Kategori: Allmänt flum

Att scrolla igenom Twitterkontot @reportedly:s mest spridda och uppskattade tweets, samlade på sajten Favstar.fm, är som att gå på en utställning av nyhetstorys som berört de senaste åren. Bilder på rädda turkiska soldater som grips. Uppgiften att afroamerikanen Philando Castile hade en fyraåring i bilen när han sköts av polis för att han sträckte sig efter sitt ID-kort. En karta som visar var i Paris klubben Bataclan ligger. Ögonblicken känns igen från de dagar på sistone då världen verkat som mörkast och mest kaotisk.

Twitterkontot Reportedly, som med fem anställda journalister i tre olika länder arbetade dygnet runt för att försöka hitta de rena tonerna i den vrålande symfoni som är världens nyhetsflöde, har sedan det startades i januari 2015 varit en fyrbåk. När en nyhetshändelse kunnat börja urskiljas ur panikslagna tweets och suddiga bilder har Reportedly ofta varit först och snabbast, samtidigt som de nästan alltid lyckats vara noggrannast och ärligast. När de inte vetat har de sagt det. När de börjat förstå har de hjälpt oss.

När desinformation spreds var Reportedly en fast punkt. De varnade för fejkefterlysningar av människor i Nice…

Please be careful of “missing family member” posts in #Nice. Some are fake. pic.twitter.com/rpDt9vJSNK

— reported.ly (@reportedly) July 14, 2016

…felaktiga filmer av nerskjutna helikoptrar under kuppförsöket i Turkiet…

DEBUNK: This is not from the shot down helicopter during #TurkeyCoup. It’s from 2015. https://t.co/y8Yq27ppd8

— reported.ly (@reportedly) July 15, 2016

…och falsklarm i spåren efter attackerna i Paris i november 2015.

It looks like the panic at Place de la Republique/Le Marais was a false alarm.

— reported.ly (@reportedly) November 15, 2015

Alla som hållit andan under en förvirrad story under utveckling vet att Reportedly gjort sitt bästa för att hjälpa oss andas ut.

2000-talets läsare klickar på vad den är intresserad av, och de gemensamma gräsplättarna där vi kan stå och samtala blir allt mindre. Pappersnostalgiker brukar sucka över den prenumererade tidningens egenhet: att den kunde berätta en hel historia varje dag, att den kunde nyhetsvärdera och ge läsaren vad den inte visste att den behövde, att den kunde överraska och utbilda. Men Reportedly visade att detta inte har försvunnit tillsammans med pappret. Intill kontots sista vakna ögonblick berättade det om den politiska turbulensen i Brasilien, om luftattacker i Yemen, om människor som flyr Boko Haram i Nigeria och om en kontroversiell pipeline i östra USA. Tre av fyra storys kände jag inte till innan dess. Gjorde du?

Reportedly finansierades av First Look Media, som bland annat producerat journalistporrfilmen Spotlight och driver Glenn Greenwalds sajt The Intercept. Den åttonde augusti berättade Reportedlys grundare och chefredaktör Andy Carvin att finansieringen dragits in, och att tjänsten skulle lägga ner. Den 31 augusti, när Reportedly skickade sin sista tweet, annonserade han emellertid ut att samtal pågick med ett flertal aktörer som ville se tjänsten komma tillbaka. Vi håller tummarna för att de samtalen går bra, och att frågan om det finns en affärsmodell för något sådant som en realtidsverifikationstjänst för användargenererat innehåll därmed får svaret “ja”, för som tjänst har Reportedly på mindre än två år visat sig vara oumbärlig. Det finns väldigt mycket information nu för tiden. De journalister som ägnar sig åt att vid frontlinjen sortera den gör ett mycket viktigt jobb.

Min krönika som sändes i en förkortad version i Medierna i P1 lördagen 20/2-16. Dra till 23.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

Ibland, för att både roa och oroa mig, brukar jag gå in på Retrievers tjänst Mediearkivet och söka på frasen “som en löpeld”. Resultatet av sökningen visar hur ofta den nämns i svenska tryckta medier, och det talar sitt tydliga språk. 1995 jämfördes spridningen hos något med en löpeld bara 79 gånger – de senaste fyra åren har samma jämförelse använts minst 700 gånger per år. Förvisso kanske inte Retriever 1995 fångade varenda tidningstext som skrevs, och i dag skrivs det överlag mycket mer i svensk press, men det är icke desto mindre en stor förändring. Och då är det ändå bara toppen av ett isberg. Toppen av isberget där saker och ting blir värda att uppmärksamma bara för att de sprids som en löpeld – isberget som heter “snackisen på sociala medier”.

Snackisen på sociala medier. Jag hatar den. Det är undanflykten medier använder sig av för att åka snålskjuts på andras klick, fjädrarna man lånar för att rädda dagens siffror, ett vilseledande substitut för nyheter. Naturligtvis inte alla gånger, nej. Nyheter och händelser kan bli snackisar på sociala medier, och det är oftast bara bra för såväl tidningen som dess läsare. Det jag pratar om är när nyheten är att något blivit en snackis på sociala medier. Det betyder nämligen att allt annat i storyn bedöms för tunt för att i sig utgöra en vinkel.

För det första, “Så ändrar SVT Kalle Ankas Julafton i år”. Så skrev Nyheter24 i en rubrik i oktober i fjol, och fick sällskap av Expressen som rubricerade “SVT:s löfte om årets Kalle Anka på julafton”. Allt var upplagt för en repris från de föregående årens kalabalik när dockor och judefarbröder klippts bort av Disney, och ilskeklicken flödat. Men den som i fjol klickade på någon av artiklarna fick ett tydligt och enkelt besked: inget skulle hända med det folkkära Disneyprogrammet. SVT lovade att det skulle bli helt orört. Varför antydde tidningarnas rubriker motsatsen? Jo, för att just den nyheten i flera omgångar blivit en snackis i sociala medier. Då är det okej att grundlöst trigga rasister – för klicken är det enda som aldrig diskrimineras.

För det andra, och apropå kvällstidningar. Alla som besökt deras webbsidor på sistone har sett en ny sorts rubriker dyka upp, som tycks prioritera lockelsen att klicka ovanför att informera sin läsare. I höstas på Aftonbladet.se fanns det till exempel en film med rubriken “Hon ska tanka – misslyckas totalt”, vilket är någon sorts collage av övervakningskamerafilmer där människor slår sig medan de ska tanka sina bilder. Källhänvisning för klippen erbjuds ej. I september publicerade Expressen ett klipp som påstods föreställa en “bisarr varelse vid en sjö i Polen”. Metros Viralgranskaren kunde genom att kontakta personen som låg bakom Youtubekontot filmen snabbt konstatera att den var en PR-bluff för en festival. Men det gjorde inte Expressen innan de publicerade klippet. För det var ju en snackis på sociala medier. Då är det strunt samma vem klippet tillhör, varifrån det kommer, och vad det egentligen föreställer.

(Efter att ha fått detta påtalat av Bakjour genomförde Expressen senare “en justering av” klippet.)

För det tredje, i somras sköt en tandläkare från Florida lejonet Cecil i Zimbabwe. Tandläkaren hade betalat för sin jakt och följde lagar och regler. Men han lurade ut lejonet ur ett skyddsområde för att kunna jaga det, och sköt det dessutom med pilbåge vilket ledde till att Cecil skadeskjutet fick fly i 40 timmar innan nådaskottet kunde delas ut. Beroende på vad man tycker om jakt generellt kan denna gärning placeras in på skalan någonstans mellan “olycklig” och “vedervärdig”. Men lejonjakt pågår dagligen i Zimbabwe, både laglig och olaglig, bedriven av såväl afrikaner som amerikaner och europeer. Att tandläkaren som dödade Cecil fick se sig namnpublicerad i i princip hela världen – i Sverige av bland andra Aftonbladet, Expressen, SVD och DN – berodde på en enda sak: att det var en snackis i sociala medier. Då gör det detsamma om medier aldrig annars hade publicerat namn i liknande fall. Snackisen har redan fattat utgivarbeslutet åt en.

Det finns väldigt mycket bra journalistik att göra kring sociala medier, och naturligtvis ska redaktioner hålla koll på vad folk snackar om. Men att en godtyckligt stor grupp människor sagt något, eller länkat till något, är helt enkelt inte en duglig vinkel. Det är för lätt att bli lurad att en liten grupp egentligen är större. I december 2014 skrev Jonas Andersson Schwarz, lektor vid institutionen för kultur och lärande på Södertörns högskola, en artikel på DN Debatt där han slog fast att medier är för lättlurade av små men uppblåsta kampanjer på sociala medier. En liten minoritets högljudda skrän tolkas som ett helt folks kokande vrede. Kort därefter, i mars i fjol, serverades vi med ett exempel på just det när SVT stoppade granskningen #vitabolag efter att ett 60-tal twittrare kritiserat den. Man hänvisade till en “Twitterstorm”. Ridå.

Att luras av pyttekampanjer, att överlåta viktiga beslut till en pöbel, och att kräkas upp andras gamla content och sedan klistra på sin egen logga på spyan, det är inte något som tar oss framåt.

Kollegor, låt oss slippa snackisarna på sociala medier.

Jorden är platt. Allt annat som sägs är avsiktliga och ohederliga missledanden från konspiratörer. Platt som en pannkaka, och inget annat. För detta har jag mängder, ja, högvis av litteratur som bevis. Såväl i det gamla Grekland, fram till den falske och bluffande Pytagoras, som i Japan, Norden och faktiskt så sent som fram till 1600-talet i det ärorika Kina hölls det för sant att vår hemvist i universum låg flat i rymden. I dag lever vi i mörkare tider. Men trots att nämnde Pytagoras, och efter honom den islamska astronomin som i sin tur den tidiga kristna kyrkan anammade, numera fått sin absurda och sfäriska världsbild internationellt anammad, finns det ännu ljuspunkter i mörkret. Sällskapet Flat Earth Society håller sanningens lykta högt – som dess grundare Samuel Shenton skrev 1980 är ”idén om en roterande glob bara en felaktig konspiration som Moses, Columbus och Franklin D. Roosevelt alla varit med om att kämpa för…”

Jag är tacksam för denna chans, given mig av den stolta tidningen Dagens Nyheter, att berätta för folket om lögnen de lever i. I mitt ursinniga angrepp på allt det vi i dag håller för gott, lever utifrån, baserar våra livsval på, tvingar jag mina meningsmotståndare möta mig på en nivå som ligger flera hundra år tillbaka i debatten. Helst av allt vill de ju inte att min sanningsenliga och korrekta världsbild ska nå ut till er läsare, för med deras lögn skulle också deras makt skulle rämna. Deras ögon vänds från de mer progressiva, ibland akuta, ämnen för samtal och framsträvansförsök, ämnen som läggs åt sidan för att de ska kunna ta sig tiden och orken att bemöta mig. Gud vet hur mycket deras nya tankar och framsteg försenas, allt för att ta sig tid att bemöta mig.

Och apropå er läsare, ni förvärvsarbetare som beslutat sig för att lägga en del av era surt förvärvade pengar på en prenumeration på denna institution bland den svenska medier. Till morgonkaffet får ni när ni slår upp tidningen inte bara min tvärsäkert formulerade världsbild till livs, utan också min (visserligen subjektiva men såklart helt sanningsenliga) illusion av att detta är en fråga som är mer brådskande och viktig än de flesta andra. Tidningen har härmed gett mig samma chans som till exempel den gode Nathan Shachar och herrarna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin att visa hur ni läsare bäst ska prioritera vad att bry sig om. Våra ämnen är helt enkelt viktigare än andras.

En stund var jag orolig att min debattartikel inte skulle accepteras av redaktörerna på Dagens Nyheter, och att jag skulle tvingas försöka nå er läsare på något annat av de sätt som mig erbjuds i 2010-talets nättäckta Sverige. Det är trots allt en kontroversiell ståndpunkt jag har; sanningen. Så mycket har jag märkt av de ilskna och vanmäktiga reaktioner jag brukar få när jag argumenterar för min sak att jag förstår hur rädd makten är för att höra motsatta åsikter. ”Du har fel, det är ju självklart!”, ropar de och pekar på mänger av böcker och papper. Men de struntar jag i. För jag vet att jag har rätt. Och Dagens Nyheter gav mig såklart också öppningen att ha rätt i min sak inte bara för mig själv och mina närstående, utan för hela Sverige. Varför? Jo, som den politiska redaktören Johannes Åman förklarar: ”DN ger utrymme åt personliga röster som kan vidga debatten. Valet av ämne, ståndpunkt och tonfall är kolumnistens eget. Att en skribent framför kontroversiella ståndpunkter i ett ämne är inte skäl för DN att stoppa en kolumn.”

Det är med andra ord självklart att detta mitt debattinlägg ges utrymme på tidningens sidor. Varför skulle denna debatt förskonas när andra, med till synes lika stort konsensus på den så kallade ”vetenskapliga” sidan, får vara med? Till de som med stor sannolikhet kommer ropa på tystande av mig och min syn på tillvaron svarar jag med att citera Dagens Nyheters chefredaktör själv, Peter Wolodarski: ”Vi måste i Sverige bli bättre på att hantera att olika åsikter förs fram, utan att känna oss kränkta och ropa på censur.” Alla är emot mig, men jag tänker inte låta mig censureras. Jag står för sanningen och om detta är jag stensäker och övertygad in i märgen. Och på Dagens Nyheters sätt att hantera andra i min situation har jag förstått att det är det viktigaste. Är jag orubblig skall jag representeras. Dagens Nyheter har härmed – oavsett om de håller med eller inte – hjälpt mig förmedla detta till ett ovilligt Sverige och i samma slag skänkt min kamp legimititet. För detta är jag tacksam. För jorden är ju platt.

Den här nyheten dök upp i mitt flöde i dag.

Berättande som berör, minst sagt.

Men det fick mig att tänka. Camilla Läckberg och Instagram, det lät som ett vinnande koncept rent kvällstidningsmässigt. Undrar hur mycket det utnyttjas? Så jag googlade på orden Läckberg och Instagram, och begränsade sökningen till domänen Expressen.se….

…oh my god.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och slutligen den som måste räknas som min personliga favorit:

 

Om det är så att ondsinta utomjordingarna snurrar runt jorden och researchar inför övertagandet med hjälp av Expressens webbupplaga är jag glad att jag inte heter Läckberg. Det är antagligen henne de kommer lasertransformera först – hon är ju helt uppenbart vår enväldiga härskare.

PS. Det här blogginlägget hade kunnat vara en aning längre.

 

Men jag valde att prioritera min familj och karriär.

Som en fågel Fenix av manlighet landade han. I dammet efter flickebarnens gråt och tandagnisslan bredde han ut sin varma kavaj och släppte in dem alla i värmen intill hans accepterande kropp, vars penis reste sig inför alla former och färger. Lugn, älskling. Du är så vacker utan spackel.

Karl-Johan Karlsson, journalist men framför allt man. En god man. En man som älskar och accepterar kvinnor.

”Debatten om kvinnoidealet är ständigt aktuell. Själv har jag hållit mig utanför det där,” skrev han på Expressen. Men nu var måttet rågat. En oskyldig – och innerst inne lika vacker som den skönaste supermodell! – flicka hade svultit sig till döds för mycket. Det var dags för Karlssonman att rycka in – mot de sjuka idealen och trådsmala modellerna. ”Det är det som är problemet. Så sjuka är unga kvinnors drömmar. Och unga tjejer är extremt lättpåverkade.”

Ge mig solkräm för hjärnan, någon. Den här mannens idéglödlampor bländar mig.

”Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen.”

Men raring, ser du inte att jag slaknar? Ät något för guds skull.

”Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer. Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.”

Så sant, så sant. Med en bekymrad snörp på munnen och en ljummen och precis lagom åldrad whiskey i näven mumlar vi oförstående inför deras gråt och tandagnisslan. Förresten, sådan där gyttjebrottning, är inte det himla märkligt att de pysslar med, brudarna? De blir ju helt kladdiga. Lycka till att försöka belägra en sådan smutslisa utan att få fläckar på smokingen.

Självklart fick han sedan kritik av de förvirrade flicksnärtorna, Karlsson. Vad hade han väntat sig? Det gör ju som bekant ont när knoppar brister, så även om knopparna råkar vara trygga små förbudszoner som man bekvämt kunnat inreda med rosa kuddar och nallebjörnar.

”Snälla, håll lite hyfs på debatten” skrev han myndigt. Återigen, ibland måste man släppa fram basrösten. Det blir väldigt gällt här när ni blir så upprörda, mina damer. Andas nu. Välj inte att missförstå, så framstår mitt vett i en mycket rimligare dager. Läs med manshjärnan, baby.

”Ser inga konstigheter med texten alls, såvida man inte bestämt sig för att missförstå.”

Klarsyn är en gåva och en förbannelse, Karl-Johan. Trots att dina intellektets pilar är spetsade med skarpsinne smärtar det när man träffas i mjukdelarna (av vilka kvinnor har mängder, nota bene). Ge dem en minut att smälta det.

Genom cigarröken knarrar jazzpianisten vidare och vi skålar för männens eviga översyn med bråket i falsett. Whiskeyn skvimpar över i stöten, men vi bryr oss inte. Ögonen evigt riktade uppåt, framåt, mot nästa insikt.

Tacka fan för att somliga av oss män då tar vårt ansvar, träder in och reder ut hur det ligger till. Feminismen är på tok för viktigt för att lämnas över till kvinnorna. Eller för att låna Karl-Johans ord:

”Det behövs nog en åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor.”

 

Min iPhone blinkade till och meddelade att någon kontaktade mig på Facebook-chatten. Jag öppnade en ny flik i Chrome och kollade vad saken gällde. Efter att jag svarat ögnade jag snabbt igenom mitt flöde, och fick då syn på… Det här.

Jaha. Någon har betalat pengar för att frågan om vilken “sorts kvinna” jag föredrar ska dyka upp framför min näsa. Av de två alternativ jag erbjuds verkar annonsens copy ha återfunnits i “Fynd! Outnyttjad bilreklamstext, 25% off”-lådan hos reklambyrån. Det här var ju oväntat.

Jag klickade naturligtvis.

Min ursprungliga misstanke, att det var någon reklamkampanj som använde denna märkliga och manschauvinistiska frågeställning bara för att dra chockbesök, visade sig inte stämma. Nä, detta var vad det verkade som. Någon verkar hysa ett till synes icke-vinstdrivande intresse av att få svar på den i särklass oskönaste frågan som ställts i Sverige sedan det slutade vara rumsrent att begära en titt efter stämplar i någons pass.

Som väntat var den diskussion som ägt rum på fan pagen sedan den startades den 21 februari något av det oklaraste som skådats på den här sidan vikingatiden.

Vissa är alldeles särskilt förvirrade.

Och andra leder in i ett mörkt mörkt hål av ensamhet.

(Den som haft tillfälle att överblicka vet att han delar sin dejtprofilsida ganska flitigt, Kjell. Och att han gärna avslutar en bra ego-likad FB-status med ett lakoniskt “Jaja”.)

Nå. Må vara att någon lagt en slant på Facebook-marknadsföring, är detta bara ett centrum för ensamma män? Nja. Klickar man på page-fliken “Welcome”, den med en underlig grå stjärna som ikon, hamnar man på en såndär sida som säger sig ha “bilder på någon du känner”. Och ännu märkligare är det under “Om”-fliken.

“Användbar demografisk och psykografisk information” som ger företag “värdefull kunskap om sina kunder”, det kan ju inte kännas så skoj att ge bort ens om man råkar vara en väldigt ensam sexist i övre medelåldern. En googling på den mailadress som ska tillhöra Michelle Cassely visar dock ett intressant resultat:

Visst sörrni. 10 000-kronorsfrågan som ska hjälpa företag mot sina gubbkunder i framtiden, och i bakgrunden leder besökaren till en suspekt porrsida, har ställts på minst fyra olika språk. De har mellan 10 och 1 000 fans, men bygger alla på samma fråga och upplägg. Och de länkar till antingen ovan nämnda sida eller Dedates.info, en dylikt skum dejtingsida.

Och tja, fusk är det ju, och dessutom jävligt osmakligt och dåligt sådant. Jag vet att folk som jobbar med att skicka spam brukar skriva ihop den så dåligt som möjligt, så bara de dummaste går på bluffen och avsändaren inte behöver ödsla tid på någon som genomskådar dem halvvägs igenom processen. Kanske är det något liknande som händer här. Frågan är bara: måste det vara så deprimerande?

Som hos en havsvåg är veckans höjdpunkt bland det jag läst intimt förknippat med veckans bottennotering. Låt oss börja med det förra.

Jonas Hassen Khemiri slog landet med knockout genom sitt eleganta och smärtsamt träffsäkra öppna brev till justitieministern Beatrice Ask, en text som på bara dagar hunnit analyseras och diskuteras till oigenkännlighet. I dag följde DN, som på sistone tagit flera steg i riktningen mot en för tidningen ny samhällsjournalistik, upp med f.d Expressen-journalisten Niklas Orrenius möte med ett antal av samtidens offer. Det är ett långt och gripande reportage, med samma obönhörliga fingertoppskänsla i jämförelsen mellan människa och människa som uppenbarligen inte hör hemma som Khemiri bemästrar.

Det är två vackra texter som i grunden ställer frågan vad en människa kan förvänta sig av sin omgivning, och hur ensamma vi är egentligen. Frånsett sorgen jag kände över världen de beskriver var det ett nöje att ta mig igenom båda texterna, denna sömlösa serie möten med den svenska medkänslans brytningspunkter. Ändå var det enda jag kunde tänka på den obehagliga motsatsen till människosynen som där lyser igenom, nämligen Avpixlat-skribenten Mats Dagerlind.

Efter Khemiris öppna brev reagerade han med en sammanbitet rasande text, publicerad på Avpixlat, över otacksamheten han däri såg. Det är en lång, nitisk och i flera fall svamlande text – kanske särskilt tydligt då han avfärdar Khemiris fans som ”trasproletariatets aningslösa anarkister”. Det är också en djupt obehaglig text. Alltså djupt. I världsbilden den bygger på är ”till och med de minsta invandrarungarna” representanter för gruppvåldtäkter och rån, och alla är de notoriskt kriminella som enbart har sig själva att skylla då de blir påhoppade av polis – de drar ju runt med ”gangsta hip-hop outfit”. Det är som att han pratar om termiter.

Där Khemiri och Orrenius med flera ser människor ser Dagerlind en invällande cancer. Där Khemiri och Orrenius pratar om hemlöshet, otrygghet och livsfara ser Dagerlind en gnällande belastning till kravmaskin. Och där Khemiri och Orrenius frågar vem som bär ansvar för situationen pratar Dagerlind om otacksamhet. Han fastslår att Khemiri borde vara överlycklig att han får vistas i detta land i överhuvudtaget. ”Andragenerationsinvandraren Khemiri har inte sin lojalitet hos svenskarna och det land som gett honom ett liv i fred och frihet, chansen att studera litteraturvetenskap och ekonomi och att ägna sig åt att skriva romaner och pjäser,” skriver han.

Till och med en outbildad internetskribent som jag själv ser falluckorna i detta megalomana resonemang. Khemiri är medborgare, och som sådan har han alla rätt- och skyldigheterna som Dagerlind. Ska man börja klippa och klistra i det blir isen snabbt tunn. Är en kritvit före detta skattesmitare värd att få rösta? Ska en Svensson som skjutits under pågående bankrån verkligen få sjukvård? Bör en knallsvensk människa med en historia av mentala problem få utnyttja sin yttrandefrihet? Allt detta och mer är problem som blir i akut nöd att lösas om man hävdar att en medborgare ska undvika att kritisera ett system, bara för att det en gång öppnade dörren för hans föräldrar. Jag har inte sett Dagerlind adressera dessa frågor.

Men vänta nu, vad hände här? I ovanstående frågeställningar var jag tvungen att, för att gå Dagerlinds resonemang till mötes, utgå från att en invandrare (eller rent generellt en person som har på sig ”gangsta hip-hop outfit”) är att jämställa med en kriminell svensk. Båda har, enligt den idé att invandrare latent bör låta tacksamheten till Sverige styra deras liv, utgångspunkten att de på något sätt är en belastning. En samhällsfarlig svensk på samma sätt som en person inte närmare beskriven än invandrare. Det låter ju som… rasism? Och ja, trots Dagerlinds ivriga försäkringar om motsatsen tvingas vi även här, precis som alltid annars, dra slutsatsen att han är rasist. Om någon ändå är osäker på var hans hjärta ligger kan några aktuella Twitter-inlägg vara värda att ta en extra titt på, men det ligger bortanför poängen.

I botten är detta sorgligt. Det beskriver en verklighetsbild så främmande från, för att nämna någon, Khemiris och Orrenius. En klyfta så bred att ingen kan nå över med mindre än att lämna allt från ena sidan och hänge sig åt den andra. Sådan är rasismens och antirasismens natur, och om båda övningarna bara var tankeexperiment hade det inte varit något problem. Nu finns det människor på andra sidan. De hatar men de är här. Det är ett problem som måste, men kanske inte kan, lösas. Och en helt annan text skriven av en helt annan hjärna än min.

Ps. Niklas Orrenius reportage är inte, som Khemiris eller Dagerlinds inlägg, en subjektiv artikel. Det är objektiv journalistik. Det är ögon som inte är färgade, men ändå framstår det som en debattartikel riktat rakt mot Dagerlind. Det säger något om den senares verklighetsbild, att även sanningen motarbetar honom.

I veckan skrev Metros krönikör Fridah Jönsson en kortare text där hon argumenterade för att sedlarna istället för Evert Taube, Greta Garbo och Birgit Nilsson borde prydas av Avicii, Noomi Rapace och Lykke Li. Jag hade förmodligen inte upptäckt den om det inte var för att en twittrare jag respekterar noterade att Jönssons historielöshet gjorde hennes nedstämd. En snabb genomläsning senare kunde jag konstatera att texten inte höll högre kvalité än tidigare prosa signerad Jönsson – det vill säga uppräkningar av namn, irrelevant egocentrism och helt enkelt ogenomtänkta resonemang. Låt mig pausa lite efter denna till synes onödiga elakhet. Jag är 23 år gammal och vet att jag på intet vis är fulländad som skribent. Att en ännu yngre person än jag skulle vara det är inte ett rimligt krav att ställa. Jag bara noterar att i Metro trycks det – frånsett, det ska sägas, texter av begåvade och utmärkta skribenter som Lisa Magnusson, Johan Norberg och Fredrik Backman – krönikor som inte håller verkshöjd. Med den vetskapen i bakhuvudet besvarade jag min bekymrade twitterbekant med mitt hjärtas mening: Fridah Jönsson är förmodligen antingen en mästerlig provokatör eller vansinnigt obildad, det är nämligen inte första gången jag ser henne skriva skräp. Och där trodde jag historien slutade.

Nå, det skulle visa sig att fler än jag fann texten ogenomtänkt. Såväl på Twitter som på Facebook haglade det kritik, av högst varierande kaliber. Den lika obligatoriska som beklagliga sexismen fanns där, tillsammans med mer konstruktiva frågetecken om vad Jönsson egentligen menade. Gemensam var en förvirring: vad menade hon egentligen? Var hon allvarlig eller inte? Om hon var sarkastisk – vad var poängen? Jo, Jönsson förklarade via Twitter att hon hade haft “kort kvar till deadline och skrev folk (hon) tyckte det skulle vara sjukt att ha på pengar. Mer än så är det inte.” Kanske inte konstigt att folk tar dig på allvar när både poäng och humor uteblir, noterade den som bett om en förklaring. Kanske det, sa Jönsson, och fortsatte “men folk som brukar vara sansade är så chockerande arga verkligen, det är mest det jag är förvånad över.”

Texten som fått kommentarfältet att brisera var alltså – enligt Jönsson själv – född av stress och inte särskilt genomtänkt. Och det är här jag blir förvånad – istället för att pudla, förklara sig och kanske be de upprörda om ursäkt för en åsikt som upphovsmannen i detta fall inte ens själv vill försvara så tillbringade Fridah Jönsson hela gårdagen med att håna och förminska sina meningsmotståndare. Hon gick så långt som att hon samlade all kritik hon fått (selektivt utvald sådan, ska sägas) i ett blogginlägg där hon avfärdade alltihop som effekten av arga unga män som inte hade bättre för sig. Där jag alltså fann mig själv. Historien hade inte alls slutat, utan jag var uthängd som näthatare i ett sällskap av mansschauvinister. Ingen av oss hade rätt. Eller förlåt, man kunde inte ens prata om rätt eller fel, eftersom vi alla var testosteronstinna alfahannar som inte klarade av att se en framgångsrik kvinna unna sig en stunds stilla sarkasmerande.

Arga unga män är en svårfångad grupp, både retoriskt och fysiskt. De ställer till med mycket av den jävligaste skiten vårt samhälle har att erbjuda: våldtäkter, näthat, sexism, rasism, idioti, slagsmål – the list goes on. Det är problematiskt, och än så länge har vi inte kommit nära en lösning på dessa motsättningar, på många områden har vi inte ens etablerat en dialog. Men ett som är säkert är att de arga unga männen varken kommer bli gladare eller äldre för att andra – som bara kritiserat en i deras ögon rakt av dålig text – kastas in i ormgropen med dem. Det är ett grepp lika skamligt, lika avskyvärt, som om jag skulle kallat Jönsson “hysterisk” och bett henne återvända till köket. Och det som grämer mig mest är att det hela springer ur svårigheten att ta kritik, samtidens blindhet för att man nån jävla gång kan ha fel. Jag är övertygad om att Fridah Jönsson kommer växa upp, lära sig, bli något imponerande. Jag beundrar redan hennes drivkraft. Men jag skulle bli än mer imponerad om hon dessutom lärde sig att ta kritik. Att hon omedelbart slutar tysta opponenter med hjälp av sexism däremot – det är något jag förutsätter.