Som en fågel Fenix av manlighet landade han. I dammet efter flickebarnens gråt och tandagnisslan bredde han ut sin varma kavaj och släppte in dem alla i värmen intill hans accepterande kropp, vars penis reste sig inför alla former och färger. Lugn, älskling. Du är så vacker utan spackel.
Karl-Johan Karlsson, journalist men framför allt man. En god man. En man som älskar och accepterar kvinnor.
”Debatten om kvinnoidealet är ständigt aktuell. Själv har jag hållit mig utanför det där,” skrev han på Expressen. Men nu var måttet rågat. En oskyldig – och innerst inne lika vacker som den skönaste supermodell! – flicka hade svultit sig till döds för mycket. Det var dags för Karlssonman att rycka in – mot de sjuka idealen och trådsmala modellerna. ”Det är det som är problemet. Så sjuka är unga kvinnors drömmar. Och unga tjejer är extremt lättpåverkade.”
Ge mig solkräm för hjärnan, någon. Den här mannens idéglödlampor bländar mig.
”Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen.”
Men raring, ser du inte att jag slaknar? Ät något för guds skull.
”Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer. Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.”
Så sant, så sant. Med en bekymrad snörp på munnen och en ljummen och precis lagom åldrad whiskey i näven mumlar vi oförstående inför deras gråt och tandagnisslan. Förresten, sådan där gyttjebrottning, är inte det himla märkligt att de pysslar med, brudarna? De blir ju helt kladdiga. Lycka till att försöka belägra en sådan smutslisa utan att få fläckar på smokingen.
Självklart fick han sedan kritik av de förvirrade flicksnärtorna, Karlsson. Vad hade han väntat sig? Det gör ju som bekant ont när knoppar brister, så även om knopparna råkar vara trygga små förbudszoner som man bekvämt kunnat inreda med rosa kuddar och nallebjörnar.
”Snälla, håll lite hyfs på debatten” skrev han myndigt. Återigen, ibland måste man släppa fram basrösten. Det blir väldigt gällt här när ni blir så upprörda, mina damer. Andas nu. Välj inte att missförstå, så framstår mitt vett i en mycket rimligare dager. Läs med manshjärnan, baby.
”Ser inga konstigheter med texten alls, såvida man inte bestämt sig för att missförstå.”
Klarsyn är en gåva och en förbannelse, Karl-Johan. Trots att dina intellektets pilar är spetsade med skarpsinne smärtar det när man träffas i mjukdelarna (av vilka kvinnor har mängder, nota bene). Ge dem en minut att smälta det.
Genom cigarröken knarrar jazzpianisten vidare och vi skålar för männens eviga översyn med bråket i falsett. Whiskeyn skvimpar över i stöten, men vi bryr oss inte. Ögonen evigt riktade uppåt, framåt, mot nästa insikt.
Tacka fan för att somliga av oss män då tar vårt ansvar, träder in och reder ut hur det ligger till. Feminismen är på tok för viktigt för att lämnas över till kvinnorna. Eller för att låna Karl-Johans ord:
”Det behövs nog en åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor.”
Tänker rent spontant: varför skriver Du om det här? En massa kvinnor har bloggat och skrivit i princip samma grejer (förutom lite fyndiga limericks) men som det verkar har du inte uppmärksammat de, utan istället seglat på den feministiska mannens moln mot succé.
Även din åsikt är ju en åsikt från läktaren liksom. Lite självkritik har inte skadat någon.
Det är ju just det, synen att männen “sitter på läktaren” när det gäller feminism, och tycker sig kunna heja på ena eller andra laget men att frågan egentligen inte rör dem. Feminism är en jämlikhetsfråga, en demokratifråga och en rättvisefråga som angår alla. Män ska absolut inte sätta sig på läktaren. Det är det Jack kritiserar, som jag tolkar det, att den här snubben ser sig som nån slags opartisk expertkommentator, och framställer feminism/sjuka kvinnoideal som ett “bråk” kvinnor emellan.