Ja, jag är partisk gällande iPhonen @andreasekstrom. Är inte du?

Andreas Ekström, journalist på Sydsvenska Dagbladet, skrev häromdagen en bloggpost där han räknade upp fel han hade hittat i sin iPhone. Jag trodde personligen att debatten kring huruvida iPhone är en dålig eller bra mobiltelefon lagt sig, och lämnat det upp till var och en att anse sitt om produkten. Men ack så fel jag hade. Ekströms blogginlägg renderade en hel del diskussion, där han anklagas för att vara onödigt nitisk och han anklagar sina meningsmotståndare för att vara frälsta mactalibaner.

Med bakgrund i detta tänkte jag rada upp alla hans påståenden, och dela in dem efter rubriker baserat på vad jag, en vanlig användare (läs: jag använder hela telefonen, mail och appar och ringsignaler och gud vet allt, men jag håller inte på och pilla i operativsystem, ej heller har jag jailbreakat luren), tycker om dem, och hur mycket roll de spelar för mig.  Till saken hör att jag verkligen är nöjd med min telefon. Trots lite krångel här och där, trots att jag var tvungen att lämna in den på grund av dålig mottagare och skrapor på skärmen, så är jag verkligen nöjd. För den har underlättat allt vad gäller mina kontakter med omvärlden – allt. Så jag erkänner villigt att jag är partisk. Och med bakgrund i dessa fel som du skottat upp så undrar jag om du, Andreas Ekström, inte också är det?

Detta ser jag som skribentens missuppfattningar:
* Om man har sitt headset ipluggat försvinner meddelandesignalen.
Nope, det är kvar. Fast i headsetet. Och det är väl meningen att du har det i öronen om du har det ipluggat?
* Telefonen har en benägenhet att låsa sig ung 10 sek mellan varven. Oftast sker det när du behöver den som bäst. Tro mig, det är inget måndagsex. Jag är inne på min femte iPhone. Med 3GS blev det en aning mer sällan.
Har aldrig hänt mig.

Saker som jag struntar i:
* Den som stänger av knappljudet förväntar sig givetvis att alla knappljud ska försvinna. Själva nummerknapparna blippar dock fortfarande som om det vore 1995. Det enda sättet att få tyst på dem är att ha hela telefonen i tyst läge.
Herregud, jag bryr mig inte. Blippandet är inte högt, ej heller har det ett särskilt störande ljud. Om du ska ringa ett samtal kommer du ändå låta liksom. Vill du inte ha det alls – sätt på ljudlöst.
* Telefonen ger ifrån sig ett löjligt ljud för att bekräfta sända sms. Det går inte att stänga av.
Detta ser jag som en del av användarupplevelsen, och eftersom man kan gå ut ur meddelandemenyn och göra annat samtidigt som sms:et skickas iväg så bekräftar ljudet att meddelandet faktiskt skickats. Vill du inte ha det alls – sätt på ljudlöst.
* Telefonen ger ifrån sig ett löjligt ljud för att bekräfta att den får ström från sladden. Det går inte att stänga av.
Stör mig inte ett dugg, snarare tvärtom. Vill du inte ha det alls – sätt på ljudlöst.
* iTunes och iPod är två olika system. De borde vara ett och samma.
Jaha, varför det? Har aldrig bekymrat mig.
* När man slår ett nummer delar displayen in siffrorna efter eget gottfinnande. En fyrsiffrig anknytning visas alltså inte som 1234 utan som 123-4.
Jösses amalia. Hur lite har man att bekymra sig om i sitt liv om detta stör en? Tänk trots allt på att om man recenserar en mobil ska man väl bara hacka på sådant som faktiskt stör en i vardagen – som jag ser nummerindelningen så kvalificerar det inte sig som ett sådant störningsmoment.
* Som utvecklare blir du kastad 10 år tillbaka i tiden. Programmeringsspråket har anor från dinousauriernas tid utan garbage collection och valfrihet. Att det rasar ut appar är för mig ett under. Under vilka stenar har de hittat den produktiviteten?
Jag är en vanlig användare. Jag programmerar inte. Men det gör tiotusentals andra – och hur missnöjd du än är med hur man programmerar så är du uppenbarligen rätt ensam om det.
* Ett konto mot en Exchange känns för klent. Som konsult behöver jag tre, fyra sådana kopplingar. Imap och Pop känns ju lagom 2010.
Jag vet inte vad du pratar om. Men är det mailkonton så har jag lagt in fyra egna utan att stöta på något som helst problem, varken med imap- eller pop-konton.
* Centralt godkännande av Appar måste ju bara vara fel. Det är vi konsumenter som ska avgöra det. Censur och överförmynderi hör 1800-talet till.
Nej? Det handlar väl om att kvalitétsstämpla en affär, nämligen iTunes store?
* Appar som installeras är mycket omodernt. Vi vill se webbappar som klarar offline.
Vilka konkurrenter har det? Varför är det en aktuell invändning?

Saker som jag inte bekymras av (läs: jag har inte behov av det):
* Det går inte att spela in samtal.
Har aldrig stört mig. Däremot är jag säker på att det går att lösa med en jailbreakad iPhone.
* Den har ingen kamerablixt och ingen som helst kamerazoom.
Köper du alltså mobiler för kamerans skull? Det är väl sådär? Kameran är enligt min åsikt fullt tillfredsställande för sociala media- och bloggfoton (alltså den average användarens sätt att använda en mobilkamera).
* Väckarklockan kan inte ”bryta igenom” en avstängd telefon. Åtta timmars batteritid åt helvete för den som inte kan ladda, men som ändå behöver väckning.
Med batteritiden en iPhone har måste du ändå ladda den varje natt. Det hör ihop med batteriproblemet som jag erkänner finns.
* iPhone saknar ett enhetligt filsystem. Dvs, du kan inte spara dokument mallan apparna. Dokument i Dropbox är låsta där och kan inte användas i ex QuickOffice. I särklass sämsta egenskapen hos detta OS.
Har aldrig stört mig. Vilka smartphones har enhetliga filsystem?
* Safari hör till utkanterna av webbläsare. Ge oss Chrome i iPhone nu!
Släpper man in Chrome måste man släppa in de andra också, allt annat blir konstigt. Och det är faktiskt inte nödvändigt – Safari gör allt som behövs.

Saker som jag ser som en tillgång:
* Grunduppsättningen med appar går inte att ta bort. Ursäkta, vad får er att tro att jag vill ha en aktieapp i mitt standardutbud…?
Jag tyckte det var tröttsamt att tvingas ha väderappen. Tills att jag upptäckte all nytta med den. Aktieappen skiter jag faktiskt i, alternativt lägger den på sista sidan.
* Autokorrigeringen i sms-text är ”tvingande”, inte gjord för godkännande.
Autokorrigeringen hjälper allt som oftast till när jag behöver skriva snabba SMS. Dessutom lär den sig efter vad man skriver. Så går den ju att stänga av…
* iTunes måste du använda för att aktivera telefonen. För stora org och bolag är det en grym belastning. Visst ger telefonen i sig mindre support men iTunes genererar desto fler.
Om alternativet är att använda filhanterare eller andra sämre program så väljer jag iTunes alla dagar. De är perfekta för varandra och jag har aldrig stött på problem i synkroniseringen.

Saker som jag löser lätt:
* Den saknar FM-radio.
Ladda ner SR-appen eller köp till en FM-mottagare till headsetet. Lättare att lösa än något annat.

Saker som jag kan instämma i är ett problem:
* Den klarar nästan ingen multitasking.
Stämmer. Tur att iPhone OS 4.0 löser det då.

* Telefonen saknar ”lägeslåsning”. Om man halvligger ner och läser en webbsida kan man vara säker på att den plötsligt bestämmer sig för att visa sig från andra sidan.
Kan vara jobbigt – men eftersom iPaden har det så har jag svårt att tro att problemet kvarstår i 4.0:an.

* Batteriet håller på tok för kort tid. Jag laddar min telefon flera gånger per dag. Slå på GPS, kamera och bluetooth så är du snabbt rökt.
Visst är det så – och detta är väl Andreas Ekströms listas enda större problem. Förhoppningsvis presterar nya iPhone bättre här.

Såhär känner jag alltså inför problemen som presenteras. Jag medger alltså att jag älskar iPhone – men jag känner mig inte som en fundamentalist. Efter genomläsning av vad jag skrivit för att argumentera mot problemen ovan tycker jag inte heller jag framstår som en.

Men det är klart, fundamentalist är ju ett tacksamt skällsord. Vem vet vad jag egentligen är fundamentalist kring?

Vi har fått en spännande faktura…

Enova-faktura

Företaget Enova, som sysslar med “företagslösningar och affärstjänster”, har skickat AB Svenska Listor en faktura på 2290 kr för “marknadsföring och företagslogga på enovaintroduce.se i 6 månader”.

Prisuppgifterna

Jaha, tänker vi och läser det finstilta. Serru.

Finstilt

“Då detta är ett erbjudande om att ingå Avtal för annonser på enovaintroduce.se, så föreligger ingen betalningsplikt. Önskar ni ej nyttja detta erbjudande så behöver ni inte betala denna avi”.

Låt oss slänga en blick på Enovas hemsida, http://www.enovaintroduce.se. De har asläckra banners på förstasidan, snyggt lagda i äkta Geocities-anda över en bild på öresundsbron (?). Men ingen av länkarna går att klicka på, utom den första som leder en till en hemsida som heter enironet.se (?). I övrigt kan man notera hur grymt bannern längst ner är formulerad “Urbna kläder i Limahamn”.

Snyggt, Enova. Undrar hur många av de ni skickar ert “Vår-erbjudande” till nappar på skiten.

Dagens Dumheter i DN

Läste DN, och för mig är det inte svårt att hitta saker jag stör mig på. Tänkte dela med mig av dem och se om det är jag som är rabiat eller om följande artiklar / formuleringar faktiskt är dumma och dåliga.

Ja, förmodligen hela dagarna. Men vad är nyheten?

Stockholms mest naiva föräldrar – samlade på en sida!


Nej, lägg av alltså! Var folk fulla på Spy Bar?! Och dessutom var alltså en så full att hon snubblade in i en vakt! Skandal!

Roligare än Aftonbladet: A-Ö

Saker som är lika svåra som att dra snoppskämt på kungahusets bekostnad, från A till Ö:

Anlita en självutnämnd sociala media-expert via Twitter.
Blotta sitt mäktiga stånd på Chatroulette.
CP-förklara Stephen Hawking.
Diskutera vem som egentligen är den skyldiga till Quick-härvan med Sture Bergwall.
Elaka sig mot Sverigedemokraterna
Föra bort Siba-VD:n Fabian Bengtsson
Gråta till Titanic
Håna Fabbes stå-upp-komikkarriär
Irritera sig över att modebloggare får utrymme i media
Jävlas med Jan Myrdal
Kalla Beatrice Ask för en fullblodsidiot
Lura folk som hamnar på bloggen Dagens Lokaltidningsbesvikelse
Muta ryssar
Neka Anna Sjödin inträde på Crazy Horse
Olla sina kalsonger
Plantera knark på fulla turister i Thailand
Qruiser-datea en bög
Ragga upp en tonåring på Babasonic
Strula till en Ryanair-resa
Tröttna på Parlamentet-skämt
Underskatta Tequila
Vinna en tävling i ödmjukhet mot Anna Anka.
Wii-motionera
X-rate:a en porrfilm i USA
Yxmörda en uteliggare (öh…)
Zytomierska-dissa invandringen
Åtala Bjästabor för förtal
Ägna alldeles för mycket tid åt Youtube
Ögna igenom en skvallertidning

Seriöst, Aftonbladet. Webb-tv-humorsatsningen Superprinsen är inte alls kul. Det är “kungen är tokig, drottningen är tysk, prinsen och prinsessorna är kids som bråkar”. Det är enkla billiga skämt som inte lämnar någon som helst eftersmak. Det är helt enkelt alldeles för lätt – och alldeles för löjligt.

Varför håller ni på med det här – och varför på nyhetsplats?

Stön.

När blir Spotify för socialt?

En ny version av Spotify släpps idag, och för tillfället uppdateras alla användares versioner stegvis. Rent konkret så tar Spotify steget närmare ett community (eller socialt medie eller ett hang-out chill spot eller vad ni vill kalla det) i och med detta, med möjligheter att kolla sina facebookvänners och andra spotifyanvändares spellistor och topplistor. Vidare kan man nu bli vänner med sina vänner även på Spotify, och tipsa dem om låtar genom att rätt och slätt dra låten till deras namn i kontaktlistan. Gillar man en låt extra mycket kan man stjärnmarkera den, och då samlas dem i en specifik spellista, och om man saknar låtar man har på sin dator kan de importeras till Spotify på ett sätt vi tidigare sett i Spotify för mobiltelefoner.

För att vara krass är inga av de ovanstående exemplen på förbättringar något unikt för Spotify – att tipsa vänner om musik kunde man sedan innan göra var man ville via HTML-länkarna och tsunamin av sociala medier vi drabbats av på sistone, och funktionen att favoritmärka låtar har Last.fm erbjudit länge. Så den stora nyheten är naturligtvis att allt detta nu går att göra i musikprogrammet man ändå sitter och nöter hela tiden. Man slipper gå över till internetfönstret med Facebook.

Jag ska inte hymla med att jag är mycket förtjust i nya Spotify, men uppgraderingen lämnar mig ändå med några funderingar av varierande allvarsnivå. T.ex. ser nu alla mina goda Facebookvänner att jag den senaste veckan av någon underlig anledning (förmodligen för att jag hittade ett gammalt klipp från ett favoritdatorspel där soundtracket är mycket… gammaltestamentligt) konsumerat väldigt mycket Gregorian Chant-musik. Jag vet inte hur fond jag är över att stå för det, sådär spontant. Invändningen blir naturligtvis att jag ju kan dölja det för mina Spotifriends via ett enkelt klick. Javisst – men om jag tycker om funktionen i sig, och egentligen bara vill dölja vissa låtar? Ska jag behöva frisera min musikkonsumtion nu? Löjligt problem, jag vet, och jag skulle kunna vråla “jag STÅR för min episka gosskörscrush!” men det orkar jag inte.

Vidare undrar jag lite över vad nästa steg med Spotify. Alla minns vi (eller minns inte alls, och det tillhör poängen) att Google brakade loss i interwebbnätverket med sina Buzz och Wave häromsistens, och nu är ju det tämligen dött. Varför? Min teori är att Google gjorde ett misstag många gjort förut, nämligen utgick från att alla vill ha allt på samma ställe trots att själva anledningen till att folk gillar Facebook, Twitter, Jaiku och bloggar är för att de alla bidrar med olika sätt att kommunicera – och olika plattformar. Min jargong på Facebook är alls icke densamma som den jag har på Twitter, och så vill jag ha det. Därför intresserar inte Googles tjofräs mig. Och jag bekymrar mig lite för att Spotify ska importera för mycket kommunikationsvägar – just skämslåtar känns som något som kan sätta krokben för hur social en musikspelare kan bli.

Nåja. Om jag ska ta av mig pessimisthatten och sätta mig framför kulratten (wow!) och bara köra gladbilen så ser jag ju faktiskt fram mot att prova allt nya Spotify erbjuder. Trots små flaws och funderingar.

Mijailo Mijailović

Lyssnade på P3 Dokumentär om Anna Lindh-mordet igår, och funderade på den dagen. Då råkade jag befinna mig med en klasskompis utanför NK precis under tiden för knivhugget. Vi blev bryskt ivägkörda och när vi, 14 som vi var, frågade nyfiket om vad som var på gång sa en bastant polis bara “äh det är en kniv”. Vi kände oss dumma.

Vidare funderade jag över att Mijailo är ett tidstecken och en aktualitet på samma sätt som Euron. Båda hade liksom sin storhetstid i debatten just då, där omkring 2003. Men likheterna slutar inte där. Euron hade en tendens att kunna uttalas på olika sätt, beroende på vad man tyckte om den. Evvro, Ojrå, Juro, Eoro och så vidare.

Precis så var det också med Mijailo. Se bara.

Immjahilo Immjahilovitch
Mjajlo Mjajlovisch
Mi-Jajlo Mi-Jajlovisch
Imdjahilo Imdjahilovitch

Och så vidare. Borde inte det där ordspråket om det kära barnets alla olika namn modifieras till en rykande asfärsk 2010-version: omdebatterat barn har många namn?

Så var man igång igen…

Idag läste jag ett blogginlägg och hajade till. Jag tänkte, herregud, om det där vet ju jag bättre.

Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstod att jag inte så mycket längre skulle kunna klara mig utan en blogg. Jag kommer ihåg min storhetstid bland bloggar, när jag och min mamma bloggade tillsammans (mest om våra respektive krämpor) och vi lätt nitade tusen läsare per dag. Det där har jag aldrig lyckats återuppleva. Men blogginlägget idag fick mig att tänka om.

Det finns utrymme för mig att berätta vad jag tycker. Och efter att jag fått ett jobb där det är en merit att ha hängt mycket på Flashback har jag också börjat förstå att folk är intresserad av vad jag tycker. I viss mån.

Alltså ger jag mig på ännu ett försök att blogga – och få det att funka i längden. Jag vet att just den här “nu försöker jag igen”-harangen är något av det mest demotiverande, men fuck you. Fuck you right back liksom, som hon den dära fräscha Zyttomjärska säger (eller är det hon?…). Jag ska fan blogga.

Utseendet på bloggen är sådär, jag vet. Jag köper väl en domän endera dagen, i samma veva kanske jag fräschar upp det lite. Tills vidare får ni fokusera på vad jag faktiskt skriver.

Japp, då kör jag igång.
Men jag har glömt vad det där blogginlägget jag pratade om i början var för något. Så det får jag återkomma till….

Are you wondering about Sonja Plaggenlapp?

Well, it’s a good thing that you searched for her online, then.

Because I made her up. She doesn’t exist.

The benefit of googling stuff you hear does exist, though!

AVT_Jeanne-Marie-Leprince-de-Beaumont_5449

But then who is the woman I showed during my TedX-presentation, you may ask. Well, her name was Jeanne-Marie Leprince de Beaumont and her exiting life spanned from April the 26th 1711 to September 8th 1780. She was one of the first to write fairy tales for kids.

Kinda suiting for my purpose, right?

Now, if you’re curious about me, here’s some more information.