel utan vidare ambition att bidra till någon problemlösning. Den vill bara ha draghjälp in i strålkastarljuset för att pracka på oss en “fake news”-produkt, oavsett om det är ett politiskt förslag, en t-shirt eller ett personligt varumärke. (Jag har själv då och då, när jag inte uppmärksammats på det i tid för att be om en omformulering, till mitt missnöje sett att mina föreläsningar utannonseras med hjälp av begreppet “fake news”.)

4. Det är ett begrepp utan definition

I Aftonbladet anklagar en av LO:s ungsekreterare MUF:s ordförande för ”fake news genom att hitta på saker om oss på LO som inte är sanna”. I en intervju med SVT Nyheter kallade SD:s EU-parlamentariker en studie som visade att EU var populärare än någonsin ”fake news, för som du frågar får du svar.” Till Finwire säger generalsekreteraren för en branschorganisation för revisorer att uppgifter från SvD, om att svenska revisionsbyråer tillhandahåller skatterådgivning i skatteparadis, var ”fake news”.

Så skrev jag i DN i en krönika, och min poäng är att dessa tre personer – trots att de använder samma begrepp – inte skulle kunna förstå varandra i en diskussion. Den första anklagar sin motpart för en politiskt lögn, den andra för en dålig opinionsundersökning och den tredje för sakfel i sin journalistik. Eftersom det inte finns en enhetlig definition av begreppet “fake news” innebär det att det öppnar för en miljon olika tolkningar, och slutsatsen är att du – och detta är värst av allt – inte kommer göra dig förstådd. Din läsare eller lyssnare kommer själv få gissa vad du menar. Du fördunklar istället för att upplysa.

Jag accepterar personligen en definition av “fake news” eller “falska nyheter”, och det är den följande:

En 1. journalistikhärmande publicering som görs 2. utan hänsyn till sanningshalt för att 3. tjäna pengar på kort sikt.

Om du använder begreppen “fake news” eller “falska nyheter” för att beskriva det ovanstående anser jag att du gör rätt. I alla andra fall ber jag dig att omformulera dig, och använda någon av alla de utmärkta ord som länge funnits, som inte bär på dolda, dunkla motiv och som framför allt kommer göra så din läsare förstår dig. Som till exempel propaganda, sakfel, lögn, missförstånd, fulvinkling, satir, ohederlighet, etc etc etc.

Tack.

När kom vi närmast den perfekta demokratin?

Frågan aktualiseras av Joel Halldorfs intressanta och tankeväckande debattartikel i Expressen, eftersom han själv låter bli att besvara den. Han är inte ensam. Många är debattörerna som spått demokratins snara död, och nästan lika många har – trots att spaningen i sig själv har utgångspunkten att den någon gång mått avsevärt mycket bättre – struntat i att markera denna gyllene epok de jämför med. Det är en av denna debatts stora svagheter. Att de nya medierna utgör ett hot mot de traditionella mediernas journalistiska ideal, de stora idéerna om att tjäna allmänheten och själva de politiska idéerna bakom demokratin är tankar så eviga att just de formuleringarna återkom i USA under 20- och 30-talet, i samband med att radion dök upp och konkurrensutsatte tidningarna.

Eftersom vi inte känner till vilken period Halldorf hänvisar till som den då demokratin, i motsats till nu, fungerade bra tvingas vi till tolkningar, och då ligger Habermas nära. Halldorf hänvisar till Habermas och dennes tes om hur det offentliga samtalet mellan väljare och politiker öppnades upp på 1800-talet. ”Systemet är kanske inte perfekt, men det har hittills inte trumfats av något annat”, skriver Halldorf. Jag skulle vilja invända med att peka på en liten samhällsgrupp som under den epoken var mer eller mindre utestängd från allt vad röstande och debatt hette: kvinnorna. Habermas har kritiserats för att avrunda sin teoretiska drömepok precis samtidigt som kvinnorna steg fram som en politisk maktfaktor. Systemet kan knappast påstås vara perfekt om det låter den ena hälften styra över det andra.

Jag tror nu absolut inte Halldorf längtar tillbaka till en tid då kvinnorna inte hade rösträtt, men hänvisningen till Habermas avslöjar en paradoxal konstant i våndan över demokratin: ju fler som har får tillgång till den, desto säkrare blir vi på att den är dödsdömd. På sätt och vis är det samma oro vi ser i den återkommande tvärsäkerheten över att felaktigheterna på internet ligger bakom demokratiska chockhändelser som Brexit och valet av Donald Trump. Det är inte längre bara ett par procent av befolkningen som har möjligheten att publicera sig utan en absolut majoritet, och då är det lockande att med implicita hänvisningar till massornas dumhet och blåögdhet ännu en gång förklara demokratin som utrotningshotad. Trots att det som hänt egentligen bara är att spelplanen jämnats ut.

Halldorf hänvisar till en rad återkommande truismer för att beskriva nätet som källan till problemen, trots att många av dem som bäst är av tveksam sanningshalt. Ryska troll har genom att spela på Facebooks algoritmer gjort en twittrande koleriker till världens mäktigaste man, skriver han, och låtsas då inte om den kritik som riktats mot de amerikanska mainstreammedierna i kölvattnet efter Trumps valseger. Att de amerikanska kabeltevekanalernas i flera månader sände Trumps kampanjmöten direkt och utan att kommentera dem har pekats ut som en anledning till att han så snabbt kunde bli populär, och Hillary Clintons förlust har av bland andra Nate Silver på FiveThirtyEight beskrivits som en direkt anledning av mediernas kontroversiella nyhetsvärdering av FBI-chefen James Comeys brev till kongressen den 28 oktober 2016. Halldorf nämner filterbubblor, utan att informera om att allt mer ny forskning ifrågasätter dess existens. Polariseringen, som Halldorf också skriver om, drivs enligt forskning från Brown och Stanford på mest av allt av de som tillbringar minst tid på internet.

Allt detta talar emot bilden av nya medier eller dess användare som nonchalanta skurkar och gamla som hederliga och välfungerande. Sanningen är ju att det finns få sådana aktörer i vår tid, delvis eftersom vi ännu är så djupt förvirrade kring vad som egentligen är vad. Halldorfs text utgår ifrån att allt som publiceras är en del av den offentliga diskussionen, men håller det resonemanget när allt publiceras? Är det inte bara så att en ny dimension av mänskliga interaktioner adderats? ”När vi skriver en kommentar på Facebook, publicerar en tweet eller skickar en snap gör vi det ofta på samma sätt som om vi hade suttit vid ett köksbord, en bardisk eller vid en kaffe­maskin. Vi har omsatt det informella och förgängliga från det dagliga samtalet i det skrivna ordet, med den implicita tyngd vi fortfarande av gammal vana tillskänker det, och resultatet har blivit en röra av missförstånd och illa skorrande tonträffar”, som jag (man får citera sig själv!) skrev i DN i september. För att jämförelsen mellan då och nu skulle hålla borde vi först uppfinna en ny nivå av offentlighet, en som motsvarade det som publicerades pre-internet och som därmed lägger sig ovanför det vi vardagligen publicerar på sociala medier. Läs: vårt skitprat.

Är demokratin mer eller mindre hotat idag än förut? Jag vette sjutton, och det tror jag inte så många andra heller egentligen gör. Den uppgörelse Halldorf söker, mellan nätevangelister och dito skeptiker, är jag inte relevant för. 2009 var jag tjugo bast och inte i position att med större trovärdighet förfäkta varken det ena eller det andra. Men jag representerar emellertid gärna en tredje kategori: de som försöker diskutera denna epok för vad den är, söker den mänskliga problematiken under lagren av syndabockar, och de som för Guds jäkla skull inte nöjer sig med trötta floskler för att förklara politiska och kommunikativa jordbävningar.

Att faktagranska felaktiga föreställningar som är djupt ingrodda i vissa grupper, men som samtidigt knappt ens berör andra grupper, är svårt. Man måste fundera över upplägg, genomförande och kanske framför allt presentation: slarvigt gjord riskerar granskningen befästa felaktigheten hos de som redan tror på den och samtidigt föreslå den som möjlig verklighet för de som aldrig hört talas om den. Med andra ord – risken att man skjuter sig i båda fötterna är stor.

SVT:s program ”Sant eller falskt” har premiär i januari, men utannonserades med en trailer redan i början av oktober. Programmet går ut på att granska påståenden som sprids i sociala medier, och som satsning betraktad är den verkligen välkommen. Det går att göra finfin teve på att debunka nätbluffar, det har Viralgranskaren i samarbete med UR redan visat, och med sitt stora genomslag kan SVT verkligen göra skillnad här. Men då krävs viss fingertoppskänsla.

Under det senaste dygnet har läckta internmejl från SVT visat att man planerar göra ett inslag om uppfattningen att SVT är vänstervridet. Jag vill, precis som alla goda debattörer, börja med en brasklapp. Vi vet inte hur ”Sant eller falskt” kommer presentera granskningen, och hur stor del de uppmärksammade mejlen kommer utgöra av den. ”Vi befinner oss mitt i researcharbetet, men vi får se hur långt vi kan komma. Vi gör ett försök”, säger projektledaren Lisa Jarenskog till ETC, och det går ju inte att tolkas som om något är skrivet i sten. Kanske kommer resultatet användas till godo, för att göra en poäng jag själv just nu är för dum för att förstå. Men formuleringarna i mejlen väcker oro, och utifall att de planeras utgöra någon sorts ryggrad i inslaget vill jag gärna presentera mina invändningar redan nu.

“Ett påstående vi vill syna är att SVT är vänstervridet. Som ett led i vår granskning kommer vi att skicka ut en enkät med två frågor till 1 500 SVT-medarbetare.” Så står det i det förberedande mejlet som SVT-reportern Johan Wicklén fått.

Dagen efter kom så själva enkäten. Här har frågeställningen om huruvida SVT är vänstervridet tvättats bort, och ersatts med en mindre ledande formulering: ”Har SVT en politisk färg?” Därefter får den svarande möjligheten att markera ett politiskt parti hen sympatiserar med, samt huruvida hen är journalist.

Johan Wicklén kallar undersökningen ett ”totalt etiskt haveri”. Doktoranden i journalistik Ulrika Hedman har har sett diskussioner bland SVT-anställda på Facebook och Twitter, och ”de är inte positiva”. Även i artikeln i ETC hörs kritiska röster, där en varnar för att det känns som åsiktsregistrering. Med andra ord verkar inte undersökningen landat väl. Detta kan gott och väl tänkas påverka svarsfrekvensen, och om denna undersökning får väldigt få svar är det ännu ett problem att lägga till den redan väl tilltagna högen.

• Om vi börjar med själva undersökningens kvalitét är den tydligt undermålig. Ett mejl som skickas ut med två frågor till 1 500 personer som sedan anonymt kan svara är helt enkelt olämpligt att dra några slutsatser av, som Ulrika Hedman redan förtjänstfullt påpekat. Utan bakgrundsfrågor kommer det vara svårt att dra slutsatser eller göra en bortfallsanalys, noterar hon, och dessutom blir det omöjligt att säga hur representativa de svarande är.
• För det andra är det för den svarande väldigt tydligt vilka svar som dess arbetsgivare skulle tjäna respektive förlora på. Om ett åkeri skulle skicka ut en enkät till sina anställda med frågeställningen ”Kör våra lastbilschaufförer rattfulla?”, göra klart att svaren kommer komma till allmänhetens kännedom, och sedan låta dem kryssa i ja eller nej, kan man tänka sig vilka svar de skulle få. Om så inte för att man inte vill erkänna för arbetsgivaren, anonymt eller ej, att man gör tjänstefel, så för att det skulle se för dåligt ut för företaget.
• För det tredje är det underligt att göra en dålig undersökning på ett område där bra undersökningar redan finns. Journalisters partisympatier är, återigen enligt vad Ulrika Hedman påpekar, en fråga som diskuterats och forskats på sedan 1989. ”Resultaten är tydliga: oavsett journalisters opinioner så påverkas inte innehållet. Yrkesvärderingar, normer och praktiker är för starka”, skriver Hedman. SVT tycks i och med denna frågeställning antingen ha glömt bort att en professionell journalist inte låter deras åsikter färga rapporteringen, eller helt enkelt bara vilja förolämpa sina anställda genom att antyda att de är oprofessionella.
• En sista poäng gör Ulrika Hedman i ett mejl till mig: ”Det man är ute efter är ju om innehållet är vinklat eller inte. Då måste man göra en granskning av innehållet. Det kanske görs i programmet, men hur just den här enkäten bidrar till att belysa detta framgår ännu inte.”

Om och i så fall när SVT ska presentera resultatet av denna undersökning tarvas stor försiktighet. Den teoretiskt möjliga rubriken ”30% av SVT:s anställda röstar på X” skulle inte bara som sagt ovan vara illa underbyggd, den skulle också uppfattas som märklig när den presenteras av SVT själva – är det ett politiskt ställningstagande? Används den vidare för att tillbakavisa myten att journalister sysslar med politisk propaganda kommer den inte röra de som redan tror det i ryggen (”det är ju vad SVT är förväntade att säga”) men däremot riskera väcka frågetecken hos den som inte redan tror det (”oj, tror folk SVT är vinklade? Det kanske de är…”). Sist men inte minst skulle den alltså egentligen inte säga någonting om huruvida SVT:s faktiska journalistik är dålig eller bra – bara vad ett antal personer med rösträtt röstar på.

En av mitt yrkesliv hittills största tankenötter har varit hur man presenterar faktagranskningar för att få spridning på sociala medier. Naturligtvis vill man att ens faktagranskning ska läsas och spridas, och därför vill man rubriksätta den så tydligt och aktuellt som möjligt. Men enligt ”Handbok i debunking”, utgiven av forskare på University of Queensland och översatt av Amanda Duregård på Vetenskap och folkbildning, riskerar en rubrik som upprepar myten förstärka den hos de som redan tror på den. Handboken föreslår till exempel rubriken ”97 av 100 klimatexperter överens: Människan orsakar global uppvärmning” istället för till exempel ”Nej, 31 000 klimatforskare säger inte att den globala uppvärmningen är en bluff”, då båda rubriker slår fast vad som stämmer men bara den andra riskerar förstärka bluffen. Problemet är att den första rubriken saknar nyhetsvärde och aktualitet, och därmed inte lockar till läsning. Hur man ska lösa detta problem har jag ännu inte förstått.

Men till SVT vill jag säga att en rubrik baserad på veckans mejlundersökning troligen inte är en bra idé. Om så inte för att den riskerar förstärka en farlig och felaktig myt, så för att den faktiskt inte kommer bottna i några vettiga resultat alls.

Programchefen för SVT Göteborg, Robert Olsson, har på Twitter kommenterat kritiken och jag citerar honom nedan.

“Vad ni nu diskuterar är EN fråga som ingår i en research kring ett ämne som publiceras nästa år. Fler moment i researchen. Arbmateriel och pågående insamling brukar vi väl inte gå publikt med? Dessutom: som om all journalistik är vetenskapligt förankrad. Sen när blev den det? Till sist: metoddisk är intressant. Dock: ger mer när researchen är gjord, bearbetad, publicerad.