Min absolut enda kommentar till dagens jippo följer:
De som ringde brudnäbbsagenturen borde kanske varit tydligare med att det var små flickor som GILLADE kärlek som eftersöktes…
Om mig och det jag är intresserad av
Jag har länge tänkt skriva något om dagens debattklimat, och hur traditionen att mestadels de som har kunskap i ämnet tillåts debattera det i media är döende till förmån för “skrik högst”-diskussionerna. SVT Debatt, kommentarsfält, Alex Schulman, bloggare, Aftonbladet Live… överallt växer trenden att låta människor komma till tals om ämnen de inte har en aning om. På få ställen växer dock trenden att utbilda dem innan man släpper lös deras fradgade fingrar. Men när jag påmindes om den här gamla fantastiska Kalle & Hobbe-strippen kände jag att det var lugnt. Jag behöver inte skriva tusen ord om ämnet. Jag gör som jag tycker fler borde: lämnar ordet åt någon som vet bättre, och kan uttrycka det bättre, än jag själv. I detta fallet alltså geniet Bill Watterson. Behold.
(Om du vill att den ska bli större finns det ett läckert knep – klicka)
Ovanstående är en autentisk temporär regellista för en golfbana i England under det något hektiska krigsåret 1940. Det fastslås alltså bland annat att man kommer under utan pliktslag, golfens version av straffminuspoäng, med att fly från fallande bomber. Trots att det är under pågående spel. Om ens putt däremot sabbas av en simultan explosion, och man gör omslag, får man ett straffslag.
Bakgrundshistorien är att tyska plan från det ockuperade Norge på väg till uppdrag i norra England ofta hade flugit under kyliga omständigheter, och därför var tvungna att sätta ett skyddande lager vax på eldrörens mynning. Flygarna brukade skjuta ett par rundor mot förbipasserande golfbanor för att få bort vaxen. Detta var golfspelarna varnade för, och hanterade därför omständigheterna med vederbörlig ordning och reda: temporära regler för spel i krigstid i stort.
Jag tycker det är ganska coolt.
Här följer en svada.
Jag läste idag en digitala medier-artikel av Catia Hultquist i DN. Hon skrev om kvinnor som delvis tack vare Facebook och Twitter kunnat börja referera till sig själva som ”snygga”. Hon skrev att detta är något helt nytt, sensationellt, att kvinnor i media kan säga ”jag är minnsann en goding jag”. Sen drar hon fram alla kära framgångsevangelisters favoritexempel Blondinbella – enligt artikeln ”politiker och affärskvinna” – och berättar om hennes nya kassako Egoboost, peppning i bok- och tidningsform. Allt gott så långt. Men vad bygger Catia hela detta resonemang, ja, hela sin krönikas existensberättigande på? Jo, frånvaron av jantelag i ovanstående.
Jantelag. Detta förhatliga jävla pseudoord. Senaste gången en hel jävla befolkning lät sig kuvas och inordnas så brutalt av en simpel jävla floskel var väl ”livet har sina goda stunder”. För vad är jantelagen annat än ett löjligt hjärnspöke, en folktro som borde lämnat vårt kollektiva minne i samband med att vi slutade oroa oss för näcken och älvor nånstans i 1800-talets slut? Ingenting. Jantelagen är ingen-jävla-ting. Annat förstås än något arroganta strebers kan skylla på när de från sitt självutnämnda von oben-perspektiv spottar ner på sina kritiker. Och notera: med ovanstående mening avser jag inte människor som nått framgång i största allmänhet. Jag syftar på de som inte kan hantera kritik i sitt uppsatta läge; de som då måste skrika ”jante” och peka ut människor med rimliga invändningar som småaktiga dagisfascister.
Fortsätt läsa “Jag hatar idén om en existerande “jantelag””
Att Barbie-dockorna har rätt orealistiska midje- och bystmått kommer knappast som en överraskning för någon. Tvärtom, senaste gången något gick så abrupt från att vara älskat av alla till att utgöra den universella klagomuren/skambocken över mänsklighetens låga tolerans var väl när Tyskland föll och lämnade den tidigare solsymbolen svastikan till sitt öde. Nå, en som ville demonstrera Barbiedockans absurda 39-18-33-mått var Hamilton College-studenten Galia Slayen i New York. Hon byggde sin egen lifesize-Barbie, och satte på henne en t-shirt som hon själv använt under sin kamp mot anorexian. Slayen skyller inte sin sjukdom på Barbie, men säger till TODAY.com att hon var en av de miljömässiga faktorerna som fick henne drabbad. “I’m blond and blue-eyed and I figured that was what I was supposed to look like. She was my idol. It impacted the way I looked at myself.”
Häromdagen fick en högt uppsatt grekisk diplomat sparken från sitt jobb på den grekiska ambassaden i Sverige. Sånt händer ibland. Man har för mycket gurka i tzatsikin och presidenten lackar, man trimmar moppen lite för hårt – eller ännu värre: inte alls. Man deltar inte i de stora glada sjungande paraderna nerför de pittoreska bygatorna. Den här gången var det emellertid en smula mer befogat, och på grund av en lite tråkigare fördom om greker, som den gode diplomaten fick packa ihop souvlakin och dra. Han var nämligen inte så värst diplomatisk.
Bakgrundshistorien är att en svensk kvinna, i media refererad till som Anna (jag menar, hon är ju svensk), anmälde ett övergrepp begånget i Grekland till polisen. Detta ledde förpaffande nog inte till någon som helst påföljd för mannen anklagad för brottet, utan istället till att Anna blev åtalad för förtal. En svensk man som läste om denna affär reagerade och mailade den grekiska ambassaden, bara för att få ett spefullt ”lång näsa” till svar. Ambassadören skrev att det inte var Grekland och grekerna som skulle skämmas, utan snarare Sverige och svenskarna över ”svenska kvinnors uppträdande, på semester i alla delar av världen och med utländska medborgare i sitt eget land!”. Per Ström och Flashback nickar medhållande.
Jag var på en hemmafest i helgen. Det är inget konstigt, jag är 22 år, då är det väldigt naturligt att gå på hemmafester. Åtminstone som jag resonerar – min logik är som sådan att man vid ca 15-16-årsåldern (åtminstone i mitt fall, ni morska jävlar som ska komma med ert eviga kosmetiskt livserfarna “mnjääee jag började nog gå på hemmafester när jag var närmare 12 – ja alltså, sådär några veckor innan jag förlorade oskulden och rökte braj för första gången”, ni kommer få pungcancer och förtvina ca imorrn så håll käften) nervöst började testa på lite cidersippande i andra ungdomars på värdesaker undantagstillståndsartat rensade hem. När man sedan fyllde arton var man hjärtligt trött på att hänga i vardagsrum med fulköpt folköl, så då kom hela gå ut-grejen som en gift from above och man hälsade den med att smälla samtliga ens kronor på stor stark (notera, inte öl – “stor stark”). Några år senare, typ nu, är man så jävla trött på att betala alldeles för mycket pengar för att bli alldeles för varm i ett alldeles för trångt ställe som spelar alldeles för dålig musik på alldeles för hög ljudnivå. Entré igen hemmafesterna. Vad sa du? Dricka sjukt god öl som man köpt för 25 kronor styck, halvliggandes i fantastiskt mjuka soffor samtidigt som en “best of chillwave och svensk knarkhiphop”-spellista från Spotify går på högtalarna? Where do I sign up?
Fortsätt läsa “En helt ny, och fantastisk, sida av ett gammalt mynt: Vilken #chipsmix är godast?”
Sverigedemokrater. Så många infallsvinklar, så lite tid. Eftersom att den senaste gången en så stor samling utskällda människor hamnat i maktposition var när ”livsstilsbloggare” blev ett uttryck i vars man mun har dissar mot SD sedan de i september förra året kom in i riksdagen varit närmast att betrakta som en nationalsport (och där måste man väl tillägga ”the laugh’s on you” åt filmjölksnationalisterna i partiet i fråga själva). Det har ifrågasatts åt höger och åt vänster och upp och ner, och knappt en dag går utan att ett grävande reportage om någon blekfet skånsk SD-kommunfullmäktiges bakgrund inom våldsporrsorganisationen ”Negerkross” rullas upp i dagspressen. Och solen har sin gång.
Det enda frågetecknet som egentligen finns kvar att medelst hårda nypor räta ut är det som jag nedan tänker ta upp. Sverigedemokraternas komplicerade relation till sociala medier. För om det är någonting vi sett bevis på det senaste halvåret är det att Facebook, bloggar och Twitter har samma inverkan på våra kära folkhemsbevarare som uppföljare har på klassiska 80-talsfilmer: det lockar det absolut värsta ur dem. Fortsätt läsa “Sverigedemokraterna och Facebook: en komplicerad relation”
Tipp-Ex har gjort det, Nintendo Wii har gjort det, och nu gör det tequilasmakande ölmärket Desperado det. Att ta över Youtubes visningsfönster och utnyttja det på helt nya sätt är på tillväxande i reklamvärlden. Skillnaden mellan Desperado här och de tidigare kampanjerna, kreativa as they may be, är att den förstnämnde tar det hela ett steg vidare och inkorporerar din Facebook. Det gör att du i denna reklamfilm inte bara har förmånen att få besöka en riktig brakfest – du kan också se bilder och porträtt på dina riktiga vänner ståendes överallt! Och i slutet av reklamfilmen visar en snygg brud eller en snygg dude, beroende på vad du valt i början, att hon eller han taturerat in en bild av din profilbild på Facebook på skuldran! Det blir inte bättre.
Det intressanta med den här formen av reklam är naturligtvis att den bryter förväntningarna totalt. Men kan den, trots sin till ytan större häftighet, konkurrera med en lyckad viral video t.ex. Old Spice?
Youtubaren thebestvm fick härom veckan ett samtal från ett okänt nummer, som han därmed lät gå till telefonsvararen. När han sen skulle kolla vem det var som ringde upptäckte han att det var en smått berusad gentleman som, eftersom han trodde att han ringde sin flickvän, valde att erkänna sin otrohet med dennes syster. And who can blaim him? Hon hade ju större bröst.