Nog med smalbenssparkar

I föreningen Vetenskap och Folkbildnings tidskrift Folkvett 2024-2 skriver arkeologen och författaren Jonathan Lindström en längre, kritisk redogörelse för sin syn på Henrik Evertssons dokumentär Estonia – fyndet som förändrar allt (2020) och dess mottagande. Jag var en av de tolv jurymedlemmarna som gav Evertsson Stora journalistpriset samma år, men den enda ledamoten som fått en egen underrubrik i Lindströms text. 

Att jag skriver om detta nu kan tyckas senkommet, men det beror på att jag inte på något sätt upplysts om att den här texten publicerats. Jag snubblade nyligen över den, av en ren slump. Hade jag informerats om att texten tryckts hade svaret som nu följer kommit omedelbart.

Men apropå Vetenskap och folkbildning, av vilka jag framhållits som både folkbildare och -förvillare, bör jag börja med några ord om Estoniadokumentären och det pris jag var med och tilldelade den. På detta beslut har jag funderat sedan dagen det fattades, men varje gång jag börjar dra i tankarna landar jag i samma hållning: de hör hemma i den församling som bär ansvaret för prisutdelningen. Enskilda juryledamöters utspel förändrar ingenting utanför just den individens samvete. Det är juryn som är avsändaren för priset, och jurygruppens inre liv som avgör om man väljer att fortsätta hålla fast vid, eller offentligt förändra, sin uppfattning om dokumentärens avslöjande. Hittills gäller det förstnämnda.

Den kritik vi – och jag – fått har jag dock alltid välkomnat, och med intresse tagit del av. I offentligheten är saklig kritik, även hård och drastisk, avgörande. Kritiken som riktats mot just oss är att vi lyft fram en journalistisk bluff med långtgående konsekvenser. Särskilt relevant är sådan kritik naturligtvis när det kommer från anhöriga till de som gick under med Estonia.

Jag hyser till exempel alltjämt – vilket jag genomgående understrukit i min kontakt med Jonathan Lindström, fram till och med att jag sade upp den – den största sympatin med hans utgångspunkt, som son till föräldrar som dog på Estonia. I den här texten opponerar jag mig inte mot hans syn på Estoniadokumentären, och det är inte ett försvar av oss som jury eller mig som ledamot.

Det handlar istället om Lindströms försök att få mig att byta position. Även en på ytan saklig debatt blir missvisande om dess aktörer utanför offentlighetens ljus manas att byta hållning inte med argument, utan genom förföljelse. Hittills har jag valt att vara tyst om denna sida av historien. I sin text angriper Lindström mig även för något som inte alls har med Estoniadokumentären att göra, något han även tidigare gjort. Därmed vill jag att min version också ska finnas som fullständigande.

Jonathan Lindström och min mamma känner varandra sedan länge. “Hälsa Petra!”, så avslutade han både sitt första och sista SMS till mig under den knappa tvåårsperiod vi hade kontakt. Under denna tid blev Lindström allt mer påflugen.

Det som Lindström mycket riktigt skriver började med ett möte i november, där jag försökte redogöra för juryns hållning i vad jag uppfattade som ett gott samtal och där jag också fick hans råd och tips i arbetet med min reportagebok om den förolyckade vikingaskeppsreplikan Ormen Friske, utvecklades till en ivrig, privat bearbetning av mig personligen med målet att jag offentligt skulle ta avstånd från Stora journalistpriset.

Sommaren 2021 ringde Lindström mig. Det var, enligt min minnesbild, den första gången han explicit bad mig att som jurymedlem gå ut och göra avbön, och han blev under samtalet mycket emotionell. Jag känner inte honom så väl, och jag hade svårt att veta hur jag skulle bemöta hans känslor.

Dagen efter bad han om ursäkt för samtalet per SMS, men under hösten fortsatte han höra av sig till mig och en annan juryledamot. Vi försökte bemöta honom och under en tid fanns en gemensam plan att förvalta hans kritik genom att genomföra ett populärvetenskapligt seminarium om pressetik och konspirationsteorier där den kunde framföras och dessutom lyftas till ett mer allmängiltigt plan.

Men i och med att Vetenskap och folkbildning i januari 2022 delade ut antipriset “Årets förvillare” till bland annat oss i Stora journalistprisjuryn blev detta, enligt ett nytt mejl från Lindström till oss båda juryledamöter, “passé som idé”.

“Ni i egenskap av Årets förvillare kommer att få fortsatt mycket och negativ uppmärksamhet, och ni inser säkert själva att detta är oförenligt med era yrkesroller”, skrev Lindström och framhöll särskilt för den andra ledamoten att det skulle göra honom direkt “omöjlig” för sin fortsatta anställning.

Den enda lösningen skulle vara, slog han nu fast, att “ni två tydligt och offentligt går ut med att det var fel att ge Evertsson priset och att ni vill att Stora Journalistpriset återtas”.

Jag var under denna tid föräldraledig och, i sann frilansstil, samtidigt i deadlinespurt med boken om Ormen Friske, och hade inte möjlighet att engagera mig i mejldialogen. Några dagar senare försökte Lindström ringa mig. När jag inte kunde svara hörde han istället av sig per SMS. “Jag ringer nu i all vänlighet för att föreslå ett sätt att hjälpa dig ur den svåra situation du har hamnat i”, skrev han.

Jag avböjde med hänvisning till min föräldraledighet och att jag inte i grund och botten ändrar hållning, vilket upprörde honom. “Du beter dig ynkligt, och gör mig och många andra ledsna över hur en till synes hygglig människa så lätt går över gränsen”, skrev han och framförde ändå den lösning han förordade:

“Jag har ordnat så att du i en mycket stor morgontidning som inom några dagar gör en större grej om Evertsson och juryn kan behandlas med silkesvantar och mycket kort få framföra nåt i stil med att ‘vi var ju så imponerade av dokumentärens genomslag och allmänt positiva bemötande att vi nog inte beaktade fakta ordentligt och tog ett felaktigt beslut.’”

“Du måste förstå hur verkligheten ser ut. Du är redan uppmärksammad på JMK för detta”, skrev Lindström och avslutade: “Jag vill ju bara det bästa för alla inblandade!”

Jag svarade att jag skulle läsa artikeln i morgontidningen med stort intresse, men avböjde hans förslag. Om jag skulle komma att omvärdera min position ville jag själv bestämma hur och var jag gjorde det, och inte minst bara med mina egna ord. “Då kommer jag inte heller vara intresserad av silkesvantar”, avslutade jag.

Nästa kontakt skedde i maj samma år. Lindström mejlade och informerade om att Vetenskap och Folkbildning på bokmässan den hösten skulle ta upp frågan om Estoniadokumentären, med honom själv på scen. “För rättvisans skull bör du få tillfälle att argumentera för din hållning, som har väckt uppmärksamhet på flera håll”, skrev han. Jag svarade att jag gärna ställde upp, men att det nog inte skulle bli så bra om han själv var min motpart.

Jag hade vid det laget blivit osäker på hur sakligt Lindström skulle kunna hantera en sådan debatt. “I den dialog vi har haft hittills om just Estonia har du emellanåt blivit mycket anklagande, ultimativ och direkt personligt förolämpande”, skrev jag. Fanns det möjlighet till ett annat upplägg, fortsatte jag, skulle jag gärna diskutera det.

Lindström svarade att han skulle vidarebefordra detta till Vetenskap och folkbildning. En officiell förfrågan från föreningen genom föreningens styrelsesekreterare följde, och den tackade jag ja till, men sedan hörde jag inte av Vetenskap och folkbildning mer.

Det visade sig inte spela någon roll. Innan bokmässan blev av skulle min och Jonathan Lindströms relation nå en sorts kulmen. Sent på kvällen söndagen den 29 maj skickade han ett mejl om mig, som jag själv först dagen efter fick se. Det hade gått till min förläggare på Albert Bonniers förlag, och där anklagades jag för att i min vid det laget utgivna bok Ormen Friske (2022) parasitera på andras forskning.

Här måste jag ge en kort bakgrund. Det av substans som före min egen bok publicerats om händelsen 1950, då vikingaskeppsreplikan Ormen Friske gick under i storm i Nordsjön och 15 svenskar omkom, är marinarkeologen Rune Edbergs avhandling från 2004. Den hade jag såklart läst, och Edberg nämns såväl i min boks brödtext som i dess källförteckning och sluttack. Men varenda ord i min bok bygger på ett nästan maniskt eget arbete i källorna, och den slutliga produkten är av ett fundamentalt annat slag än Edbergs. Varje läsare av våra båda verk kan själva se detta.

Men i mejlet, som var CC:at till flera kända arkeologer och journalister och en person i Vetenskap och folkbildnings styrelse, skrev Lindström att han inte var “ensam om att tycka att det är beklagansvärt att Jack Werner utan att ge ett rättvist erkännande har utnyttjat Rune Edbergs omfattande forskningsarbete”.

“Jag hoppas att du förstår hur oetiskt detta är, och hur ledsna och besvikna han gör människor på detta sätt”, skrev Lindström till min förläggare och fortsatte: “Jack Werner har ju som bekant tidigare i år tilldelats utmärkelsen Årets förvillare av Föreningen Vetenskap och Folkbildning (…) eftersom han mycket aktivt har stöttat historieförfalskning och hjälpt till att sprida konspirationsteorier. Han har inte heller velat ta avstånd från dessa teorier”.

Slutklämmen: “Givetvis kommer Werners parasiterande få uppmärksamhet, för att försvåra att liknande beteenden upprepas i framtiden.”

Oavsett hur säker jag var på att jag själv varit renhårig och rättvis i mitt arbete med min bok blev jag nu rädd. Även en osann anklagelse om att parasitera på forskning kan bli ett brännmärke. Till min stora lycka hade Lindström en nära vän, en känd historiker, som på eget bevåg läste både min bok och Rune Edbergs avhandling. Det kom för mig helt oväntat när hon plötsligt mejlade mig “att du skrivit helt självständigt och inte baserat din framställning på Edbergs avhandling”, och att hon även förklarat detta för Lindström.

“Han medger att han varit aggressiv i frågan och kommer att kontakta dig och be om ursäkt”, skrev historikern. Så skedde också. Någon annan av de CC:ade mottagarna av mejlet hörde jag aldrig av.

Jag godtog Lindströms ursäkt men meddelade att mitt förtroende för honom var skadat. Jag hade börjat grubbla över vad han egentligen hade menat när han återkommande skrivit att han, om jag inte tog avstånd från prisutdelningen, i framtiden skulle behöva “framhålla” min roll i juryn och att jag redan var “uppmärksammad” på JMK.

Vad hade han anklagat mig i för andra mejl, som jag inte hade fått se? Saklig kritik var naturligtvis legitim, men hade han alltid hållit sig till sanningen? Alltså skrev jag till Lindström att jag från och med då ville avstå vidare kontakt.

Så långt en redogörelse för våra personliga kontakter. Jag har hela tiden haft sympati, som sagt, för Lindström och hans utgångspunkt. Även vid de tillfällen då jag tyckt att han gått över gränsen för hur man rimligen bör uppvakta en meningsmotståndare utanför offentlighetens ljus har jag bedömt betydelsen av den roll Lindström spelat som blåslampa i debatten om Estonia som så viktig att jag inte velat distrahera från den.

Först i och med mejlet till min förläggare drog jag för mig själv en gräns i sanden. Om Lindström fortsatte att felaktigt svärta ner mig i andra sammanhang än Estonia skulle jag reagera. Nu har just detta skett.

Det finns ett antal osakliga slängar och några smärre märkligheter om mig i hans text i Folkvett, som tydligen av redaktionen i befintligt skick ansetts rensad på personangrepp. Felaktigheterna hade kunnat gå okommenterade förbi men kan nu lika gärna ändå vederläggas.

Lindström påstår i sin text att jag “vägrade låta [mig] intervjuas av DN:s vetenskapsredaktion”. Jag antar att han där syftar på hur jag avböjde hans egna privata erbjudande om att “behandlas med silkesvantar” i en “mycket stor morgontidning”, särskilt som ett uppslag om saken publicerades i DN fem dagar efter vår SMS-kontakt. DN själva hörde jag aldrig av i sammanhanget, för såvitt jag vet jobbar inte Lindström där. I allmänhet tackar jag inte ja till intervjuförfrågningar via ombud, från okända redaktioner.

“Han har duckat de gånger han erbjudits att uttala sig i frågan, bland annat i samband med Bosse Lindquists (…) dokumentär”, fortsätter Lindström sin kritik av mig. Bosse Lindquist träffade jag och samtalade med, och förklarade att jag förväntade mig att juryns ordförande Jonas Bonnier skulle föra vår talan. Gjorde han inte det, sade jag, skulle jag se det som nödvändigt att göra själv, men så blev inte fallet. Vetenskap och Folkbildning återkom aldrig om samtalet på bokmässan. Andra erbjudanden om att offentligt diskutera priset vi delade ut har jag inte fått.

Lindström argumenterar slutligen för att ett inlägg jag gjorde på Facebook den 28 september 2020 bevisar att jag redan samma dag som den publicerades var inställd på att ge Henrik Evertssons dokumentär Stora journalistpriset. Men i inlägget finns bara en text som handlar om en livboj från Estonia, och i själva verket byggde den på en länk jag hittat och kommenterat redan 2017. Inte med ett ord nämns Evertsson eller hans dokumentär, som jag då inte ännu hade sett. Sambandet Lindström målar upp är en fri fantasi.

Allt detta hade jag som sagt kunnat förbigå med tystnad om det inte var för den totalt ovidkommande släng Lindström delar ut i slutet av sin text. Han påstår där, av allt att döma som ett bevis för att jag i allmänhet skulle vara en asgam, att jag i radio “raljerat om vikingaskeppsreplikan Ormen Friskes besättnings drunkningsdöd”.

Det är, förutom att vara närmast tvångsmässigt intryckt där det inte alls hör hemma, en anklagelse som gör mig bokstavligt talat illamående.

Inte i något annat yrkesmässigt sammanhang har jag investerat mer känslor i de jag skildrat än besättningen på Ormen Friske. Jag jagade varje falnande minnesbild, vårdade varje ord, tyckte mig skymta dem bland främlingar på gatan. Bara med den svurna fiendens öron kan någonting jag sagt om dessa killar tolkas som “raljant”.

Jag kommer aldrig förneka Jonathan Lindström rätten att kritisera mig och Stora journalistprisjuryn för det han tycker att vi har gjort fel. Men jag accepterar inte att han nu än en gång försöker komma åt mig via mitt arbete med boken Ormen Friske. Och därför berättar jag nu om hur han går till väga i sina försök att genom påtryckningar bända andra dit han vill.

Den friska samhällsdebatten bygger på ett öppet och kritiskt granskande av argument, och att de undermåliga obönhörligt förkastas. Jag hoppas att den sakliga debatten om Henrik Evertssons dokumentär om Estonia och vårt prisande av den ska fortgå, och jag håller fortfarande Jonathan Lindström högt som yrkesman, cyklar omkring med senaste numret av hans tidning Populär Arkeologi i ryggsäcken, och önskar att han kunde få driva sina viktiga frågor ostört.

Men, som han själv skriver, “en gemensam vinst vore om vi i framtiden är medvetna om hur lätt känslointryck leder oss vilse”. Och när debattörer under bordet sparkar på andras smalben för att förmå dem att ge upp har uppenbarligen just känslorna lett helt fel.

––––––––––––––

Det här är en text jag skickade in till tidskriften Folkvett i slutet av februari, en snabbt skriven replik som jag ville hinna med att få inskickad innan manusstoppet för tidskriftens kommande nummer. Folkvett har refuserat den med anledning av att jag inte skriver om det jag anser mig principiellt förhindrad att diskutera – juryarbetet som ledde till att Estoniadokumentären fick Stora journalistpriset. 

Den är lätt redigerad för att kunna läsas även av de som inte går in i texten med förförståelsen från att prenumerera av Folkvett. Den version jag faktiskt skickade in finns att läsa här: