Idag läste jag ett blogginlägg och hajade till. Jag tänkte, herregud, om det där vet ju jag bättre.
Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstod att jag inte så mycket längre skulle kunna klara mig utan en blogg. Jag kommer ihåg min storhetstid bland bloggar, när jag och min mamma bloggade tillsammans (mest om våra respektive krämpor) och vi lätt nitade tusen läsare per dag. Det där har jag aldrig lyckats återuppleva. Men blogginlägget idag fick mig att tänka om.
Det finns utrymme för mig att berätta vad jag tycker. Och efter att jag fått ett jobb där det är en merit att ha hängt mycket på Flashback har jag också börjat förstå att folk är intresserad av vad jag tycker. I viss mån.
Alltså ger jag mig på ännu ett försök att blogga – och få det att funka i längden. Jag vet att just den här “nu försöker jag igen”-harangen är något av det mest demotiverande, men fuck you. Fuck you right back liksom, som hon den dära fräscha Zyttomjärska säger (eller är det hon?…). Jag ska fan blogga.
Utseendet på bloggen är sådär, jag vet. Jag köper väl en domän endera dagen, i samma veva kanske jag fräschar upp det lite. Tills vidare får ni fokusera på vad jag faktiskt skriver.
Japp, då kör jag igång.
Men jag har glömt vad det där blogginlägget jag pratade om i början var för något. Så det får jag återkomma till….