Kategori: “Nyheter”

I föreningen Vetenskap och Folkbildnings tidskrift Folkvett 2024-2 skriver arkeologen och författaren Jonathan Lindström en längre, kritisk redogörelse för sin syn på Henrik Evertssons dokumentär Estonia – fyndet som förändrar allt (2020) och dess mottagande. Jag var en av de tolv jurymedlemmarna som gav Evertsson Stora journalistpriset samma år, men den enda ledamoten som fått en egen underrubrik i Lindströms text. 

Att jag skriver om detta nu kan tyckas senkommet, men det beror på att jag inte på något sätt upplysts om att den här texten publicerats. Jag snubblade nyligen över den, av en ren slump. Hade jag informerats om att texten tryckts hade svaret som nu följer kommit omedelbart.

Men apropå Vetenskap och folkbildning, av vilka jag framhållits som både folkbildare och -förvillare, bör jag börja med några ord om Estoniadokumentären och det pris jag var med och tilldelade den. På detta beslut har jag funderat sedan dagen det fattades, men varje gång jag börjar dra i tankarna landar jag i samma hållning: de hör hemma i den församling som bär ansvaret för prisutdelningen. Enskilda juryledamöters utspel förändrar ingenting utanför just den individens samvete. Det är juryn som är avsändaren för priset, och jurygruppens inre liv som avgör om man väljer att fortsätta hålla fast vid, eller offentligt förändra, sin uppfattning om dokumentärens avslöjande. Hittills gäller det förstnämnda.

Den kritik vi – och jag – fått har jag dock alltid välkomnat, och med intresse tagit del av. I offentligheten är saklig kritik, även hård och drastisk, avgörande. Kritiken som riktats mot just oss är att vi lyft fram en journalistisk bluff med långtgående konsekvenser. Särskilt relevant är sådan kritik naturligtvis när det kommer från anhöriga till de som gick under med Estonia.

Jag hyser till exempel alltjämt – vilket jag genomgående understrukit i min kontakt med Jonathan Lindström, fram till och med att jag sade upp den – den största sympatin med hans utgångspunkt, som son till föräldrar som dog på Estonia. I den här texten opponerar jag mig inte mot hans syn på Estoniadokumentären, och det är inte ett försvar av oss som jury eller mig som ledamot.

Det handlar istället om Lindströms försök att få mig att byta position. Även en på ytan saklig debatt blir missvisande om dess aktörer utanför offentlighetens ljus manas att byta hållning inte med argument, utan genom förföljelse. Hittills har jag valt att vara tyst om denna sida av historien. I sin text angriper Lindström mig även för något som inte alls har med Estoniadokumentären att göra, något han även tidigare gjort. Därmed vill jag att min version också ska finnas som fullständigande.

Jonathan Lindström och min mamma känner varandra sedan länge. “Hälsa Petra!”, så avslutade han både sitt första och sista SMS till mig under den knappa tvåårsperiod vi hade kontakt. Under denna tid blev Lindström allt mer påflugen.

Det som Lindström mycket riktigt skriver började med ett möte i november, där jag försökte redogöra för juryns hållning i vad jag uppfattade som ett gott samtal och där jag också fick hans råd och tips i arbetet med min reportagebok om den förolyckade vikingaskeppsreplikan Ormen Friske, utvecklades till en ivrig, privat bearbetning av mig personligen med målet att jag offentligt skulle ta avstånd från Stora journalistpriset.

Sommaren 2021 ringde Lindström mig. Det var, enligt min minnesbild, den första gången han explicit bad mig att som jurymedlem gå ut och göra avbön, och han blev under samtalet mycket emotionell. Jag känner inte honom så väl, och jag hade svårt att veta hur jag skulle bemöta hans känslor.

Dagen efter bad han om ursäkt för samtalet per SMS, men under hösten fortsatte han höra av sig till mig och en annan juryledamot. Vi försökte bemöta honom och under en tid fanns en gemensam plan att förvalta hans kritik genom att genomföra ett populärvetenskapligt seminarium om pressetik och konspirationsteorier där den kunde framföras och dessutom lyftas till ett mer allmängiltigt plan.

Men i och med att Vetenskap och folkbildning i januari 2022 delade ut antipriset “Årets förvillare” till bland annat oss i Stora journalistprisjuryn blev detta, enligt ett nytt mejl från Lindström till oss båda juryledamöter, “passé som idé”.

“Ni i egenskap av Årets förvillare kommer att få fortsatt mycket och negativ uppmärksamhet, och ni inser säkert själva att detta är oförenligt med era yrkesroller”, skrev Lindström och framhöll särskilt för den andra ledamoten att det skulle göra honom direkt “omöjlig” för sin fortsatta anställning.

Den enda lösningen skulle vara, slog han nu fast, att “ni två tydligt och offentligt går ut med att det var fel att ge Evertsson priset och att ni vill att Stora Journalistpriset återtas”.

Jag var under denna tid föräldraledig och, i sann frilansstil, samtidigt i deadlinespurt med boken om Ormen Friske, och hade inte möjlighet att engagera mig i mejldialogen. Några dagar senare försökte Lindström ringa mig. När jag inte kunde svara hörde han istället av sig per SMS. “Jag ringer nu i all vänlighet för att föreslå ett sätt att hjälpa dig ur den svåra situation du har hamnat i”, skrev han.

Jag avböjde med hänvisning till min föräldraledighet och att jag inte i grund och botten ändrar hållning, vilket upprörde honom. “Du beter dig ynkligt, och gör mig och många andra ledsna över hur en till synes hygglig människa så lätt går över gränsen”, skrev han och framförde ändå den lösning han förordade:

“Jag har ordnat så att du i en mycket stor morgontidning som inom några dagar gör en större grej om Evertsson och juryn kan behandlas med silkesvantar och mycket kort få framföra nåt i stil med att ‘vi var ju så imponerade av dokumentärens genomslag och allmänt positiva bemötande att vi nog inte beaktade fakta ordentligt och tog ett felaktigt beslut.’”

“Du måste förstå hur verkligheten ser ut. Du är redan uppmärksammad på JMK för detta”, skrev Lindström och avslutade: “Jag vill ju bara det bästa för alla inblandade!”

Jag svarade att jag skulle läsa artikeln i morgontidningen med stort intresse, men avböjde hans förslag. Om jag skulle komma att omvärdera min position ville jag själv bestämma hur och var jag gjorde det, och inte minst bara med mina egna ord. “Då kommer jag inte heller vara intresserad av silkesvantar”, avslutade jag.

Nästa kontakt skedde i maj samma år. Lindström mejlade och informerade om att Vetenskap och Folkbildning på bokmässan den hösten skulle ta upp frågan om Estoniadokumentären, med honom själv på scen. “För rättvisans skull bör du få tillfälle att argumentera för din hållning, som har väckt uppmärksamhet på flera håll”, skrev han. Jag svarade att jag gärna ställde upp, men att det nog inte skulle bli så bra om han själv var min motpart.

Jag hade vid det laget blivit osäker på hur sakligt Lindström skulle kunna hantera en sådan debatt. “I den dialog vi har haft hittills om just Estonia har du emellanåt blivit mycket anklagande, ultimativ och direkt personligt förolämpande”, skrev jag. Fanns det möjlighet till ett annat upplägg, fortsatte jag, skulle jag gärna diskutera det.

Lindström svarade att han skulle vidarebefordra detta till Vetenskap och folkbildning. En officiell förfrågan från föreningen genom föreningens styrelsesekreterare följde, och den tackade jag ja till, men sedan hörde jag inte av Vetenskap och folkbildning mer.

Det visade sig inte spela någon roll. Innan bokmässan blev av skulle min och Jonathan Lindströms relation nå en sorts kulmen. Sent på kvällen söndagen den 29 maj skickade han ett mejl om mig, som jag själv först dagen efter fick se. Det hade gått till min förläggare på Albert Bonniers förlag, och där anklagades jag för att i min vid det laget utgivna bok Ormen Friske (2022) parasitera på andras forskning.

Här måste jag ge en kort bakgrund. Det av substans som före min egen bok publicerats om händelsen 1950, då vikingaskeppsreplikan Ormen Friske gick under i storm i Nordsjön och 15 svenskar omkom, är marinarkeologen Rune Edbergs avhandling från 2004. Den hade jag såklart läst, och Edberg nämns såväl i min boks brödtext som i dess källförteckning och sluttack. Men varenda ord i min bok bygger på ett nästan maniskt eget arbete i källorna, och den slutliga produkten är av ett fundamentalt annat slag än Edbergs. Varje läsare av våra båda verk kan själva se detta.

Men i mejlet, som var CC:at till flera kända arkeologer och journalister och en person i Vetenskap och folkbildnings styrelse, skrev Lindström att han inte var “ensam om att tycka att det är beklagansvärt att Jack Werner utan att ge ett rättvist erkännande har utnyttjat Rune Edbergs omfattande forskningsarbete”.

“Jag hoppas att du förstår hur oetiskt detta är, och hur ledsna och besvikna han gör människor på detta sätt”, skrev Lindström till min förläggare och fortsatte: “Jack Werner har ju som bekant tidigare i år tilldelats utmärkelsen Årets förvillare av Föreningen Vetenskap och Folkbildning (…) eftersom han mycket aktivt har stöttat historieförfalskning och hjälpt till att sprida konspirationsteorier. Han har inte heller velat ta avstånd från dessa teorier”.

Slutklämmen: “Givetvis kommer Werners parasiterande få uppmärksamhet, för att försvåra att liknande beteenden upprepas i framtiden.”

Oavsett hur säker jag var på att jag själv varit renhårig och rättvis i mitt arbete med min bok blev jag nu rädd. Även en osann anklagelse om att parasitera på forskning kan bli ett brännmärke. Till min stora lycka hade Lindström en nära vän, en känd historiker, som på eget bevåg läste både min bok och Rune Edbergs avhandling. Det kom för mig helt oväntat när hon plötsligt mejlade mig “att du skrivit helt självständigt och inte baserat din framställning på Edbergs avhandling”, och att hon även förklarat detta för Lindström.

“Han medger att han varit aggressiv i frågan och kommer att kontakta dig och be om ursäkt”, skrev historikern. Så skedde också. Någon annan av de CC:ade mottagarna av mejlet hörde jag aldrig av.

Jag godtog Lindströms ursäkt men meddelade att mitt förtroende för honom var skadat. Jag hade börjat grubbla över vad han egentligen hade menat när han återkommande skrivit att han, om jag inte tog avstånd från prisutdelningen, i framtiden skulle behöva “framhålla” min roll i juryn och att jag redan var “uppmärksammad” på JMK.

Vad hade han anklagat mig i för andra mejl, som jag inte hade fått se? Saklig kritik var naturligtvis legitim, men hade han alltid hållit sig till sanningen? Alltså skrev jag till Lindström att jag från och med då ville avstå vidare kontakt.

Så långt en redogörelse för våra personliga kontakter. Jag har hela tiden haft sympati, som sagt, för Lindström och hans utgångspunkt. Även vid de tillfällen då jag tyckt att han gått över gränsen för hur man rimligen bör uppvakta en meningsmotståndare utanför offentlighetens ljus har jag bedömt betydelsen av den roll Lindström spelat som blåslampa i debatten om Estonia som så viktig att jag inte velat distrahera från den.

Först i och med mejlet till min förläggare drog jag för mig själv en gräns i sanden. Om Lindström fortsatte att felaktigt svärta ner mig i andra sammanhang än Estonia skulle jag reagera. Nu har just detta skett.

Det finns ett antal osakliga slängar och några smärre märkligheter om mig i hans text i Folkvett, som tydligen av redaktionen i befintligt skick ansetts rensad på personangrepp. Felaktigheterna hade kunnat gå okommenterade förbi men kan nu lika gärna ändå vederläggas.

Lindström påstår i sin text att jag “vägrade låta [mig] intervjuas av DN:s vetenskapsredaktion”. Jag antar att han där syftar på hur jag avböjde hans egna privata erbjudande om att “behandlas med silkesvantar” i en “mycket stor morgontidning”, särskilt som ett uppslag om saken publicerades i DN fem dagar efter vår SMS-kontakt. DN själva hörde jag aldrig av i sammanhanget, för såvitt jag vet jobbar inte Lindström där. I allmänhet tackar jag inte ja till intervjuförfrågningar via ombud, från okända redaktioner.

“Han har duckat de gånger han erbjudits att uttala sig i frågan, bland annat i samband med Bosse Lindquists (…) dokumentär”, fortsätter Lindström sin kritik av mig. Bosse Lindquist träffade jag och samtalade med, och förklarade att jag förväntade mig att juryns ordförande Jonas Bonnier skulle föra vår talan. Gjorde han inte det, sade jag, skulle jag se det som nödvändigt att göra själv, men så blev inte fallet. Vetenskap och Folkbildning återkom aldrig om samtalet på bokmässan. Andra erbjudanden om att offentligt diskutera priset vi delade ut har jag inte fått.

Lindström argumenterar slutligen för att ett inlägg jag gjorde på Facebook den 28 september 2020 bevisar att jag redan samma dag som den publicerades var inställd på att ge Henrik Evertssons dokumentär Stora journalistpriset. Men i inlägget finns bara en text som handlar om en livboj från Estonia, och i själva verket byggde den på en länk jag hittat och kommenterat redan 2017. Inte med ett ord nämns Evertsson eller hans dokumentär, som jag då inte ännu hade sett. Sambandet Lindström målar upp är en fri fantasi.

Allt detta hade jag som sagt kunnat förbigå med tystnad om det inte var för den totalt ovidkommande släng Lindström delar ut i slutet av sin text. Han påstår där, av allt att döma som ett bevis för att jag i allmänhet skulle vara en asgam, att jag i radio “raljerat om vikingaskeppsreplikan Ormen Friskes besättnings drunkningsdöd”.

Det är, förutom att vara närmast tvångsmässigt intryckt där det inte alls hör hemma, en anklagelse som gör mig bokstavligt talat illamående.

Inte i något annat yrkesmässigt sammanhang har jag investerat mer känslor i de jag skildrat än besättningen på Ormen Friske. Jag jagade varje falnande minnesbild, vårdade varje ord, tyckte mig skymta dem bland främlingar på gatan. Bara med den svurna fiendens öron kan någonting jag sagt om dessa killar tolkas som “raljant”.

Jag kommer aldrig förneka Jonathan Lindström rätten att kritisera mig och Stora journalistprisjuryn för det han tycker att vi har gjort fel. Men jag accepterar inte att han nu än en gång försöker komma åt mig via mitt arbete med boken Ormen Friske. Och därför berättar jag nu om hur han går till väga i sina försök att genom påtryckningar bända andra dit han vill.

Den friska samhällsdebatten bygger på ett öppet och kritiskt granskande av argument, och att de undermåliga obönhörligt förkastas. Jag hoppas att den sakliga debatten om Henrik Evertssons dokumentär om Estonia och vårt prisande av den ska fortgå, och jag håller fortfarande Jonathan Lindström högt som yrkesman, cyklar omkring med senaste numret av hans tidning Populär Arkeologi i ryggsäcken, och önskar att han kunde få driva sina viktiga frågor ostört.

Men, som han själv skriver, “en gemensam vinst vore om vi i framtiden är medvetna om hur lätt känslointryck leder oss vilse”. Och när debattörer under bordet sparkar på andras smalben för att förmå dem att ge upp har uppenbarligen just känslorna lett helt fel.

––––––––––––––

Det här är en text jag skickade in till tidskriften Folkvett i slutet av februari, en snabbt skriven replik som jag ville hinna med att få inskickad innan manusstoppet för tidskriftens kommande nummer. Folkvett har refuserat den med anledning av att jag inte skriver om det jag anser mig principiellt förhindrad att diskutera – juryarbetet som ledde till att Estoniadokumentären fick Stora journalistpriset. 

Den är lätt redigerad för att kunna läsas även av de som inte går in i texten med förförståelsen från att prenumerera av Folkvett. Den version jag faktiskt skickade in finns att läsa här:

En gång, på ett av mitt första jobb, lovade jag för mycket. Jag tog ansvar för en leverans utan att förstå vad den innebar, jag hade ingen aning om vad jag pratade om. Eftermiddagen innan deadline reste sig min chef från sin stol, tog kavajen över axeln och frågade mig hur det gick. Han visste mycket väl att jag inte ens klarat av hälften. 

“Du sade att det skulle vara färdigt imorgon. Jag förväntar mig att det blir som du sagt”, sade han under obruten ögonkontakt. Sedan gick han.

Jag var 20. Jag behövde inte mycket. Jag var inte behövd någon annanstans. Vid fem på morgonen hade jag levererat.

Det var i sin ordning. Jag gav mer än jag tog, för av mig förväntades en arbetsmoral uppoffrande på gränsen till självutplånande och i utbyte fick jag erfarenhet, självinsikt och en liten lön. Tiden i mitt liv var sådan, och jobbet.

Opinionsbildaren Carl Albinsson har säkert också varit där, säkert också trivts i det, men nu är vi båda här: i trettioårsålderns småbarnsföräldraskap. Våra prioriteringar har förändrats. Albinsson är missnöjd med förskolan. Han har skrivit en debattartikel i Aftonbladet om att det för ofta är stängt då personalen måste ha möten. 

“Måste alla i personalen vara med precis samtidigt” på dessa möten, frågar sig Albinsson, “så förskolan tvingas stänga? Måste de interna aktiviteterna verkligen ske under ‘vanliga öppettider’?” 

Här tycks, skriver han, den svenska förskolan “främst finnas till för de anställda.”

Då var det bättre när han bodde i Belgien och betalade för barnkrubban. “Där var det aldrig tal om APT eller planeringsdagar.”

Däri ligger Albinssons egentliga ärende, för han kommer från Timbro och arbetar med att privatisera Sverige. Han vill stoppa in förskolorna i en låda, Systembolaget får gärna ramla med, och transmogrifiera dem till private equity business ventures. 

Kanske har han ekonomiska argument för sin sak, vad vet jag. Det är inte dem jag vänder mig emot, utan mot synen på förskolan.

“Som kommersiell aktör på en vanlig marknad väger föräldrarnas perspektiv tyngre”, skriver Albinsson. Bli kund, bli överordnad. Som min chef när jag var ung. En som tittar på dig, säger: lös det, och sen vänder sig om och går sin väg medan ett outtalat “annars” hänger kvar i luften.

Carl, så vill jag aldrig göra med min sons förskola.

De på förskolan min son tyr sig till när han är ledsen är inte 20-åringarna. Det är inte de som liknar oss förr, utan de som liknar oss nu. De vuxna. De jobbar 40-timmarsveckor och går sedan hem till sina familjer. De har inte möjlighet att slinka omkring i andras glatta scheman eller krav mer än de redan gör. Vi har inte köpt dem. Vi samarbetar med dem. 

“Jag har aldrig hört talas om en Ica-butik som håller stängt en hel dag för att personalstyrkan är på planeringsdag”, skriver Albinsson. 

Själv har jag aldrig hört talas om någon som lämnar sin tvååring på Ica innan de kliver på bussen till jobbet. Och det av goda skäl. Förskolor är inte omsorgsaffärer utan mötesplatser för ömsesidiga förtroenden, där armlängds avstånd opererats in mellan föräldrarnas plånböcker och deras barns vardagstillvaro. 

Framför allt har jag svårt att se problemet. “Minst en gång i månaden måste alla föräldrar gå från jobbet strax efter lunch” för att förskolepedagogerna ska ha APT, skriver Albinsson. 

På min förskola är det en kvart tidigare vi ombeds hämta. Om det går.

Vad gäller planeringsdagarnas antal utmynnar en uppföljande diskussion på Twitter i att Albinsson erkänner att det är fyra – ”Fyra dagar för mycket”.

Tycker man detta gör att förskolan “främst finns till för de anställda” vore det intressant att höra vilka Carl Albinsson tycker landets vinstdrivande friskolor främst verkar finnas till för. Någon som just försvunnit ut genom en dörr med kavajen över axeln, månne?

Nå. Det är tur att alternativ omsorg erbjuds under dessa fyra dagar, eller att man kan ta ut föräldrapenning och stanna hemma om man så önsskar. Denna uteblivna dryga arbetsvecka, utslagen över ett år, är alltså fullt underbyggd av systemet.

Fast det finns säkert människor för vilka de fyra dagarna ändå är svåra att lösa. Människor som sliter som djur och ändå gråter över pengarna om natten eller som stressas sönder på någon av landets alla arbetsplatser med stort värde men små resurser. De som inte har råd eller möjlighet att ta fyra extra dagar om året ledigt. De som måste jobba istället för att vara med sina barn.

Tänk, vilket eftertryck det hade haft, om det var någon av dem som framförde Timbros åsiktsproducent Carl Albinssons kritik. 

Eleverna på Bollnäs folkhögskola delar lokaler med politikerna i Region Gävleborg. De äter lunch i samma matsal. Ungdomar i början av sina yrkesliv som tar mos ur samma tråg som makthavare i kostym.

Igår skulle politikerna samlas till regionfullmäktige, och för att fira högtiden skulle eleverna från musiklinjen lussa för dem. En lucia hade utsetts genom lottning. Alla som velat hade fått anmäla sig, men slumpen fått avgöra.

En halvtimme innan det skulle genomföras ställdes det in. Beslutet togs av Mattias Eriksson-Falk, nyvald ordförande i regionfullmäktige och sverigedemokrat.

Anledningen var att lotten fallit på fel lucia.

“Vi hade förväntat oss ett traditionellt luciafirande”, säger Eriksson-Falk till Gefle Dagblad. “När vi fick uppfattningen att det inte var det så sa vi att det inte skulle hållas i fullmäktiges sal.”

Den som av slumpen blivit vald identifierar sig inte som kvinna utan som icke-binär.

Inte han. Inte hon. Hen.

“Vår strävan är att utforma politiken efter hur vi tror att människan är och inte hur vi önskar att hon vore.”

Så står det i SD:s principprogram.

Man skriver att människan är både “konstruktiv och destruktiv och att det inom varje människa pågår en daglig och livslång kamp mellan dessa motstridiga krafter”.

För att rätt sida av den mänskliga naturen ska triumfera vill SD “skapa, stödja och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor, miljöer, beteenden, traditioner och gemenskaper som hjälper individen att bejaka de goda och konstruktiva sidorna inom sig själv.”

Traditioner är för SD inte bara för trevnad och nöje. De är ritualer som ska framhäva idealmänniskan. Framhävs fel människa är det ingen ritual längre. Då är det avgudadyrkan.

Det förklarar att man är beredd att ta strid om vanliga privatpersoner, sådana som inte själva sökt offentligheten utan bara velat delta i samhället, och göra alla scener, hur små de egentligen än är, till slagfält.

Sagostunder på bibliotek. Grundskolors luciatåg. Eller folkhögskolors. En julkrubba kan inte inredas med armlängds avstånd. De som inte passar in men ändå fått vara med har gjort skada och för att neutralisera den måste de göras till idealmänniskans motsats: syndabocken.

Deras existens får inte premieras. Har de premierats inför tio måste de fördömas inför hundra.

“Det var många som tog illa vid sig men det var jobbigast för lucian. Hen är väldigt ledsen, jag har fått stötta”, säger musiklinjens linjeansvarig Mattias Windemo till Arbetarbladet.

SD:s distriktsordförande i Gävleborg heter Roger Hedlund. I en intervju med Gefle Dagblad kallar han Bollnäs folkhögskolas planerade luciafirande för en “plojvariant” och försvarar sin partikollega, Mattias Eriksson-Falk.

“Han försöker bara upprätthålla en ordning”, säger Hedlund.

Han menar exakt vad han säger.

Två veckor efter valet fick Abdimajid Osman nog. Rasismen, som han hade märkt av ända sedan han kom som flykting från Somalia till Sverige 1986, hade accelererat. I nästan 40 år har han levt här, hunnit bli docent i medicinsk genetik, men nu var det nog. Han skrev i Aftonbladet att han inte längre såg någon framtid för sig själv och sina barn i “ett främlingsfientligt Sverige”. Han skulle emigrera. 

Journalisten Bilan Osman vittnade den tionde oktober på Twitter om ett hat på sociala medier som i yngre år hade fått henne att må dåligt, men som hon nu inte längre kunde förmås att bry sig om. Abdimajid är hennes far, men hon verkar inte följa med honom i flytten. Hon gav uttryck för en likgiltig stridslystnad. “Ni blir inte av med mig på ett bra tag”, skrev hon.

Hennes tweet fick många svar. Ett kom från en nyligen folkvald regionpolitiker i Stockholm. En sverigedemokrat, som också var partiets ansikte utåt i dess webbtevekanal Riks. 

“Vi har iallafall blivit av med din far, så alltid nått! :)”, skrev Rebecka Fallenkvist. 

Fallenkvist, hon har för tillfället någon sorts tjänstledighet. Fyra dagar efter tweeten om Abdimajid Osman publicerade hon en händelse på Instagram om förintelseoffret Anne Frank, där hon kallade henne sedeslös (“omoralisk i synnerhet i sexuellt avseende” enligt SAOB, i korsord ofta använt som ledtråd till ord som “syndig”, “liderlig” och “förtappad”). 

“Min story syftade till det goda och mänskliga hos Anne”, förklarade hon sig i ett SMS till DN, och trots att Jimmie Åkesson i Agenda beskrev det som “en rimlig förklaring kanske” ledde reaktionerna – rubrikerna i Jerusalem Post, tweeten från Israels Sverigeambassadör och avståndstagandet från Judiska centralrådet – till att Fallenkvists ord för första gången hade en negativ effekt på hennes karriär.

Förintelsen är förvisso ojämförlig. Inte vid något annat tillfälle i vår moderna historia har xenofobi haft så horribla konsekvenser. Det finns en särskild laddning i att vanhedra dess offer, samhället reagerar starkt på det, särskilt när hånets avsändare företräder ett parti vars grundare delade mördarnas ideologi. Det är som det ska att Fallenkvist inte kommer undan den här gången.

Samtidigt säger det något att hon fram till denna punkt faktiskt har kommit undan. Att revynumren i Riks, klipp efter klipp där skämtet alltid är att blatten får en enkelbiljett till Somalia, inte fått några följder alls. 

(Av de anmälda hatbrotten 2020 var hälften enligt Brå riktade mot muslimer.)

Det är i dagarna exakt tretton år sedan Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet utnämnde det växande antalet muslimer i Sverige i allmänhet till “vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, en trend han lovade göra allt i hans makt för att vända.

(Mer än var fjärde barn som var muslim hade enligt Rädda barnen 2021 upplevt diskriminering eller trakasserier på grund av sin tro.)

På presskonferensen då Tidöavtalet presenterades kallade Åkesson det “ett paradigmskifte” i svensk invandrings- och integrationspolitik. 

(I våras visade en undersökning av Expo att islamofobi och afrofobi var de vanligaste uttrycken för rasism i Sverige.)

Vår ryggmärgsreflex att stanna upp och dra efter andan inför öppen antisemitism är av godo. Men bara för att annan intolerans blivit vardaglig får den inte börja accepteras. Redan den tionde oktober, fyra dagar innan hennes story om Anne Frank, borde Rebecka Fallenkvists sätt att tala om människor som utsetts till samhällshot ha uppmärksammats. För de hon oftast pekat ut som fiender är de som Sverigedemokraterna haft i siktet i tretton år.

Och det kan inte vara Sverigedemokraternas känsla för var isen är tunnast som markerar gränsen för hur vi talar om människor.

Denna apriltorsdag spelade jag och Åsa, två tredjedelar av vår nystartade Källkritikbyrån, in den 14:e och sista delen av “Källkoll corona” på UR. Produktionens sista avsnitt gjordes som dess första, med lätt men precis hand, snabbt men kärleksfullt. Den första manusskissen var klar på onsdagseftermiddagen, och finslipades så en färdig version fanns på bordet när vi sågs vid åttatiden imorse. På morgonen improviserades de sista detaljerna fram, varpå vi drog igenom det hela i en repetition. Vid nio spelade vi in, och drygt tre timmar senare var avsnittet redigerat, klippt och färdigt att publicera.

24 timmar mellan skiss och publicering. Passande för en produktion som på en vecka gick från idé till första redaktionsmöte.

Idén kom från UR och var enkel. Inför infodemin har låg- och mellanstadieelever stort stöd av vuxna i närheten, och gymnasieelever har hunnit skaffa sig mer kunskap och verktyg. Högstadieelever, däremot, riskerar falla mellan stolarna. För dem ville projektledarna Fredrik Quistbergh och Nickoletta Jordö därför skapa ett snabbt och rörligt teveformat om källkritik inför coronaflödet. Om man dessutom på köpet råkade visa att det inte på något sätt var omöjligt för UR att på bara en vecka komma igång med en tidskritisk teveproduktion var det bara en bonus.

Vi kontaktades i slutet av mars, och dealen var färdig kort därpå. Tanken var egentligen att ett första avsnitt skulle publiceras på vår första arbetsdag, måndagen den 30 mars, men tack och lov övergavs den idén och första avsnittet kom istället onsdagen den första april. Det handlade om kedjebrev och ryktesspridning om dramatiska nedstängningar av Stockholm.

Det hela var lite trevande. Jag och Åsa var ensamma i rutan, och för att ge storyn någon sorts naturligt startskott fick den halvt motvillige producenten Sam Safinia agera tipsare om en story från sitt sociala medier-flöde.

Sam är en i alla avseenden utmärkt producent, men han älskar inte att kliva in som skådespelare. Lyckligtvis förskonades han från fler än ytterligare bara ett framträdande i serien. Redan i andra avsnittets första sekund klev nämligen, med karaktäristisk energi, programledaren Edwin Safari fram och blev seriens unga, icke-mästrande ansikte, i bjärt kontrast till dess två petimätrande faktagranskare. Med hans frågor kunde avsnitten få styrfart.

Jag och Åsa ansvarade för manus. Man kan överskådligt säga att jag stod för avsnittens form, medan hon stod för dess innehåll. Det vill säga, Åsa researchade fram saker som jag försökte hitta roliga sätt att säga. När mina sätt blev för roliga såg Åsa också till att föra dem tillbaka till det rättvisandes ramar.

Formlabbandet märktes redan i andra avsnittets ritande på vita tavlan och i avsnittet om huruvida coronaviruset förutspåtts, men slog inte igenom på riktigt förrän avsnittet om 5G-konspirationsteorier, där vi lekte med split screen för att göra något kul av mobiltelefonskopplingen i storyn. Där fick vår mästerliga kameraman och redigerare Joel Andersson sprinta runt ivrigt med B-fotot.

Även avsnittet om coronans världspolitiska aspekter, om hur länder blåser upp det ena och tystar ner det andra, var en formmässig lek: vi diskuterade fram sakerna över ett (i och för sig fullständigt regelvidrigt) parti Risk.

Dessutom hade det börjat kännas dumt att i manusarbetet reducera Edwins roll i serien till ett tomt kärl av dumma frågor som förde avsnitten framåt. Därför fick han här också ta större plats som jämbördig samtalspartner.

Ju mer avsnitten började bestå av klipp från nyhetsflödet och avfilmade datorskärmar där det söktes information, desto mer tacksamma var vi att Sofie Casserlöv kommit in i projektet. Hon var inte bara behjälplig med det och annat oundgängligt, utan också en guldklimp i arbetsdagen.

Kommunikation kring källkritik handlar att skapa förståelse av världen, vilket gör att ämnena snabbt växer och lämnar det vardagliga faktagooglandet till förmån för större samtal om allt från mekaniken som driver vår världsordning till den mänskliga psykologin. Vi gjorde ett avsnitt om rasism, ett om hur journalistiken fungerar i krissituationer och ett om vad vacciner egentligen är. Det är en påminnelse om att källkritik är omöjlig utan ett minimum av sakkunskaper, som jag är glad att ha fått med i serien.

Formmässigt skulle jag själv säga att “Källkoll corona” var som bäst när det gick mot slutet. I avsnittet där vi gjorde den svårsålda poängen att all obekväm samhällskritik inte är en rysk desinformationskampanj var det med en saftstöldsstoryline, där vi dessutom kunde driva med hur självupptagna jag och Åsa kan framstå i vårt pedagogiska förklarande och – i ett samtal om hur viktigt det är med kritiska röster – helt lyckas överrösta avsnittets enda kritiska röst, Edwin.

Avsnittet om hur man ska lyckas förstå alla grafer och all statistik som cirkulerar när vi försöker förstå coronans framväxt i realtid tog form av en intervention med Åsas tänkta kaffemissbruk (en liten frihet vi tog oss med sanningen, då Åsa faktiskt inte ens dricker kaffe), och avsnittet där vi diskuterade hur framtidens journalistik skulle kunna se ut blev en rolig historia om Edwins swishjournalistiksatsning.

Tyvärr sammanföll våra till slut riktigt uppvärmda kläder med att april månad gick mot sitt slut, och i dagens sista avsnitt av serien gick vi igenom våra lärdomar en smula. Givetvis fanns även här en bitterljuv ramberättelse:

Det vore lögn att påstå att vår serie blivit Youtubes hetaste klickis, men anekdotiska bevis finns för att den ändå visats i många skolors undervisning och faktiskt också konsumerats även utanför klassrummen runtom i Sverige. Det har vi delvis seriens kommunikationsstab, Solveig Brattström och Saskia Oljelund, att tacka för. Särskilt roligt var att de fick in den på såväl SR:s som SVT:s startsidor. Även seriens praktikant Nadja Rautiainen, Micaela Psilander som jobbade med seriens vidhängande pedagogiska material, frilansarna Anna Klockar och Mia Westman som gjorde själva arbetsbladen och vår oftast förekommande ljudmästare Jerry Silfver ska nämnas.

Ja, på en månad har vi alltså gjort 14 cirka sju minuter långa avsnitt som jag tycker i sina bästa stunder varit både roliga och överraskande, dykt rakt ner i vår oförutsägbara vardag och öppet kunnat diskutera svåra ämnen som annars lite för ofta reduceras till binärt svartvitt.

Det är inte dåligt, åtminstone för att vara en liten serie om källkritik gjord på några timmar åt gången.

Det var kanske en lite olycklig formulering.

Men å andra sidan kunde inte Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, veta vad just “stormen är här” betyder för vissa av nätets allra mest världsfrånvända sammansvärjningsviskare. Långt från alla har koll på hela den omfattande referensvokabulären som är en del av konspirationsteorin QAnon.

Jag har varken tid, plats eller lust att förklara hela detta vanvettiga trossystem, men begriper att åtminstone en snabbrevy behövs.

I oktober 2017 stod Donald J. Trump i State Dining Room och såg osannolik ut bland en rad militärer och deras hustrur, samlade till en middag med USA:s president. Till synes i ett infall hade Trump kallat till sig Vita husets presskår för att föreviga ögonblicket, och under fotograferingen sade han något märkligt.

“Vet ni vad det här representerar?”, frågade Trump presskåren och gestikulerade mot sitt uniformerade sällskap. “Kanske är det lugnet före stormen”, fortsatte han med ett roat leende. Vilken storm, frågade presskåren. “Det kommer ni bli varse.”

Det är inte alldeles ovanligt att Donald “very stable genius” Trump säger omotiverade märkligheter, men denna fick konsekvenser. Man kan säga att den födde en kult.

Ett av nätanslagstavlan 4chans underforum heter /pol/, vilket står för “politically incorrect” och är så att säga 4chans ABF: den plats där användarna kan ges det underlag de behöver för att uppgå i och ta strid för nätanslagstavlans politiska världsbild. Det var där, ett par veckor efter Trumps kommentar, som någon under smeknamnet Q började publicera långa, meddelanden, uppdelade av dramatiska radbrytningar, kryptiska och vaga men samtidigt menande: fulla av referenser.

Q antydde att president Trump förberedde någon sorts stor insats mot det korrumperade och groteska etablissemanget, och att en landsomfattande operation för att stoppa dem låg i startblocken. Stormen var nära.

Att det var just på 4chan dessa uppgifter skulle läcka förvånade inte dess användare. En särskilt livskraftig del av mytologin 4chans användare upprätthåller om sin egen mötesplats är att dess inbyggda anonymitet ibland lockar oerhört kända och mäktiga människor.

Till exempel pratades det för några år sedan mycket om att Taylor Swift verkade posta på 4chan, vilket byggdes ut till en teori om att hon dessutom i hemlighet var en vit makt-sympatisör. Den teorin dog snabbt när Swift gav sitt politiska stöd till en demokrat, och tog avstånd från en anti-HBTQ-republikan.

Men hoppet lever ännu på 4chan om att andra makthavare i hemlighet hänger där, bland alla sexlösa förlorare. Därför föll tanken att en insatt källa i Vita huset skulle förbereda dem för presidentens topphemliga planer i god jord.

Två moderatorer på 4chan började vända sig till youtubers för att ge Q:s publiceringar större genomslag, och vips, så nådde idéerna en större publik på Reddit och därefter även Trumpväljare i övre medelåldern på Facebook. Q bytte plattform, från 4chan till det mer anarkistiskt högerextrema 8chan, och QAnon, som mytologin börjat kallas, började manifestera sig i verkligheten.

Allt sedan Trumps första, märkliga kommentarer om en “storm” i Vita huset i oktober 2017 har det varit en återkommande referens för QAnon-anhängare. Det står på t-shirts, ropas av oregerliga gubbar på Trumpmöten och omsätts i memes. Det är en av många vaga antydningar som i efterhand kan appliceras på det som händer i verkligheten, som om de varit förutspåelser.

(Ja, det där var mitt bästa försök att skriva en “snabbrevy”. Sudda ut det där flinet. Det är inte mitt fel att QAnon är så absurt udda att det tar halva texten att förklara det.)

Hur som helst, sedan kom corona. De stigande smittosiffrorna började utöva alltmer press på sjukvården världen över. Och så ställde sig Björn Eriksson framför svenska journalister i onsdags, och återvände till en metafor han redan planterat några dagar dessförinnan: stormen var på gång.

Ni kanske anar vart det här är på väg.

Blott Sverige svenska konspirationsteorier har. Medan de i USA lockas av konspirationsestetiken i slutscenen i Indiana Jones-filmen “Jakten på den försvunna skatten”, där Guds förbundsark göms i en hemligstämplad låda bland tusentals andra förmodligen likvärdigt explosiva statliga hemligheter och antyder att staten vet allt och vi är grundlurade, är vi i Sverige svagare för konspirationsteorier på mellanchefsnivå: det var en grupp poliser som sköt Palme, Estonia sänktes för att tullen släppte ombord en smuggellast och många public service-journalister är sådär lite vardagsvänster. I tråkiga Sverige blir QAnon ingen kioskvältare.

Men även här finns en liten grupp slumpanalytiker som är tillräckligt fantasirika för att se betydelsen i Björn Erikssons uttalande. En av dem är Sofie “Zoë” Geiryd.

Zoë deltog med den samtidsfärgade R&B-dängan “Hollywood-do” i en av Melodifestivalens deltävlingar 2002, men kom bara sexa och slogs ut. Elva år senare deklarerade hon att hon tagit sig ur sin långtidsarbetslöshet, långtidssjukskrivning och många år långa depression med hjälp av sitt koncept “Attractive Magnet™”, som hon nu tillgängliggjorde i form av kurser, föreläsningar och coachning mot facila priser. Idag livnär hon sig på att sälja inte bara det, utan även kraftkristaller och annat oundgängligt via sin hemsida zoeland.se. Zoëland AB omsatte 2018 2,8 miljoner kronor.

Det är emellertid inte bara attraktionsmagnetism och kraftkristaller som uppehåller Zoës intresse.

Igår sände hon iklädd ett mjukt leende live på Facebook, inför hennes 17 000 följare.

“Igår fick vi ju ett väldigt speciellt meddelande under presskonferensen“, sade hon om när Björn Eriksson “sade de berömda orden: ‘stormen är här’. Och ‘stormen är här’ är ju de exakta kodorden som jag berättat om tidigare att Trump kommer att uttala till sitt folk, när det är dags att köra igång den slutgiltiga delen av den här operationen som kallas för storm. Det vill säga, den ljusa sidan som nu behöver arrestera kabalen.”

Hur Zoës resa till QAnon ser ut är lite svårt att utröna, men hon har under en tid ägnat sig åt healing. Hon pratar om sina healingperioder på Youtube, men säljer också handledning inför dem för 2 500:-. Första gången hon nämner coronaviruset på Facebook är det i ett liveklipp, där hon beskriver det som “mörkrets agenda” som “hjälper ljuset att gå in i uppstigningen”.

Klippet är inte olikt de där hon beskriver sin healing, men med fokus på den för tillfället stora frågan. Corona påstås på något sätt ha med utrullningen av 5G att göra, och Zoë tipsar i klippet om Youtubekanalen WakeUpGlobe för mer information.

Vi ska inte rulla allt för långt ner i detta kaninhål, men WakeUpGlobe är ett projekt med nästan 12 000 prenumeranter signerat astrologen Michael Oddane, känd från det underliga äktenskapet mellan högerextremism och new age som kanske tydligast manifesterats i Mynttorgsdemonstrationerna. (“Kabalen”, som Zoë pratar om, är ett begrepp för Illuminati som låter lite mer judiskt, vilket antagligen inte är någon slump.) Gemensamt för alla de brokiga existenser som passerar revy i dessa sammanhang är vaccinskepsisen, och eftersom coronaviruset aktualiserar behovet av ett nytt vaccin fungerar det som röd flagga för dem alla.

Ett av klippen på WakeUpGlobe som Zoë tipsar om är en intervju med en långhårig “spårare” som heter Conny, som pratar om coronaviruset som en del av kampen mellan gott och ont, där Trump företräder det goda och “deep states” representerar det onda. Man behöver inte googla länge på sådana ord för att hitta QAnon.

Zoë tipsar också ofta om ett filmklipp som publicerats av den extremt märkliga rörelsen Prepare for Change, som lanserades 2012 och verkar ha en koppling till en new age-profil som heter Vidya Frazier.

Klippet publicerades 2016 och beskriver samma typ av uppvaknande och världsrevolution från de goda krafterna som QAnon-mytologin förutspått, och det är väl inte otänkbart att Zoë sömlöst fått ihop de två berättelserna till en.

“Så det verkar som att vi har vår egen talesman här“, konstaterade Zoë nöjt om Björn Eriksson och hans olyckliga formulering om den annalkande stormen.

(Jag vill själv inte slösa på Björns säkert mycket dyrbara tid i dessa dagar genom att ringa honom och söka en kommentar till om han verkligen företräder QAnon i kampen mot den mörka sidan, men jag har själv mina aningar om vad han hade svarat.)

Allt sammantaget anser Zoë, säger hon till sina följare, att en dramatisk brytpunkt nu kommer allt närmare.

“Sedan 2017 har Q, som är en ‘military intelligence operation’ (militär underrättelseoperation), avslöjat den mörka sidans kriminella handlingar. Samt förberett operation ‘Storm’ för att fälla hela den mörka sidan“, skriver Zoë i ett blogginlägg hon tipsat alla sina följare om. Hon fortsätter:

“Det som nu pågår, bakom Coronavirusets fasad, är arresteringar av alla dessa kriminella mörka. För att denna operation ska gå så smidigt som det bara går behöver folket hålla sig inomhus – därav karantänen. Detta för att undvika upplopp osv.

(…)

Med all sannolikhet blir det nödvändigt med en period av total avstängning, för att genomföra den sista delen av operationen. Det innebär en kortare period av avstängning av internet och troligtvis all el. Vi ber er att hålla er inomhus och hålla er lugna!”

Jag är helt övertygad om att Björn Eriksson, där han stod som sinnebilden av den bekymrade svenska tjänstemannen som ville kommunicera stundens allvar, inte trodde han skulle ge västvärldens mest rubbade konspirationsteori en svensk vinkel. Men det gjorde han. Och nu tror Zoë att stora hjul är i rullning. Åtminstone säger hon att hon tror det, till sina följare.

“Vad har healing och meditation att göra med dessa avslöjanden?”, frågar en av hennes följare i kommentarsfältet på hennes blogg.

“Genom meditation, healing och allt annat sk ljusarbete stöds hela denna process på ett energimässigt sätt”, svarar Zoë.

Himla tur att det råkar vara just sådant hon tjänar sina pengar på.

En debatt blir alltid störst när dess enda inträdesavgift är känslor.

Diskussionen som pågått i några dagar, om huruvida stora svenska företag smyger bort ordet ”jul” ur sitt sortiment till förmån för ”vinter”, är ett bra exempel. Sanningen, att vintermusten är en omstöpning av årgångsmusten som inte konkurrerar mot den evigt närvarande julmusten och att Ikea redan har använt ordet ”jul” i dussintals produkter och därför nu även sträcker sig efter förledet ”vinter” för att kunna sälja ännu mer prylar, attraherar ingen som upplever att svenska, kristna högtider och seder är hotade i ett land där kultur och traditioner är satta i globaliserad gränsupplösning.

Och det är själva poängen.

Det är som jag skrev i min överlevnadsguide till samhällsdebatten: händelsen som ligger till grund för debatten är egentligen inte viktig, utan bara en förevändning för att dess deltagare med allt större beslutsamhet ska kunna rida gamla käpphästar. Det här är bara 2019 års smak på glöggen, dagens version av “klipp i Kalle Anka på julafton” eller “pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåg“. Det handlar om att befästa sin ståndpunkt i sin egen grupp och försvara den inför andra, men minst lika mycket om att påminna om att den är akut, viktig och rimlig. Det vanliga misstaget är emellertid att tro att det bara är vinterkritikerna, de gamla vanliga kulturkonservativa Facebooklösdrivarna i övre medelåldern, som faller in i detta mönster.

För du kan också välja dina strider. Varför väljer du denna?

Idag såg jag en på Twitter som försvarade och aktualiserade sin position som orolig över klimatet genom att hänvisa till klimatförnekare. Den gruppen människor är i Sverige enligt opinionsmätningar ganska liten och maktlös. Mer makt har de som Ola Söderholm definierar som de verkliga klimatförnekarna, marknadsliberala toppolitiker som tror tillväxt löser problemet, men anklagelser mot dem är svåra att göra utan att i praktiken efterlysa en helt ny samhällsordning. Det är komplext, och ställer krav på en som debattör. Det som inte ställer några som helst krav är att positionera sig själv som motståndare till korkade anonyma twittrare som tror FN:s klimatpanel är smygkommunister. Det är lika simpelt som kosmetiskt snyggt.

På samma sätt utgör även vinterkritikerna en perfekt exponeringsyta för deras motståndares fina självbild. De är högljudda bakåtsträvare som inte förstår att de slåss mot väderkvarnar. Hur många är de egentligen? Hur mycket makt har de? Dessa frågor lämnas obesvarade, de är inte intressanta. Det intressanta är att med dem som motståndare kontrastverkar man effektivt, och framstår som sansad, logisk och rimlig. Det enda som krävs är ett enkelt litet skämt, för att till och med få skrattarna med sig. Men för varje gång man väljer en symboldebatt på en låtsasnivå, där känslorna är enda valutan, förstärker man normen att breda debatter bara är pajkastande kulturkrig. Man tror sig markera mot ett hot, men i själva verket är man den som förs i en utförssluttande tango.

Inte övertygar man heller någon i omvärlden om sin egen förträfflighet. De märker tvärtom sällan ens att man håller på. När jag gjorde mig själv till en del av problemet genom att diskutera saken i TV4:s ”Efter fem” igår försökte jag beskriva min kritik ovan för sminkösen innan sändningen, men hon verkade helt oförstående till debatten överhuvudtaget. ”Varför kollar folk inte upp fakta innan de blir arga?”, var hennes enda lakoniska kommentar till båda sidor. Rimligen talar hon för ganska många, som alltså inte blir så imponerade av de krumbukter någon gerilladebattör gör för att skaffa poänger på sin korkade motståndare.

”Bemöt dumheter bara för hjärtefrågor”, skrev jag i min överlevnadsguide till samhällsdebatten och avslutade den: ”Håll blicken stadigt riktad framåt. Ditt fokus är det värdefullaste du har. Slösa inte på det.”

Jag ser ingen anledning att inte påminna om dessa enkla idéer även nu.

För några år sedan var jag en av författarna i antologin Kritiskt tänkande: i teori och praktik (Studentlitteratur, 2016). En annan var Torsten Thurén, docent i journalistik och fil.lic. i historia, i många år verksam vid JMK. Thurén har i många decennier beskrivits som en av landets främsta experter på källkritik, så det var mycket hedrande när han senare hörde av sig med en fråga: ville jag medverka i en fjärde utgåva av hans Källkritik, en läromedelsbok vars upplaga kom ut 1997?

Det var ändå inte självklart att tacka ja. Bokens tredje utgåva slog mig som en i huvudsak redan utmärkt produkt, där alla centrala principer och hur de kunde omsättas i praktiken tydligt drogs upp. Att själv medverka till nyversioner av andras verk är att implicit säga att man kan bidra till att förbättra det, vilket jag inte var säker på att jag kunde, men Torsten och förlaget Liber trodde på min medverkan. Sålunda fick boken alltså plötsligt ännu en författare.

Källkritiks fjärde upplaga finns nu att köpa på Adlibris, Bokus och varhelst man hittar böcker. Den består två delar, en om principer och en med exempel på hur de kan yttra sig i praktiken. “De källkritiska reglerna är lika giltiga när vi studerar något som hänt under bronsåldern som när vi analyserar händelser under 2000-talet, lika användbart applicerade på Nordisk familjebok som på Facebook”, skriver vi i inledningen.

I principdelen skriver jag bland annat om hur begrepp som tiggare och fake news fått laddningar som gjort dem svåra att använda i vardagen, om hur man måste kvalificera vad publiceringar på sociala medier avsågs vara av avsändaren innan man skärskådar dem och om hur det kan komma sig att debattartiklar som tillskrivs människor som inte skrivit dem kan publiceras i tidningar. I exempeldelen berättar jag om hur en journalist avslöjade FBI-chefen James Comeys hemliga Instagramkonto, hur DN hanterade sin famösa Sandvikenrapport och hur en bluffmakare kunde få sommarprata.

Meningen med boken är att den ska vara läsbar och meningsfull för såväl studenter som en intresserad allmänhet. “Sanningen är att vi alla har benägenhet att ta fel. Vi ägnar oss åt önsketänkande och grupptänkande. Vi tänker slentrianmässigt. Vi tror på falska auktoriteter. Källkritikens första regel blir därför: Rikta först källkritiken mot dig själv”, skriver vi i sammanfattningen på slutet. Min fromma förhoppning är att jag kunnat förbättra boken med min medverkan, men om någon enda läsare tar med sig den läxan – att självkritiken är källkritikens fundament – är jag nöjd.

”Under fredagen den 28 september inkom en anmälan om misstänkt försök till rån i Kiruna. Efter förhör och teknisk undersökning har utredarna kommit fram till att brott ej är begången. Polisen lägger därmed ner förundersökningen. Det finns ingen misstanke om brott.”

Så slutar en tragisk, kort berättelse som vi av allt att döma inte borde ha fått kännedom om. Vad exakt den handlar om kommer vi aldrig få veta, och det har vi heller inte rätt till.

Alla som jobbat som journalist vet att ett sorts tips som ofta dyker upp är det om rättsröta i en skilsmässa eller vårdnadstvist. Det brukar komma från en av de inblandade föräldrarna, och vara mycket långt, upprört och detaljerat. Den som tipsar yrkar alltid på att det är en rättsskandal som begåtts. Och journalisten vet alltid att inte ens ta i tipset. En desperat människas partsinlaga är notoriskt opålitlig, särskilt när den kommer ur de infekterade resterna av en ruinerad relation. Det går nästan aldrig att reda ut någonting säkert, utom att det finns ett barn där, i kläm mellan mamma och pappa, som redan mår dåligt och som sällan hjälps av mer uppmärksamhet.

Förut utgjorde denna urskillning av vad som hör hemma i offentligheten ett av de bästa skydden för människor som i desperat jakt på upprättelse själva förlorade omdömet. I efterhand tror jag många av dem var glada att deras mörkaste stund inte utspelade sig framför öppna ridåer, som den hade gjort om grindvakten inte funnits där. Det handlar inte om att journalister vet bättre än vanligt folk vad som är bra för dem, utan bara att det ingår i deras arbetsbeskrivning att tänka igenom den etiska aspekten av varje publicering. Att på förhand ta hänsyn till huruvida en publicering kan skada den personliga integriteten, inte minst när det gäller människor som inte lever i offentligheten. Att ha ett kallt huvud å den upprördes vägnar.

För allmänheten på sociala medier är dock etiken inte lika självklar att ta hänsyn till innan publicering.

En kvinna publicerade häromdagen en varning på Facebook. Hennes dotter hade vid elvatiden på fredagskvällen attackerats av två män i ett rånförsök i Kiruna, skrev kvinnan. Med inlägget publicerades en bild av en arm, illa sargad av två djupa, långa sår som sytts ihop. Kvinnan var förtvivlad, angav hon via Facebooks system för känsloangivelser. Människor som spred vidare hennes varning också: den bekräftade deras känsla av ett land som blivit allt otryggare.

Det dröjde en stund för lokaltidningarna att skriva om fallet, vilket hon och hennes närstående verkade uppfatta som skumt: ville de tysta ner fallet? Till slut dök i alla fall en artikel upp, där det stod att polisen inlett förundersökning. Den stora spridningen på sociala medier hade gjort det omöjligt att inte skriva om fallet, då det hade uppfattats som ett försök att tysta ner fallet. Kvinnans varning hade fått 1 800 delningar, och ytterligare 1 200 delningar på där den återpublicerats hos någon annan. Många var förbannade – vad är det som är på väg att hända med Sverige? Man ser ju sådana här varningar överallt nu för tiden, tycker man. Några andra hade emellertid i samma kommentarsfält börjat uttrycka skepsis. Såg inte ärren lite märkliga ut?

Och så kom det nya bud från polisen. Efter förhör och teknisk undersökning hade utredarna kommit fram till att inget brott begåtts, skrev tidningen. Förundersökningen lades ner.

”Det finns ingen misstanke om brott.”

På sin Facebooksida fortsätter kvinnan som skrev varningen slåss för sin sak. Att förundersökningen lagts ner är en rättsskandal, skriver hon. De öppna spekulationerna från andra kommentarsfält når henne via vänners försiktiga antydningar och taktfulla försök att överväga en svår tanke. Hon slår den ifrån sig. ”Jag ser min dotter flera ggr om dagen vi har en öppen relation och det här är skamligt att nån vill påföra att detta skulle vara ett själv självskade beteende SKÄMS PÅ ER”. Dottern själv har inte kommenterat eller skrivit om händelsen någonstans. Det är bara hennes mamma som hörs.

Journalistiken styrs av etik, men på de sociala medierna saknas den bromsen när upprörda, rädda och förbannade människor på eget bevåg publicerar vad de vill. När en händelse som annars hanterats med silkeshandskar får stor spridning på sociala medier förvandlas de redaktionella mediernas tystnad så till någonting suspekt, och de tvingas uppmärksamma den. Just etiken är bland annat till för att parera de destruktiva krafter stora grupper av upprörda människor kan innebära. Ovana vid den nya offentligheten har vi paradoxalt nog nu låtit etikens riktlinjer utmanas – av stora grupper med upprörda människor. Rätt som det är allas ögon på en människa som i det ögonblicket kanske mått bäst av det motsatta.

I en tid då alla kan publicera sig pratas det mycket om källkritik, och väl är väl det. Men det är inte det enda som är centralt att tänka på inför en publicering. Jag själv ser fram mot den tid då en lika högröstad enighet råder om behovet av en allmänbildning i etik. Till dess kommer vi fortsätta snubbla över dem då och då: historierna vi inte borde fått läsa.

Om du har läst om den virala skräckleken Momo någon gång under de senaste dagarna är det antagligen på sajten Rosatraktor.com.

Bloggen, som inte många hade hört talas om innan den skrev om Momo, startades i februari 2017 av en Thomaz Wiberg. Den 20 september skrev han ett blogginlägg med rubriken “Virala spelet ‘MOMO’ har kommit till Sverige”, med en tämligen braskande varning. “Spelet som är ett internetspel utmanar användarna att i olika utmaningar begå hemska handlingar, som misshandel, självdestruktiva handlingar, grymheter mot djur och även självmord och mord har rapporterats”, skriver Wiberg i varningen och fortsätter: “en varning till föräldrar är på sin plats, prata med era barn och ungdomar, detta kan eskalera till väldigt farliga nivåer”.

Det låter ju skrämmande, och varningen blev genombrottet för Wibergs blogg.

Inlägget har nått över 11 000 Facebookinteraktioner, och även om vi inte vet hur många som läst det finns det en möjlighet att skapa sig en generell uppfattning. Wibergs blogg har eget räkneverk, en liten snurra på förstasidan där det står hur många gånger någon klickat sig in på sajten sedan starten i februari 2017. Enligt en arkiverad bild av bloggen, tagen den 22 augusti, stod den snurran på 435 606 klick då. Om sajten fortsatt få besök i sin vanliga takt hade den fått cirka 30 000 nya klick sedan dess, enligt en enkel överslagsberäkning av dess dagssnitt. Men när jag skriver detta, den 24 september, står samma snurra på 766 501. Över 330 000 klick har alltså sajten fått, elva gånger så många. Det är rimligt att anta att nästan alla dragits dit av varningen för Momo.

Så vad är Rosatraktor.com för slags sajt?

• Tja, det kanske säger något att det inlägg som var bloggens allra populäraste innan varningen för Momo publicerades hade den konspiratoriska rubriken “Har du någonsin undrat varför EU har öppnat sina yttre gränser vidöppna så att horder av muslimska flyktingar kan flöda fritt över våra gränser?“
• Eller så tycker man det finns något talande i den här formuleringen, publicerad under rubriken “Progressiv feminism – horor till Islam!”: “Antagligen kunde en islamisk invasion av Europa inte ha kommit vid en bättre tid eftersom ingen vet hur man straffar en kvinna som en man från den muslimska tredje världen, som säkerligen är den mest otillräckliga mänsklig varelse på denna planet.“
• Eller så finner man det avslöjande att Wiberg skriver att integrationen av invandrare i hemlighet är ett projekt för “skapandet av en ny blandras-slav ras för att tjäna en judisk härskaras. Detta är grunden för New World Order – En enda världsregering för att styra alla levande människor på planeten.“

Det är väl också intressant att en av mycket få gånger då Wiberg förekommer i någon tidning är när Sydsvenskan rapporterar från en manifestation med högerextrema “Folkets demonstration”, och då i följande scen:

Jag försöker fråga en man som heter Thomaz Wiberg, som bär en gul väst och går runt och säljer badges med Peter Springares foto på.

“Du vill få mig att säga saker så du kan utmåla mig som rasist”, svarar han aggressivt.

“Nej, jag vill bara veta vad du tycker”, försöker jag.

“Du är journalist!”

Kort och gott är bloggen Rosatraktor.com – som källa betraktat – mycket tveksam.

Även om man håller med Wiberg om hans åsikter är det tydligt att han präglas av dem så till den grad att förmågan att sakligt skildra verkligheten påverkas, och att han inte ryggar för att skaffa sig läsare med överdrivet och sensationalistiskt innehåll.

I sak följer hans varning om Momo samma snitt.

Den är för det första förvirrad och osammanhängande. Inlägget bygger på en varning som en skolchef i Stockholmsområdet skickat ut till vårdnadshavare på skolan, men är utbroderad av Wiberg. Ett helt orelaterat fall av våld där två psykiskt sjuka flickor knivhögg en vän för att de trodde nätspöket Slender Man ville det beskrivs felaktigt som en del av utmaningen “Blue Whale Challenge”. Momo beskrivs om vartannat som “ett internetspel”, “en viral utmaning” och “det vulgära videospelet”. Sanningen är att det inte är någotdera: det är en sorts lek med idén om Momo, en lek med det övernaturliga, inte helt olik gamla goda Svarta Madame eller anden i glaset, där man via olika sociala medier söker kontakt med skräckfiguren Momo. Bakom de anonyma konton som en mängd olika människor oberoende av varandra skapat under namnet Momo finns det sedan de elakare och hemskare, som verkligen vill illa, och de som bara vill delta i spökleken.

I inlägget står det också att en mängd självmord och till och med mord följt i spåren av Momo. Det är en upptrissad och skrämmande varning, som istället för att skapa förståelse av vad Momo är gör människor mer rädda. Detta trots att uppgifterna om dödsfall är osanna: hittills finns det inte några belagda fall där Momo kunnat kopplas till våld eller död. Det finns rykten och uppgifter från avlägsna länder, länder vars nyhetshändelser vi vet att medier i väst är dåliga på att uppfatta korrekt, som sedan blåsts upp och blivit sensationer. I Sverige har det inte gjorts några som helst polisanmälningar till följd av Momo, har jag tagit reda på.

– Nu har din fråga varit uppe både i landets regioner och hos vårt nationella it-brottscentrum. Ingen har återkommit med någon information rörande regelrätta anmälningar knutna till MOMO, skriver en handläggare på det regionala it-brottscentrum i Stockholm till mig. Inte heller samordningen i Stockholm har hört något.

Varningen på Rosatraktor.com är alltså förvirrad, förvriden och överdriven.

Ändå har den fått sådant genomslag, och tyvärr inte minst bland just de som våra barn vänder sig till när de undrar vad som stämmer och vad som är rimligt att vara rädd för.

En läsare har tipsat mig om ett mejl som en rektor för en skola i Marks kommun skickat ut. Mejlet skickades ut den 21 september, och varnar för Momo – eftersom det tydligen, i den version som cirkulerar där, går ut på att snatta. “Det verkar främst vara något som sker på mellanstadiet, men det är viktigt att ALLA föräldrar pratar med sina barn om detta. Detta är något som sker på fritiden, men vi måste hjälpas åt”, står det. Mejlet avslutas med en länk till Rosatraktor.com och texten: “Detta är utmaningen. Viktigt att detta kommer till vårdnadshavarna.”

Jag mejlade rektorn några frågor om hur hen tänkte när hen tipsade om ett halsstarrigt inlägg på en blogg som skriver om “horor till Islam”, “islamiska invasioner” och “judiska härskarraser”. Rektorn svarade:

– Att det blev rosa traktor var för att det var den länk som kom upp först samt då det var en skolchef som skrivit om momo och dennes skrift låg utlagd där. Sedan har jag barn i övre tonåren och pratade med dem och några kamrater till dem och även de visste vad momo var. Jag vill överhuvudtaget inte kopplas till rasism eller dylikt, utan du ser mina förklaringar ovan.

Är det, skulle du som rektor säga, viktigt att veta vad det är man delar på sociala medier?

– Självklart är det viktigt att granska så att man vet att det finns en sanning bakom det man delar på nätet, men att därifrån säga att man har en skyldighet att veta vad varje sida står för, verkar absurt. Jag visste inte att den sidan stod för det då jag endast var intresserad av just den artikeln som jag delade, svarar rektorn.

Jag vet inte hur bra betyg den rektorn hade fått i sin egen skolas undervisning om källkritik.

Vem den här rektorn är är oviktigt, eftersom jag är säker på att hen bara gjort som många andra vuxna i det här fallet. Min poäng är inte att hen ska bli en syndabock, utan att vi ska förstå hur den här varningen fått spridning. För sanningen är att de vuxna i det här fallet – som i clownhysterin och “Blue Whale Challenge” innan dess – fallit för en masshysteri och blivit ännu mer uppskrämda än de barn de har som ansvar att lotsa genom världen. Jag citerar mig själv från mitt förra blogginlägg om Momo:

Rätt sätt att hantera barn som är rädda för Momo på, som vuxen, förälder eller lärare, är att vara trygg och säker, lugn och förstående, kort sagt: vuxen. Fel sätt är att själv bli rädd för Momo, skrika om den och försöka anmäla och hota bort den som om spökhistorien faktiskt var sann. Det här är inte första gången vi är rädda för Svarta Madame, vilket namn hon än bär, och inte heller sista. När ska vi lära oss hantera det som om vi faktiskt var vuxna?