En ny version av Spotify släpps idag, och för tillfället uppdateras alla användares versioner stegvis. Rent konkret så tar Spotify steget närmare ett community (eller socialt medie eller ett hang-out chill spot eller vad ni vill kalla det) i och med detta, med möjligheter att kolla sina facebookvänners och andra spotifyanvändares spellistor och topplistor. Vidare kan man nu bli vänner med sina vänner även på Spotify, och tipsa dem om låtar genom att rätt och slätt dra låten till deras namn i kontaktlistan. Gillar man en låt extra mycket kan man stjärnmarkera den, och då samlas dem i en specifik spellista, och om man saknar låtar man har på sin dator kan de importeras till Spotify på ett sätt vi tidigare sett i Spotify för mobiltelefoner.
För att vara krass är inga av de ovanstående exemplen på förbättringar något unikt för Spotify – att tipsa vänner om musik kunde man sedan innan göra var man ville via HTML-länkarna och tsunamin av sociala medier vi drabbats av på sistone, och funktionen att favoritmärka låtar har Last.fm erbjudit länge. Så den stora nyheten är naturligtvis att allt detta nu går att göra i musikprogrammet man ändå sitter och nöter hela tiden. Man slipper gå över till internetfönstret med Facebook.
Jag ska inte hymla med att jag är mycket förtjust i nya Spotify, men uppgraderingen lämnar mig ändå med några funderingar av varierande allvarsnivå. T.ex. ser nu alla mina goda Facebookvänner att jag den senaste veckan av någon underlig anledning (förmodligen för att jag hittade ett gammalt klipp från ett favoritdatorspel där soundtracket är mycket… gammaltestamentligt) konsumerat väldigt mycket Gregorian Chant-musik. Jag vet inte hur fond jag är över att stå för det, sådär spontant. Invändningen blir naturligtvis att jag ju kan dölja det för mina Spotifriends via ett enkelt klick. Javisst – men om jag tycker om funktionen i sig, och egentligen bara vill dölja vissa låtar? Ska jag behöva frisera min musikkonsumtion nu? Löjligt problem, jag vet, och jag skulle kunna vråla “jag STÅR för min episka gosskörscrush!” men det orkar jag inte.
Vidare undrar jag lite över vad nästa steg med Spotify. Alla minns vi (eller minns inte alls, och det tillhör poängen) att Google brakade loss i interwebbnätverket med sina Buzz och Wave häromsistens, och nu är ju det tämligen dött. Varför? Min teori är att Google gjorde ett misstag många gjort förut, nämligen utgick från att alla vill ha allt på samma ställe trots att själva anledningen till att folk gillar Facebook, Twitter, Jaiku och bloggar är för att de alla bidrar med olika sätt att kommunicera – och olika plattformar. Min jargong på Facebook är alls icke densamma som den jag har på Twitter, och så vill jag ha det. Därför intresserar inte Googles tjofräs mig. Och jag bekymrar mig lite för att Spotify ska importera för mycket kommunikationsvägar – just skämslåtar känns som något som kan sätta krokben för hur social en musikspelare kan bli.
Nåja. Om jag ska ta av mig pessimisthatten och sätta mig framför kulratten (wow!) och bara köra gladbilen så ser jag ju faktiskt fram mot att prova allt nya Spotify erbjuder. Trots små flaws och funderingar.
