Boken om nätets spökhistorier och varför jag skriver den

make-creepy-slender-man-costume-for-halloween.w654Ett foto i svartvitt på en lekplats. Barn som leker i gråskala. Ett ögonblick som tycks harmlöst men som gömmer alla helvetets okända kval. För bakom barnen, under ett hängande träd i lekplatsens periferi, stod han. En lång svartklädd man vars ansikte var en vit fläck. En varelse vars rörelsemönster och fysiska uppenbarelse inte verkade styras av de naturlagar som begränsar oss. En kortfattad tillhörande text om att barnen på bilden samt fotografen kort därefter försvann. Kvar fanns bara den nya hemsökelsen – monstret som gavs namnet Slender man.

Slender man är i centrum för en mytologi som i sin tur ingår i vad jag vill kalla 2000-talets folklore. Berättelsen om honom utgör också det första kapitlet i den bok om nätlegender och spökhistorier som jag sedan i våras arbetat på, som jag i dag i Studio Ett fick prata lite om, och som i höst nästa år ska ges ut av förlaget Galago. Skälet till att han tillägnas ett helt kapitel medan fenomen som spökhistorier med bas i dator- och tevespel och legender som fötts ur filmer och teveserier får nöja sig med att dela på sammanfattande kapitel är att han symboliserar så mycket. Rent konkret är han resultatet av att tusentals människor en dag i februari 2009 satte sig och brainstormade, med målet att tillsammans utforma den ultimata skräckgestalten. I en diskussionstråd på forumet Something Awful ombades användarna att klippa och klistra ihop fotografier föreställande den läskigaste karaktären de kunde tänka sig. Bilder på olika sorters vålnader och monster dök upp, men de hamnade snart i skuggan av Slender man. Användaren Victor Surge lade upp sina bilder och skrev, frånsett det att barnen och fotografen försvunnit, att orginalbilden sedan dess var beslagtagen av polis.

Slender man har sedan sin födsel utvecklats till spel, Youtube-serier, noveller och kanske framöver en film. Han är en konstruerad mardröm – skapad av en, men utvecklad av alla. På så sätt lyckas han representera den inneboende skräcken i såväl den lömska anonymiteten som präglar nätsamvaron, oberäkneligheten i dagens politiska klimat där regeringen ena dagen väcker ens hopp och andra dagen visar sig vara en övervakningsmaskin och känslan av att färdas i ett sjunkande, klimatmässigt kollapsande skepp i moralisk upplösning. Skulle andra rädslor dyka upp framöver är de ytterst lätta för en aspirerande författare eller filmkameraförsedd Youtube-användare att kanalisera. Allt går att stoppa in i den mörka Stålman-antites som är Slender man. Hans uppkomst är mördande logisk. Och dessutom går han hand i hand med en mycket gammal berättartradition.

Låt oss exempelvis titta på skogar. Om de till största delen består av träd har dess viktigaste beståndsdel nummer två alltid varit vandringssägner och spökhistorier. I en äldre tid var man akut beroende av dess funktioner som virke för eld och boning, plats för jakt och betesmark för djur. Men trots vikten av att leva i samröre med skogen framstod den alltid som sluten, tyst och hemlighetsfull, ruvande på oförståeliga . Det är på sätt och vis omöjligt att utesluta att något övernaturligt okänt huserar där, särskilt i en tid som saknar möjligheten till övervakning på platser man själv inte fysiskt befinner sig på. En tomhet uppstår mitt i den generella bilden av skogen som sådan, och tomheter är den mänskliga hjärnan alltid snabb att fylla upp med egensnidade kreationer. Entré skogsrån, Näcken, vättar och troll.

Hundratals år senare lever lejonparten av svenska folket större delen av sina liv i en miljö helt frikopplad från skogar och vildmark. Naturen kan tyckas reducerats ner till en trivsam exteriör mellan kontoret och soffan, en mysig påminnelse om ett ursprung som tack vare tekniska och sociala framsteg allt mer framstår som irrelevant. Djur med instinkter och drifter, jag? Knappast. Låt mig öppna min MacBook så ska jag skriva ett blogginlägg om varför det är lögn.

Men vad innebär egentligen hemteknik och Internet för den stora massan, de som traditionellt alltid legat bakom vandringssägners födsel och tillväxt? En stor, oöverskådlig plats med oändliga vita fläckar, en atlant av innehåll som omger den insjö en vanlig surfare håller sig till. Samtidigt det mest essentiella verktyget för mångas jobb och vardag, och en plats som majoriteten av det svenska folket är fullständigt beroende av. Förra gången denna relation fanns mellan människan och hennes miljö uppstod ovan nämnda sagodjur. Enligt en självklar logik har vi under de senaste tio åren kunnat säga hej och välkomna till en rad nya – entré Slender man, spöken, Minecraft-vålnaden Herobrine och, tja, troll.

För, som jag kommer visa, den där oron som äldre skoldebattörer brukar skylta med över att dagens ungdom varken läser eller skriver på någon vidare nivå, den har helt uppenbart inte hört talas om creepypasta. Ordet betyder läskig historia som sprids via copy-paste eller skärmdumpar, och springer ur det mer neutrala copypasta. Som creepypasta sprids historier om allt från förhäxade spel och fruktansvärda teveserieavsnitt som stoppats och gömts till mystiska hemsidor och spöken och monster ute i verkligheten. De skrivs av tusentals människor som inte känner varandra men som samexisterar på forum och mötesplatser och delas vidare ibland långt utanför den egna gruppen. De inspireras av verkligheten, startar trender och utformar arketyper som i sin tur andra skribenter vidareutvecklar och experimenterar med – allt under den tysta överenskommelsen att det ska bli så läskigt som möjligt. De omsätts i podcasts, filmprojekt, konst och litteratur – en internationell och multimedial berättartradition som rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion, och lever på läsarens vilja att tro.

Detta kommer min bok handla om. Jag ska gå igenom hur och var dessa historier kommer ifrån, var de föds och hur de sprids. Vi följer den amorfa Slender man, den under hösten 2012 plötsligt exploderande trenden att berätta om sina möten med smygande shapeshifters i skogen, den hemlighetsfulla vålnaden Herobrine som hemsöker succéspelet Minecraft och många fler. Vi berättar många, säkert ett hundratal spökhistorier direkt från anonyma forum och mörktonade hemsidor och ser hur de speglar vår värld och samtid. Vi blickar tillbaka en aning, försöker hitta jämförelsepunkter i klintbergare och vandringssägner och ser hur områden som spel, teve, internet, historia och natur alla drabbats av varsin sorts spöken.

On a personal note: FATTAR NI DETTA FÖRSTÅR NI JAG SKRIVER EN JÄVLA BOK OM CREEPYPASTA SOM KOMMER GES UT AV ETT RIKTIGT BOKFÖRLAG OCH SEN KOMMER FOLK LIGGA OCH VARA RÄDDA I SINA SÄNGAR NÄR DE LÄSER OCH JAG SKA SKRIVA EN RIKTIG JÄVLA BOK OCH OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG

Uppdatering, 31/5-14:

Nu jävlar finns den uppe på Adlibris. Knäppt.

Och så här kommer den se ut:

creefinalweb

En konspirationsteoretiker i riksdagen

I dag berättade en kompis som nu under en tid jobbat inom public service om en av hennes samtal med den Nasale Mannen. Är du i mediebranschen vet du antagligen redan nu vem jag pratar om, han håller regelbunden kontakt med de flesta redaktioner. Själv har jag haft äran att diskutera med honom ett par gånger. Det är som att bli uppringd av en aggressiv telefonsvarare. En till synes förinspelad svada sätter igång sekunden man lyfter luren, med jämna mellanrum avbruten av någon typ av retorisk fråga vars svar han är helt ointresserad av. När han hamnade i örat på min kompis var ämnet – som alltid – massinvandringen och dess svenska offer. ”Svenska sjukhus slänger ut svenskar till förmån för flyktingar, och ni journalister får hoppas att ingen svensk dör i sommar för då är det på ert samvete,” hojtade han. Jaha, sade min kompis, men det är ju inte riktigt en nyhet utan snarare din åsikt? ”Det är inte min åsikt, det är fakta!”

”Det är fakta”. Ingen världsuppfattning är så tvärsäker som den perverterade. Det verkar finnas en trygghet i att se en verklighetsbeskrivning, notera hur många som instämmer i den, och sedan slå totalt bakut och gå åt helt andra hållet. Att utgå från att allt är lögn, att någon försöker föra en bakom ljuset, att bejaka aningen om hur den skepnad man tycker sig sett hasta förbi bakom kulisserna är dramats verkliga bov. Tur är väl det att vissa har den instinkten, för annars hade vi fått gå utan mycket av den bästa grävande journalistiken. Men otur är det att även andra besitter den, det är nämligen de som blir konspirationsteoretiker.

En av dem heter Lars Beckman och sitter för Moderaternas räkning i Sveriges riksdag. I morse slog jag upp min upplaga av Dagens Nyheter, och såg på ledarplats hans namn. ”Det måste bli ett slut på Radiotjänsts indrivning av licenspengar för datorer, surfplattor och smarta telefoner, skrev riksdagsledamoten Lars Beckman (M) på SVD Brännpunkt i fredags”. Sedan märkte jag hur DN-ledaren från detta övergick helt till ämnet licensavgiften, och inte ägnade Beckman ett enda ord till. Okej. Jag vet inte mycket mer om public service än att jag älskar radio generellt, och SR specifikt, och jag ska verkligen inte göra anspråk på att diktera realpolitiken i huruvida avgiften ska betalas via skattesedel eller licens. Denna text är inte heller en del i den debatten. Den handlar i stället om trovärdighet. Lars Beckman saknar nämligen all sådan när det kommer till public service-diskussion.

För Lars Beckman är en patologisk public service-motståndare, och är inte rädd för att smutsa ner sin retorik därvidlag. En enkel och snabb Twitter-sökning visar vad jag menar. ”(Socialdemokraterna) gör utspel om än det ena, än det andra. Sveriges Radio rapporterar lojalt vidare till svenska folket utan kritiska motfrågor”, twittrade han bara härom veckan. I mars kallade han kanalen P3 ”Alliansfientlig”, och samma dag insinuerade han att SVT-programmet Agenda tog upp ämnet sociala medier bara eftersom V-ledaren Jonas Sjöstedt börjat twittra. Beckmans nemesis Alliansfritt – en blogg han jämställer med det hat och de dödshot mot kvinnor som Uppdrag Granskning gjorde ett jobb om härom sistens – har sammanställt fler liknande uttalanden. Några de missat är emellertid hans olika tankar om Aftonbladet. En tidning vars förhållande till S-ledaren Stefan Löfven han jämför med nordkoreanska mediers dito till Kim Jong-un.

Man undrar om Lars Beckman vet att Sverige ligger på tionde plats på Reportrar utan gränsers lista över situationen för den fria pressen, inte mindre än 168 platser före det diktatoriska Nordkorea han jämför med. Man undrar om han förstår tyngden i anklagelserna han riktar mot de fria allmännyttiga medierna, och hur de – om han menar allvar med dem – borde få honom att snarast söka hjälp hos typ Amnesty. Men mest av allt undrar man om han förstår hur hopplöst omöjligt det är för någon som sett hans tweets att ta honom på allvar. Han kan ha hur vettiga poänger han vill i sina längre och publicerade resonemang, men så länge läsaren ser den vilt fäktande konspirationsteoretikern där bakom hjälper det inte ett dugg. Det blir en parodi, en gråtande clown – som råkar sitta i riksdagen för ett parti som helt uppenbart inte bryr sig om vad dess företrädare slänger för anklagelser omkring sig. Inte minst eftersom man vet att det inte finns något lyssnande, inget att bolla tankar med, bakom orden. Bara en statisk åsikt. En vägg av tyck. På det sättet påminner han om den Nasale Mannen, som man vet efter monologen i ens höra kommer sätta sig ner för att förbereda nästa. Inga diskussioner hjälper.

SVD Brännpunkt, ni kunde lika gärna publicerat en redogörelse för det svenska språkets rikedom i avskedsfraser signerad Glenn Hysen. DN, ni kunde lika gärna låtit den ligga till grund för en ledarartikel. Trovärdigheten är allt när det kommer till politik. Och så länge Lars Beckman företräder Moderaterna i public service-diskussionen är det ett mycket fattigt parti.