UPDATE:
Förlåt om jag är smaklös, dum och enkel i nedanstående blogginlägg. Jag är fortfarande skärrad, och kände bara att jag behövde skriva. Det kanske är egocentriskt av mig. Jag ska tänka över det hela ett varv till, och om jag bedömer det lämpligast avpublicerar jag detta. Om du tycker jag ska göra det eller inte får du gärna lämna en kommentar. Jag hoppas bara detta kanske kan leda till konstruktiva tankar hos någon som läser detta.
Jag har precis sett ett självmord inträffa, utan att kunna göra annat än att titta.
Jag är en Flashbackare. Minst ett par gånger om dagen går jag in på Flashback, mest för att se vad som händer. Saker sprids snabbt där, och i kraft av dess ämbete som Sveriges största kanal för konstigheter kan man ofta hitta och sprida obskyr information som är svår att få tag i annars där. Nu pratar jag inte om Sverigedemokrati eller LSD-tips, där ligger inte mina huvudsakliga intressen, utan mest annat. Allmänmänskligheter. Jag älskar Flashback, just på grund av dessa perifiera diskussioner, som inte riktigt finns centraliserade någon annanstans.
Ibland används Flashback på extrema sätt, sätt som nästan överraskar forumets egna användare. Vi har ofta sett de tillfällena sprida ut sig över forumets egna gränser: skogsturken blev Sveriges första egna viral, de kapade Facebookgrupperna häromåret, julkort till bortglömda åldringar och så vidare.
Idag användes forumet på ett av de mest extrema, obehagliga, och framför allt sorgliga sätten jag någonsin upplevt.
Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.
Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns.
Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka.
Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.
Så löd inledningen i Flashbacktråden idag kl 11.51 i forumdelen Psykiska problem. En person hade kommit underfund med att han såg sitt liv bäst som avslutat. Trots att han inte var uttalat missnöjd med någonting, snarare tvärtom, (“Tycker inte mitt liv är dåligt alls, det är faktiskt riktigt bra. Men ibland är det helt enkelt för svårt.“) så fann han för gott att den mest extrema av åtgärder var den enda rätta.
Som ni förstår genom den andra delen av förstainlägget la han upp bilder av hela processen – hela hängningen – på nätet. Och bilderna finns. För den som vill leta upp bilderna finns de. Men jag varnar er. De är inte roliga. Det är bilder som ingen ska behöva ta och ingen ska behöva se. Och det är inte för att sprida bilderna och gotta sig i den ödesmättade tragik som jag anar att människor på internet ibland eftersöker som jag skriver detta. För lite längre bak i tråden fanns det länkar till hans Facebooksida.
Och det visar sig att vi har gemensamma vänner. Jag ringde en av dem och pratade lite, han blev naturligtvis chockad. De var inte nära vänner, men det behövs inte i det här läget. Man blir chockad ändå. På personen i frågas facebook hade han också lagt upp ett självmordsbrev, och en avslutande facebookstatus (“tar livet av mig nu, sorry!”). 27 personer har kommenterat den. De är vänner och bekanta till honom, och alla är närmast desperata och tvivlar på att det är sant. Nu är det 40 minuter sedan någon sent kommenterade statusen. För det var sant. Och vad ska man kommentera då?
Klockan 13.32 kom den första idén att någon borde ringa polisen i Flashbacktråden. Snart senare hade någon gjort det. Han hängde, enligt uppgift från Facebook, uppe i 51 minuter innan någon hann fram. Han är död.
Jag vet inte vad jag ska göra av det här. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag vet att jag är djupt skakad av vad jag sett, närheten till ett självmord utan att kunna reagera. Jag har tittat igenom hans Facebook, sett att bara för några dagar sen skrev han saker som “Life is a progress bar and I want to press the cancel button…” och “kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig”. Det kunde varit helt vanlig ångest, hemsk, men förekommande. Sån som du och jag ibland har känt. Vanlig ångest, den som definierar mänsklighetens ankare i melankolin, och kanske till och med ibland behövs. Och inte förebådar ett verkligt självmord.
Under statusen “kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig” diskuterar personen i fråga med sina vänner vad han kan hänga sig med. Det blir inget rep, någon kommer på en slips, och någon annan föreslår en nätverkskabel. På skämt, naturligtvis. Du kan ju hänga dig i nätverkskabeln. Vem säger så som inte skämtar?
Han hängde sig i sin nätverkskabel. Det svartnar för mina ögon när jag föreställer mig den ångest personen som kom med förslaget snart känner. Trots att han inte har gjort något fel, någon han visste var en dålig idé. Han kan inte skuldbeläggas på något område alls.
Vad kunde jag göra? Det går så oerhört fort att inse att något dåligt håller på att hända, likaså att fråga sig vad man kan göra för att förhindra det. Men det går inte alltid fort att svara. Jag kunde inte göra något. Jag visste inte var han var. Lyckligtvis hittade några på Flashback hans hemort via FTP-servern han laddade upp bilder på, men då hade jag redan tryckt bort tråden i panik. Panik över att ha något att agera mot och inte agera. För det trots det fysiska avståndet mellan oss bara är några mil, var min väg till ett rationellt beslut ljusår lång. Och mitt i alltihop vill man inte agera, bara ta in. Det är en så monumental bottenlös tragik i alltihopa så det blir nästan mäktigt. Även om det känns vidrigt att erkänna. Tro mig, jag belastar mig själv för att jag känner så. Men det gör jag. Inte minst i hans ambivalenta sista kommentarer. Det sista han skrev på Flashback var “alright lets do it”. Det är så kort, så alldagligt, så ingenting.
Nu virrar jag bort mig. Jag har väldigt svårt att fokusera. Jag vet inte varför jag skriver om detta. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vad ska man göra? Hur ska man bära sig åt? Och vad hade man kunnat göra? Vad hade vi kunnat göra?
Helt sjukt… Jag såg det i efterhand för några timmar sen. Först trodde jag att han inte menade allvar när jag såg hans första inlägg… Men det gjorde han. Det som skrämmer mig mest är hur lugn han verkade vara. Jag är rasande. Hur kunde han göra så? Självmord löser ingenting.
Hur hittar man bilderna?
Otroligt hemskt, säger jag bara. Jag mår ganska så dåligt just nu… :(
Du är älskad och behövd av fler än du tror! Vänner, familj, motion, massage, läkare, mediciner, psykologer, resor, naturupplevelser kan lätta på den psykiska smärtan! Ibland måste man tvinga sig själv göra något bra för sig själv eller ta tag i något fastän man känner sig handlingsförlamad….Det blir bättre!
Självmord är den vanligaste dödsorsaken för svenska män mellan 15 och 44 år.
Det är den VANLIGASTE dödsorsaken.
Man får någonstans försöka acceptera att detta är fakta i realtid.
Ibland blir det för mycket,en sammantagen livssituation kan ibland vara alltför jävlig..så kan det vara.Självmord är självklart inte lösningen..men vi är alla individer till slut.Vem känner..till fullo..till någon annan individs sanna situation?
Ingen.
jo jag såg det också efteråt kanske är ännu sjukare. varför kollar man på bilderna efteråt. gör inte det.
det är ganska stört och man har ju sett mycket på nyheter och nätet, riktiga människor som är döda och lemlästade. Det där var hemskt. varför gjorde han det. det är nog något som alla frågar sig när någon tar livet av sig antar jag.
Du verkar ha tagit det ännu hårdare kanske för att du kände till personen lite grann.
jag vet inte känns dumt nu när man har sett det och hemskt.
RIP. är det man kan säga. Och jag blir alltid så förbannad på människor som hejjar på och provocerar fram att dom skall göra det till människor, som skriver om hjälp i sådana forum det gör mig riktigt förbannad.
Hur är det med dom människorna mår dom bra? Jävligt dålig stil ivf.
ja jag vet inte .
jag mår fysiskt illa av att läsa det här. jag förstår din vanmakt och paralys, det är som en snuff-movie, det är sådant man inte vill tro är sant. och precis som du skriver, personen som skrev nätverkskabel kommer nog leva ett sömnlöst liv. trots att han/hon inte bär någon skuld. jag känner att även om självmord är den vanligaste dödsorsaken för män i en viss åldersgrupp, så är det en sak att acceptera det och en annan att se det hända. på internet.
har läst ditt inlägg och tänker inte se på bilderna.
Jag kan på ett ljusårs avstånd sympatisera med honom, att han tog livet av sig. Det var hans val helt enkelt, han hittade inte någon annan väg.
Vad jag inte förstår är varför han lade ut bilder, och varför inte någon i hans närhet insåg att det kanske inte var helt hundra med honom?
Nu vet jag själv att folk kan vara väldigt duktiga på att gömma sin ohälsa. Men jag vet inte, det känns som att någon borde ha sett det..
Jag hoppas att du själv på något sätt kan bearbeta detta och inte låter det gräva sig för djupt i dig. Jag tror personligen att om det hade varit möjligt att rädda honom så hade han blivit räddad. Och om han hade menat allvar så hade ingen räddat honom, för att han hade sett till att det inte skulle gå. Vilket nu verkade vara fallet.
Ett mycket läsvärt blogg inlägg, tycker inte du ska ta bort det.
MVH sockerspöket
Jag mår själv ganska dåligt ibland.
Och jag är så förvånad att när jag har bett människor om hjälp så är det nästan ingen som har möjlighet just då, hinner för dom ska handla eller bara tystnad.
För något år sedan var jag på en minnesstund för en som tagit livet av sig. Och det var enormt många där. Många pratade och frågade varför inte personen ifråga kunde bett om hjälp. Då hade det inte behövt gått så illa.
Men han kanske har bett om hjälp men ingen som kunnat.
Det där känner jag så väl igen.
Alla säger – men varför bad du inte om hjälp? Jag lovar, dom flesta av oss ber alltid om hjälp på olika sätt och vid många olika tillfälle innan man beslutar att det här är inget värt längre o göra. För alla är bara för upptagna med att hjälpa.
Till råga på allt var hans nicknamn på Flashback också användarnamn på Facebook. Googla på Lurifaxflux så hade man fått hans namn. birthday.se eller liknande sajt hade snabbt visat hur många Marcus Jannes det fanns. Bara han själv. Och sedan ringa 112. Hur snabbt detta hade kunnat gå för någon med tankar på något sådant kan ju vem soom helst snabbt räkna ut. Tråden startad 11.51, och visst var det 13.13 han skrev “alright lets do it”? Farbror Blå hade kunnat vara där och stoppat honom snabbare än så…
Jag läser det du skrivit och jag kan inte föreställa mig vanmakten och det brutala som sker. Jag tror nog inte att man greppar det när man sitter just där och ser det. Man greppar nog inte att det verkligen händer, just precis nu.
Det klassiska frågan när någon tar sitt liv är varför? varför är en mycket bra fråga, men den ger inga svar. Jag har själv stått på världens rand och tagit beslutet, men “misslyckats”. Det är jag glad över idag. Att jag misslyckades. Det man känner i det ögonblicket går inte att beskriva i ord. Känslorna som far och ångesten som finns går inte alls att få ned på “papper”. Jag förstår varför man tar sitt liv. Jag har full förståelse. Men det gör mig så arg och frustrerad att människor inte får den hjälp som de verkligen behöver. Att samhället ser ut som det gör idag. att det fortfarande, än idag är så tabubelagt allt som handlar om den psykiska hälsan.
Jag förstår valet, för det var hans val, ingen annan bär ansvaret för hans val. Men jag blir ledsen över att det ska behöva gå så långt.
Jag har läst ditt inlägg och jag har själv en son som hängde sig den 2 januari i år. All den smärta man orsakar alla i sin omgivning då man väljer att ta sitt liv går inte att beskriva och att ge upp livet som har så mycket att ge en kanske inte just då men senare, man måste ta sig mod att be om hjälp, att prata att skrika vad som helst men aldrig GE UPP LIVET för det finns människor som vill hjälpa bara de får signalerna. jag hade velat hjälpa min son, men nu är det försent. Tänk på detta ni som går i dessa tankar, vad som ter sig svart idag kan vara vackert och ljust om bara en timma.
Vet exakt hur en person som mår så dåligt, är själv i den sitsen nu. Har ökat upp mina livförsäkringar till max så att min flicka får det efter mej. Jag lär inte hänga mej jag väljer att ta bilen en kväll när hon sover o sen är de bara o stå på.
hej syster. min son hängde sig i april i år. vi försökte få hjälp av psyk i 10 år. till slut orkade han inte mer. han blev inte 25 år. en sak är viktigt för oss. vi kunde inte förhindra det. min son försökte flera gånger och jag stoppade flera gånger. en dag lyckas dom. vi måste tro att dom fått frid idag. att dom äntligen är lyckliga och att vi alltid är deras mammor. även då vi går över. då har vi evigheten . jag är 5 månader och en vecka närmare min son nu. en dag är det dags att möta honom. och då släpper jag honom aldrig mer. så tack att han var min son. min att älska och min att åter få älska. kram jill
Jag tycker det är oerhört tröttsamt med alla diskussioner i olika forum om hur fegt det är att begå självmord och att det finns så mycket att leva för. Så är det inte för alla människor och om man lider under en längre period så blir livet tillslut outhärdligt. Att avsluta sitt liv är inte själviskt, man kan inte leva för någon annans skull, för att “det finns de som skulle bli ledsna om man inte fanns”. De som resonerar så har aldrig varit nere i det svarta hål som man är i när man tar beslutet att begå självmord, för då förstår man att det finns människor som inte orkar leva längre. Jag önskar att det vore annorlunda men såhär är det, och ja jag skriver utifrån egna erfarenheter. “No one has the right to juge you because no one really knows what you’ve been through. They may have heard your stories but they’ve never once felt what you felt in your heart”.
så är det. jag skulle aldrig klandra min son. bara sörja att jag inte räckte till.
Som motvikt till dessa sajter finns numera en sajt som heter självmordsupplysningen och den finns till för dig som mår dåligt, eller känner någon som gör det. Där kan besökaren chatta med specialutbildade volontärer, maila in frågor och läsa mer om psykisk hälsa och självmord. Så tipsa gärna fler om http://www.sjalvmordsupplysningen.se
den som tar sitt liv tänker inte på sådant. dödsångesten tar all kraft.
Jag kände honom inte men jag känner mig själv och vem han nu var så hoppas jag att han lyckades rädda sin själ.
RIP.
Jag har förståelse för honom att han ville begå självmord. Jag har själv försökt flera gånger. Men det jag inte förstår är att han skriver om det och lägger upp bilder/film av det. Det viktigaste för mig är att skada andra människor så lite som möjligt med självmord, och så skadar han ju många människor? Förstår inte hur han tänkte där… Och den personen som föreslog nätverkskabeln kommer ju ha det jättesvårt, han kunde ju ha tagit något annat eller aldrig ens chattat om vad han ska använda… Jag skulle liksom aldrig komma på tanken att fråga andra om sånt eller berätta när jag ska göra det eller t.o.m. visa det!… Men alla har ju andra sätt att vara. Han hade väl sina egna anledningar till varför han gjorde så.
Det är sorgligt att människor dör av självmord, men ibland vet man ingen annan utväg.Det är liksom att “det har ju inte blivit bättre på så lång tid nu, så varför skulle det bli bättre om ytterligare några år?” Man tror inte att det blir bättre och att livet har något bra att erbjuda. Det blir bara värre. Så jag förstår honom, men det är väldigt synd att det gick så långt att han begick sjävmord. Alla borde få leva ett liv de trivs med… Varför är världen så orättvis?
han ville inte vara ensam.
Väl skrivet! De som dömer genom att säga att man är feg, svag osv. visar bara hur lite dom förstår och bara att gratulera dom att dom aldrig mått tillräckligt dåligt.
För tillfället vill jag inget hellre än att få avsluta denna lidelse men kan för närvarade inte komma över tanken på hur min fru skulle må efteråt. Men att säga att det är tur att jag har henne osv. är bara bullshit, hur kan någon annan säga att jag inte borde ta livet av mig.
För tillfället lever jag endast för att inte göra min fru ledsen och knäckt, det är min lott i livet…
Sitter i samma situation. Har en gammal mamma som skulle bli knäckt, jag kan inte göra så mot henne. Hon är svag och sjuk så hennes resa här är snart över. Mina planer som satts i verket är att städa undan allting som har med mig att göra, konton, bilder, kasta mobil och datorer. Sen åker jag någonstans långt hemifrån söker upp ett trevligt ställe spendera min sista dag. Jag vill absolut inte ha något medlidande eller empati, jag vill inte någon gammal vän eller bekant skall känna sig illa till mods. Så tyst och diskret som möjligt.
Under min livstid har jag förlorat många vänner som tagit sina liv. Varje gång har jag mått pyton och man känner sig förtvivlad och hjälplös. Vill inte utsätta någon för det.
Men jag förstår dem som tappar livslusten, det är en sjuk värld vi lever i som domineras av okulta monster.
Jag kände en enorm lättnad när beslutet togs.
Älskade lilla man som valde att göra så. Nu har han iaf fått ro och lämnat jordelivet.
Jag kände honom. tänker på han så ofta.
Vi har alla ett ansvar gentemot oss själva!Jag har själv ofta självmords tankar o upplevt flera svarta hål.ord och kommentarer omgivningen ofta använder är feghet och att allt blir bättte. Tror ofta det beror på okunskap.Trots att suicida tankar fätrdats med mig större delen av mitt vuxna liv har jag hittat strategier för att gå vidare.övar mig att se allt på lite avstånd,hjälpa någon annan som lifer,vara stolt över att bara för idag ska jag skjuta upp mitt självmord.Märker när jag är mera närvarande och vågar göra ngt nytt förändras känslorna iallafall för stunden.vi är individuella och upplever olika bottnar.Men kan mina ord o erfarenheter bara hjälpa en person så var denna dagen värd att genomlida.Bara för idag ska jag leva.
L
Lyckades han ?
Men kan man fortsätta leva enbart för att inte göra någon annan ledsen?
Jag mår pyton. Det är lätt för andra som har en partner och får uppleva kärlek år ut och år in och får chansen att bilda familj. Männiakor som aldrig kännt sig ensamma har så lätt att döma andra som inte fått uppleva en bråkdel av de fått under deras livstid. De kan helt inte förstå hur det är att ständigt vara utanför samhälls normen. Att man inte duger. Att man inte har ideal utseendet. Att år in och år ut vara i en bottenlös mörker. Att ta livet av sig från sitt lidande är nog det starkaste och modigaste en människa kan göra. Ni macho män och själupptagna egocentriska tik tok brudar som ser ner på dessa är i själva verket av de fega och svagare sortens människor. Jag har länge tänkt hur meningslöst och värdelöst mit liv är. Det hjälper inte att någon säger till mig hur underbart livet är.