På sistone har humor verkat vara den mest kontroversiella egenskapen en människa kan ha i offentliga debattsammanhang. Det har feltolkats, såväl avsiktligt som oavsiktligt, det har upprörts känslor och det har återigen diskuterats var gränsen för skämtande går. Naturligtvis varken för sista eller första gången. Och vem kan ha invändningar mot det? I humorns natur ligger att den med jämna mellanrum måste omvärderas, kritiseras och skärskådas. I dess flexibilitet ligger dess styrka: att alltid slå från en oväntad vinkel. Ett bra skämt är sällan nytt, men däremot anpassat efter de nya omständigheterna. Inget fel i det.
Men det ständiga analyserandet av vad som passeras som humor och vad som passerar för plumpa påhopp innehåller ett problem: det slöar ner skämtets utveckling. När Rebecka Ahlberg i en Galagokrönika satiriskt skrev att Per Gudmundson skulle skjutas var det enda raka för SVD att göra att JK-anmäla, och det enda raka för JK att avslå anmälan, så långt håller jag med. Men i det efterföljande debatten har Sveriges satirikers centralorganisation, organisationen som Ahlberg använde som alias i krönikan, hamnat i bakvattnet och glömts bort. Fokus har riktats på ett skämt utan sammanhang, vilket naturligtvis kommer framstå som plumpt. Vad blir förlusten? Jo, att SSCO, en klassisk såväl som briljant idé för att framföra obehagliga, idiotiska, provocerande och ibland totalt smaklösa skämt, gått förlorad som kontext. Snabbhet är central i humorns karaktär, en referens måste förstås omedelbart för att inte poängen ska gå förlorad och en vidarespinn måste göras när det tidigare skämtet fortfarande finns i minnet. SSCO hade, om fler hade struntat i den fåniga ”VAFANSARU?!”-debatten, kunnat bli en fantastisk källa till humor. Men nu är den avsomnad, analyserad till en för tidig död.
På samma sätt blåser det idag upp till vattenglasstorm kring Flickjox, ett påhittat socialt media som använts som haussad hemlighet med målet att driva med invitehetsen kring Google+ och dylika nya tjänster. Svenska Twitter är delat i tu: de som tycker det är en godhjärtad drift med branschens hets efter att alltid veta allt om det senaste, och de som tycker det är ett von oben-hån som bara förvirrar folk som inte gjort något. Oavsett vad man tycker om skämtet kan man fastslå en sak: de blandade åsikterna gör ingenting för Flickjoxs utveckling. Det hade kunnat bli en symbol, ett sociala mediers 40 000 miljarder. Det hade för evigt kunna stå för antingen den löjliga önskan att alltid vara först, eller ”twitterelitens” försök att sätta sig på de fans de är beroende av för sin fortlevnad. Det hade kunnat bli en ikon. Tyvärr för alla lär det inte bli så. Det lär dö, delvis av skaparnas rädsla för att göra någon ledsen på allvar (för det var naturligtvis inte deras ursprungliga avsikt; tror du det är det nog dags att på allvar se över din bild av humor), delvis genom det negativa trycket från de som inte gillar idéns grundtanke.
Twittereliten, förresten. I sammanhanget är det om något en symbol över förlorade skratt. Ett löjligt begrepp, som enbart de av fåfängligheten förblindade kunde använda som självpåtagen proffstitel, som förvandlats till ett bittert smeknamn på alla som inte använder Twitter på ett sätt som tillfredsställer ens bild av mediet. Vilka förutsättningar hade inte det begreppet? Hur gloriösa hade inte skämten, spinoffsen och skratten – både med och åt begreppet – kunnat bli? Och hur snöpligt slutade inte historien? Twittereliten är idag bara ett fnysande, ett utfall mot en obefintlig grupp idioter som beroende på vad man ogillar den dagen förändras och byts ut. Istället för att vara en levande definition av humoristisk självdistans och –kritik.
Men men. Att små idéer går förlorade är inget att göra åt, och förmodligen inte heller någon större förlust. Den förlust jag själv känner av är den som i engelsktalande länder brukar kallas för ”memes”. För jag är övertygad om att såväl SSCO, Flickjox och Twittereliten hade kunnat bli något mer: bli en kulturutövning, ett internskämt halva svenska nätet emellan. Jag tror det hade kunnat leda till svenska memes, en vara vi i övrigt sannerligen inte är bortskämda med. Men allt analyserandet satte effektivt P för det. Sätter man sandpapper på en käpphäst är det klart någon kommer riva sig, och jag tror det är det som hänt här. Så länge vi kommer hindra ett skämt i vardande genom att stanna upp och tänka alldeles för länge, så länge kommer vi inte ha någon blomstrande memekultur i Sverige. Det kanske är så svårt att släppa taget. Det kanske är ogörligt att se något man kan krysta fram invändningar emot utan att yttra dem. Det kanske är dumt att inte vända på alla stenar. Men i det här fallet får vi göra en avvägning: vill vi se en mer positiv och flexibel svensk nätkultur, med risk för att någon blir kränkt – eller vill vi försöka göra alla nöjda till priset av ett skämt som skulle kunna utvecklas till något mycket större?
