Många gånger är jag en stolt flashbackare. När forumets medlemmar hittar fuffens bakom Bjästa-fallet, när de räddar självmordskandidater och när de hjälper mig att hitta den senaste häftiga viral- och memekulturen ser jag bara fördelar med Flashback – och är tydlig och klar med att jag står upp för forumet och dess användare. Jag tar indirekt åt mig lite ära för crowdsourcingen som pågår där, trots att jag inte sällan inte alls har tagit del av deras hårda arbete. Men att jag gör det har sitt pris. Nu, när ett nytt hett ämne seglat upp som ett av forumets just nu mest lästa, är det dags för mig att stå upp och svara också för forumets dåliga sidor.
Några av Flashbacks medlemmar tror nämligen inte på att #prataomdet, den gräsrotskampanj för större sexuell öppenhet och kommunikation i kampen för en bättre svensk samlivskultur, de facto var en gräsrotskampanj. Utan en konspiration.
Som användaren BaalZeBub skriver i inlägg #78 i tråden, för att sammanfatta misstankarna:
“Många har här bidragit med att visa att
– kampanjen planerades att sammanfalla med mediaintresset för Assange-fallet i England i december
– kampanjens detaljer lades delvis upp på twitter i en rad mycket avslöjande postningar
– dessa twitter-poster raderas ofta just nu, efter att nämnts på Flashback
– dagen efter att #prataomdet-twittrandet började presenterades det i ett tjugotal påstått oberoende debattartiklar i dagspressen, som alla använde exakt samma ordval och alla påstod att det var en spontan gräsrotsrörelse”
Bevisföringen för ovanstående påståenden är nästan uteslutande skärskådning av huvudsakligen @mymlan, @jocxy, @isobelsverkstad, @elingrelsson @juliaskott och @barsk:s twitterkommunikation dagarna kring #prataomdet:s uppkomst. Att folk pratar med varandra på Twitter nämns som bevis för att de känner varandra och därmed slagit sina påsar ihop för att uppnå sin gemensamma agenda – på samma grunder pekas bl.a @mymlan ut som suspekt dödspolare med Anna Ardin. Att samma formulering (“I spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange skrev Johanna Koljonen för ett par dagar sedan på Twitter öppet och personligt om gränsdragningar, gråzoner och glasklara övertramp i sexuella situationer…“) använts i många olika texter webben och media runt används också för att misstänkliggöra #prataomdet:s gräsrotsursprung. Vad som vidare används för att ifrågasätta “gräsrotigheten” i det hela är att det samordnades på flera redaktioner landet runt, med ett visst datum satt som måldatum för publicering. Slutligen tycker forumets skribenter att det är väldigt konstigt att de inblandades tweets från de dagarna börjar försvinna nu när de skärskådas.
Att detta är rent fantiserande, t.o.m i vissa fall önsketänkande, kan vilken tänkande person som helst konstatera efter fem minuter. Tanken att kommunikation över Twitter bevisar att man ingår i ett nätverk påvisar en tydlig kunskapsbrist – alla som använt det sociala mediet i mer än en vecka vet att man pratar med lite vem som helst där utan att nödvändigtvis någonsin ha träffat dem, pratat med dem eller ens vet vilka de är. Att samma formulering används i flera olika texter är en fullkomligt naturlig följd av att mediaintresset för initiativet var stort, och alla under en kort och hektisk period ville skriva om det – då är det naturligtvis mest bekvämt att copy-pastea grundläggande information från #prataomdet:s egna pressmaterial, inte uppfinna något helt eget. Se exempelvis historien om Carlina som hittade sin mamma efter 23 år. Vad gäller samordningen redaktioner emellan var helt enkelt en vanlig och självklar strategi för att få ett så stort genomslag som möjligt. Synkad publicering bevisar egentligen inget annat än att hashtaggen #prataomdet behövde och fick en bredare lansering. När det kommer till de försvinnande tweetsen: googla åtminstone innan ni öppnar munnen.
Att framstående personer i #prataomdet-sammanhang rådde skribenter som ville delta att hålla sig nära Assange-affären när de skrev ser också skumt ut, enligt Flashback. Det hela är därmed naturligtvis ett misstänkliggörande mot honom, tycker man. Har ni hört talas om att knyta ihop en text med en aktuell händelse, för att ge den ytterligare relevans? Om ni inte gör det, varsågod, här är en gratis lektion i att skapa uppmärksamhet i media: det tillhör de vanligaste skribentknepen för att nå ut.
Som jag sa i början måste man om man vill rida på ett fenomens framgångar också kunna hantera det när man möter motgångar. Och här ser jag inga andra val än att be alla som öppnat sig, alla som pratat ut för att skapa ett bättre sexualpolitiskt klimat i Sverige, alla som deltagit och engagerat sig för att skapa förbättrad kommunikation mellan allt ifrån one night stand-teens till sedan 30 år gifta par, om ursäkt å Flashbacks vägnar. Det här foliehattandet är varken något jag vill stå för eller uppmuntra – det här är inte att på ett sunt sätt ifrågasätta och problematisera, det här är inte yttrandefrihet at it’s finest: det här är bara rädda människor som vill kunna hitta ett sätt att desarmera en rörelse som annars riskerar pulvrisera deras inövade och trygga bild av vad ett samlag ska vara. De är inte många (i skrivande stund uppgår antalet skribenter i tråden till ett tjugotal), men det blir de som hörs, trots att de inte förtjänar det.
Jag kan uppmana er att inte läsa tråden på Flashback, att strunta i alla konstiga bloggar om saken, och att inte ge upphovsmännen cred och bekräftelse genom att besvara anklagelserna. Det kommer ändå aldrig växa till någon större folkrörelse, eftersom de flesta är tillräckligt vettiga för att se igenom larv som detta. Men själv kan jag inte göra det – för det här är inte mitt Flashback. Det här är en av nackdelarna med forumet. Jag blundar inte för det, och lovar att motarbeta det aktivt så mycket och länge jag orkar. För jag ser fram mot den dagen jag stolt kan stå upp för hela mitt favoritforum Flashback – bara inte utvalda delar av det.
