“Förslaget om 18-årsgräns på sociala medier är sanslöst illa underbyggt och orealistiskt så klockorna stannar, skriver Internetworlds krönikör Jack Werner.”
Så lät ingressen på en text jag skrev den 24 okober 2013, och som publicerades på numera saligen hädangångna InternetWorld. Som alla andra tio år gamla texter har den åldrats, delvis på ett intressant sätt eftersom det påminner oss om vilka problemen vi ansåg fanns på sociala medier för ett decennium sedan var av helt andra slag, och kanske hade jag inte skrivit den exakt likadant idag. Men eftersom ämnet nu kommit upp på den politiska agendan och det förslag jag kritiserade då numera framförs av riksdagspartier tycker jag den kan förtjäna att återpubliceras.
Så här kommer den:
Det är viktigt att vara positiv. Därför har jag sökt fördelarna med förslaget som Linda Bohlin, jur.kand och och ansvarig affärsutvecklare på Juristpunkten, framförde i Dagens Juridik den tionde oktober: En 18-årsgräns på sociala medier. Dessutom ska de sociala medierna, tycker Bohlin, registrera sina användare ”med fullständiga personnummer som enkelt går att spåra”.
Och det är med stor stolthet jag kan meddela att om Bohlins förslag genomförs kommer den svenska arbetslösheten snart vara ett obehagligt minne blott – den förstärkning som polisen kommer kräva för att följa detta förbud lär räknas i hundratusentalsklassen. För att säkra att landets nästan två miljoner barn och ungdomar inte öppnar ett nätfönster där kommunikation mellan två eller fler personer möjliggörs kommer vi behöva en cyberarmé som får Kinas dito att blekna.
Hon försöker visa hur Instagrammålet, där unga förtalade och kränkte andra på Instagram, bara skulle kunna inträffa på nätet genom att skriva att ingen skulle starta ”en klubb på skolan och samla in bilder och hänga upp i korridorerna med kommentarplats för andra att skriva kränkande kommentarer”. Jag antar att det var länge sedan Bohlin studerade väggarna på valfri högstadieskolas toaletter.
Fler exempel på det öppna nätets risker anser hon är den göteborgska 45-åring som åtalats för sexuell webcamutpressning mot ett tjugotal ungdomar, och det egna mötet med en medelålders sexchattare när hon som ung tonåring spelade spel på nätet. ”Vi vuxna har ett ansvar gentemot de unga att förhindra att saker som [dessa] inte upprepas”, skriver hon och skrider raskt till handling – med att vilja bannlysa offren snarare än förövarna från det fria samtalet på nätet. Perfekt, rensa bort tonåringarna så kommer internet äntligen uteslutande befolkas av 40-åriga Toppkommentatorer med kvinnosynsproblem. Som vi alltid velat ha det.
Jag ska tala klarspråk. Bohlins förslag är sanslöst illa underbyggt, orealistiskt så klockorna stannar och ovärdigt debatten i en samtid då nätets infrastruktur blir allt viktigare i våra vardagsliv. Men det kommer inte från ingenstans.
Sexövergrepp och Instagram-förtal är brott som får oss att maktlöst slå ut med händerna. Ingetdera är dock nytt, bara nu möjligt att genomföra i en större skala och högre hastighet. Somligas reaktion blir då att ropa på lagstiftning, en idé som bottnar i den anrika traditionen att försöka förbjuda bort dåliga saker. Detta inträffar på alla nivåer, på alla plattformar, och är nästan lika tandlöst överallt. En vän brukar roa sig med att se sin tioårige son överlista de ordblockerande säkerhetssystemen på MovieStarPlanet, avsedda att hindra användarna från att fråga om varandras Skype-konton. Barn är ju inte dummare än att de förstår att synonymer till eller omskrivningar av ”Skype” glider igenom utan problem.
När en äldre generation försöker förstå en yngre generations misstag på nätet sker det ofta utan att de förstnämnda tittar sig i spegeln. Gjorde de det hade de känt igen de attityder som visas upp – allt från sexism, rasism och hat mot avvikelser från normen till upproriskt tonårsbus – från sina egna uppväxter. Instagramkonton var polaroidbilder. Hackade sajter var tjuvrökning. Facebook var skolgården. Det mänskliga beteendet har visserligen fått en boost av hastigheten och gränslösheten i nätet, men vill man åt problematik i människans syn på omvärlden måste man börja där, inte i forumet den visar sitt fula tryne.
I en minnesvärd standup kommenterar Louis C.K gnället om homoäktenskap. “Folk försöker få det till ett samhällsproblem. Som när någon ställer sig upp på en talkshow och säger ‘Hur ska jag kunna förklara för mitt barn att två män gifter sig?’ Inte fan vet jag, det är ditt barn, det är din jävla uppgift. Två killar älskar varandra, men får inte gifta sig eftersom du inte vill prata med din fula unge i fem jävla minuter?” Jag är lockad att ge samma råd till människor som istället för att greppa sina ungdomar och prata allvar om samhällsproblem håller för öronen och ropar på förbud. Prata med din fula unge i fem jävla minuter.
En gång, på ett av mitt första jobb, lovade jag för mycket. Jag tog ansvar för en leverans utan att förstå vad den innebar, jag hade ingen aning om vad jag pratade om. Eftermiddagen innan deadline reste sig min chef från sin stol, tog kavajen över axeln och frågade mig hur det gick. Han visste mycket väl att jag inte ens klarat av hälften.
“Du sade att det skulle vara färdigt imorgon. Jag förväntar mig att det blir som du sagt”, sade han under obruten ögonkontakt. Sedan gick han.
Jag var 20. Jag behövde inte mycket. Jag var inte behövd någon annanstans. Vid fem på morgonen hade jag levererat.
Det var i sin ordning. Jag gav mer än jag tog, för av mig förväntades en arbetsmoral uppoffrande på gränsen till självutplånande och i utbyte fick jag erfarenhet, självinsikt och en liten lön. Tiden i mitt liv var sådan, och jobbet.
Opinionsbildaren Carl Albinsson har säkert också varit där, säkert också trivts i det, men nu är vi båda här: i trettioårsålderns småbarnsföräldraskap. Våra prioriteringar har förändrats. Albinsson är missnöjd med förskolan. Han har skrivit en debattartikel i Aftonbladet om att det för ofta är stängt då personalen måste ha möten.
“Måste alla i personalen vara med precis samtidigt” på dessa möten, frågar sig Albinsson, “så förskolan tvingas stänga? Måste de interna aktiviteterna verkligen ske under ‘vanliga öppettider’?”
Här tycks, skriver han, den svenska förskolan “främst finnas till för de anställda.”
Då var det bättre när han bodde i Belgien och betalade för barnkrubban. “Där var det aldrig tal om APT eller planeringsdagar.”
Däri ligger Albinssons egentliga ärende, för han kommer från Timbro och arbetar med att privatisera Sverige. Han vill stoppa in förskolorna i en låda, Systembolaget får gärna ramla med, och transmogrifiera dem till private equity business ventures.
Kanske har han ekonomiska argument för sin sak, vad vet jag. Det är inte dem jag vänder mig emot, utan mot synen på förskolan.
“Som kommersiell aktör på en vanlig marknad väger föräldrarnas perspektiv tyngre”, skriver Albinsson. Bli kund, bli överordnad. Som min chef när jag var ung. En som tittar på dig, säger: lös det, och sen vänder sig om och går sin väg medan ett outtalat “annars” hänger kvar i luften.
Carl, så vill jag aldrig göra med min sons förskola.
De på förskolan min son tyr sig till när han är ledsen är inte 20-åringarna. Det är inte de som liknar oss förr, utan de som liknar oss nu. De vuxna. De jobbar 40-timmarsveckor och går sedan hem till sina familjer. De har inte möjlighet att slinka omkring i andras glatta scheman eller krav mer än de redan gör. Vi har inte köpt dem. Vi samarbetar med dem.
“Jag har aldrig hört talas om en Ica-butik som håller stängt en hel dag för att personalstyrkan är på planeringsdag”, skriver Albinsson.
Själv har jag aldrig hört talas om någon som lämnar sin tvååring på Ica innan de kliver på bussen till jobbet. Och det av goda skäl. Förskolor är inte omsorgsaffärer utan mötesplatser för ömsesidiga förtroenden, där armlängds avstånd opererats in mellan föräldrarnas plånböcker och deras barns vardagstillvaro.
Framför allt har jag svårt att se problemet. “Minst en gång i månaden måste alla föräldrar gå från jobbet strax efter lunch” för att förskolepedagogerna ska ha APT, skriver Albinsson.
På min förskola är det en kvart tidigare vi ombeds hämta. Om det går.
Vad gäller planeringsdagarnas antal utmynnar en uppföljande diskussion på Twitter i att Albinsson erkänner att det är fyra – ”Fyra dagar för mycket”.
Tycker man detta gör att förskolan “främst finns till för de anställda” vore det intressant att höra vilka Carl Albinsson tycker landets vinstdrivande friskolor främst verkar finnas till för. Någon som just försvunnit ut genom en dörr med kavajen över axeln, månne?
Nå. Det är tur att alternativ omsorg erbjuds under dessa fyra dagar, eller att man kan ta ut föräldrapenning och stanna hemma om man så önsskar. Denna uteblivna dryga arbetsvecka, utslagen över ett år, är alltså fullt underbyggd av systemet.
Fast det finns säkert människor för vilka de fyra dagarna ändå är svåra att lösa. Människor som sliter som djur och ändå gråter över pengarna om natten eller som stressas sönder på någon av landets alla arbetsplatser med stort värde men små resurser. De som inte har råd eller möjlighet att ta fyra extra dagar om året ledigt. De som måste jobba istället för att vara med sina barn.
Tänk, vilket eftertryck det hade haft, om det var någon av dem som framförde Timbros åsiktsproducent Carl Albinssons kritik.
Eleverna på Bollnäs folkhögskola delar lokaler med politikerna i Region Gävleborg. De äter lunch i samma matsal. Ungdomar i början av sina yrkesliv som tar mos ur samma tråg som makthavare i kostym.
Igår skulle politikerna samlas till regionfullmäktige, och för att fira högtiden skulle eleverna från musiklinjen lussa för dem. En lucia hade utsetts genom lottning. Alla som velat hade fått anmäla sig, men slumpen fått avgöra.
En halvtimme innan det skulle genomföras ställdes det in. Beslutet togs av Mattias Eriksson-Falk, nyvald ordförande i regionfullmäktige och sverigedemokrat.
Anledningen var att lotten fallit på fel lucia.
“Vi hade förväntat oss ett traditionellt luciafirande”, säger Eriksson-Falk till Gefle Dagblad. “När vi fick uppfattningen att det inte var det så sa vi att det inte skulle hållas i fullmäktiges sal.”
Den som av slumpen blivit vald identifierar sig inte som kvinna utan som icke-binär.
Inte han. Inte hon. Hen.
“Vår strävan är att utforma politiken efter hur vi tror att människan är och inte hur vi önskar att hon vore.”
Man skriver att människan är både “konstruktiv och destruktiv och att det inom varje människa pågår en daglig och livslång kamp mellan dessa motstridiga krafter”.
För att rätt sida av den mänskliga naturen ska triumfera vill SD “skapa, stödja och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor, miljöer, beteenden, traditioner och gemenskaper som hjälper individen att bejaka de goda och konstruktiva sidorna inom sig själv.”
Traditioner är för SD inte bara för trevnad och nöje. De är ritualer som ska framhäva idealmänniskan. Framhävs fel människa är det ingen ritual längre. Då är det avgudadyrkan.
Det förklarar att man är beredd att ta strid om vanliga privatpersoner, sådana som inte själva sökt offentligheten utan bara velat delta i samhället, och göra alla scener, hur små de egentligen än är, till slagfält.
Sagostunder på bibliotek. Grundskolors luciatåg. Eller folkhögskolors. En julkrubba kan inte inredas med armlängds avstånd. De som inte passar in men ändå fått vara med har gjort skada och för att neutralisera den måste de göras till idealmänniskans motsats: syndabocken.
Deras existens får inte premieras. Har de premierats inför tio måste de fördömas inför hundra.
“Det var många som tog illa vid sig men det var jobbigast för lucian. Hen är väldigt ledsen, jag har fått stötta”, säger musiklinjens linjeansvarig Mattias Windemo till Arbetarbladet.
SD:s distriktsordförande i Gävleborg heter Roger Hedlund. I en intervju med Gefle Dagblad kallar han Bollnäs folkhögskolas planerade luciafirande för en “plojvariant” och försvarar sin partikollega, Mattias Eriksson-Falk.
“Han försöker bara upprätthålla en ordning”, säger Hedlund.
Två veckor efter valet fick Abdimajid Osman nog. Rasismen, som han hade märkt av ända sedan han kom som flykting från Somalia till Sverige 1986, hade accelererat. I nästan 40 år har han levt här, hunnit bli docent i medicinsk genetik, men nu var det nog. Han skrev i Aftonbladet att han inte längre såg någon framtid för sig själv och sina barn i “ett främlingsfientligt Sverige”. Han skulle emigrera.
Journalisten Bilan Osman vittnade den tionde oktober på Twitter om ett hat på sociala medier som i yngre år hade fått henne att må dåligt, men som hon nu inte längre kunde förmås att bry sig om. Abdimajid är hennes far, men hon verkar inte följa med honom i flytten. Hon gav uttryck för en likgiltig stridslystnad. “Ni blir inte av med mig på ett bra tag”, skrev hon.
Hennes tweet fick många svar. Ett kom från en nyligen folkvald regionpolitiker i Stockholm. En sverigedemokrat, som också var partiets ansikte utåt i dess webbtevekanal Riks.
“Vi har iallafall blivit av med din far, så alltid nått! :)”, skrev Rebecka Fallenkvist.
Fallenkvist, hon har för tillfället någon sorts tjänstledighet. Fyra dagar efter tweeten om Abdimajid Osman publicerade hon en händelse på Instagram om förintelseoffret Anne Frank, där hon kallade henne sedeslös (“omoralisk i synnerhet i sexuellt avseende” enligt SAOB, i korsord ofta använt som ledtråd till ord som “syndig”, “liderlig” och “förtappad”).
“Min story syftade till det goda och mänskliga hos Anne”, förklarade hon sig i ett SMS till DN, och trots att Jimmie Åkesson i Agenda beskrev det som “en rimlig förklaring kanske” ledde reaktionerna – rubrikerna i Jerusalem Post, tweeten från Israels Sverigeambassadör och avståndstagandet från Judiska centralrådet – till att Fallenkvists ord för första gången hade en negativ effekt på hennes karriär.
Förintelsen är förvisso ojämförlig. Inte vid något annat tillfälle i vår moderna historia har xenofobi haft så horribla konsekvenser. Det finns en särskild laddning i att vanhedra dess offer, samhället reagerar starkt på det, särskilt när hånets avsändare företräder ett parti vars grundare delade mördarnas ideologi. Det är som det ska att Fallenkvist inte kommer undan den här gången.
Samtidigt säger det något att hon fram till denna punkt faktiskt har kommit undan. Att revynumren i Riks, klipp efter klipp där skämtet alltid är att blatten får en enkelbiljett till Somalia, inte fått några följder alls.
(Av de anmälda hatbrotten 2020 var hälften enligt Brå riktade mot muslimer.)
Det är i dagarna exakt tretton år sedan Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet utnämnde det växande antalet muslimer i Sverige i allmänhet till “vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, en trend han lovade göra allt i hans makt för att vända.
(Mer än var fjärde barn som var muslim hade enligt Rädda barnen 2021 upplevt diskriminering eller trakasserier på grund av sin tro.)
På presskonferensen då Tidöavtalet presenterades kallade Åkesson det “ett paradigmskifte” i svensk invandrings- och integrationspolitik.
(I våras visade en undersökning av Expo att islamofobi och afrofobi var de vanligaste uttrycken för rasism i Sverige.)
Vår ryggmärgsreflex att stanna upp och dra efter andan inför öppen antisemitism är av godo. Men bara för att annan intolerans blivit vardaglig får den inte börja accepteras. Redan den tionde oktober, fyra dagar innan hennes story om Anne Frank, borde Rebecka Fallenkvists sätt att tala om människor som utsetts till samhällshot ha uppmärksammats. För de hon oftast pekat ut som fiender är de som Sverigedemokraterna haft i siktet i tretton år.
Och det kan inte vara Sverigedemokraternas känsla för var isen är tunnast som markerar gränsen för hur vi talar om människor.
Larm. Än en gång, larm. “Svenska barn leker lekar från våldsamma Squid Game”, enligt Kulturnytt i P1. Kvällstidningarna fyller på: “Flera föräldrar har hört av sig till Aftonbladet och berättat att lärare och rektorer är oroliga för lekar på skolgården.” “Lekar och ageranden hämtade från serien blir allt vanligare”, intygar TV4.
Läser du det här så vet du vad Squid Game är. Som alla andra större kulturfenomen har Netflixserien, vad dess formella åldersgräns än varit satt till, runnit över sin egen tillbringare. Via contentproducenter på Youtube- och Tiktok har titeln och dess handling, eller åtminstone estetik och symboler, sipprat ner till unga och barn.
Då gör de som de alltid gjort, och bygger sina lekar kring det de inte förstår i världen vi skapat åt dem, för att på så vis kunna lägga det under sig.
Och sedan hamnar vi här igen, i den gamla godtyckliga moralpaniken. Det är en dans så invand att till och med jag själv, om än utan någon som helst entusiasm, kan mina steg. När ett kulturfenomen blir en snackis är varningarna för dess effekter det oundvikliga nästa steget, och när kritikern av varningarna träder fram hamnar hen själv i strålkastarljuset för några undflyende sekunder.
Men tydligen måste det sägas igen, för än en gång framställs nu alltså barns och ungdomars lekar – eller åtminstone vuxenvärldens dimmiga vision av hur de ser ut – som hot.
Visserligen är den mediala konstruktionen lättare att genomskåda än vanligt den här gången. Rektorn som intervjuas i Kulturnytt säger att lekarna inte är våldsamma, och till Aftonbladet säger en biträdande rektor att det hela egentligen inte är “ett stort problem”. Återstår gör bara de braskande rubrikerna, ekande tomma luftslott som hänger likt dåliga samveten ovanför brödtexternas medgivanden. Vad som egentligen hänt där på skolgårdarna vet väldigt få.
Men i vårt lilla, lilla titthål in i vad barn och ungdomar gör med varandra har vi tyckt oss se något illavarslande, och hur luddig och ofullständig vår bild än är känns tillfället att agera för lockande för att passera.
Sanningen är, nu såväl som då, att barns och ungdomars sociala samspel alltid har innehållit ett mått av gränstänjande provokationer. De prövar varandra, psykiskt och fysiskt, skrämmer, hotar och utmanar, och räcker med att jag beskriver ett par knogar tryckta mot ett mynt på betongen för att ni ska jag förstå hur jag menar.
I och med lånet av Squid Games namn kan detta än en gång konstrueras som en nyhet, och därmed tillåts en rådvill vuxenvärld fokusera på formen istället för innehållet. Mejl kan skickas till vårdnadshavare med varningar, och så går man vidare, trots att de elaka lekarna fortsätter ute på skolgården under sina gamla namn.
Och de lekar man varnat för kanske inte ens var problem till att börja med. För lek är också bearbetning och begripliggörande. Den som hör om Squid Game kanske skräms, men den som vinner det på lekplatsen vet att det bara är ännu en av utmaningarna som skymtar i ens allt mer utvidgande horisont, utmaningar som man faktiskt kan bemästra. Världar man kan övervinna.
Kvarstår gör våra varningar, som inget annat än våra patetiska försök att döva vårt dåliga samvete. Vi vet att barn och unga behandlar varandra illa, och vi har så förtvivlat svårt att hantera det. Vi fylls av så mycket brustet ansvar att det bara behövs en tillräckligt vass symbol för att vi ska punkteras, och allt ska välla ut över den. Varning! Förbjud! Stoppa! Sen är vi tömda och tror det betyder något.
Medierna, i vad som antingen är någon sorts debil tro på att de gör sig relevanta eller helt enkelt en extremt krass förväntan på klick att skörda, underblåser. Istället för att informera eller förklara hetsar man upp och skrämmer, och dessutom sprider man idén man låtsas varna för.
Samtidigt pågår vardagen, oadresserad, oförändrad.
Det blir allt svårare att låtsas som det handlar om enkla missförstånd, och inte egocentrist nonchalans satt i system.
Denna apriltorsdag spelade jag och Åsa, två tredjedelar av vår nystartade Källkritikbyrån, in den 14:e och sista delen av “Källkoll corona” på UR. Produktionens sista avsnitt gjordes som dess första, med lätt men precis hand, snabbt men kärleksfullt. Den första manusskissen var klar på onsdagseftermiddagen, och finslipades så en färdig version fanns på bordet när vi sågs vid åttatiden imorse. På morgonen improviserades de sista detaljerna fram, varpå vi drog igenom det hela i en repetition. Vid nio spelade vi in, och drygt tre timmar senare var avsnittet redigerat, klippt och färdigt att publicera.
24 timmar mellan skiss och publicering. Passande för en produktion som på en vecka gick från idé till första redaktionsmöte.
Idén kom från UR och var enkel. Inför infodemin har låg- och mellanstadieelever stort stöd av vuxna i närheten, och gymnasieelever har hunnit skaffa sig mer kunskap och verktyg. Högstadieelever, däremot, riskerar falla mellan stolarna. För dem ville projektledarna Fredrik Quistbergh och Nickoletta Jordö därför skapa ett snabbt och rörligt teveformat om källkritik inför coronaflödet. Om man dessutom på köpet råkade visa att det inte på något sätt var omöjligt för UR att på bara en vecka komma igång med en tidskritisk teveproduktion var det bara en bonus.
Vi kontaktades i slutet av mars, och dealen var färdig kort därpå. Tanken var egentligen att ett första avsnitt skulle publiceras på vår första arbetsdag, måndagen den 30 mars, men tack och lov övergavs den idén och första avsnittet kom istället onsdagen den första april. Det handlade om kedjebrev och ryktesspridning om dramatiska nedstängningar av Stockholm.
Det hela var lite trevande. Jag och Åsa var ensamma i rutan, och för att ge storyn någon sorts naturligt startskott fick den halvt motvillige producenten Sam Safinia agera tipsare om en story från sitt sociala medier-flöde.
Sam är en i alla avseenden utmärkt producent, men han älskar inte att kliva in som skådespelare. Lyckligtvis förskonades han från fler än ytterligare bara ett framträdande i serien. Redan i andra avsnittets första sekund klev nämligen, med karaktäristisk energi, programledaren Edwin Safari fram och blev seriens unga, icke-mästrande ansikte, i bjärt kontrast till dess två petimätrande faktagranskare. Med hans frågor kunde avsnitten få styrfart.
Jag och Åsa ansvarade för manus. Man kan överskådligt säga att jag stod för avsnittens form, medan hon stod för dess innehåll. Det vill säga, Åsa researchade fram saker som jag försökte hitta roliga sätt att säga. När mina sätt blev för roliga såg Åsa också till att föra dem tillbaka till det rättvisandes ramar.
Formlabbandet märktes redan i andra avsnittets ritande på vita tavlan och i avsnittet om huruvida coronaviruset förutspåtts, men slog inte igenom på riktigt förrän avsnittet om 5G-konspirationsteorier, där vi lekte med split screen för att göra något kul av mobiltelefonskopplingen i storyn. Där fick vår mästerliga kameraman och redigerare Joel Andersson sprinta runt ivrigt med B-fotot.
Även avsnittet om coronans världspolitiska aspekter, om hur länder blåser upp det ena och tystar ner det andra, var en formmässig lek: vi diskuterade fram sakerna över ett (i och för sig fullständigt regelvidrigt) parti Risk.
Dessutom hade det börjat kännas dumt att i manusarbetet reducera Edwins roll i serien till ett tomt kärl av dumma frågor som förde avsnitten framåt. Därför fick han här också ta större plats som jämbördig samtalspartner.
Ju mer avsnitten började bestå av klipp från nyhetsflödet och avfilmade datorskärmar där det söktes information, desto mer tacksamma var vi att Sofie Casserlöv kommit in i projektet. Hon var inte bara behjälplig med det och annat oundgängligt, utan också en guldklimp i arbetsdagen.
Kommunikation kring källkritik handlar att skapa förståelse av världen, vilket gör att ämnena snabbt växer och lämnar det vardagliga faktagooglandet till förmån för större samtal om allt från mekaniken som driver vår världsordning till den mänskliga psykologin. Vi gjorde ett avsnitt om rasism, ett om hur journalistiken fungerar i krissituationer och ett om vad vacciner egentligen är. Det är en påminnelse om att källkritik är omöjlig utan ett minimum av sakkunskaper, som jag är glad att ha fått med i serien.
Formmässigt skulle jag själv säga att “Källkoll corona” var som bäst när det gick mot slutet. I avsnittet där vi gjorde den svårsålda poängen att all obekväm samhällskritik inte är en rysk desinformationskampanj var det med en saftstöldsstoryline, där vi dessutom kunde driva med hur självupptagna jag och Åsa kan framstå i vårt pedagogiska förklarande och – i ett samtal om hur viktigt det är med kritiska röster – helt lyckas överrösta avsnittets enda kritiska röst, Edwin.
Avsnittet om hur man ska lyckas förstå alla grafer och all statistik som cirkulerar när vi försöker förstå coronans framväxt i realtid tog form av en intervention med Åsas tänkta kaffemissbruk (en liten frihet vi tog oss med sanningen, då Åsa faktiskt inte ens dricker kaffe), och avsnittet där vi diskuterade hur framtidens journalistik skulle kunna se ut blev en rolig historia om Edwins swishjournalistiksatsning.
Tyvärr sammanföll våra till slut riktigt uppvärmda kläder med att april månad gick mot sitt slut, och i dagens sista avsnitt av serien gick vi igenom våra lärdomar en smula. Givetvis fanns även här en bitterljuv ramberättelse:
Det vore lögn att påstå att vår serie blivit Youtubes hetaste klickis, men anekdotiska bevis finns för att den ändå visats i många skolors undervisning och faktiskt också konsumerats även utanför klassrummen runtom i Sverige. Det har vi delvis seriens kommunikationsstab, Solveig Brattström och Saskia Oljelund, att tacka för. Särskilt roligt var att de fick in den på såväl SR:s som SVT:s startsidor. Även seriens praktikant Nadja Rautiainen, Micaela Psilander som jobbade med seriens vidhängande pedagogiska material, frilansarna Anna Klockar och Mia Westman som gjorde själva arbetsbladen och vår oftast förekommande ljudmästare Jerry Silfver ska nämnas.
Ja, på en månad har vi alltså gjort 14 cirka sju minuter långa avsnitt som jag tycker i sina bästa stunder varit både roliga och överraskande, dykt rakt ner i vår oförutsägbara vardag och öppet kunnat diskutera svåra ämnen som annars lite för ofta reduceras till binärt svartvitt.
Det är inte dåligt, åtminstone för att vara en liten serie om källkritik gjord på några timmar åt gången.
Men å andra sidan kunde inte Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, veta vad just “stormen är här” betyder för vissa av nätets allra mest världsfrånvända sammansvärjningsviskare. Långt från alla har koll på hela den omfattande referensvokabulären som är en del av konspirationsteorin QAnon.
Jag har varken tid, plats eller lust att förklara hela detta vanvettiga trossystem, men begriper att åtminstone en snabbrevy behövs.
I oktober 2017 stod Donald J. Trump i State Dining Room och såg osannolik ut bland en rad militärer och deras hustrur, samlade till en middag med USA:s president. Till synes i ett infall hade Trump kallat till sig Vita husets presskår för att föreviga ögonblicket, och under fotograferingen sade han något märkligt.
“Vet ni vad det här representerar?”, frågade Trump presskåren och gestikulerade mot sitt uniformerade sällskap. “Kanske är det lugnet före stormen”, fortsatte han med ett roat leende. Vilken storm, frågade presskåren. “Det kommer ni bli varse.”
Det är inte alldeles ovanligt att Donald “very stable genius” Trump säger omotiverade märkligheter, men denna fick konsekvenser. Man kan säga att den födde en kult.
Ett av nätanslagstavlan 4chans underforum heter /pol/, vilket står för “politically incorrect” och är så att säga 4chans ABF: den plats där användarna kan ges det underlag de behöver för att uppgå i och ta strid för nätanslagstavlans politiska världsbild. Det var där, ett par veckor efter Trumps kommentar, som någon under smeknamnet Q började publicera långa, meddelanden, uppdelade av dramatiska radbrytningar, kryptiska och vaga men samtidigt menande: fulla av referenser.
Q antydde att president Trump förberedde någon sorts stor insats mot det korrumperade och groteska etablissemanget, och att en landsomfattande operation för att stoppa dem låg i startblocken. Stormen var nära.
Att det var just på 4chan dessa uppgifter skulle läcka förvånade inte dess användare. En särskilt livskraftig del av mytologin 4chans användare upprätthåller om sin egen mötesplats är att dess inbyggda anonymitet ibland lockar oerhört kända och mäktiga människor.
Till exempel pratades det för några år sedan mycket om att Taylor Swift verkade posta på 4chan, vilket byggdes ut till en teori om att hon dessutom i hemlighet var en vit makt-sympatisör. Den teorin dog snabbt när Swift gav sitt politiska stöd till en demokrat, och tog avstånd från en anti-HBTQ-republikan.
Men hoppet lever ännu på 4chan om att andra makthavare i hemlighet hänger där, bland alla sexlösa förlorare. Därför föll tanken att en insatt källa i Vita huset skulle förbereda dem för presidentens topphemliga planer i god jord.
Två moderatorer på 4chan började vända sig till youtubers för att ge Q:s publiceringar större genomslag, och vips, så nådde idéerna en större publik på Reddit och därefter även Trumpväljare i övre medelåldern på Facebook. Q bytte plattform, från 4chan till det mer anarkistiskt högerextrema 8chan, och QAnon, som mytologin börjat kallas, började manifestera sig i verkligheten.
Allt sedan Trumps första, märkliga kommentarer om en “storm” i Vita huset i oktober 2017 har det varit en återkommande referens för QAnon-anhängare. Det står på t-shirts, ropas av oregerliga gubbar på Trumpmöten och omsätts i memes. Det är en av många vaga antydningar som i efterhand kan appliceras på det som händer i verkligheten, som om de varit förutspåelser.
(Ja, det där var mitt bästa försök att skriva en “snabbrevy”. Sudda ut det där flinet. Det är inte mitt fel att QAnon är så absurt udda att det tar halva texten att förklara det.)
Hur som helst, sedan kom corona. De stigande smittosiffrorna började utöva alltmer press på sjukvården världen över. Och så ställde sig Björn Eriksson framför svenska journalister i onsdags, och återvände till en metafor han redan planterat några dagar dessförinnan: stormen var på gång.
Ni kanske anar vart det här är på väg.
Blott Sverige svenska konspirationsteorier har. Medan de i USA lockas av konspirationsestetiken i slutscenen i Indiana Jones-filmen “Jakten på den försvunna skatten”, där Guds förbundsark göms i en hemligstämplad låda bland tusentals andra förmodligen likvärdigt explosiva statliga hemligheter och antyder att staten vet allt och vi är grundlurade, är vi i Sverige svagare för konspirationsteorier på mellanchefsnivå: det var en grupp poliser som sköt Palme, Estonia sänktes för att tullen släppte ombord en smuggellast och många public service-journalister är sådär lite vardagsvänster. I tråkiga Sverige blir QAnon ingen kioskvältare.
Men även här finns en liten grupp slumpanalytiker som är tillräckligt fantasirika för att se betydelsen i Björn Erikssons uttalande. En av dem är Sofie “Zoë” Geiryd.
Zoë deltog med den samtidsfärgade R&B-dängan “Hollywood-do” i en av Melodifestivalens deltävlingar 2002, men kom bara sexa och slogs ut. Elva år senare deklarerade hon att hon tagit sig ur sin långtidsarbetslöshet, långtidssjukskrivning och många år långa depression med hjälp av sitt koncept “Attractive Magnet™”, som hon nu tillgängliggjorde i form av kurser, föreläsningar och coachning mot facila priser. Idag livnär hon sig på att sälja inte bara det, utan även kraftkristaller och annat oundgängligt via sin hemsida zoeland.se. Zoëland AB omsatte 2018 2,8 miljoner kronor.
Det är emellertid inte bara attraktionsmagnetism och kraftkristaller som uppehåller Zoës intresse.
Igår sände hon iklädd ett mjukt leende live på Facebook, inför hennes 17 000 följare.
“Igår fick vi ju ett väldigt speciellt meddelande under presskonferensen“, sade hon om när Björn Eriksson “sade de berömda orden: ‘stormen är här’. Och ‘stormen är här’ är ju de exakta kodorden som jag berättat om tidigare att Trump kommer att uttala till sitt folk, när det är dags att köra igång den slutgiltiga delen av den här operationen som kallas för storm. Det vill säga, den ljusa sidan som nu behöver arrestera kabalen.”
Hur Zoës resa till QAnon ser ut är lite svårt att utröna, men hon har under en tid ägnat sig åt healing. Hon pratar om sina healingperioder på Youtube, men säljer också handledning inför dem för 2 500:-. Första gången hon nämner coronaviruset på Facebook är det i ett liveklipp, där hon beskriver det som “mörkrets agenda” som “hjälper ljuset att gå in i uppstigningen”.
Klippet är inte olikt de där hon beskriver sin healing, men med fokus på den för tillfället stora frågan. Corona påstås på något sätt ha med utrullningen av 5G att göra, och Zoë tipsar i klippet om Youtubekanalen WakeUpGlobe för mer information.
Vi ska inte rulla allt för långt ner i detta kaninhål, men WakeUpGlobe är ett projekt med nästan 12 000 prenumeranter signerat astrologen Michael Oddane, känd från det underliga äktenskapet mellan högerextremism och new age som kanske tydligast manifesterats i Mynttorgsdemonstrationerna. (“Kabalen”, som Zoë pratar om, är ett begrepp för Illuminati som låter lite mer judiskt, vilket antagligen inte är någon slump.) Gemensamt för alla de brokiga existenser som passerar revy i dessa sammanhang är vaccinskepsisen, och eftersom coronaviruset aktualiserar behovet av ett nytt vaccin fungerar det som röd flagga för dem alla.
Ett av klippen på WakeUpGlobe som Zoë tipsar om är en intervju med en långhårig “spårare” som heter Conny, som pratar om coronaviruset som en del av kampen mellan gott och ont, där Trump företräder det goda och “deep states” representerar det onda. Man behöver inte googla länge på sådana ord för att hitta QAnon.
Zoë tipsar också ofta om ett filmklipp som publicerats av den extremt märkliga rörelsen Prepare for Change, som lanserades 2012 och verkar ha en koppling till en new age-profil som heter Vidya Frazier.
Klippet publicerades 2016 och beskriver samma typ av uppvaknande och världsrevolution från de goda krafterna som QAnon-mytologin förutspått, och det är väl inte otänkbart att Zoë sömlöst fått ihop de två berättelserna till en.
“Så det verkar som att vi har vår egen talesman här“, konstaterade Zoë nöjt om Björn Eriksson och hans olyckliga formulering om den annalkande stormen.
(Jag vill själv inte slösa på Björns säkert mycket dyrbara tid i dessa dagar genom att ringa honom och söka en kommentar till om han verkligen företräder QAnon i kampen mot den mörka sidan, men jag har själv mina aningar om vad han hade svarat.)
Allt sammantaget anser Zoë, säger hon till sina följare, att en dramatisk brytpunkt nu kommer allt närmare.
“Sedan 2017 har Q, som är en ‘military intelligence operation’ (militär underrättelseoperation), avslöjat den mörka sidans kriminella handlingar. Samt förberett operation ‘Storm’ för att fälla hela den mörka sidan“, skriver Zoë i ett blogginlägg hon tipsat alla sina följare om. Hon fortsätter:
“Det som nu pågår, bakom Coronavirusets fasad, är arresteringar av alla dessa kriminella mörka. För att denna operation ska gå så smidigt som det bara går behöver folket hålla sig inomhus – därav karantänen. Detta för att undvika upplopp osv.
(…)
Med all sannolikhet blir det nödvändigt med en period av total avstängning, för att genomföra den sista delen av operationen. Det innebär en kortare period av avstängning av internet och troligtvis all el. Vi ber er att hålla er inomhus och hålla er lugna!”
Jag är helt övertygad om att Björn Eriksson, där han stod som sinnebilden av den bekymrade svenska tjänstemannen som ville kommunicera stundens allvar, inte trodde han skulle ge västvärldens mest rubbade konspirationsteori en svensk vinkel. Men det gjorde han. Och nu tror Zoë att stora hjul är i rullning. Åtminstone säger hon att hon tror det, till sina följare.
“Vad har healing och meditation att göra med dessa avslöjanden?”, frågar en av hennes följare i kommentarsfältet på hennes blogg.
“Genom meditation, healing och allt annat sk ljusarbete stöds hela denna process på ett energimässigt sätt”, svarar Zoë.
Himla tur att det råkar vara just sådant hon tjänar sina pengar på.
En debatt blir alltid störst när dess enda inträdesavgift är känslor.
Diskussionen som pågått i några dagar, om huruvida stora svenska företag smyger bort ordet ”jul” ur sitt sortiment till förmån för ”vinter”, är ett bra exempel. Sanningen, att vintermusten är en omstöpning av årgångsmusten som inte konkurrerar mot den evigt närvarande julmusten och att Ikea redan har använt ordet ”jul” i dussintals produkter och därför nu även sträcker sig efter förledet ”vinter” för att kunna sälja ännu mer prylar, attraherar ingen som upplever att svenska, kristna högtider och seder är hotade i ett land där kultur och traditioner är satta i globaliserad gränsupplösning.
Och det är själva poängen.
Det är som jag skrev i min överlevnadsguide till samhällsdebatten: händelsen som ligger till grund för debatten är egentligen inte viktig, utan bara en förevändning för att dess deltagare med allt större beslutsamhet ska kunna rida gamla käpphästar. Det här är bara 2019 års smak på glöggen, dagens version av “klipp i Kalle Anka på julafton” eller “pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåg“. Det handlar om att befästa sin ståndpunkt i sin egen grupp och försvara den inför andra, men minst lika mycket om att påminna om att den är akut, viktig och rimlig. Det vanliga misstaget är emellertid att tro att det bara är vinterkritikerna, de gamla vanliga kulturkonservativa Facebooklösdrivarna i övre medelåldern, som faller in i detta mönster.
För du kan också välja dina strider. Varför väljer du denna?
Idag såg jag en på Twitter som försvarade och aktualiserade sin position som orolig över klimatet genom att hänvisa till klimatförnekare. Den gruppen människor är i Sverige enligt opinionsmätningar ganska liten och maktlös. Mer makt har de som Ola Söderholm definierar som de verkliga klimatförnekarna, marknadsliberala toppolitiker som tror tillväxt löser problemet, men anklagelser mot dem är svåra att göra utan att i praktiken efterlysa en helt ny samhällsordning. Det är komplext, och ställer krav på en som debattör. Det som inte ställer några som helst krav är att positionera sig själv som motståndare till korkade anonyma twittrare som tror FN:s klimatpanel är smygkommunister. Det är lika simpelt som kosmetiskt snyggt.
På samma sätt utgör även vinterkritikerna en perfekt exponeringsyta för deras motståndares fina självbild. De är högljudda bakåtsträvare som inte förstår att de slåss mot väderkvarnar. Hur många är de egentligen? Hur mycket makt har de? Dessa frågor lämnas obesvarade, de är inte intressanta. Det intressanta är att med dem som motståndare kontrastverkar man effektivt, och framstår som sansad, logisk och rimlig. Det enda som krävs är ett enkelt litet skämt, för att till och med få skrattarna med sig. Men för varje gång man väljer en symboldebatt på en låtsasnivå, där känslorna är enda valutan, förstärker man normen att breda debatter bara är pajkastande kulturkrig. Man tror sig markera mot ett hot, men i själva verket är man den som förs i en utförssluttande tango.
Inte övertygar man heller någon i omvärlden om sin egen förträfflighet. De märker tvärtom sällan ens att man håller på. När jag gjorde mig själv till en del av problemet genom att diskutera saken i TV4:s ”Efter fem” igår försökte jag beskriva min kritik ovan för sminkösen innan sändningen, men hon verkade helt oförstående till debatten överhuvudtaget. ”Varför kollar folk inte upp fakta innan de blir arga?”, var hennes enda lakoniska kommentar till båda sidor. Rimligen talar hon för ganska många, som alltså inte blir så imponerade av de krumbukter någon gerilladebattör gör för att skaffa poänger på sin korkade motståndare.
”Bemöt dumheter bara för hjärtefrågor”, skrev jag i min överlevnadsguide till samhällsdebatten och avslutade den: ”Håll blicken stadigt riktad framåt. Ditt fokus är det värdefullaste du har. Slösa inte på det.”
Jag ser ingen anledning att inte påminna om dessa enkla idéer även nu.
För några år sedan var jag en av författarna i antologin Kritiskt tänkande: i teori och praktik (Studentlitteratur, 2016). En annan var Torsten Thurén, docent i journalistik och fil.lic. i historia, i många år verksam vid JMK. Thurén har i många decennier beskrivits som en av landets främsta experter på källkritik, så det var mycket hedrande när han senare hörde av sig med en fråga: ville jag medverka i en fjärde utgåva av hans Källkritik, en läromedelsbok vars upplaga kom ut 1997?
Det var ändå inte självklart att tacka ja. Bokens tredje utgåva slog mig som en i huvudsak redan utmärkt produkt, där alla centrala principer och hur de kunde omsättas i praktiken tydligt drogs upp. Att själv medverka till nyversioner av andras verk är att implicit säga att man kan bidra till att förbättra det, vilket jag inte var säker på att jag kunde, men Torsten och förlaget Liber trodde på min medverkan. Sålunda fick boken alltså plötsligt ännu en författare.
Källkritiks fjärde upplaga finns nu att köpa på Adlibris, Bokus och varhelst man hittar böcker. Den består två delar, en om principer och en med exempel på hur de kan yttra sig i praktiken. “De källkritiska reglerna är lika giltiga när vi studerar något som hänt under bronsåldern som när vi analyserar händelser under 2000-talet, lika användbart applicerade på Nordisk familjebok som på Facebook”, skriver vi i inledningen.
I principdelen skriver jag bland annat om hur begrepp som tiggare och fake news fått laddningar som gjort dem svåra att använda i vardagen, om hur man måste kvalificera vad publiceringar på sociala medier avsågs vara av avsändaren innan man skärskådar dem och om hur det kan komma sig att debattartiklar som tillskrivs människor som inte skrivit dem kan publiceras i tidningar. I exempeldelen berättar jag om hur en journalist avslöjade FBI-chefen James Comeys hemliga Instagramkonto, hur DN hanterade sin famösa Sandvikenrapport och hur en bluffmakare kunde få sommarprata.
Meningen med boken är att den ska vara läsbar och meningsfull för såväl studenter som en intresserad allmänhet. “Sanningen är att vi alla har benägenhet att ta fel. Vi ägnar oss åt önsketänkande och grupptänkande. Vi tänker slentrianmässigt. Vi tror på falska auktoriteter. Källkritikens första regel blir därför: Rikta först källkritiken mot dig själv”, skriver vi i sammanfattningen på slutet. Min fromma förhoppning är att jag kunnat förbättra boken med min medverkan, men om någon enda läsare tar med sig den läxan – att självkritiken är källkritikens fundament – är jag nöjd.
Debatten är som sommarvädret: någon blir alltid besviken.Karin Pettersson jämför Twitter med att komma “nykter till sluttampen av en riktigt svinig efterfest”, och skriver att sociala medier gör oss till idiotiska karikatyrer av oss själva. Jag delar hennes känsla av debattrötthet, men inte analysen av dess ursprung: jag tror inte de sociala medierna skapar utan tillgängliggör de lättfattliga värdekonflikter som generellt alltid får flest deltagare.
Busschaufförsbråket som Pettersson nämner är ett exempel. Den springer upp ur en infekterad fråga i avgrunden mellan två av samtidens mest polariserade läger; inga förkunskaper krävs för att delta i debatten, bara känslor; alla skiter i källkritiken eftersom händelsen som sådan är egentligen inte viktig, utan bara en förevändning för att med allt större beslutsamhet rida gamla käpphästar. Sådana här konflikter vinner alltid debattens popularitetstävling, och om vi ska undvika dem måste vi disciplinera oss.
Min erfarenhet är att många urspårningar beror på ett ganska litet antal populära ovanor. Dess värsta effekt är egentligen inte att kvaliteten på det offentliga samtalet dalar, utan att var och en av oss blir mer disträa och mindre fokuserade. Jag tror vi kan bli betydligt bättre på att vakta på dessa ovanor, och har under en tid gått runt och funderat på hur. Resultatet av mina funderingar är sju tumregler, en överlevnadsguide i samhällsdebatten om man så vill. Jag försöker leva efter dem själv.
1. Bemöt dumheter bara för hjärtefrågor.
I större folksamlingar är dumheter statistiskt sett oundvikliga, och internet är världshistoriens största folksamling. Det betyder att det hela tiden finns någon som har fel, och poäng att tjäna på att dra ner brallorna på dem. Men hur oemotståndligt det än kan te sig att banka en idiot i huvudet så är och förblir det det i de allra flesta fallen en distraktion.
Välj dina strider och motståndare, för bara då har du energi att utkämpa dem och bara då spelar dina segrar roll.
2. Var öppen för att lämna walkover.
En gammal nätnaturlag är att för varje producent av innehåll går det nio konsumenter. Ett kommentarsfält med tio deltagare kan antas ha hundra tysta betraktare. När du argumenterar på nätet är det egentligen för de hundra läsarna du gör det, för de tio skribenterna är antagligen så övertygade att de inte kommer ändra åsikt.
För den som vill avbryta ett grupprunk i ett kommentarsfält, och påminna om att det finns en värld utanför deras konsensus, räcker det alltså med att lämna en enda kommentar: resten är felfokuserat slöseri med tid. Och även om det är lockande behöver inte varje öppet korkad dumhet motsägas. Din omgivning är smartare än du tror. Lita på dess förmåga att känna igen idioti utan att du pekar ut den.
3. Kom ihåg att allt glöms bort.
Alla våra bråk är dagsländor. Om du läser detta bara någon månad efter att jag skrev det kommer antagligen busschaufförsbråket jag nämnde ovan redan vara bortglömt. Till och med de tillfällen då du gjort bort dig eller hyst en impopulär åsikt skingras med vinden när tiden går. Anpassa ditt engagemang i de små, vardagliga konflikterna efter den insikten, och återigen: spara din energi till de frågor du verkligen brinner för.
4. Förväxla ingen med laget du tror den tillhör.
I dina egna ögon är du självständigt tänkande, men antagligen har du ändå erfarenhet av att bli ihopklumpad med en grupp du liknar: feministerna, högern, PK-marxisterna, svärjevännerna. Då vet du att ingenting sluter dig mer som lyssnare än när du avfärdas som en ideologis viljelösa tentakel. Likaså vet du att få saker öppnar dig för en motståndares tankar, som när den behandlar dig som autonom.
Att behandla människor som självständiga är i själva verket att som utgångspunkt upplösa deras lag, befria ert samtal från kollektiva hundhuvuden, bibehålla fokus och göra dem mottagligare för din poäng.
5. Undvik väntade fiender och sök upp oväntade vänner
Mångas sociala medier-flöden hade tystnat helt om de inte hade sina klassiska idioter att skärmdumpa. Men ingen blir imponerad av att du har mindre fel än en åsna. Tvärtom: du visar att du springer bara på lätta bollar, och att dina egna frågor är mindre viktiga än de ett pucko tar upp. Släpp dina favoritfiender. Låt tystnaden döda deras sprängkraft.
Odla istället relationer med dina rimligaste och smartaste motståndare. Hitta era gemensamma nämnare, stå upp för dem när det blåser. Kanske gör de en dag detsamma, och då har du fått det starkaste vapnet som finns: understöd från en flank dina motståndare tror är trygg.
6. Undvik debattroféer och hatdelningar
Debattroféer och hatdelningar är skärmdumpade eller vidarespridda korkade inlägg i en diskussion eller debatt. Människor gillar dem, eftersom de sammanfattar deras motståndare som dumma i huvudet. I själva verket lurar de dig att underskatta dem, och förflyttar ditt fokus från frågan du driver till ett dumhuvuds sämsta åsikt om saken. Dessutom invaggas du, för varje dumhet du ser, i en falsk förvissning om att dumheter alltid är lättigenkännliga, och att du själv inte kan falla för dem eftersom du ju alltid känner igen dem.
Men värst av allt är att man, om man ger dumheterna störst spridning, alltid låter dem diktera nivån. Ta för vana att alltid dela tio bra, smarta och viktiga bidrag till en debatt för varje dumt dito du delar.
7. Mot provokationer vinner inget annat än tystnad
Detta är lika sant nu som när den gamla klyschan myntades att troll aldrig ska matas. Hur lockande en provokation än är att visa upp som korkad och vidrig, lägga tid på att motbevisa, angripa och rasa över, så är det alltid en distraktion. Den stjäl din tid, din energi och ditt fokus. Den får dig att glömma det som spelar roll.
Det mest effektiva sättet att hantera den är lyckligtvis också det lättaste. Tig ihjäl den. Låt den inte få ditt syre. Visa att du är mycket större än den.
Och framför allt: Håll blicken stadigt riktad framåt. Ditt fokus är det värdefullaste du har. Slösa inte på det.
