Sverigedemokrater. Så många infallsvinklar, så lite tid. Eftersom att den senaste gången en så stor samling utskällda människor hamnat i maktposition var när ”livsstilsbloggare” blev ett uttryck i vars man mun har dissar mot SD sedan de i september förra året kom in i riksdagen varit närmast att betrakta som en nationalsport (och där måste man väl tillägga ”the laugh’s on you” åt filmjölksnationalisterna i partiet i fråga själva). Det har ifrågasatts åt höger och åt vänster och upp och ner, och knappt en dag går utan att ett grävande reportage om någon blekfet skånsk SD-kommunfullmäktiges bakgrund inom våldsporrsorganisationen ”Negerkross” rullas upp i dagspressen. Och solen har sin gång.
Det enda frågetecknet som egentligen finns kvar att medelst hårda nypor räta ut är det som jag nedan tänker ta upp. Sverigedemokraternas komplicerade relation till sociala medier. För om det är någonting vi sett bevis på det senaste halvåret är det att Facebook, bloggar och Twitter har samma inverkan på våra kära folkhemsbevarare som uppföljare har på klassiska 80-talsfilmer: det lockar det absolut värsta ur dem. Fortsätt läsa “Sverigedemokraterna och Facebook: en komplicerad relation”
Författarens tillägg, januari 2017: Den här texten skrevs i april 2011, då jag var 22 år gammal. Som alla andra 22-åringar tog jag i ordentligt utan att bekymra mig för saker som nyanser och vem som egentligen är Nemis målgrupp. I efterhand tycker jag att jag var för hård, särskilt som texten nu för tiden hamnar väldigt långt upp bland sökresultaten när man googlar på “Nemi” och den därmed har en del läsare även idag, men samtidigt tycker jag texten har ett värde som kritik och tidsdokument. Därför låter jag den ligga kvar publicerad, men med detta tillägg. Så här sex år senare vill jag emellertid gärna komplettera den med tillägget att Nemi har sin målgrupp, som alla inte kan förväntas vara en del av, och att den målgruppen säkert tycker mycket om serien. Det tycker jag att ni ska fortsätta göra om ni vill, och ni får gärna avfärda mig som en surpuppa. Slut på tillägg.
Killar vill bara knulla. Eller hur?
Jag har många starka känslor kring serier. Beundran, som första gången jag läste Maus av Art Spiegelman, där jag insåg hur starkt mediet är för att på ett sympatiskt sätt kunna framställa, och till förmån för förståelsen avdramatisera, horribla hemskheter. Kärlek, som varje gång jag öppnar ett Rockyalbum och blir paff av insikten att Martin Kellerman i över tio år lyckats leverera på en sådan extremt hög lägstanivå. Fascination, som när jag betraktar en teckning av Robert Crumb och inser hur serietecknandet hjälpt honom igenom den svårmanövrerade korridor som allas tonår i allmänhet, och hans tonår i synnerhet, utgör. Total hängivenhet, som när forumet Reddits användare av några olika känslorelaterade ansiktsmallar kan pyssla ihop en miljon helt unika berättelser. Förståelse, som när jag läser Jago eller Den frigjorda mannen av Ralf König och förbehållslöst älskar och respekterar hans struliga vackra relationsdramer mellan homosexuella.
Men negativa känslor ingår också bland de ovanstående. När jag inte begriper varför Tony Cronstam slutade teckna Bamse för att gå över till sitt egna bleka Arne Anka-försök, Elvis, blir jag frustrerad. När jag med stigande förvirring inser att SvD inte gjort sig av med förtvivlat trötta Zits och Baby Blues än, trots att det finns så många extremt lovande svenska serietecknare att välja bland. Och när jag dagligen läser seriesidan i min favorittidning DN och lika dagligen blir förvånad över att Nemi, denna norska skenhelighet, denna seriernas vandrande döde, denna skamfläck i den ständigt pånyttfödda nordiska serieboomen, faktiskt varje dag kan överträffa sig själv i fantasilöshet.
Marcus Birro är tillbaka. Inte bara i Sverige (jag instämmer i ”U2 på blixtbesök”-liknelsen såtillvida att de båda är megalomana föredettingar vars existensberättigande som offentliga personer inte längre känns helt självklart), utan som misantropisk ”krönikör” (läs ”ångestbloggande”) hos Expressen. Läs krönikan, kräks om behov uppstår, och återkom sedan hit för min ”analys” (läs ”RAGE!!!”).
Alla som är mellan 50 och 10 år gamla och haft en barndom vars lejonpart utspelat sig i en civiliserad demokrati har någon gång stött på Kalle Anka och Disneyuniversat. Såsom serieentusiast nöjde jag mig inte med att stöta på den; jag ägnade större delen av mina tonår åt att totalt begrava mig i den. Jag har prenumererat på Kalle Anka halva livet, och är väl bekant med de flesta namnkunniga tecknarna. Vissa gillade jag mer, som det absoluta geniet Don Rosa, den expressionistiskt lagda Marco Rota och Vicar med sin osvikligt höga lägstanivån. Andra gillade jag mindre. Fortsätt läsa “Varför jag hatade Kalle Ankas Pocket”
