Larm. Än en gång, larm. “Svenska barn leker lekar från våldsamma Squid Game”, enligt Kulturnytt i P1. Kvällstidningarna fyller på: “Flera föräldrar har hört av sig till Aftonbladet och berättat att lärare och rektorer är oroliga för lekar på skolgården.” “Lekar och ageranden hämtade från serien blir allt vanligare”, intygar TV4.
Egentligen vill jag bara länka till det jag skrev om clownhysterin 2016, Momo challenge 2018 eller tafsardagen i våras. För till slut blir man trött på att skriva samma text varannat år.
Läser du det här så vet du vad Squid Game är. Som alla andra större kulturfenomen har Netflixserien, vad dess formella åldersgräns än varit satt till, runnit över sin egen tillbringare. Via contentproducenter på Youtube- och Tiktok har titeln och dess handling, eller åtminstone estetik och symboler, sipprat ner till unga och barn.
Då gör de som de alltid gjort, och bygger sina lekar kring det de inte förstår i världen vi skapat åt dem, för att på så vis kunna lägga det under sig.
Och sedan hamnar vi här igen, i den gamla godtyckliga moralpaniken. Det är en dans så invand att till och med jag själv, om än utan någon som helst entusiasm, kan mina steg. När ett kulturfenomen blir en snackis är varningarna för dess effekter det oundvikliga nästa steget, och när kritikern av varningarna träder fram hamnar hen själv i strålkastarljuset för några undflyende sekunder.
Men tydligen måste det sägas igen, för än en gång framställs nu alltså barns och ungdomars lekar – eller åtminstone vuxenvärldens dimmiga vision av hur de ser ut – som hot.
Visserligen är den mediala konstruktionen lättare att genomskåda än vanligt den här gången. Rektorn som intervjuas i Kulturnytt säger att lekarna inte är våldsamma, och till Aftonbladet säger en biträdande rektor att det hela egentligen inte är “ett stort problem”. Återstår gör bara de braskande rubrikerna, ekande tomma luftslott som hänger likt dåliga samveten ovanför brödtexternas medgivanden. Vad som egentligen hänt där på skolgårdarna vet väldigt få.
Men i vårt lilla, lilla titthål in i vad barn och ungdomar gör med varandra har vi tyckt oss se något illavarslande, och hur luddig och ofullständig vår bild än är känns tillfället att agera för lockande för att passera.
Sanningen är, nu såväl som då, att barns och ungdomars sociala samspel alltid har innehållit ett mått av gränstänjande provokationer. De prövar varandra, psykiskt och fysiskt, skrämmer, hotar och utmanar, och räcker med att jag beskriver ett par knogar tryckta mot ett mynt på betongen för att ni ska jag förstå hur jag menar.
I och med lånet av Squid Games namn kan detta än en gång konstrueras som en nyhet, och därmed tillåts en rådvill vuxenvärld fokusera på formen istället för innehållet. Mejl kan skickas till vårdnadshavare med varningar, och så går man vidare, trots att de elaka lekarna fortsätter ute på skolgården under sina gamla namn.
Och de lekar man varnat för kanske inte ens var problem till att börja med. För lek är också bearbetning och begripliggörande. Den som hör om Squid Game kanske skräms, men den som vinner det på lekplatsen vet att det bara är ännu en av utmaningarna som skymtar i ens allt mer utvidgande horisont, utmaningar som man faktiskt kan bemästra. Världar man kan övervinna.
Kvarstår gör våra varningar, som inget annat än våra patetiska försök att döva vårt dåliga samvete. Vi vet att barn och unga behandlar varandra illa, och vi har så förtvivlat svårt att hantera det. Vi fylls av så mycket brustet ansvar att det bara behövs en tillräckligt vass symbol för att vi ska punkteras, och allt ska välla ut över den. Varning! Förbjud! Stoppa! Sen är vi tömda och tror det betyder något.
Medierna, i vad som antingen är någon sorts debil tro på att de gör sig relevanta eller helt enkelt en extremt krass förväntan på klick att skörda, underblåser. Istället för att informera eller förklara hetsar man upp och skrämmer, och dessutom sprider man idén man låtsas varna för.
Samtidigt pågår vardagen, oadresserad, oförändrad.
Det blir allt svårare att låtsas som det handlar om enkla missförstånd, och inte egocentrist nonchalans satt i system.
Bild: CC BY 2.0 Marco Verch på Flickr.
På tidigt 80-tal var jag (kanske 9-10 år) och min 5 år yngre bror och lekte på en lekplats där det fanns en klätterställning i form av en bro.
Jag tyckte väldigt mycket om Evert Taube och hade nyss lärt mig ”Balladen om briggen ”Blue Bird” av Hull”. Så naturligtvis lekte vi den visan, med kamp mot stormen och stigande hopp när räddningsbåten syntes, och till sist fick jag som kapten erkänna att “Karl stod surrad och glömdes ombord”.
När vi kom hem och berättade vad vi lekt blev mamma en smula ställd, hon tyckte det var en obehaglig lek.
Nu när jag ser det i backspegeln, 40 år senare, tror jag precis som du skriver att det var ett sätt för oss barn att reda ut något vi mött som var lite för stort för oss att ta in, så vi gjorde det mindre så att vi kunde smälta det och gå vidare. Det var inget som vi tog skada av, och jag tror inte att barnen idag tar skada av deras motsvarigheter heller.
Förbjud Taube!